Tre trängselfria

Simning är i ärlighetens namn inte en särskilt “social” sport. Åtminstone inte under tiden man håller på. Men när vi samlas för att simma tillsammans så ser vi till att ta igen det där med råge både före och efter. Det är rena hönsgårdstjattret och de som går förbi undrar nog vad vi är för gummiklädda filurer.
Men kul har vi! Och Torvsjön har nog aldrig bjudit på så magiskt fint och ljummet vatten som nu.

IMG_5805torv1
IMG_5806torv2
Grejen med de här passen är inte så mycket att vi ska göra exakt likadan träning utan mer att vi är många på samma plats så vi har koll på varandra. Sjön är stor så det är ingen som helst risk för trängsel även om vi försöker. Man kan enkelt sätta ihop sin egen bana beroende på hur långt/länge man vill simma. Hur bra som helst! De snabba kommer såklart längre men vill man så finns det nästan alltid någon man kan simma tillsammans med.
Alla har en Safety bouy av något slag och i dag hade Micke dessutom SUP:en med så det blev ännu säkrare.

IMG_5804torv3
IMG_5808torv5

Janne simmade så långt att han missade vår fina gruppbild. :-O

Janne simmade så långt att han missade vår fina gruppbild. :-O


IMG_5812torv6
Skogen var nästan lika trängselfri den. Vilket inte gjorde mig någonting för även om jag älskar att kuta tillsammans med andra så älskar jag lika mycket att kuta själv. Passade på att köra ett pass på fina utegymet med. Också helt trängselfritt!
Vad hittar folk egentligen på en fin söndag? Är alla utom jag i parken och jagar Pokemon?

IMG_5797utegym
Enda gången jag egentligen känt det var mycket folk runtomkring mig denna dag var nog när jag yogade lite på gräset vid Nissan. Men då är det bara att blunda och tänka att man är i sin egen lilla värld eller så tittar man (upp och ner) mot den stora himlen. I jämförelse med den blir man ändå på sin höjd en liten, liten pytteliten prick i det stora (trängselfria) universumet. 🙂

IMG_5800hund
Kram från Ingmarie.

Transportlöpning med extra allt

Springa från A till B är ett grymt bra sätt att få både ett långpass och ett äventyr på samma gång. Nu för tiden finns ju dessutom Google Maps så man behöver ju inte ens riskera att springa vilse.

Många av mina klubbisar skulle köra Åhlatriaden triathlon i Gyltige så vad passade väl bättre än att kuta dit? Ombyte och matlåda fick skjuts och jag behövde bara göra det roliga.Gyltige är f.ö ett jättemysigt utflyktsmål. Ligger några mil öster om Halmstad om man tar närmsta vägen.
Min tur blev Halmstad, Sperlingsholm, över Kaneberget (Malin vet ganska väl hur sega backar där är), Hertered, Simlångsdalen, Mahult och sen Gyltige med lite extra omvägs-knorr. Totalt 190 goa minuter.?

Gjorde ett riktigt depåstopp för att fylla på vätskeflaskan.Tyckte det var ett ganska passande ställe. Jag och alla motorcrosshojarna på samma ställe.

Jag är lite oldfashion och bär vattenflaskan i handen. Just i dag hade jag dock piffat till det hela med lite av bästa sportdrycken. Ruskigt bra krut i den!


I Gyltige var det fullt ös och massor av tokladdade triathleter som gjorde sig redo inför start. Jag passade på att testa och inviga målportalen. 

 
Kolla triathlon är superskoj! I synnerhet när man har en massa härliga människor att heja på och babbla med. Och jag älskar verkligen att se på när alla simmar iväg. Det är så otroligt coolt!


Jag har ju lärt mig det där nu. Att min abstinens efter att själv få hoppa i inte är nådig när jag ser sånt här. Så jag var förberedd. Hade packat med simgrejerna och så fort alla tävlande var uppe var jag i. Vilket vatten! Någon sa det var mellan 22-24 grader! Det är ju nästan samma temperatur som bassängvattnet på Brottet! ?


Efter det där var det grymt fint att sitta i solen, käka, kolla race och t.o.m bli bjuden på gratis kaffe av de snälla funktionärerna. Världen må vara crazy men jag är övertygad om att det finns mer godhet än ondska i den och att det förstnämnda är vägen man ska välja.Både att göra och att se.


Men jag åt inte mer än att jag lite senare tillsammans med mamma, Ulf och lillebror Daniel ännu en gång kunde frossa i mig av Glada grisens smarriga vegomat. Är det extra allt så är det ju liksom.?


Kram från Ingmarie.

Traditioner

Jag är, tyvärr, usel på det här med traditioner. Vet ärligt talat inte varför för det är ju jättemysigt! Kan ibland nästan bli avundsjuk på de som år efter år upprätthåller sina medan jag mest vimsar runt.?

Men några har jag!

Som t.ex den att varje sommar fika och äta hembakat tillsammans med mamma hemma hos världens bästa moster Gun-Lis.? 


När blir det förresten en tradition? Hur många gånger behövs? 2? 10?

Kram från Ingmarie.

Tre saker som…

…jag älskar att göra och då tiden på något förunderligt och magiskt vis både står still och försvinner.

Vara i solen vid havet. Om jag fick bestämma skulle det vara så här (nästan) alltid.


Yoga. Och särskilt när Pernilla har klass på Yogainstitutet. Helt klart en av de bästa lärare jag mött och absolut ett av de bästa yogahak jag någonsin varit på.


Swimrun! Har jag sagt att det är galet skoj? I dag körde jag tillsammans med Magnus och Karin och jag verkligen bara njöt!



Så berätta! Vilka är dina tre favvosysselsättningar??

Kram från Ingmarie.

Svettis goes slöis

Det händer faktiskt att jag tycker det är riktigt skönt att kolla på när andra sportar och slippa själv. Som under kvällens Sommarcup. Klubben ordnar ju sprint-triathlon (400m sim + 20 km cykel + 5 km löp) varje onsdag under sommaren då vem som helst kan vara med. En del kör det som värsta racet medan andra tar det lite mer easy.

Just i dag var jag funktionär tillsammans med bl. a Sara. Det kan låta banalt att ta och skriva upp tider på in- och utväxlingarna men det var minsann både svettigt och pulshöjande mellan varven kan jag berätta! Och galet skoj!


Ännu svettigare (och den största anledningen till att jag tyckte det var skönt att inte behöva sporta mer) var det på Sannarps tartan i förmiddags. Samma Sara som ovan, hennes coach Lars Rosencrantz och coachens son Axel bjöd med mig till deras träning. Nu körde jag inte deras intervallpass för då vet i sjuttsingen om jag ens hade orkat skriva detta inlägg. ?Sara tränar för Ironman i Kalmar om en månad (3 km sim, 18 mil cykel och 42,2 km löp) och är inne på sin sista maxvecka och den är inte nådig. Alltså, jag trodde jag tränade hyfsat bra men i jämförelse så är jag en fjant-amatör! Om ens det. Det knasiga är att hur tuff den där träningen än verkar vara så kan jag någonstans djupt där inne känna att det vore kul att testa någon gång. Men jag antar att jag först måste lära mig att gilla cyklingen…? Vilket nog egentligen inte vore så svårt om jag hade en ordentlig hoj för när det gäller denna typen av utmaningar är jag inte så svårövertalad har jag märkt…?

Även om man inte kör exakt samma pass så hjälper det oerhört mycket att veta att någon mer sliter häcken av sig någonstans på samma tartan. Och jag slet nog bra för benen är fortfarande en smula skakiga. 

3x400m + 4x300m + 6×200 m + 12x100m + hopp&skutt + corestyrka + upp- och nedjogg. 

“Roligt” är väl kanske fel ord för vi skrattade inte precis, men vi njöt på vårt egna lilla smågalna vis medan lungorna pep, benen stumnade och svetten sved i ögonen och rann utmed kroppen.


För att inte bli helt stelbent i morgon har jag även yogat lite extra och kört ett lugnt poolrunpass tillsammans med Maria. Absolut svettfritt!

Kram från Ingmarie

50,5

Femtio och ett halvt år ung i dag. Planen är ( minst) lika många år till.? 

Jag firar ju mitt halvsekel hela året och fira kan man göra på många sätt och vis. T.ex med att hjälpa (läs lura) bästa Maria till ett nytt tjusigt distansrekord.?



 Den sista tredjedelen var jag väl kanske inte hennes favvo-vän/coach men nog ser hon bra nöjd ut de sista stegen? Och efteråt vet jag att hon gillade mig ganska mycket trots allt.?


När det gäller simning är det ombytta roller så jag lär få betala tillbaks.?

Så därför kan, och bör, man även fira genom att fortsätta öva, öva, öva på det man vill lära sig ordentligt. Testade ett nytt simställe med extra spännande historia tillsammans med klubbisarna Jens, Roger och Micke. För mig är det verkligen hur häftigt som helst att kunna, och våga, prova det ena simstället efter det andra så här.


Drygt två nya härliga kilometrar in på simkontot bara så där.
Om jag håller i som jag gör kommer jag vara oslagbar som hundraåring.?

Men inget party utan lite extra god mat på ett av Halmstads mysigaste hak tillsammans med världens bästa mamma. Det är så himla mysigt att kunna ses så här (nästan) hur ofta som helst.?


Just Norre Katts park där myshaket ligger är ett Pokemon-getto utan dess like har jag lärt mig. Jag och mamma var nog de enda som inte jagade. Och min Sprada-frände Morgan. Han föredrar nämligen (verkliga) pinnar.


Kram från Ingmarie.

När dåtiden kommer i kapp

Jag trodde på riktigt att jag var “klar”. Att rädslan och smärtan var avklarade kapitel. Att sorgen, om än i en annan form, fanns kvar endast som en svag påminnelse om livets sårbarhet och ändlighet.

Men jag hade fel. Och när den där bottenlösa rädslan och sorgen griper tag i en är det väldigt svårt att stå emot.

För att förstå får man gå tillbaks nästan 25 år i tiden. Det är längesedan men tydligen kan minnen sitta ruskigt djupt rotade. Den 1:a oktober 1991 drunknade min dåvarande pojkvän någonstans vid Tylön utanför Tylösand. Först tre veckor senare flöt han upp flera kilometer bort på Ringenäs strand. Att ens förklara smärtan och sorgen som det innebar känns omöjligt. Den försvinner heller aldrig men den ändrar form och blir till slut på något vis hanterbar och en del av livet.

Jag har ju jobbar stenhårt med skallen och verkligen trott jag är “fri” från rädslorna det förde med sig. Jag har utsatt mig för det jag upplevt obehagligt, som att doppa huvudet i vatten och simma i öppet vatten. Hav har varit värst och allra mest Tylösand. Men jag har grejat det. Kämpat mot demonerna och vunnit. Gång på gång. Kanske det är då det är dax för en motgång för att man ska växa lite till?

I går ordnade min fina vän Micke så vi blev ett stort gäng som åkte båt it till Tylön. Tanken var att simma runt ön men jag skulle nöja mig med att simma lite fram och tillbaks. Kände mig lugn och trygg hela tiden för de flesta av mina klubbisar vet.



Så erbjöd sig snälla Fredrik att simma med mig runt och jag tänkte genast att ja varför inte? Nu hade jag verkligen min chans! 2000 m. vet jag ju att jag grejar.


Så vi simmade i väg. Lugnt och fint. Kände ingen oro och ingen rädsla. Vattnet var nästan helt stilla. Sikten till botten helt klar och inte ens blåmaneterna brydde jag mig om.


Vi rundade ena udden och det blev genast vågigare men jag jobbade på. Hade simmat i högre vågor tidigare under dagen utan problem och tyckte mest det var skoj. Vi såg fyren och det lilla röda huset på ön från andra sidan”. Kändes coolt på något vis. Där någonstans börjar det gå trögt. Hur jag än jobbade så kom jag ingenstans. Vid land såg jag två andra simma sida vid sida och Fredrik är snett framför mig. Plötsligt ropar han att vi dras utåt och måste in. Jag ändrar kurs och känner hur vansinnigt stark strömmen är. Det tar en evighet att komma in och jag börjar känna en gnagande oro och en begynnande panik. Har svårt att andas och siktar på att ta mig in och upp på stenarna och sen gå över ön till båten. Men stenarna är såphala och omöjliga att ta sig upp på.

När rädslan, paniken och ångesten sen kom blev det med en kraft jag inte trodde var möjlig. Jag simmade samtidigt som jag grät och nästan inte kunde andas. Fredrik fanns där hela tiden men det hjälpte inte. Jag började tokfrysa och hade till slut ingen ork kvar i armarna för när andningen slutar funka kommer mjölksyran direkt. På något vis tog jag mig in till land igen och upp på några stenar. Jag ålade mig uppåt och greppar det som går att greppa. Hade jag varit tvungen att välja så hade jag hellre ruttnat där än tvingats ner och simma igen. Fredrik kollar så jag är ok innan han simmar vidare och jag stapplar uppåt. För den som inte vet så kan jag berätta att på Tylön finns bara en stig. Den från fyrhuset ner till bryggan. Resten är sten, grästuvor och bröte.

När jag efter en halv evighet ser Micke komma för att leta efter mig brister det sista lilla försvar jag har. Men han fattade direkt och tillsammans simmade vi sista biten ut till båten.

Så hur kunde det egentligen bli så här? 25 år är ju ändå lång tid kan man tycka… Jag tror att kombinationen att jag var lite fysiskt sliten och trött (2 racedagar + 2 timmars träning redan under dagen) plus den nya upplevelsen av kraftigt strömt vatten gjorde att den mentala kraften slut och då hade jag ingen riktig ork att varken tänka eller bemästra demonerna heller. Allt hänger ju samman du vet… Tanken på att livet är så oerhört kort, sårbart och ömtåligt blev också så otroligt uppenbar. Jag är inte rädd för själva döden men jag vill inte den ska komma redan. Aldrig någonsin varken för mig eller mina nära om jag ska vara ärlig. Men det funkar ju inte riktigt så. En dag finns vi inte mer och bara tanken gör mig gråtfärdig på något vis samtidigt som den påminner mig om att verkligen leva.
Jag “vet” ju allt det här men samtidigt blir jag arg på mig själv och nästan skäms. Där fick ju de andra stackarna sitta och vänta på mig för att jag inte kunde behärska mig. Fjantigt-I know…

Men det positiva är att jag i alla fall försökte, att jag inte var rädd för vågorna (tycker bara de är jobbiga-haha) och att varken blåmaneterna eller slemmig botten påverkar mig nämnvärt.? Och att åka båt in till Halmstad igen en ljummen sommarkväll är nästan värt en panikattack. Men bara nästan…


När jag började rida en gång för länge, länge sedan så fick jag lära mig att om man trillar av hästen måste man upp igen för annars kommer man aldrig att våga mer. Nu var det så bra att just i dag gick sommarens första Tylösim. Med hjälp av bl.a  Livräddarna så ordnar Micke ovan gemensam simning mellan Tylösand och Tylön. Tur och retur ca 1600-1800 m. beroende på hur snett man simmar.?


Vi var totalt ett 50-tal som antog utmaningen och det var två starter. De “ej så snabba” startade 5 min före racersimmarna för att vi skulle vara så samlade som möjligt mittemellan. Innan på dagen hade jag bara kört vattenlöpning och yoga. Försökte samla kraft genom att meditera lite extra och umgås med några av mina vänner. När det började närma sig kände jag mest oro men jag var fast besluten att göra det om jag så skulle kollapsa på vägen.(Jag visste ju att jag i så fall skulle bli upp-plockad.) Face your fears Ingmarie var det som for genom skallen. Jag var helt enkelt tvungen. I alla fall om jag ville gå vidare och kunna göra det jag älskar. Och det ville jag.



Vi simmade i väg. Vattnet var helt klart. Inga strömmar mer än möjligtvis i närheten av Tylön. Inga brännmaneter och de andra som kom i min väg struntade jag helt enkelt i. Varje gång jag kollade upp för att navigera tyckte jag ö-skrället låg lika långt bort och en föraning till panik dök upp efter ett tag men jag vägrade ge vika. Jag skulle klara det. Rabblade mina mantran tyst för mig själv inne i skallen. Om och om igen. Och plötsligt var jag framme! Kort paus och sen tillbaks. Då hade allt släppt. Jag simmade på utan stress och kapade t.o.m några minuter.

Känslan av att ha klarat något man är riktigt rädd för är en av de bästa som finns tror jag. För en stund får man känna sig både oslagbar och superstark!



Tusen miljarder tack  alla ni som stöttat och supportat mig.Ni vet vilka ni är.?

Kram från Ingmarie

Tylösand Aquathlon 2016

Förra året frös jag som en nakenhund. Detta året var det p-e-r-f-e-k-t “Ingmarie-väder” när det var dax för Tylösand Aquathlon.
Precis som i går fanns det flera klasser att välja mellan och jag valde samma som förra året. 400m sim + 21 km löpning.
Egentligen hade jag velat ha 1 km sim men se det fanns inte och 2 km kändes lite långt.
Tänkte också att det skulle bli skoj att se om jag blivit något bättre. 🙂

Åkte med några av mina coola klubb-kompisar ut till Tylösand på morgonkvisten. Hade bottnat med en gigantisk frukost och jag kände mig liksom glad och förväntansfull. Jag älskar ju det här vädret och min kropp liksom förändras och lever upp ännu lite till.
Havet var lika magiskt vackert som i går och jag ångrade lite att jag inte valt 2 km. trots allt för 400m. är över vansinnigt snabbt!

IMG_5521aqua1
Babblade med mina kompisar, värmde upp, la ut grejerna i växlingsområdet och känslan var fortsatt god. Många fasade över värmen men jag bara myste. Längtade verkligen efter att få springa ut i vattnet med alla andra och simma, simma, simma och sen springa, springa, springa!

Maria gör sig redo. De andra missade jag att fota.:-(

Maria gör sig redo. De andra missade jag att fota.:-(


IMG_5523aqua2
Och så småningom gick det där startskottet. Jag känner mig så otroligt mycket säkrare och “tuffare” när jag ska i vattnet i en mass-start nu. Det gör mig (nästan) inget längre att det är stökigt, att jag får en fot i sidan, att någon simmar på/över/under mig eller att någon nafsar mig i fötterna. Jag vevar på och tycker mest det är skoj. 🙂
En sak är säker. Flit lönar sig! Jag simmade nästan fem (!) minuter snabbare i år och min växlingstid som förra året var snudd på katastrof hade förbättrats med fyra minuter.
Löpningen gick också väldigt mycket snabbare och jag låg jämt som en klocka på de tre varven. Endast 6 sek. skillnad mellan kilometertiderna.
Jag kanske borde ta jobb som pacer. 😉
PB med 15 (!) min. och en ny pallplats. Att det bara var fyra med bryr jag mig inte om. Inte heller att hon som vann var minst halva min ålder. Jag är sjukt nöjd, glad och tacksam!

IMG_5531aqua5
IMG_5535aqua4
Kul dag, kul lopp och så himla härligt att slippa frysa utan kunna bada, borra fossingarna i sanden och njuta strandliv med världens bästa mamma resten av dagen.

IMG_5538sand
Kram från Ingmarie.

Heldag på Tylösand

Om det är något som de flesta vet om Halmstad så är det att där finns Tylösand. En superpopulär 7 km lång strand som drar folk årets alla dagar men såklart särskilt en dag som i dag när solen och värmen är här. Tylösand har även (förutom svindyra hus) camping, golfbana, strandbutiker och Hotell Tylösand med sin After beach. Prins Bertil stig passerar också här.
Här finns även en livräddarskola som året runt ställer upp med sina insatser.

Just i dag var det livräddardagen då de visade oss “vanliga” vilka enorma hjältar de är! Inte bara för all kunskap och allt mod de har. Allt detta sker helt ideellt. Det är stort tycker jag!

IMG_5518livr1
Syns kanske inte så bra på bilden men de visade bl.a hur ett stort pådrag med räddningsbåtar och helikopter går till när det sker en olycka.

IMG_5514livr2
För att stödja denna verksamhet kan man bl.a skänka 50 kr. genom att sms:a SLSBEVAKA till 72980. Väl investerade pengar om du frågar mig.

Tylösand är väldigt fint med sina enorma sanddynor och sina speciella vass- och nyponbuskar. För mig är det… Halmstad. 🙂

IMG_5517nypon
Men helt ärligt så är det lite väl hysteriskt mycket folk en dag som i dag.
Här är det sardinburkpacknings-varning x tusen!

IMG_5516strand
Tidigt i morse var det dock något helt annat. Havet låg så stilla så stilla att det nästan var lite kusligt och stranden var nästan helt tom.

IMG_5490tyloshav
Och det var väl tanken för annars hade det var i princip helt omöjligt att genomföra Tylösand beachrun. Man kunde välja mellan 2, 7, 14 och 21 km. Jag valde 7. Vilket räckte. Kuta i djup, knölig sand är inte helt svettfritt om jag säger så.

Många från min klubb var där och vi hade förstås vår fina banderoll med. 🙂

IMG_5495jagfore1Det här är verkligen inget superstort lopp (ännu) men insatserna och glädjen snålades det minsann inte på!
Faktum är att vi har roligt nästan jämt oavsett om man är elit eller nybörjare. Och på något vis lyckades jag knipa till mig en pallplats. 🙂

IMG_5501treefter
IMG_5492jagfore
IMG_5509prisp
Såklart blev det simning med. Och massor av skratt!

IMG_5511sim1
IMG_5512sim2
IMG_5513sim3
Efter över 8 timmar där åkte jag tillbaks till stan i en till bristningsgränsen full (kokhet) buss. Om det här var en bra uppladdning inför morgondagen då “det riktiga racet” är får tiden utvisa men en sak är till 100% stensäkert.
Jag kommer inte att frysa som förra året.

IMG_5519vader
Kram från Ingmarie.