Search Results for: Lidingöloppet

Lidingöloppet 2017

När Rubin på Urban Tribes ringde i onsdags för att fråga (igen) om jag ändå inte kunde tänka mig vara farthållare för 3-timmarsgruppen på Lidingöloppet var jag egentligen fortfarande ytterst tveksam. Och ofattbart nog lite osugen. 😳

Inte för varken sträckan eller backarna, jag har ju gjort det där loppet några gånger, utan mer för ryggens skull. Hur det än är så sliter 3 timmars löpning bra mycket mer än 4-5 timmar Swimrun. Samtidigt så är 3 timmar på LL en väldigt ”bekväm” fart. (För mig. )  Och det var ju det där att jag är tokenkel att övertala när det gäller sånt här. Rubin sa också att jag inte ens behövde fullfölja och även om jag innerst inne visste att det inte skulle hända att jag hoppade av så var det ju lite skönt att veta. Lidingö är ändå Lidingö och en nästanläkt diskbråcksrygg är just bara en nästanläkt diskbråcksrygg.

Så jag sa alltså ja och var en av alla som tog bussen från Ropsten ut till Lidingövallen i förmiddags.

Det här är världens största terränglopp, tror det totalt är nästan 30 000 startande, och det är extremt välorganiserat. Det går liksom nästan inte att komma, eller göra, fel någonstans.

När man är farthållare har man även lite specialare som t.ex VIP-fil och särskild tröja. Vi var flera med samma uppdrag i de olika klasserna och Rubin såg till att allt funkade och att vi fick bra med pepp.

Det är nämligen inte helt enkelt att vara pacer och särskilt inte på ett så kuperat lopp som LL. Hålla jämn fart kan man tokglömma direkt. Och har man bränt sig under de 2 första milen är risken stor man kroknar rejält på den sista för det är då loppet verkligen börjar!

Min plan var att ligga på plus innan sista milen och jag skötte mig perfekt om jag får säga det själv. Ca 82 min på halva och över 70 min tillgodo på sista milen. Jag tycker verkligen jag tog det så lugnt jag bara kunde men ändå fick jag bromsa, bromsa, bromsa. Dels dras man såklart med, dels var benen oväntat pigga och dels var det så himla skoj att jag fick extra energi bara av det. Och de där gelen.

Har aldrig upplevt ens hälften så bra. Tror det är dunderhonung i dem. Eller något. 😀

Sista 5 km sprang jag mest och peppade alla stackare som stod vid kanten med krampande ben och på upploppet höll jag igen och ägnade mig åt att vinka och heja. Sluttid strax under 2.55 så ganska nära!

Tycker i alla fall jag skötte mig ruskigt bra och bättre långpass kan man ju nästan inte få!

En annan bra grej med detta fina uppdrag är att man får tillgång till huvudsponsorns fantastiska VIP-lounge. Den buffén är utan tvekan en av de bästa race-bufféer jag någonsin upplevt. Exakt lika bra som förra året! Massor av vegoalternativ och så god att man liksom dör gottedöden mest hela tiden. Dessutom vansinnigt trevligt!

Men inte nog med det. Man får massage också!

Ja du fattar va? Vilken perfekt dag!

Och som någon sa: undra om det finns någon annan (quinna) som sprungit detta loppet på tider mellan 2.10 och 2.55? Det är banne mig värt en medalj bara det!

Tusen tack Rubin och TCS för att jag fick göra detta fina hedersuppdrag!

Kram från Ingmarie

Lidingöloppet 2016

Du som följt mig ett tag här vet att jag inte är mycket för att planera allt för långt framåt i tiden. I alla fall inte när det gäller löptävlingar. Min hjärna verkar direkt gå in i det gamla elittänket och blir så tokfokuserad att den slutar lyssna på kroppen. Ingen bra kombo någonstans. Något jag lärt mig den hårda vägen… 

När min snälla kompis Åsa frågade för mindre än 2 v. sedan om jag ville kuta Lidingöloppet  30 km tänkte jag först att ” nej det går ju inte”. Har inte kutat långt på 15 evigheter och var egentligen inte alls redo för den där minst sagt kuperade banan. Men så funderade jag lite. Jag gillar ju det där loppet! Med tanke på hur nära det var kunde jag ju heller inte göra ett smack åt formen men bra träning skulle det ju onekligen bli! Ett långpass med service hela vägen är ju faktiskt aldrig fel. Dessutom skulle jag få kuta helt gratis eftersom det var en av huvudsponsorena som fixade min plats. Hur skulle jag kunna säga nej till allt det??

Så i dag var jag en av 10 000-tals andra som drog till Lidingövallen för att sen ta oss till starten på Grönsta gärde. Vet inte hur de andra laddat men jag har tränat och levt precis som vanligt utan någon som helst ”formtoppning”. Ska det vara ett hyfsat lugnt tränings-långpass så ska det.


Jag får nog lov att säga att det här är ett av de smidigaste och mest välorganiserade race jag vet. Allt är genomtänkt in i minsta detalj. Fast det är klart. Efter 51 år borde de veta hur sånt här ska skötas.?Och ännu smidigare blev det när jag fick gå i VIP-fållan för att hämta nr.lappen. Snacka om lyx!


Sen var det bara att svira om och lämna in grejerna.Väskan på vallen och överdragskläderna vid starten. Sen efteråt väntar alltihop vid målet. Hur smidigt som helst.


Att starta i en senare startgrupp har både sina för- och nackdelar. Fördelen är att man aldrig behöver kuta ensam. Nackdelen är att det är sjukt trångt! Särskilt i början. De första 5 km gick så långsamt att jag höll på att få spatt. Alltså jag har inga problem att ta det lugnt men det finns liksom en gräns för hur lugnt. Sen släppte det tack och lov och jag kunde springa mer i min egen fart. Vet du, det var så galet skönt och kul att inte ha några som helst krav på sluttid! Jag har aldrig kutat det här loppet så långsamt, typ 35 min. från PB, men jag har heller aldrig haft så skoj! Eller varit så pigg hela vägen. Jag lovar att det finns inte ett enda foto eller en enda filmsnutt där jag inte antingen ler, skrattar, klappar händer eller babblar. Tog mig t.o.m tid att babbla med vätskelangarna.? 

Tiden må vara skrot men jag är på riktigt jättenöjd och så otroligt tacksam att jag både fick och kunde kuta.?


Som ”VIP-gäst” till TCS blev jag efteråt dessutom bjuden på massor av god mat och härligt mingel. För dig som inte vet kan jag berätta att TCS skänker över halva sin vinst till välgörenhet! Hur många företag kan skryta med det?


Nästa år vill jag vara med igen för LL är speciellt! Och jag vill kuta ”fort”. Så nu ska jag jobba med att lära knoppen och kroppen att bli ett superteam som lyssnar på varandra även när det blir lite mer ”allvar” i leken.
Men först ska jag duscha av dammet.?

Tusen tack för allt i dag och tusen tack alla som stod och hejade utmed banan! Ni är fantastiska!

Kram från Ingmarie.

Kurerad!( Hoppas jag…)

Så sent som i går var jag fortfarande ett vrak. I alla fall ett halvt. Efter en kort jogg och ett kort besök på Söder för att fixa en ”måste-grej” däckade jag i soffan igen Länge. .Men jag piggade på mig och orkade sen både måla och fixa med det där projektet jag hoppas på. Framförallt var aptiten tillbaka! 🙏🏻

I dag har det känts och varit precis som det brukar. T.o.m bättre för jösses vilken energi och styrka den här ”magsjuke-vilan” åstadkommit. Det kanske är så man ska ladda innan lopp?🤪 Fast det känns onekligen som en väldigt plågsam metod…😱

Klockan 07 i morse cyklade jag hemifrån för att åka med Coach Ulf till Nälstabadet på andra sidan stan. Som f.ö hade denna charmiga lilla skylt i entrén till utebadet.

Klockan 08 var vi samlade och under 90 min. blev vi drillade och manglade med bensparksträning, distansträning och intervaller. Galet jobbiGT men också så skoj! Och härligt! Känslan av att ha överlevt den där magåkomman och äntligen kunna köra kroppen så där skönt trött igen är oslagbar! Du som vet vet.

En liten tupplur blev det i och för sig även i dag. Men jag hade ju både kört hårt och varit uppe tidigt… PLUS städat. Då är man värd en powernap tänker jag. 🤩

Lite senare drog jag till gymet. Tanken var att ta det lite easy men det sket sig ganska rejält. Jag kände mig smått odödlig! Det  fanns liksom inget stopp i kroppen. Kanske kommer det straffa sig i morgon men allvarligt, vem bryr sig?  🤩 Och jag yogade lika flitigt som jag styrketränade så det blev nog ändå hyfsad balans mellan yin & yang.

Och alltid, alltid ett tack efteråt. Både till mig själv och livet. ❤️🙏🏻

Faktum är att jag inte ens känner mig särskilt avis på alla som sprang Lidingöloppet i dag även om det såklart hade varit skoj att vara med.  Det räckte liksom att bli blöt av att traska och cykla utomhus.

Hoppas du också haft en fin lördag!

Kram från Ingmarie

SUM 2017

Jag har funderat på SUM (Sörmlands ultra) i typ flera år men liksom aldrig ”vågat”. 5 mil är sjukt långt i min värld och särskilt när stora delar är i en massa obanad terräng.

Men för några veckor sedan började tanken gro igen om att jag kanske skulle slå till i år men jag la ner det ganska fort. Har ju inte sprungit särskilt långt på flera evigheter, förutom Lidingöloppet då, och diskbråcks-ryggen lever fortsatt sitt egna lilla liv. Vill den inte spelar det liksom ingen roll vad min skalle vill.

Veckan som varit har som jag skrev i går varit tokig och jag körde ju intervaller x 2 så sent som i onsdags. Ändå slängde jag in en fråga på SUMs FB sida för att kolla om någon hade en startplats till salu. I går! Fråga mig inte vad jag lider av för åkomma men någon är det garanterat.

Jag fick flera napp under eftermiddagen och velandet startade. Skulle jag våga? Skulle kroppen, och knoppen, hålla? Skulle jag frysa? Kollapsa? Vurpa?

Vid 18 hade jag bestämt mig. Jag ville! Så jag köpte en startplats. Och började fundera på vad i all sin dar jag sagt ja till. Och vad jag skulle ha på mig, hur många gel jag skulle ha med och hur totalt oförberedd och oladdad jag var.

Men det är tydligen så där jag funkar nu. Vill inte planera utan bara gå på känsla. Fördelen med att spontananmäla sig så här är ju att jag hinner aldrig bli varken nervös eller nojjig.😄

Starten på SUM går i Björkhagen bara några kilometer från mig så jag cyklade dit. Namnbytet och väskinlämningen gick supersmidigt och vips var det dax för start.

Banan börjar med ett varv på elljusspåret innan man springer vidare på själva Sörmlandsleden. Jag försökte hitta en skön känsla och fart och jag tror jag prickade precis rätt faktiskt. Banan är lätt i början på så vis att det är fast mark under fötterna men jag visste att det skulle bli andra tider. Dock inte exakt vilka andra tider…

Trail är som du vet min absolut sämsta gren men när det regnar blir jag om möjligt ännu mer världssämst. Klippor blir som skridskobanor, rötter och spång såphala, jord blir gegga och gyttja blir lervälling. Nu var det i ärlighetens namn långa sträckor med fina skogsvägar och t.o.m asfalt också, men de där milen bland bröte och jox var verkligen en utmaning för mig. Och många andra också visade det sig. Det var fler än en som stöp rejält i backen men på något mirakulöst sätt lyckades jag hålla mig på benen även om det flera gånger var snubblande (!) nära en vurpa. Men jag är duktig på att mesa. Och hålla mig i både träd och grenar. Och krypa på alla fyra alt åka på rumpan om det kniper. Jag märkte också att alla swimrunrace har gjort mig totalt respektlös för blöta och geggiga skor. Klafsade på som värsta treåringen på äventyr från början när andra kämpade för att hålla sig torrskodda.

Foto: Patrik Herwall

Utmed banan fanns fyra, eller var det kanske fem, energistationer med sportdryck, bullar, choklad och saltgurka. Enda jag var sugen på var kaffe!

Men jag tuggade i mig någon liten bullbit och chokladruta varje gång för jag vet att det behövs. De där gelen jag kör med är dock tokgrymma! Kommer aldrig i någon trötthetsdipp varken fysiskt eller mentalt! Magic! Jag är partisk men helt ärligt kan jag säga att jag troligtvis inte klarat det hela så bra utan dem. Att benen stumnar är en annan sak och där hjälper nog ingen (laglig) energi i världen.

Hur som helst. Kilometrarna tickade på även om jag hade noll koll på hur långt jag kommit. Enda gången vi löpare fick info var halvvägs, vid 30, 35,42.2 och 45. Fast egentligen var 45 fel för då var det ”bara” knappt 3 km kvar. Men vilka kilometrar! Man passerade mål men fick bara se det och istället springa en miljard backar (nåja) runt sjön. Vid varje kurva trodde jag att målet skulle synas men icke. Det enda som kom var ännu en backe. Men allt har ett slut. Även ett 5-mils terränglopp. Och även om jag kände mig pigg så får jag ju lov att säga att det var väldigt skönt för benen att få stanna. Och extra härligt att få ett så varmt välkomnande av Janne! Det är han som står bakom det hela och som var den som peppade mig mest till att komma. Är honom evigt tacksam för vet du, jag kom femma! Att det blev PB är ju inte så konstigt. Har nämligen aldrig kutat så här långt innan.

Mållet är i Haninge vid Rudan och gissa vad som bl.a finns där som jag inte kunde låta bli att besöka…

Sprada är aldrig fel men jag tror jag var den enda som fattat det. Så himla härligt!

Skorna fick hänga med i men jag är tveksam till om de någonsin blir sig lika igen. Eller om tårna kommer återfå sin hudfärg…

Tydligen har det aldrig varit sämre förhållande i skogen än i år så det var ju perfekt att jag valde just 2017 till min SUM-debut. Nu kan det ju bara bli bättre! För det här ska jag absolut göra om.

Men då ska jag nog både förbereda mig och ladda lite bättre.😜

SUM är precis så trevligt, tufft, kul och vackert som alla sagt och jag är så himla glad och tacksam att jag tog mitt förnuft till fånga och körde.

Hur de där supersnabba gör är för mig en för evig gåta. Särskilt en sån som Kajsa Friström som år efter år efter år presterar på absoluta toppen. I dag kom hon tvåa efter en spurt(!!!)strid! Makalösa quinna! Dessutom ödmjuk och härlig som få!❤️

Tack, tack, tack allt och alla för i dag!Särskilt kroppen som står ut med allt vad knoppen hittar på.

Kram från Ingmarie

Julafton i september?

Tomten är tidig som attan i år eller hur förklarar man annars en sån här dag?

• Har fått ett bautapaket fyllt med ”godsaker” från Mighty sport. Jag kommer ha extra energi och näring låååång tid framöver nu! 😍

•Ett helt fantastiskt vattenlöp-simpass mitt på dagen. Skulle kunnat simma forever and ever and ever and ever and… ja du fattar.😍

• Hot vinyasa samtidigt som regnet strilar utanför. Sjukt lyxigt! Och så sköööööönt.

• Möjlighet att gratis få köra Allgau Swimrun om 2 veckor. Jag och Peter vill förstås men plånboken skriker noooooooo. Så där var det bara en halv julklapp. 😜

 

• Besök på bästa Trispot! Igen. Denna gång var det dock även å jobbets vägnar men jag har även lånat med mig två par Hoka-skor för att testa. Rent spontant satt de som gjutna och jag hoppas verkligen, verkligen de funkar på mina krångelfötter.

• Förfrågan en andra gång om jag vill vara farthållare i morgon på Lidingöloppet. Jag hade faktiskt sagt nej innan, för ryggens skull, men jag är ju inte bara galet lättroad. Jag är även galet lättövertalad när det gäller sånt här. Dealen är att jag får hoppa av om jag vill och behöver.

Så jag sa ja!

Det är svårt (kanske t.o.m omöjligt) att tacka nej till långpass med service, sällskap, vacker runda och gratis mat efteråt. 😄

Efter allt detta är frågan förstås om tomten kommer på den ”riktiga” julafton också…

Kram från Ingmarie

Avdammade godingar

Ibland är det bra, kanske t.o.m nödvändigt, att pausa från saker och ting. Förhoppningsvis blir man varse om man saknat det eller inte och oavsett så är ju ”svaret” bra. Så slipper man fundera menar jag.

Jag har ”upptäckt”’ två saker när det gäller det bara i dag.

Den ena var när jag var på Sats Zenit i morse. Minns inte när jag var just där sist och det var så kul! Gillar att man kan välja om man vill träna i tysta rum eller med musik. Dessutom var (evighets)renoveringen klar så det kändes som ett helt nytt place.

( Ja jag är lättroad…)

Den andra var att få löpcoacha med Urban Tribes igen. Stort glatt gäng som ska köra Lidingöloppet om några veckor.

Jag och Björn tog hand om ett gäng och även om de blev trötta av allt backdrillande så är jag säker på att de mest av allt var supernöjda. Vi också. 😄

Kram från Ingmarie

Tips på annorlunda triathlon

Nu är verkligen sportsommar-säsongen i full gång! Nästan överallt och hela tiden finns olika event för t.ex open water simning, swimrun och triathlon. Beslutsångesten för vad man ska välja är nästan plågsam emellanåt. ( ”Ren” löpning och cykling räknar jag inte riktigt för det körs ju mer eller mindre året runt.😀)

Jag är ingen triathlet men en grej jag blev ruskigt sugen på, men som rent logistikmässigt inte funkar i år om jag inte kommer på hur det där med kloning funkar, är Lidingö terräng- triathlon den 13/8. Läs deras beskrivning här så förstår du vad jag menar!

”Är du sugen på en ny utmaning? Kanske drömt om att prova på ett triathlon, men tänkt att triathlon bara är för supervältränade och elitsatsande långdistansare?  Då är Lidingö Triathlon Terrängloppet för dig!


Välkommen till ett naturskönt och familjärt lopp som är perfekt för den som vill prova triathlon för första gången. Här får du testa det roliga i att kombinera simning, cykling och löpning i en härlig naturmiljö bara ett stenkast från Stockholms innerstad. 


Du kan välja Sprintdistansen vilket är simning 850 m, cykling 21 km och löpning 5 km, eller Olympisk distans som är det dubbla i längd. Är du bara simkunnig, kan cykla och springa, samt i hyggligt god form så klarar du det! Eller varför inte bilda ett stafettlag där ni delar och tar en gren var?

Barnklasserna simmar 100 meter, cyklar 3 km och springer 1,2 km. För den yngsta klassen (11 år och yngre) kan man välja om man vill springa 800m istället för att simma 100m.



Cyklingen sker på Lidingöloppets spår, löpningen på stigar i skogen runt Södergarn och simningen i vackra Askrikefjärden/Södergarnsviken strax intill. 



Tävlingsområdet är centrerat till Södergarns stora och öppna grässlänt där det finns gott om plats för publiken att heja på deltagarna i loppets alla grenar, vilket gör det till en perfekt familjeutflykt.



Vår ambition är att skapa årets roligaste triathlontävling i terräng, där alla känner sig välkomna och gemenskapen står i centrum.”

Visst låter det både skoj och härligt? Natur-triathlon liksom! Redan nu på söndag, 11/6, finns möjlighet att vara med på deras gratis-träning!


Jag kommer dock befinna mig på ett helt annat äventyr på en helt annan plats just den dagen…😄

Kram från Ingmarie

Mental Health Run 2016

Ska jag vara helt ärlig så var jag inte ett dugg sugen på lopp i dag. Egentligen var det väl ingen särskild anledning. Jag var bara osugen. Eller kanske det finns en anledning när jag tänker efter. Min ”säsong” har varit lång, typ hela året, och jag var nog i grunden ganska ”färdigtävlad” redan innan Lidingöloppet men ibland blir det ju inte riktigt som man planerat du vet.

Anledningen till att jag ändå tog mig ända bort till Sjöhistoriska muséet på Djurgården för att kuta Mental Health Run var dels p.g.a ett jobb om det hela och dels för att jag tycker syftet med loppet är enastående bra. Psykisk ohälsa är fortfarande, trots att vi skriver 2016, tabubelagt, skämmigt och ofta förenat med stor okunskap. Även inom vården. Jag har ju själv haft perioder med bl.a djup och svår depression så jag kan nog säga att jag vet.

Psykiatriläkaren Anna Malmqvist ville ändra på detta och drog därför igång det hela förra året. Dels för att skapa en mötesplats för drabbade och dels för att anordna en plattform för att nå ut till fler. Loppet kommer gå nästa år också och både Malmö och Storfors (!) har sina egna Mental Health race.

Start och mål var utanför Sjöhistoriska och banan (5 km.) gick runt Djurgårdsbrunnsviken. Det var väldigt många fler löpare än jag hade trott och köerna till nummerlappsutdelningen var lång och ganska seg.

img_6984
img_6986
Kallt var det med. Så in i bängen. Tröja, tre jackor, vantar, mössa, luva och fetbyxor. Ändå frös jag. Hur ska det här gå? Det är ju bara oktober!

img_6982
Tacksamt nog var de på museet supersnälla och lät oss klenisar komma in för att värma oss och nåla på nummerlappen. Det är nämligen inte så enkelt med stelfrusna fingrar och huttrande kropp att hantera säkerhetsnålar. Jag hade tänkt kuta barbent men insåg ganska snart att det skulle inte bli så bra. Isben har liksom en tendens att inte funka så bra om man vill kuta. Inte till något annat heller förresten. Eftersom toaletterna var gemensamma, och jag behövde svira om, så smet jag in här för att inte chocka de andra gästerna. Ett sånt rum borde väl kanske inte behövas men just där och då tyckte jag det var väldans bra. 🙂

img_6985
Det blev långbrallor under kjolen. Plus långärmat, vantar och mössa. Helt rätt beslut.
Mina tår var inte upptinade förrän jag kom i mål.

img_6987
Loppet är inte så mycket att berätta om mer än att det är en otroligt fin bana och jag var skittrött fastän jag sprang skitlångsamt.
Men det blev ett bra pass och man fick en stor påse med både det ena och det andra när man kom i mål.
img_6995
På plats fanns flera olika organisationer och företag som berättade och informerade om psykisk ohälsa och jag lärde mig massor av nya grejer! Med mig fick jag även en hel bunt med läsvärt material.

img_6998
Det blev inte mycket svettande på det där loppet så det fixade jag på gymet i stället. Inomhus. Fortfarande med långbrallor och kjol på. 🙂

img_6997
Du kommer förresten kunna läsa en mycket utförligare artikel om loppet i nr. 3 av Magasin Spring. Don´t miss it!

Kram från Ingmarie