Jag gillar ju allra mest att vara ute och träna så visst är det väl bra märkligt att 40 min på ett utegym känns som ett ruskigt långt pass medan den dubbla tiden på ett inne-gym känns som det är över innan det ens har börjat. 😳 Trots att det dessutom alltid är mycket jobbigare inne. Förklara det den som kan!
Eller kanske det är just därför. För att det är jobbigare. Och såklart för att det finns väldigt mer att leka med.
Kram från Ingmarie
85 min (långsam) löpning utan att det kändes som om både hand-och fotbroms var i, Och utan något ont! Fatta hur glad jag är över det!
Trött i benen av att kuta är underbart! (Det är fördelen med att vara dåligt löptränad. Man blir nöjd av lite.😀)
Att det sen tog typ 3,5 minut på jobbet innan energin jag fått från mina två dagars ledighet var förbrukad var mindre skoj. Trött i benen av att stå/gå i princip non-stop på hårda betonggolv är extremt o-underbart. 😱 Ja jag vet att det är ohållbart. Och att jag måste göra en förändring eftersom systemet högst troligt inte kommer att förändras hur många avvikelse-rapporter vi än skriver.🤪
Kram från Ingmarie
Kanske, kanske var det dessa två dagars ledighet som gjorde att det kanske, kanske har det vänt nu. Jag känner mig nämligen piggare, gladare, mjukare och tycker att både ryggen och benet känns mycket bättre!
Eller så är jag bara hög av dagens alla höjdpunkter. Bra pass i solen på utegymet t.ex.
För att inte tala om vattenlöpningen i Flatensjön. Och att jag kunde ha min dagliga lilla meditationsstund just där.
När jag sen låg där under solen och slöade lyssnade jag på Sissela Kyles ”Sommar”. Helt klart värt att lyssna på! Roligt, intressant, tänkvärt och sorgligt. Mest dock roligt. Jag skrattade högt flera gånger. Så där så Anders började skratta åt mig för att jag skrattade så mycket. 🤪
Men bäst av allt denna dag var ändå lördagssimmet med TS-gänget. Inkl. fikabåten.
Fikade gjorde vi men väldigt kort. Som en liten paus mellan teknikdelen och långsimmet. Fyra kilometer (= ett varv runt sjön) före frukost är mer än jag någonsin trott jag skulle klara. Men det gör jag!
Det är förstås igen som helst unik prestation, och jag var inte heller ensam om det denna ljuva morgon, men jag är skitstolt och jag hade helt klart rufsigaste hår!
Kram från Ingmarie
Det känns onekligen väldigt märkligt att ha två hela dagar efter varandra ledigt. Och skönt!
Har bl.a kutat i skogen. Långsamt och trögt men inte ”ont”. Anledningen till trögheten är (som alltid) mitt lättrörliga bäcken. Det i sin tur påverkas negativt av all slags stress. (Såklart…) Vissa får ont i skallen, ont i magen eller hjärtsnörp som första stressvarning. Jag får ont i ryggen. Så olika kan det vara. Kiropraktor-Erik ( jag kallar honom numera mirakel-Erik) hittade roten till min instabilitet så nu har jag ännu fler övningar att göra. Varje gång jag är där får jag ju även besöka mina tavlor som jag har hängt där. 🤩
Sömnbrist och trötthet tar dock ut sin rätt. Redan kl 13 däckade jag på soffan. Fanns i princip inget som kunde hålla mig vaken. 😱 Men sen piggade jag på mig. Och fick en härlig både prat-och simtur tillsammans med Inger.
Kram från Ingmarie
Bästa sättet för mig att klara av det jag beskrev i går är som sagt var att träna och att vara ute i naturen. Helst i kombination. tillsammans Jag provade att jogga lite i dag. Långsammare än långsamt, och bara kort, plus en sväng på närmsta utegymet. Det funkade åtminstone ok.
Yogade lite extra och vilade en stund i gräset efteråt för att verkligen dra åt mig av jordens energi. Ja, jag inbillar mig att det funkar så. Att naturen läker och ger kraft bara genom sin blotta existens. Eller vad tror du?
Från i dag kl 22 har jag två dagars ledighet framför mig. Gissa om det ska bli skönt?!
Kram från Ingmarie
Allt som händer skrivs (såklart) inte här. För att det är absolut ointressant, för att jag inte vill dela med mig eller för att jag genom att inte skriva om det tror att det ska försvinna. (Jättelöjligt, jag vet, men den där förträngningsmekanismen är väl etablerad i hjärnan verkar det som.)
I söndags, när jag var vid Hellas och bara skulle kliva över en sten, blir jag kraftigt yrslig, vinglar och tappar helt balansen. Det var som om allt gick i extrem slowmotion. Jag märkte liksom hur jag trillade men kroppen funkade inte och plötsligt sitter jag på marken. Tack och lov med huvudet fortfarande över marken och inte i någon sten. 😱
Sen gick yrseln över och jag kunde utan problem resa på mig, gå vidare och sen cykla hem. Men benet/ryggen var kaputt!
I går gjorde det lika ont. Som om nerv kommit i kläm inne i benet. Det bra i eländet är att jag sen innan hade bokat tid hos Kiropraktor-Erik (som är kiropraktor-Mickes jättebraiga stand-in) och han såg direkt att bäckenleden fått sig en rejäl törn. Inkl mitt redan förvisso gladare, men ändock ledsna, hamstringfäste. Han fixade och trixade med nålar och justeringar. Troligtvis sitter mycket av hela hamstringproblemet i min vänsterfot så även den har fått hjälp. Men grundproblemet är (som jag sagt innan) högst troligt jobbet. Det går liksom inte riktigt att förklara hur det är när tempot, pressen, bristen på rast/mat/vätska kombinerat med stort ansvar, svåra beslut, snabba beslut och tuffa situationer fortsätter under varje pass vecka efter vecka efter vecka. Det sliter såklart på kroppen både fysiskt och psykiskt.
Jag är verkligen jättetrött. Så där in i märgen slutkörd och less. Tom, energilös, hjärntrött och nästan lite likgiltig. Och kroppen talar. Jag är väl medveten om det så därför drar jag ner på allt som går att dra ner på. Min situation är inte unik på något vis, de flesta inom vård/omsorg sliter, men ”felet” jag nog gjort är att inte ta sommarsemester. Nu har jag liksom ingen riktig paus att se fram emot förrän till vintern. (Förutom två kort tripper men den tiden är ”inarbetad”.) Under hösten ska vi nämligen flytta hela verksamheten till den nybyggda avdelningen så ingen kommer beviljas ledighet. Och ja, cheferna är väl medvetna om hur det är men det är inte helt enkelt att förändra ett tokigt system eller att trolla fram mer resurser i form av pengar och personal.
Hå hå ja ja. En dag i taget och en sak i taget. Jag kommer inte kunna/orka göra precis som jag vill och planerat framöver men nu är det som det är och jag strävar efter en lösning. Jag har ju själv valt detta jobbet och därmed är det jag själv som får göra de förändringar som behövs för just mig.
Oavsett så är jag säker på att träningen hjälper mig massor för att orka. Även om vi som håller på och sportar har vetat det det sen tidernas begynnelse så finns det ju en hel del forskning som verkligen bevisat det nu för tiden. Så jag nöter på som vanligt. Funkar inte en grej så funkar något annat. Kroppen må vara hur smart och finurlig som helst men ännu har den inte klurat ut att skilja på var endorfinerna kommer ifrån så den blir glad vare sig de kommer av simning, löpning, yoga, styrketräning, vattenlöpning eller vad det nu är man hittar på. Det är faktiskt himla käckt! Däremot har man sett att ffa löpning är väldigt bra vid/mot depression. kanske därför jag behöver det så mycket..?
Så jag kämpar på tills solen skiner igen. För det gör den alltid förr eller senare. Det är (också) något jag lärt mig av livet.
Kram från Ingmarie
På tal om att flytta sina gränser. För bara någon ynka månad sen tyckte jag att bara tanken på att simma runt hela Källtorpssjön (dvs sjön vid Hellasgården) var jobbig nog. Sen gjorde jag det det där PB:t och i dag bara gav jag mig iväg för att simma runt hela sjön utan att ens fundera. Bara jag, solen, det ljumna vattnet, fåglarna, fiskarna, saferswimmern och himlen. Obeskrivbart härligt och precis vad jag behövde för att piggna till lite efter allt (stress)jobbandet.
Följer man sjökanten hela vägen (+ några meter extra) blir det 4 km. Kändes lagom för i dag.
Vattenlöpningen var lika härlig men på ett annat vis. Och fika ute är aldrig fel!
Hoppas nu bara jag hunnit ladda om för ännu ett nytt jobbrace…
Kram från Ingmarie
Fördelen (kanske den enda) med kvällsjobb är att förmiddagen är ledig. Hann med både att kuta ( kändes bra!), utegyma lite (svettigt) och vattenlöpa (ljuvligt svalkande) en rejäl stund. Men gissa om jag hade velat vara kvar där ute i solen…
Nu är i alla fall helgjobbet avklarat för denna gången och i morgon är jag helt ledig! Måtte bara solen och värmen hålla sig kvar. Tycker faktiskt jag är värd det.
Kram från Ingmarie
Det är en himla tur att jag har så bra fritid som jag har. Annars hade jag nog fått både frispel och psykbryt vid det här laget för jobbet är bara för mycket. Det är så illa att jag har börjat våndas inför varje pass och det är (förstås) inte bra. Faktum är att jag inte riktigt vet om jag pallar det här så länge till så jag funderar en hel del på hur jag ska göra fortsättningsvis. Jag är ju inte direkt ensam om att uppleva det så här. Sjukvården är väl inte direkt känt för att ha medarbetare som stannar kvar överdrivet länge eller tycker arbetsförhållandena är superduper…
Morgonen (innan jobbet) var i alla fall verkligen underbar! Simträning med Team Snabbare och coach Tomas. 24.7 (!!!) grader i vattnet, fika på ”vår klippa” och riktigt bra simning. Tack och lov för stunder som dessa!
Det är också tur att jag lever med världens bästa man. Det är minsann inte alla som kommer hem till en sån här bukett utan någon mer anledning än att han tyckte jag behövde den.❤️🙏🏻😍
Kram från Ingmarie
