Author: Ingmarie

Solo

Jag har inga problem att vara/resa själv men nu när Anders åkt hem blev det väldigt, väldigt tomt. Det är såklart också positivt för det hade ju varit illa om det vore tvärtom… Hittills verkar han ha en smidig resa i alla fall och vi hade en jättemysig sista kväll tillsammans på ett tag. Jag tror också att det var viktigt att längta och sakna för då blir man påmind om vad som är viktigt i livet.

När jag hade lämnat honom på flygplatsen så åkte jag till Tijeras och Cedro Canyon. Förutom att jag kutat det där Cedro trail-loppet så var jag där i februari men kunde inte kuta överallt pga snö och is. Det är inte ett problem nu. Stigarna var torra och fina och hyfsat lättsprungna. Starten på den trailen jag valde är en brutal uppförsbacke, en sån som gör att man tror man är helt slut som löpare, men som också bjöd på en makalös utsikt på toppen.

Det var ingen lång tur så jag kompleterade med lite poolrun. Var nästan helt solo i hela bassängen!

Var också på ett Yoga-barre pass igen men det var mer en slags pilates-barre klass pga att det var en vikarie som hade det. Det var ok men långt ifrån lika jobbigt som det brukar. Fördelen är att jag inte kommer ha träningsvärk i en vecka…

Kram från Ingmarie

Väckt lite liv i benen

På de 10 dagarna vi hade vår roadtrip har hela Albuquerque exploderat i grönska.  Jag vet inte om jag någonsin sett det så grönt nere vid floden som nu. Helt fantastiskt vackert!

Kände att jag behövde blåsa ur benen lite i dag men inte att jag ville tok-köra varken för hårt eller långt så det blev 30 x 30-30 sek.
Precis lagom! Jag blev trött men inte slutkörd och benen vaknade nästan meddetsamma. Däremot blev jag törstig för det har varit riktigt härligt varmt i dag.

Det var också Anders sista riktiga dag här och jag är så glad att han fick en fin tur in the Bosque.

Planen var att jag skulle yoga lite senare men pga en kvällsaktivitet så valöde jag att simma i stället och med facit i hand var det ett grymt bra val. Det gick väldigt bra, vattnet var ljuvligt och luften var varm.

Den där kvällsaktiviteten blev både rolig och lyckad. Men dcet är så det ofta blir när man leker med färger och låter prestations-spöket bestämma.

Kram från Ingmarie

Another Tribute

Minns du att jag och Trish var på ABBA The Tribute?. I dag var vi på ännu en Tribute på samma fina ställe. Stayin´ Alive – One night of the Bee Gees.

Abba-Tributen var bra men det var inte Abba men dessa var banne mig Bee Gees!

Det var s-å-h-i-m-l-a-b-r-a!
Alltså typ världssuperbäst-bra!

Jag blev plötsligt 15 år igen och dansade så svetten rann. Så sjukt skoj!
Om du levde på 70-talet och får chans att uppleva dessa så tveka inte!

Vi hade tack och lov laddat med bra mat innan på ett riktigt bra ställe.

Jag hade dessutom gjort av med energi både på gymet och en härlig tur på trailsen. 28 grader i skuggan! Perfekt Ingmarie-väder!

Kram från Ingmarie

En slags chill-dag

Allt är relativt men enl mig har vi verkligen chillat i dag.
Simmade på förmiddagen och det var absolut underbart härligt! Bra känsla och perfekt temperatur både i bassängen och i luften!

På seneftermiddagen var det äntligen dax för Athletic yoga med min favvo-instruktör Yael. Som jag längtat! Det var svettigt, tufft, utmanande och jättehärligt! Trodde jag skulle vara megastel efter lördagen men det var typ precis som vanligt. Helkonstigt!
Min teori är dock att det är höghöjden. Min kropp trivs helt galet bra på mellan 1500-2000 m ö h. Inget ont någonstans. Inte ens fötterna gnäller! Fråga mig inte varför eller hur det kan vara så, jag bara vet att det blir så. Det finns säkert någon slags vetenskaplig/matematisk/astronomisk förklaring.

Före, dessemellan och efter har vi bl.a  slöat i solen, läst, lagat mat (och ätit), hjälpt till med urpackning av en camping-vagn, tvättat, städat och handlat.

Kram från Ingmarie

Mini-roadtrip

Vi har åkt Turqoise trail flera gånger och varje gång hittar vi nya grejer att se och varje gång är vi lika fascinerade.

Själva vägen går mellan Santa Fe och Albuquerque utmed Highway 14 och är ca 8 mil men man ska ta sig dit och tillbaka också så det blir nästan det dubbla totalt.

Vi körde den motsols i dag och började med den ganska långa motorvägen mot Santa Fe innan vi tog av in mot Cerillos.
det är en liten, liten by med historia både från Native Americans och spanjorerna som kom hit och  bl.a öppnade mineral-gruvor. Här finns fortfarande en riktig Saloon liksom en hel del suspekta hus… Den pyttelilla parken var perfekt för en fika paus.

Några kilometer senare ligger Madrid. Det är utan tvekan ruttens livligaste och gulligaste by med triljoner små butiker, caféer och matställen. Det är också triljoner andra som vill dit och i princip var man än parkerar kostar det $5. Om man hittar någon vill säga. Vi hittade ingen och sparade därmed både de pengarna och från ev köp som antagligen blivit. (Försöker se det positiva i det hela för det är verkligen värt att stanna där!)

Ännu lite senare kommer man till baksidan av Sandia Mountains. Upp till toppen är det hela 2 mil (!) och vägen är allt utom rak. Men vyn där uppe på 3200 m ö h är ett måste att se när man är här. Även för mig som så lätt blir höghöjds-sjuk. Just i dag gick det dock riktigt bra! Tror det är Albuquerque-luften! haha

Före det där sprang vi en härlig runda tillsammans nedanför berget och på andra sidan. Dvs ”hemma”. Benen kändes helt ok trots gårdagens äventyr.

Observera att Anders har både shorts och T-shirt! Han har börjat lära sig. 😀

Efter roadtripen var jag även en sväng på gymet. Absolut noll benövningar men överkropp och extra stretch/yoga. Väldigt skönt och välbehövligt.

Kram från Ingmarie

Cedro Peak trail Run 2024

Enligt väderprognosen skulle det bli upp mot 25 grader och strålande sol denna dag, dvs ett perfekt Ingmarie-väder för ett rejält långpass eller egentligen vad som helst utomhus, och det stämde men det gällde inte Cedro trots att det ligger så nära Albuquerque.
Vi kan väl säga som så här; jag var inte förberedd och väderprognosen var tokfel.

Men låt mig ta det från början.
Klockan 5 ringde klockan. På tok för tidigt för mig, och Anders, och särskilt efter en dålig natts sömn. Men det var som det var och vi kom i väg i bra tid. Ju närmare vi kom Cedro ju kallare blev det och till slut visade termometern på två (!!!) plusgrader.
TVÅ!

Vi var inte ensamma om att sitta kvar i bilen in i det sista, fördel med längre lopp för då vill man ändå inte värma upp med någon längre löpning, och jag tog på mig varenda tröja jag hade med mig (3 st) plus jacka och Anders mössa + buff.

Det blåste dessutom kalla vindar men det var åtminstone uppehåll…

Klockan 8 gick starten för oss som skulle springa Cedro Peak trail run 26 km. (50-km hade startat redan kl 7.)

 

Trots kylan såg jag fram emot loppet för jag hade bara hört positivt om det och att det skulle vara väldigt fint. Jag kan bara säga att det stämmer till 100%!
Förhoppningsvis kommer jag kunna visa lite bilder från loppet så fort de kommit  Superfina, slingrande trails i skogen, extremt välmarkerad bana, tre bra energi-depåer, en hel del tekniska bitar men inte alls så mycket som jag läst om/blivit varnad för och m-y-c-k-e-t backar. Allt över 2100 m ö h och det gjorde väl inte direkt uppförsluten lättare..

Inte en enda gång var jag uttråkad och inte en enda gång funderade jag på om jag skulle orka trots att luftrören ibland pep så jag tror det skrämde bort alla ev björnar.
Jag hade några olika mål och det första var att ta mig runt. Detta är ett tufft lopp så det var ingen självklarhet.
Det andra var att klara det under 4 timmar och det tredje verkliga målet var att klara det under 3.30.
Jag kom i mål på 3.08 så gissa om jag är jättenöjd! Långt efter proffsen i täten men heller absolut inte sist. 5a totalt av alla mellan 50-59 år (jag var äldst av alla i den gruppen) och 26a totalt. Jag är jättenöjd!

Jag hade sagt till Anders att han inte behövde komma förrän efter 3,5 timme så för en gång skull fick jag vänta på honom. Det händer inte överdrivet ofta om jag säger så… Han borde faktiskt få någon slags tålamodspris.
Tack och lov hade det blivit lite varmare och jag var inte särskilt svettig så jag hann aldrig bli nedkyld. Dessutom fanns det gott om mat att smaska i sig om man ville/orkade.

Jag är verkligen jätteglad över den här lilla medaljen och tröjan. Fick jobba hårt för dem och det var garanterat inte särskilt vackert i den sista uppförsbacken men jag gjorde det!

Det här loppet är utan tvekan ett av de finaste och bästa jag kutat och jag hoppas verkligen jag får möjlighet att göra om det.

Värmen fanns några hundra meter ner och det fanns inte en chans att frysa. Den och lite vattenlöpning blev min första ”nedjogg” och återhämtning.

Den andra blev på Thai Vegan. Wow alltså! Hur mycket som helst att välja mellan, jättemysig miljö och maten var outstanding. Dessutom var det helt ok priser.

Den tredje var den här. Ett av fynden på Chocolate & Coffee-festen. Lika god som den andra!

F.ö är kommer jag inte ta några extra steg eller trappor just i dag.

Kram från Ingmarie

Kära återseende

Den här bassängen alltså. Man kan inte annat än älska den. Särskilt i solsken och med perfekt vattentemperatur.

Samma sak med gräsmattan. Så härligt att kunna yoga lite där efteråt.

Kram från Ingmarie

Slutet

Pagosa Springs bjöd på en helt fantastisk solnedgång utanför vårt fönster i går.

Och i morse såg vi denna fina!

När vi checkat ut körde vi till byn och Reservoir Hill Park för at jag skulle få rasta benen lite innan den långa bilresan.

Det fick jag.

Det var rakt upp, lite platt på toppen och sen rakt ner. Typ 200 höjdmeter på mindre än 2 km. Men det var så värt det och jag tog det megalugnt fastän benen ville fortare.

Vägen söderut var, och är, också värd att uppleva. Som vanligt går det aldrig att fånga allt med bilder.

Ungefär tio mil norr om Santa Fe ligger Abiquiu Lake. Redan på avstånd fattar man att det är något speciellt med den.

Man kan ex campa där, fiska, åka båt och b-a-d-a!

Vattnet var magiskt! Tippar på att det var mellan 7-10 grader och jag toknjöt! Märkligt nog bara vi där och bara jag som badade…

Mitt ute i skogen strax efter Los Alamos hittade vi ett jättemysigt picknick-ställe. Amerikanarna är verkligen bra på just rastplatser!

Precis före fina och supergulliga Jemez Springs , som också har Hot Springs och ett underbart badhus som jag besökt innan, ligger Valles Cardera. Den blev en Nationalpark så sent som 2016.
One of only six super volcanoes in the entire world, Valles Caldera is comprised of a 13-mile wide depression which came about after a huge volcanic eruption more than 1.25 million years ago. Thousands of visitors explore the preserve each year, drawn in by its history, flora and fauna. Historic cabins dating back to the 1860’s provide a glimpse into the lives of sheep and cattle ranchers.

Vi har varit här flera gånger innan och blivit lika hänförda varje gång vi ser dalen Valle Grande bre ut sig. Vi har dock aldrig sett den med snö som i dag!

Från Jemez Springs och hela resten av vägen hem har det dock blivit vår på riktigt!

Cirka 300 mil senare är vi åter i Albuquerque och jag måste erkänna att det känns väldigt, väldigt bra. Fatta mig rätt, det har varit en av våra bästa roadtrips ever och jag tror aldrig vi har upplevt så mycket olika miljöer och äventyr på en och samma resa. Tacksamheten rinner nästan över men det finns liksom inte plats för fler intryck just nu utan vi behöver smälta detta.

Jag har ju dessutom ett annat äventyr redan på lördag!

Kram från Ingmarie

Suger ut det sista och laddar för i morgon

Sista dagen på vår lilla roadtrip i dag. Egentligen i går men vi bestämde oss för att stanna en natt till här i Pagosa Springs både för att hinna se och uppleva lite mer och för att ha en lite mer chill dag utan en massa bilåkande. Det blir tillräckligt mycket i morgon men jag har hittat en perfekt rastplats!

För att jag inte varken skulle springa fel eller för mycket valde vi att åka till Coyote trail som är en rundslinga.

Nu blev det ändå inte bara rundan för jag hade så mycket spring i benen att jag fick vända x flera och springa tillbaka till Anders. Det var så makalöst vackert att vi totalt tappade hakorna. Ganska kuperat (såna där långa sega backar som jag älskar), en del gegga efter snösmältningen, ytterst lite ”bröte” och ett mycket varierande landskap med allt från ängar i dalen till höga träd med milsvid utsikt.

Jag höll mig till att springa under en timme, 55 minuter för att vara exakt, men jag hade lätt velat göra den en gång till åt andra hållet.

Om du undrar över våra olika klädval så beror det på att A är en smula ljusskygg (läs rädd för att bränna sig och förblir därmed alltid ljusskygg) och har inte riktigt  fattat att +2 grader på morgonen snart förvandlas till minst 15 till när solen kommer fram

Sen gjorde vi som i går och drog till byn och ”gratis-hotspringen”. Flodvattnet var högre i dag så det kom in lite isvatten i det varma men det var ändå jättehärligt. Jag for upp och ner på varje sida för att få njuta av båda. Hot på ena sidan och smält isvatten på den andra. Kan det bli mycket bättre!?

Varje gång vi varit där har vi träffat en massa trevliga människor från när och fjärran och samtalen har blivit lika varierande som i jaccuzzin ”där hemma”. Väldigt roligt och spännande. Man lär sig onekligen

en hel del om både människor och USA på det viset.

Nästan precis jämte oss ligger ett stort fint ”Recreation center” med både pool och gym. Såklart jag var ”tvungen” att testa det också. haha.

Här bor förresten vi just nu. Eget litet hus med allt man kan behöva.

Vi har helt klart lyckats pricka in bästa tiden överallt för det är precis före den stora invasionen så vi har sluppit köer och trängsel. Samtidigt är allt öppet och ”redo” för det som komma ska. Att vi haft sån tur med vädret är helt otroligt! Det kunde ju varit som i måndags hela tiden!

Kram från Ingmarie

Hög på olika vis på höghöjd

Pagosa Springs har hundratals olika trails och jag kan inte låta bli att undra varför detta inte har blivit ett riktigt löparmekka? Eller det kanske det är men inte just nu så här mittemellan vinter och vårsäsong? Jag har dock aldrig hört om någon som åker hit för att just springa. Mycket märkligt. Däremot vet jag att folk åker hit för de varma källorna, golf , cykla, konsten, river-rafting och det vackra landskapet. Jag återkommer till det där med de varma källorna för det är något verkligen speciellt.
Det finns t o m kartor som beskriver massor av olika trails och en flik på deras hemsida heter just ”running”. Ja du fattar va? Detta ställe är unikt!

Vi åkte till ett område precis i närheten som kallas Turkey Springs. Bara där är hur många olika trails som helst att välja mellan.

Vi började tillsammans och det dröjde inte många hundra meter innan vi båda var helt sålda. Fina välmarkerade stigar omringat av de unika träden med den röda barken. Kyligt i början men sen värmde solen mer och mer. Och dofterna! Tall, skog, sol, lera, bark, varma stenar och gräs.

Efter ca 6 km hade vi gjort klart första rundan och jag fortsatte medan Anders tog bilen till en parkering vi bestämt vi skulle ses vid. Verkade ju enkelt och bra det var bara det att just den skylten in på den stigen tydligen fått ben för jag hittade den aldrig och sprang på tok för långt med tanke på det där loppet jag har på lördag. I stället för en dryg timme blev det 100 minuter. Men men, det blir som det blir. Jag får turbovila de resterande dagarna!

Direkt efter åkte vi ner till byn och floden. Det finns massor av olika SPA-och badanläggningar om man vill bada i det varma vattnet som kommer från den mineralrika ”Mother Spring”. Pagosa Spring har världens djupaste geothermala varma källor och de är enormt mineralrika och sägs vara väldigt bra för hälsan på olika sätt. Det finns visst även en öl, ”Earth Powered Beers”, som är bryggd på detta vattnet.
Vi var lite mer äventyrliga, eller småsnåla beroende på hur man ser det med tanke på att man får betala hundratals kronor för att gå in på de ”riktiga” anläggningarna, och valde en mer naturlig källa i San Juan River. Helt gratis och hur härlig som helst. Det är rejält varmt och en stor kontrast mot mina ”vanliga” bad men det var bara att glida över stenarna så var man i den kalla floden.

Några av de mer fina (och dyra) anläggningarna från båda hållen

 

Varmt

Kallt

Efter lunch for vi norrut och klättrade ännu mer uppåt för att få uppleva Treasure Falls.

 

Bilderna får tala för sig själva…

Pagosa Springs ligger på ca 2100 m över havet och det är en höjd min kropp klarar av ok. Efter 2500 m brukar jag bli lite extra flåsig och vid 3000 rejält påverkad.
Vi åkte upp genom bergen till 3200 och jag trodde det skulle gå bra eftersom jag satt stilla i bilen men det hjälpte inte. Jag blev ganska rejält påverkad med illamående och yrsel så vi fick vända innan vi hade tänkt. Detta har hänt innan, bl.a när jag varit högst uppe på Sandia, men minnet kan vara lite extra kort ibland…
Ja så klen är jag. High Altitude sickness är dock inget att leka med för blir man riktigt dålig kan man få både lung- och hjärnödem med dödlig utgång. Vem som helst kan drabbas, Anders påverkas nästan inte alls, men har man ex haft det innan är risken högre. Liksom låg ålder. Det faktumet håller jag fast vid. Haha!

Vägen var i alla fall hisnande vacker när jag väl pallade trycka på fotoknappen.

Bästa boten är att komma ner på en bättre höjd och när vi var ”hemma” igen kändes det bättre och nu är jag som vanligt igen.

Har du varit höghöjds-sjuk?

Kram från Ingmarie