Vegoliv

Malmö-besök

Att kunna synka två bra grejer när man är i Malmö är verkligen dubbelt bra.

Dels var jag på ännu en behandling på Helix hos Thomas. Det är väldigt komplext och ”stort” så jag har lite svårt att förklara vad det är. Han är ungefär som Guru-Danne men med en något annorlunda knorr då han bl.a även utövar healing. Jag sökte upp honom av flera anledningar och visste egentligen inte mer än de hundratals rekommenderande recensioner jag läst om honom och jag kan bara hålla med dem. det här kommer bli en mycket både spännande och intressant ”resa”!

Det som var extra bra var att min fina vän Ulrika också var ledig och kunde tillbringa hela eftermiddagen med mig! Vi har promenerat, pratat, fotat, pratat ännu mer, fikat och kollat in både slottet, Saluhallen och en massa torg. Jag är så himla glad över att vi började prata där på tåget för många år sedan på väg hem från Stora Stöten swimrun i Falun annars hade vi högst troligt inte varit med om denna dagen.

I dag var förresten Garmin på ett ovanligt humör för den föreslog 2 x 17 min. i tröskelfart. trodde den bara kunde säga ”vila”. haha!
Jag har tydligen slöat till mig eftersom den ändrat sig så drastiskt men när en sån här sak händer ”måste” man ju passa på, eller hur? Sen att jag inte kunde hålla Garmins föreslagna fart är en annan sak men det är intressant vilka höga förväntningar klock-skrället plötsligt hade på mig!

Kram från Ingmarie

Sånt som är svårt att tröttna på

Egentligen borde jag vara ganska trött på Prins Bertil-stigen med tanke på hur många gånger jag kutat på den. Ibland är jag faktiskt det men inte i dag! Den är förresten numera även en del av Hallandsleden men den finns märkligt nog inte med på deras karta.

Innan jag åkte hem igen så hann jag med en lunch med min fina och kloka vän Nina. Det finns nog ingen jag känner mig mer relaxed med än henne och jag är så himla tacksam våra livsvägar har korsats igen. Söderpiren bjöd dessutom på en gudomligt god vegan-sallad. Eller bjöd och bjöd, jag fick såklart betala för den.

Mellan soffbygge, möbelflytt, städning och middag blev det ännu ett outdoor crosstrainingpass på Sats.

Ruskigt roligt och jag blev galet trött!

För övrigt tror jag detta måste vara en av de vackraste (stads)vägar som finns i vårt land.

Kram från Ingmarie

Fartlek med finfin after-run

Det var helt klart en massa bra övningar på crosstrainingen i fredags för jag har en vansinnig träningsvärk i princip i dag överallt utom i magen trots många svidiga övningar för den. Med andra ord har jag tydligen varit flitig med just core-träningen men mindre flitig med djupa benböj/utfallsstag/axelövningar med tyngre vikter.
Men jag tycker det är bra för dels gillar jag att ha träningsvärk (om den inte blir överjäklig i allt för många dagar vill säga) och dels så vet jag vad jag behöver lägga lite mer fokus på.

Märkligt nog var benen plötsligt hyfsat pigga. Efter att ha trampat i sirap sen jag kom hem så blev det äntligen lite mer ”fart” i benen så jag spontan-sprang en fartlek i Pålsjöskogen. Roligt och samtidigt obeskrivbart vackert!

Som lite extra benträning tog jag alla trapporna upp till vår lya. 208 steg för att vara exakt.

Bara en kort cykeltur från oss ligger Pålsjöpaviljongen. Jag har kutat förbi detta café och våffelställe massor av gånger men aldrig testat det så det var verkligen dax nu.

Massor av smarrigt att välja mellan men vegan-utbudet var tyvärr ytterst skralt. De kunde såklart fixa men jag hoppas de skärper till sig på den biten och har det även på menyn. Det är ju faktiskt 2024! Gott, mysigt, trivsamt, trevligt, avslappnat och dyrt är min sammanfattning. Vi kommer definitivt komma tillbaka!

Mätta och belåtna rullade vi nedför backen till havet och Helsingborgs suuuuuper-mysiga strandpromenad. Jag vet en som kommer hänga mycket här framöver. Både i och jämte vattnet och på kallbadhusen.

Backen upp hem igen var inte riktigt lika lätt som att rulla nedför den men den gör onekligen att man man blir varm igen om man fryser efter badet vilket inte var någon större risk just i dag. Har jag sagt att jag ä-l-s-k-a-r sol och värme?

Kram från Ingmarie

Nu är det sommar!

Naturen nu alltså! Detta är den absolut bästa tiden om du frågar mig. Särskilt när det dessutom är nästan 25 grader och sol! Galgberget och stigen utmed Nissan är som att vara i en sagobok! Så gudomligt vackert att ögonen nästan tåras.

Har jag förresten sagt att  södra Sveriges bästa kiropraktor finns i Halmstad? Mitt vänsterben gillade inte att resa de där 24 + timmarna men Hans fixade det hela på ett tjillenix. Egentligen är det högerbenet som strejkar men det är västerbenet som får ta smällen. Dvs det är som så ofta inte det som gör ont/strular som är grundproblemet.

Att jag har universums bästa frissa har jag garanterat berättat och jag vet att jag aldrig blir besviken efter ett besök hos Anne. Hon gör magi även av trollhår och hade jag kunnat så hade jag bett henne fixa till mitt hår varje morgon!

Enda kruxet var att jag ville bada efteråt och då helst utan att förstöra allt direkt när jag nu för en gång skull inte såg ut som ett troll. Haha!”
Jag lyckades hyfsat bra trots att det var guppigt som attan och gratis-duschen var extra givmild. Var tvungen att hålla mig i stegen ett bra tag för att inte helt flyga bort!

Första picknicken ute blev det också så nu är sommaren verkligen invigd!

Kram från Ingmarie

Ner är inte alltid = snabbare än upp

Förra gången jag tog mig upp på Pino trail fick jag vända bl.a pga snö. Ingen risk för något sånt nu och jag kom bra mycket längre men därmed inte sagt att det var lätt(are).

Jag tog mig inte hela vägen upp för det fanns inte tid för just i dag men en timme i princip rakt upp räckte bra det också. Man skulle kunna tro att det skulle gå väldigt snabbt nedför men då tror man fel. Rullgrus + branta stup gör mig både feg och långsam så jag ”sparade” knappt 10 minuter på hemvägen.

Det är en jättefin trail men den är utmanande och ju längre upp man kommer ju mer rullsand/grus och bröte blir det.

Utsikten är emellanåt både bedövande och hisnande. Vissa delar går precis vid bergskanten och jag fick jobba hårt med skallen för att inte låta svindelskräcken ta över.

På något mirakulöst vis kom jag hem utan att ha ett endaste litet skrubbsår och hann i precis lagom tid för ett simpass med Berta i Highpoint-poolen. Det är en av de finaste bassängerna här är men tyvärr inte alltid öppen som Del Norte är. Simpasset gick som tjohejsan!

Här i Albuquerque finns det hyfsat bra med vego-hak och en favvo är Thai Vegan som jag och Anders var på efter Cedro-loppet.

I dag hade jag sällskap av Erin. Ruskigt gott och lika trevligt som alltid att ses. Förra gången jag var här kall-simmade och åt vi kakor varje gång vi sågs. Denna gången har vi bara ätit och druckit vin. Undra vad det blir nästa gång…?

Kom hem till denna vyn. Svårslagen!

Kram från Ingmarie

Social sport

När jag började och lärde mig simma ”på riktigt”, dvs crawla både i bassäng och öppet vatten, så trodde jag att simning var en av de mest osociala sporter som fanns. Vi kan väl säga som så att jag hade extremt väldigt mycket fel. Faktum är att det är minst lika socialt som löpning även om man inte kan prata exakt hela tiden. Det kan man å andra sidan inte när man ex springer och cyklar heller..

Man hinner och kan absolut prata under ett simpass och en annan väldigt bra grej är att man kan simma med andra som är både snabbare och långsammare än en själv utan problem. Även i öppet vatten. Med simning kan man kan hitta på äventyr, nöta teknik, köra intervaller, ha det som återhämtning eller som ett sätt att ta sig från A till B som i t ex swimrun. Fördelarna är massor och jag är så himla tacksam att jag inte gav upp trots att det tog evigheter innan jag klarade crawla hela 50 meterslängden på Eriksdalsbadet. Numera kan jag göra i princip hur många som helst så visst lönar sig flit!

I dag fick jag sällskap av Berta och vi simmade både längre och mer än vi tänkt bara för att det var så himla härligt och roligt!

Vi belönade oss med både jaccuzzi, solchill och god mat efteråt.

Jag har kutat också. Nere vid floden. Kände jag ville ha lite mer av The Cottonwood trees, floden och platt underlag för benen var trötta efter i går men hjärtat var lätt!

Kram från Ingmarie

Cinco de Mayo Run

Jag gjorde en sån där spontanare i går och anmälde mig till ett lopp i dag. Det var innan jag visste det skulle bli en sen och vinsörplande kväll i går. 😅 ( I ärlighetens namn var det inte särskilt mycket sörplande.)

Cinco de Mayo run går vid National Hispanic cultural center i Downtown och man kan välja mellan 5 och 10 km. Jag var lite sugen på 10 men ibland är jag lite förståndig och valde 5 med tanke på förra helgens lopp.

Gick upp kl 6, yogade, åt frukost, körde iväg och var framme i god tid för att både hinna värma upp och fundera på klädval 208 gånger. Så där tidigt är det nämligen fortfarande kallt i skuggan men i solen blir det genast varmt. Det blev hyfsat lagom till slut men jag kände mig inte riktigt på hugget. Var liksom lite loj i skallen även om benen kändes helt ok och skogen jag värmde upp i var hur vacker som helst.

Planen var att ta det extremt lugnt i början för att inte göra samma misstag som på de andra 5-km loppen jag kutat här. De första kilometrarna känns nämligen oftast lätta men har man gått ut det minsta lilla för hårt kommer höghöjden straffa en med en orubblig betongvägg och både ben och lungor tvärdör. Dvs så som jag lyckats göra…

Jag höll planen och det kändes som jag joggade och ”alla” sprang förbi. Så var det såklart inte. Efter första kilometern hade jag sprungit förbi en hel bunt tjejer. Efter 2 ännu fler och vid 3 hade jag bara en framför mig! Men hon var långt bort.

Samtidigt märkte jag att jag kom närmare och närmare. När det var drygt 800 m kvar var jag ikapp och då såg jag att killen hon sprang tillsammans med liksom föste/puttade henne framåt. 😜

Det gjorde mig irriterad, och faktiskt lite arg för sånt tycker jag är fusk,  så där och då bestämde jag mig för att satsa allt jag hade in i mål.

Det höll!

Jag vann!

Inte bara min åldersklass utan över alla tjejer/damer!

Jag är fortfarande lite chockad.

Fuskaren var skitsur och jag kunde inte låta bli att säga att det måste vara jätteskönt att ha en ”pusher”. 🤪 Hennes svar var att det var hennes coach som hjälpte henne. Jösses liksom…

Förutom äran och medaljer vann jag bl.a ett presentkort på $100 så gissa om jag är nöjd!?

Drog sen direkt till gymet gör lite styrka, extra yoga och simning. Ett underbart sätt att fira på om du frågar mig.

Liksom mat förstås!

Blev hembjuden till min vän Berta och fyrbenat Coco på en makalöst god middag.👌😍

Kram från Ingmarie

 

 

Another Tribute

Minns du att jag och Trish var på ABBA The Tribute?. I dag var vi på ännu en Tribute på samma fina ställe. Stayin´ Alive – One night of the Bee Gees.

Abba-Tributen var bra men det var inte Abba men dessa var banne mig Bee Gees!

Det var s-å-h-i-m-l-a-b-r-a!
Alltså typ världssuperbäst-bra!

Jag blev plötsligt 15 år igen och dansade så svetten rann. Så sjukt skoj!
Om du levde på 70-talet och får chans att uppleva dessa så tveka inte!

Vi hade tack och lov laddat med bra mat innan på ett riktigt bra ställe.

Jag hade dessutom gjort av med energi både på gymet och en härlig tur på trailsen. 28 grader i skuggan! Perfekt Ingmarie-väder!

Kram från Ingmarie

Cedro Peak trail Run 2024

Enligt väderprognosen skulle det bli upp mot 25 grader och strålande sol denna dag, dvs ett perfekt Ingmarie-väder för ett rejält långpass eller egentligen vad som helst utomhus, och det stämde men det gällde inte Cedro trots att det ligger så nära Albuquerque.
Vi kan väl säga som så här; jag var inte förberedd och väderprognosen var tokfel.

Men låt mig ta det från början.
Klockan 5 ringde klockan. På tok för tidigt för mig, och Anders, och särskilt efter en dålig natts sömn. Men det var som det var och vi kom i väg i bra tid. Ju närmare vi kom Cedro ju kallare blev det och till slut visade termometern på två (!!!) plusgrader.
TVÅ!

Vi var inte ensamma om att sitta kvar i bilen in i det sista, fördel med längre lopp för då vill man ändå inte värma upp med någon längre löpning, och jag tog på mig varenda tröja jag hade med mig (3 st) plus jacka och Anders mössa + buff.

Det blåste dessutom kalla vindar men det var åtminstone uppehåll…

Klockan 8 gick starten för oss som skulle springa Cedro Peak trail run 26 km. (50-km hade startat redan kl 7.)

 

Trots kylan såg jag fram emot loppet för jag hade bara hört positivt om det och att det skulle vara väldigt fint. Jag kan bara säga att det stämmer till 100%!
Förhoppningsvis kommer jag kunna visa lite bilder från loppet så fort de kommit  Superfina, slingrande trails i skogen, extremt välmarkerad bana, tre bra energi-depåer, en hel del tekniska bitar men inte alls så mycket som jag läst om/blivit varnad för och m-y-c-k-e-t backar. Allt över 2100 m ö h och det gjorde väl inte direkt uppförsluten lättare..

Inte en enda gång var jag uttråkad och inte en enda gång funderade jag på om jag skulle orka trots att luftrören ibland pep så jag tror det skrämde bort alla ev björnar.
Jag hade några olika mål och det första var att ta mig runt. Detta är ett tufft lopp så det var ingen självklarhet.
Det andra var att klara det under 4 timmar och det tredje verkliga målet var att klara det under 3.30.
Jag kom i mål på 3.08 så gissa om jag är jättenöjd! Långt efter proffsen i täten men heller absolut inte sist. 5a totalt av alla mellan 50-59 år (jag var äldst av alla i den gruppen) och 26a totalt. Jag är jättenöjd!

Jag hade sagt till Anders att han inte behövde komma förrän efter 3,5 timme så för en gång skull fick jag vänta på honom. Det händer inte överdrivet ofta om jag säger så… Han borde faktiskt få någon slags tålamodspris.
Tack och lov hade det blivit lite varmare och jag var inte särskilt svettig så jag hann aldrig bli nedkyld. Dessutom fanns det gott om mat att smaska i sig om man ville/orkade.

Jag är verkligen jätteglad över den här lilla medaljen och tröjan. Fick jobba hårt för dem och det var garanterat inte särskilt vackert i den sista uppförsbacken men jag gjorde det!

Det här loppet är utan tvekan ett av de finaste och bästa jag kutat och jag hoppas verkligen jag får möjlighet att göra om det.

Värmen fanns några hundra meter ner och det fanns inte en chans att frysa. Den och lite vattenlöpning blev min första ”nedjogg” och återhämtning.

Den andra blev på Thai Vegan. Wow alltså! Hur mycket som helst att välja mellan, jättemysig miljö och maten var outstanding. Dessutom var det helt ok priser.

Den tredje var den här. Ett av fynden på Chocolate & Coffee-festen. Lika god som den andra!

F.ö är kommer jag inte ta några extra steg eller trappor just i dag.

Kram från Ingmarie

Slutet

Pagosa Springs bjöd på en helt fantastisk solnedgång utanför vårt fönster i går.

Och i morse såg vi denna fina!

När vi checkat ut körde vi till byn och Reservoir Hill Park för at jag skulle få rasta benen lite innan den långa bilresan.

Det fick jag.

Det var rakt upp, lite platt på toppen och sen rakt ner. Typ 200 höjdmeter på mindre än 2 km. Men det var så värt det och jag tog det megalugnt fastän benen ville fortare.

Vägen söderut var, och är, också värd att uppleva. Som vanligt går det aldrig att fånga allt med bilder.

Ungefär tio mil norr om Santa Fe ligger Abiquiu Lake. Redan på avstånd fattar man att det är något speciellt med den.

Man kan ex campa där, fiska, åka båt och b-a-d-a!

Vattnet var magiskt! Tippar på att det var mellan 7-10 grader och jag toknjöt! Märkligt nog bara vi där och bara jag som badade…

Mitt ute i skogen strax efter Los Alamos hittade vi ett jättemysigt picknick-ställe. Amerikanarna är verkligen bra på just rastplatser!

Precis före fina och supergulliga Jemez Springs , som också har Hot Springs och ett underbart badhus som jag besökt innan, ligger Valles Cardera. Den blev en Nationalpark så sent som 2016.
One of only six super volcanoes in the entire world, Valles Caldera is comprised of a 13-mile wide depression which came about after a huge volcanic eruption more than 1.25 million years ago. Thousands of visitors explore the preserve each year, drawn in by its history, flora and fauna. Historic cabins dating back to the 1860’s provide a glimpse into the lives of sheep and cattle ranchers.

Vi har varit här flera gånger innan och blivit lika hänförda varje gång vi ser dalen Valle Grande bre ut sig. Vi har dock aldrig sett den med snö som i dag!

Från Jemez Springs och hela resten av vägen hem har det dock blivit vår på riktigt!

Cirka 300 mil senare är vi åter i Albuquerque och jag måste erkänna att det känns väldigt, väldigt bra. Fatta mig rätt, det har varit en av våra bästa roadtrips ever och jag tror aldrig vi har upplevt så mycket olika miljöer och äventyr på en och samma resa. Tacksamheten rinner nästan över men det finns liksom inte plats för fler intryck just nu utan vi behöver smälta detta.

Jag har ju dessutom ett annat äventyr redan på lördag!

Kram från Ingmarie