Author: Ingmarie

När rätt plan blir fel men ändå rätt

Tyckte jag hade en idiotsäker plan för i dag.Ta det lite easy med ett gympass och åka till Busselton för att slöa på stranden och plaska i vattnet innan mina vanliga duties.

På sätt och vis blev det så men ändå inte.

Jag var på gymet. Blev ett bra pass men utan att jag tog ut mig. Jag gillar förvisso att bli trött men jag gillar också att slöa och jag vet också att kroppen behöver återhämtning. Allt behöver och ska  liksom inte vara hårt och toksvettigt. Särskilt inte för axeln.😍

Och jag åkte till Busselton. Minns första gången jag och Anders kom dit och hur vansinnigt fint vi tyckte det var. Jag tycker fortfarande att det är minst lika fint och det var verkligen magiskt i dag. Varmt (34 grader), disigt och absolut vindstilla.

Vattnet kändes nära på ljummet och var så klart att jag kunde se tånaglarna! De som finns kvar vill säga…

Somnade minsann en stund efter lunchen. Visst har jag sagt att jag älskar power-naps? Och att jag tror det är superbra på alla sätt och vis? Läste, badade och läste lite till. Sen började det blåsa och plötsligt kändes det ”kallt”. Jag tror jag börjar bli klen för ”kallt” visade sig vara 28 grader… 😳😱 Så kom jag på att det fanns en bassäng jag inte testat, Busseltons Aquatic center, så jag drog dit. Och vilken hit! Jag kom precis när ett skolevent var slut och hade hela ute-härligheten för mig själv. (Finns inne-bassäng med men vem vill vara i den när man kan vara ute…? )

Två meter djup all around. Som gjort för vattenlöpning! Men du förstår va? Jag kunde ju absolut inte låta bli…

Vilken lycka! Faktiskt samma känsla som när jag kunnat springa efter att inte ha kunnat på ett tag. Du som vet vet vad jag menar. Jag lipade nästan där jag gled fram. Bara långsamt och bara 10 minuter. Men ändå. Jag simmade! Utan smärta!

När sen grannen kom in med en gigantisk korg med härliga grönsaker och himlen var en enda rosa färgexplosion då var dagen liksom maxad! Trots att den inte blev riktigt så som jag planerat.

Det är sådana här dagar som gör att jag är övertygad om att bara man vågar och kan vara lite flexibel and go with the flow så kan det hända magiska saker.😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Axel-värme-vatten-tjat. Och ett party

Jag vet att jag upprepar mig som en hackig gammal LP-skiva (du som är under 25 får googla vad det är) om min axel och jag ber om ursäkt. Fast ändå inte för den är fantastisk! När jag kollade lite extra på en av de där planscherna hos Chiropractor-David är jag ännu mer förvånad över att den är så duktig som den är. Och tacksam såklart! Det finns ruskigt många grejer som skulle kunnat gå sönder.

Jag vet ju att jag haft tur som attan (till stor del tack vare min superhjälte), att den återhämtat sig unikt snabbt och att jag gör ”rätt” övningar men ändå är det på något vis skönt att få bekräftat och att få både tips och restriktioner. Nu kan jag t.ex även klia mig på ryggen! 15 minuter simning är dock vad den max vill och jag lyssnar såklart. Stressa och forcera är det sämsta jag kan göra.

Men det blev väldigt mycket längre tid i plurret. Över 30 grader i skuggan i dag så då är det tur man kan svalka sig och har lite leksaker att roa sig med under tiden.

Och jo såklart det är varmt att kuta när det är sådana temperaturer men det är som alltid. Man får anpassa sig och gilla läget i stället för att stressa upp sig. Det hjälper ju absolut ingenting. Svårare än så är det faktiskt inte. Även Amber begriper det.😍

Och det är trots allt lite svalare på morgonen.

I kväll hade jag även äran att få vara med Erikssons dinnerparty för att fira Amahlies 9-årsdag. Jag älskar hänga med dem! Alltid så lättsamt och mysigt. Supersmarrig (vego)Thai-mat med sting blev det också så för en gångs skull var jag lite glad över den där AC:n.😜

Håller jag på att bli en osocial googlare?

Jag är helt förvånad över hur mycket olika guldkorn det kan finnas inom bara ett litet område om man bara kollar upp lite extra. Spelar nästan ingen roll var man är på vår jord. (Men jag vet undantag…)

Bara på den lilla fläck i Australien jag/vi har hållit till på finns det snudd på en outsinlig källa verkar det som. Det roliga är att jag tror jag vet, och har testat, bra mycket mer än vad många locals har. fast så brukar det vara. Som löpare är man en slags unik upptäckare. Ännu mer om man pysslar med swimrun!

Google har helt klart gjort det enklare för sådana som mig som gärna vill upptäcka omgivningarna till fots. Crooked Brook Forest ligger bara ca 25 km från Bunbury, vi har t.o.m åkt förbi det, men tack vare ovan nämnda google så fattade jag att där kunde man ju kuta!

Finns flera olika slags trail plus att Munda Biddi trail går rakt genom skogen så man kan hoppa på den. Det var också min tanke, och hade blivit så om jag hade börjat The Marri walk åt ”rätt” håll, men det är inte alltid så glasklart när man är på plats som det är när man kollar på google maps. 😉

The Marri walk är en 10 km runda med minst sagt varierande underlag. Platt, djup sand, backar upp till himlen och ner igen, stenar, grus, mjuka skogsstigar, breda vägar, smala stigar, öppna fält, snåriga buskar och stora träd. Välmarkerat som attan, det fanns t.o.m kilometermarkeringar, men du vet hur det är. Man följer vägen. Särskilt om den är fin.

Efter ett bra tag märkte jag att markeringarna liksom aldrig kom men innan jag fattat att jag var fel hade jag fixat till en rejäl omväg. Men det var egentligen bara bra för jag ville ändå ha mer än ”bara” 10 km.

Och det var även bra att det var lite knöligt så jag var tvungen att ta det lugnt för benen var en smula trötta sen i går. Nu hade jag ju liksom även brötet att skylla på när det gick i snigelfart. Skitig blir jag oavsett.

Men det var ändå ingen som såg mig, om man räknar bort de fem kängurur som skuttade förbi och jämte, för jag var typ helt ensam i skogen. Absolut trängselfritt på parkeringen…

Med tanke på att jag sen även valde en väldigt folktom strand skulle man ju kunna tro jag är värsta sortens enstöring, men faktum är att jag gillar att vara med mig själv! När jag sen är social är jag å andra sidan extremt social. Men dess emellan är jag gärna med bara mig själv faktiskt…

Inte ens på gymet snackade jag med någon när jag tänker efter. Men jag fånlog desto mer för axeln gör stora framsteg!

Och jag har ju Amber! Som förvisso är en hund men som ibland nog tror att hon är en groda.

I morgon ska jag i alla fall vara social som attan! Igen. 😄

Kram från Ingmarie

Ensam kan visst vara stark

Att träna med andra är oftast det bästa sättet för att ge det där lilla extra och ta i lite mer än man hade gjort med bara sitt eget sällskap.

Oftast.

Det kan ju också bli så illa att man spänner sig och får punka bara för att energin går åt till att vara orolig över alla möjliga och omöjliga saker istället för att hålla kroppen pigg.

Jag har i princip aldrig några problem med att träna tillsammans med andra om lusten är där och känslan är den rätta. För helt ärligt är det ju inte lattjolajbans om man själv är i usel form och alla andra är Bolt-snabba. Ibland har jag ingen lust oavsett form och då finner jag heller ingen mening med det. För mig är målet med träning framförallt känslan och blir det en uppåtgående utvecklingskurva på köpet så är det förstås ett extra plus. Alla (tränings)år har dock lärt mig att den där kurvan ständigt går upp och ner. Faktum är att allas kurvor gör det vare sig det gäller träning eller livet som sådant. Och tur är väl det. Vem vill liksom leva ett linjal-liv? 😱

Hur som helst. Jag hade egentligen velat köra intervaller med ett Bunbury-gäng här i dag men de kör igång redan kl 06! Finns inte på världskartan att min kropp ens vill jogga då och absolut inte köra tuffa intervaller. Så jag körde ensam och ska jag vara lite skrytsam så är jag faktiskt ruskigt bra på att bli toktrött på egen hand.

En stor bunt 1-minutare och 30-sekundare fram och tillbaka på den fina ”röda vägen”.

Återhämtning är en extremt viktig grej, oavsett om man är Bolt-snabb eller håller Skalman-fart, och jag tillbringade min här med mat, lite yoga, vattenlöpning och läsning. Absolut oslagbart!

Kram från Ingmarie

Måndag utan äventyr

Vissa dagar händer det verkligen inte mycket som egentligen är värt att skriva om. Vi har väl alla sådana dagar. De liksom bara rullar på i hyfsat jämn takt och det är bara bra. Mina sådana är ju dessutom ruskigt lyxiga just nu.

I dag var en sån mer ”vanlig lagomdag”. Vakna, ge Amber mat, yoga och meditera, gå promenad med Amber, egen frukost, städa, lite datorjobb och sen gymet för bike-intervals och styrka. För den som är intresserad så körde jag 10 x 30-30 + 2 x 10 min + 12 x 30-30. Och nej jag har inte hällt något vatten på mig…

Axelrehab är väl kanske inte det roligaste man kan pyssla med men att känna att det går bättre och bättre är däremot skoj! Från ”vägg-armhävningar” till ”låd-armhävningar” är inte fy skam minsann! Men ännu vågar jag mig inte på de riktiga. Är ju rädd om både axeln och näsan…

Provade simma lite i dag också men helt klart går det någon gräns för axeln vid 15-16 minuter. Inte så den gör skitont eller hoppar fel men den protesterar. Och jag lyssnar. Tacksam för varje litet crawltag den ger mig.😍🙏🏻

Och fortsättningen på dagen? Handla, trädgårdsjobb, promenera med Amber, ge henne mat, duscha, ge mig själv mat, kolla nyheter och blogga. Typ.😍

Hur har din dag varit?

Kram från Ingmarie

30 grader i februari

Att vara här är som att leva i en riktigt skön dröm förutom att den är verklighet. När jag går och lägger mig längtar jag till morgonen och när jag vaknar tänker jag verkligen JA! Morgon igen!

Varje dag!

Då är man väl verkligen ”rätt” på alla sätt och vis? Och det är oerhört lätt att både känna tacksamhet och livsglädje.

Att slippa ha en massa klocktider att hålla reda på och anpassa sig till är oerhört skönt. Särskilt för mig som har någon slags ”klockallergi”. (Det var en av mina terapeuter som satte den ”diagnosen” på mig för många år sedan när jag var i det svarta hålet och den stämmer fortfarande…) Så när kroppen var pigg fortsatte jag kuta dit näsan pekade trots att det blev längre än planerat. Underbar runda inkl. Maidens utmanande backar.

Nästan 2 timmar i +30 grader tar dock på krafterna även för mig som är hyfsat värmetålig. Det är varmt men man får anpassa farten, dricka ordentligt och helt enkelt acceptera. En del gillar ha keps, solbrillor och/eller solskyddskläder men jag grejar inget av det. Behöver liksom vara ”fri”. 😍 Men jag har alltid vatten med mig (plus att det finns en hel del påfyllnadsställe), telefon och en rejäl elastisk linda i kjolfickan in case någon orm/spindel/bröte kommer i vägen. 😜

Och hur varmt det än är så svalkar havet. Alltid! Man kan ligga och bara guppa runt som de här tre t.ex. Vattnet är toksalt så man sjunker inte även om man försöker.

Mattias fick förresten en riktig tri-bränna i går men han är nästan oförskämt pigg. Jag hade nog inte ens kommit i flipflopsen.😳

Vattenlöpning är verkligen guld både för svalka och ”extra” träning. Och simma såklart! 10+15 min i dag och jag hade lätt kunnat göra mer men ibland är t.o.m jag riktigt självklok.😍

Kram från Ingmarie

Parkrun och Triathlon

I jag vet inte hur många år har jag fått frågan om (och varför) jag aldrig är med på något Parkrun. Det är gratis varje lördag, alltid 5 km, bra träningstävling oavsett form och nivå och det finns på flera olika ställen.

Enda förklaringen jag väl egentligen har är att i 08a land skulle det ta mig halva lördagen för att kuta 5 km ( + upp- och nedjogg) eftersom det inte finns någon i närheten av min adress. Åka SL är superbra men inte alltid så supersmidigt…

Men där jag hänger nu är det bara ett par kilometer till banan, som för övrigt är Big swamp land där jag redan kutat en del intervaller, så nu fanns inga som helst ”ursäkter”. Förutom att det startar en smula för tidigt…

Det var mellan tummen och pekfingret ca 80 deltagare och det var alla möjliga åldrar, ambitioner och nivåer på de som var med i dag. Hur trevligt som helst och mycket välkomnande!

För att få sin tid registrerad måste man ha printat ut sin kod men eftersom jag inte hade möjlighet så blev jag ”tidslös”. Men det kvittar. Benen kändes ok och jag blev lagom trött!

Kul att det känns bra tycker jag! Det är trots allt det viktigaste om du frågar mig. Kuta i gyttja med gummistövlar och blyväst är väl aldrig kul men särskilt inte när det bör gå undan åtminstone lite.

Det går bra med styrkan också. Högeraxeln fortsätter imponera även om det fortfarande är flugvikter och lättstretchade band som gäller. Å andra sidan har jag både vikter och band nu vilket jag inte hade för bara någon vecka sedan.💪🏻

Mest och bäst har ändå Mattias jobbat denna strålande dag när han grejade Bunbury Half IM! Grymt bra gjort! 1900 m sim + 9 mil cykel + en halvmara är inget man bara snyter ur näven. Särskilt inte i nästan 30 graders värme och bitvis tuffa vindar!

Tror helt klart supporter-teamet med Janine, Ethan, Amahlie, Seb och fyrbenta Oscar hjälpte till och gav krafter!

När man själv har kunnat rasta av sig är det himla kul att kolla på andra som kämpar. Vilka tuffingar det finns! Nästan så jag blev sugen. Men bara nästan… Däremot önskar jag att jag suttit här och laddat för Busselton jettyswim i morgon men det sket sig ju ganska ordentligt. Fördelen med att absolut inte ens kunna fundera på att simma nästan 4 km i havet är att jag slipper vela.😜 Och det kommer ju en ny chans redan om ett år…

Kram från Ingmarie

Svettiga funderingar

Egentligen bryr jag mig inte men lite undrar jag allt vad gymfolket tänker då de ser mig svettas floder och hör mitt flås när jag kämpar med de där cykel-intervallerna. Nog för att en del verkar hyfsat seriösa men de flesta verkar också göra i princip allt för att undvika för hög puls, andnöd och svett. En del verkar t.o.m rädda för att svettas och ser verkligen till att AC:n får jobba hårt. Den roligaste snubben var nog han i Perth som varje gång han kört sina axelpress, eller vad det nu var, satte på den stora takfläkten på max samtidigt som han lyfte armarna för att lufta armhålorna. Nej jag skojar inte! Borde såklart ha både fotat och filmat men jag var så fascinerad att jag kom helt av mig. Men kanske jag kan (be)visa att det inte är ett dugg farligt att träna så man svettas utan det tvärtom ju är själva grejen och t.o.m meningen.

Fyrbenta Amber kan inte svettas så som vi tvåbenta gör, hundar svettas genom trampdynorna och tungan, men hade hon kunnat hade hon garanterat gjort det. Med glädje! Så där så det stänker som på mig. Hon älskar att kuta! Hon är så himla go och otroligt följsam, väluppfostrad och vansinnigt rolig!

Men hur mycket hon än älskar att härja runt så tar vi det varligt för hon är ingen ungdom längre . Även om hon nog tror det. Typ som mig när jag tänker efter.🙄😜 Men liksom jag är hon även duktig på att vila så vi reder oss fint.😍

Kram från Ingmarie

Kiropraktor, Maidens och lite tänke-tankar

Jag var hos ”min” kiropraktor David i dag. Egentligen kände jag inget behov men dels tänkte jag att det kanske betyder otur att avboka för tätt inpå (skittramsigt- jag vet) och dels tänkte jag att det nog är bra att få fortsatt fys-hjälp med axeln.

När jag dragit hela historien, berättat och visat vad jag klarar och David kollat min axel så var han minst sagt förvånad. Rent teoretiskt borde jag ha mycket mer problem med både smärta och rörlighet. Så ja, någon slags ”rehab-snabbhetsrekord” har jag helt klart åstadkommit! 😍

David är grymt duktig så det känns ju extra bra att han var så positiv. Bara att fortsätta som jag gör men vara väldigt försiktig med simningen även om det känns ok. Vilket jag ju är!

Hurra hurra hurra!

Tänk så enkelt det ändå är att vara tacksam även för till synes ”små” saker. En luxerad axel är t.ex typ miljarder gånger bättre än en bruten nacke. Och ännu fler miljoner bättre än att dö… Tänker vi bara till lite så är det ett mirakel att vakna varje morgon, gå på toa, känna smaken av mat, kunna ta på/av sig sina kläder, ha ett jobb, kunna se och höra, ha ett hem och vänner/familj utan att behöva vara varken beroende av ständig hjälp eller ständig rädsla för överfall av något slag. För mig är det viktigt att komma ihåg det. Varje dag! Så jag aldrig tar varken något eller någon för givet.

Kunna kuta är banne mig ingen självklarhet, eller ens en rättighet, så när Maidens backar nära på tog andan av mig tänkte jag på just det. Att jag minsann skulle vara glad att jag kunde. Helt klart hjälpte det!

Fördelen med backar är ju också att när det blir platt så känns det plötsligt väldans lätt!

Havet kommer alltid ha min största respekt men jag känner att för varje gång jag är i så släpper rädslan mer och mer. Innerst inne älskar jag ju the ocean på något märkligt vis… Och jag vägrar låta rädslan styra och begränsa mitt liv så det är bara att jobba vidare mot hjärnspökena.

Kram från Ingmarie

Världsrekord? Eller kanske det bara är Bunbury-luften…?

En av alla bra grejer här är att jag hittar bra och har massor av bra löprundor oavsett vad jag vill hitta på för pass. Som den runt Big swamp. Körde ju 3 varv (2,2 km) på julafton så tyckte det var dax igen. Jobbigt (såklart) men de gick minsann 20 sekunder snabbare/varv i dag så något har hänt! Amber var inte med men jaga och leka med pinnar är nog minst lika jobbigt. Vet inte vem av oss som var tröttast.😜 Men vi hade garanterat lika skoj!

En annan väldans bra grej här är Koombana beach. Särskilt nu när det är extra lugnt där. Februari här är lite som augusti hemma. Sommaren är kvar (det var 30 grader i dag) men semestersäsongen är liksom över och därmed blir folks rutiner annorlunda. Med andra ord ännu mer gott om plats även om bl.a simskolorna fortfarande pågår. Dessutom är vattnet nästan alltid lugnt där eftersom det är en stor vik. Och hajfritt! Perfekt för vattenlöpning!

I dag är det förresten exakt två veckor sedan olyckan då axeln bakåtluxerade. Värsta sorten som tydligen bara händer 5% av alla drabbade. Läkaren sa 6-8 veckor innan jag skulle bli bra nog för att ens fundera på att simma. Han ville helst inte jag skulle träna alls och uppmanade stackars Anders att hålla mig lugn. Hade jag varit en överviktig soffsittare hade ”ordinationen” troligtvis blivit helt annorlunda… Läkaren ville säkert mitt bästa men även om jag kanske är galen så är jag inte dum. Att göra som jag gjorde i mina yngre år, pressa mig genom smärta tills det absolut inte gick längre, har jag slutat med för längesedan. Jag har lärt mig den hårda vägen att det i princip aldrig funkar… I stället litar jag numera på min känsla både när det gäller träning, meditationer, yoga, mat och kosttillskott. Har bl.a tagit både särskild gurkmeja och Bromelain för att hjälpa axeln läka. Och eftersom sjukgymnasten jag besökte fortfarande inte skickat några övningar (!!!) så har jag även där gått på känsla + råd från några jag litar på. (Tack! Ni vet vilka ni är!😍🙏🏻)

Och inte vet jag om det är allt tillsammans eller bara en av grejerna men i dag simmade jag 10 minuter i havet. Två gånger!

Sjukt långsamt och sjukt kort men ändå! Jag simmade ”på riktigt”! Och det bästa är att det kändes bäst andra gången.

Eller så beror både PB-rundorna och simningen helt enkelt på Bunbury-luften. Vem vet…?🙄

Ännu är jag inte varken helt hel eller säker så jag jobbar långsamt vidare men jag undrar ändå om det inte är någon slags världsrekord i snabbt tillfrisknande. Vad tror du?

Kram från Ingmarie