Och en typiskt bra söndag!

Kanske var det alla plusgraderna som plötsligt kom som skapade förändringen hos mig. Eller alla vattenpölar och geggan på grusvägarna och den lilla, lilla remsa av mjukt underlag utmed cykelbanorna som fanns då och då. Det var i alla fall inte sommartiden och den missade (sov)timmen eller partierna av ismodd som gjorde det.😱 Ska aldrig mer lita på någon som säger att en runda är “lättsprungen”. Borde ha lärt mig att jag inte har riktigt samma preferenser som många andra när det gäller just det ordet.🤪

Vad det än var och är så har den ialla fall varit med mig hela, hela dagen.

Livslusten och livsglädjen!

Det går inte att förklara hur fantastiskt det är att få känna den igen! Jag är ganska säker på att det beror på att allt det hårda och kalla där ute håller på att tina upp och smälta bort. Då gör min kropp och själ liksom samma sak. 🙏🏻Om bara det där iseländet kan försvinna också så att jag kan Sprada igen så blir det ännu bättre! Nu är det omöjligt om man inte råkar ha med sig både ishacka, borrmaskin och en isbrytare…🙄

Löpformen verkar jag dock ha glömt där borta Down Under någonstans …🙄 Orken finns där men den där spänsten och kicken i kroppen är helt borta. Men jag övar tålamod för såklart den kommer tillbaka! Frågan är inte om utan när. Så har det åtminstone varit hittills i mitt liv. Inget varar för evigt. Inte varken bra eller dålig form heller.

En annan grej jag är säker på hjälpt mig få tillbaka livslusten är en särskild meditation jag återupptagit. Hade glömt den men så plötsligt kom jag ihåg den när jag som mest behövde den. Coolt!

Och yin yogan. Vilken fantastisk gåva det är till oss människoknytt!🙏🏻❤

Tur har jag också denna söndag. När jag kom till Eriksdalsbadet vid 18, en tid som normalt sett brukar vara lugn, var det knökfullt precis överallt. Varenda bana var bokad av föreningar utom en ynka i 50- resp. 25-meters banorna, plus några rundsimsbanor. Tänkte faktiskt för första gången ever skita i det när en man från en av de bokade banorna vinkar dit mig och säger att jag får köra jämte honom. Alltså det kallar jag god karma! Tack!

Hur har din helg varit?

Kram från Ingmarie

Bara vara-tid

Vi lever i en på många sätt och viss fantastisk tidsera. Vi håller oss friska och levande längre, det finns högteknologiska saker som löser problem vi tidigare både kämpade mot och dog av. Vi kan färdas över jorden och ut i rymden. På några sekunder kan vi ta reda på nya saker, få vägbeskrivningar och kommunicera med människor oavsett var de befinner sig. Vi kan handla, gå i kyrkan, boka evenemang, se magiska platser och höra ny musik utan att ens lämna hemmet. Det finns ljus och ljud dygnet runt och vissa ställen sover inte över huvudtaget.

På sätt och vis är det ju även en smula galet för vi vet ju också att vi människoknytt inte riktigt har hängt med i den här hisnande snabba utvecklingen. Vi behöver fortfarande sova, röra på oss, umgås, få tid för återhämtning, ha tråkigt, uppleva mörker och tystnad.

Därför tror jag på det här med att bara vara och att vara med bara sig själv i stillhet är livsviktigt. Att träna kan absolut vara en bra stund med sig själv men den bedrivs i rörelse. Framåt, bakåt, åt sidan, upp eller ner. Vi behöver även vara i orörelse. När tankar får landa och kroppen vila. När vi inte är på väg utan stannar kvar. När vi är i stunden på ett och samma ställe. Det ena behöver och ska förstås inte utesluta det andra. Som alltid handlar det ju om den där bekanta balansen. Yin och yang.

Det är t.ex därför jag tar mig tid till yoga och meditation varje morgon men i princip spelar det såklart ingen roll när eller vad man gör. Bara det blir något på något vis. För tid finns. Jag tar mig tid. Om jag hade haft problem med att hitta 10 minuter för stillhet och egentid på ett helt dygn hade jag tagit mig en allvarlig funderare på hur i all sin dar jag prioriterar min tid. Och mitt liv.

För nej, det är inte egoistiskt att ta tid till sig själv som jag ser det. Det handlar snarare om att vara självsnäll och på så vis även (förhoppningsvis) bli en friskare och gladare (med)människa.

Det är också därför jag t.ex valt att inte vara ständigt uppkopplad. Vi måste inte vara nåbara 24-7 eller kolla uppdateringar var 5e minut. Här har jag dessutom bara wi-fi när jag är “hemma” men aldrig annars. Och det är jätteskönt!

Hur gör och tänker du med bara vara-tid?

Kram från Ingmarie

Maidens reserve, delfiner, muskelbygg och sköna poser

Bara några kilometer från huset vi bor i just nu ligger Maidens reserve. Ett stort naturområde precis vid havet med vita fina stigar och vägar kors och tvärs i en härlig röra. Ffa är det ruskigt kuperat. En del backar är det nära på att jag inte kommer uppför. Ner kommer man ju liksom alltid.😜 Fick inte till någon bra backbild så du får helt enkelt bara tro mig.

Längst bort kan man välja om man vill kämpa med backarna även på tillbakavägen eller om man vill kuta på platten. Jag valde det sistnämnda. Där finns nämligen även ett vattenhål för även om molnen fortfarande var där så blev det härligt svettigt som attan.

Men de försvann, molnen alltså, och då finns det nästan bara ett ställe man (läs jag) vill hänga på i eller jämte. Ja du fattar nog…😍

Koombana bay är känt för att vara poppis för delfiner och det finns ett Dolphin Discovery center där man kan lära sig mer om dessa fantastiska djur.

Det här är fria, vilda delfiner i öppet hav som inte får röras. Matar man dem får man betala 4000 AUD! De kommer frivilligt in till kanten om man har tur. Precis som det ska vara för djur är inte till för att ”underhålla” eller utnyttjas av oss människoknytt.

Vi har fixat trädgården också. Och gymat så svetten runnit och musklerna svällt. Eller åtminstone användts väl.

Det här är förresten en väldigt bra (yin) yoga-pose för ryggen. “Supported bridge”. Se bara till att bolstret/klossen/rullen ligger långt ner. Typ vid svanskotan. Dvs inte i ländryggen.

Och den här kallas skönt soffhäng i kvälls-solen.

Kram från Ingmarie

Några simpla höstfunderingar

Min plan och tanke var att chilla lite efter SUM och jag tycker faktiskt jag är ganska duktig. Nu körde jag ju i och för sig inte varken särskilt ”hårt”, fokuserat eller strukturerat innan heller men nu är det verkligen bara feeling och jalla jalla som gäller.

Tror det är superviktigt att åtminstone lite försöka följa både sin kropp och årstidernas rytm. Vi är inte gjorda för att gasa året runt. Kolla naturen. Och djuren som är fria. Oavsett på jorden så går ju allt i cykler och olika slags pulseringar.

Utom vi ”moderna” människoknytt som har fixat artificiellt ljus och kan vara i kontakt med allt och alla hela, hela tiden. Helt galet när man tänker efter, eller hur? Lägg till skräpmat, stillasittande liv, brist på frisk luft och taskig sömn. Och sen undrar många varför de är så trötta! Eller sjuka. Eller både och. 😳

Så vill inte jag ha det…

Det är därför jag valt att leva som jag gör. Inte för att det är någon garanti för någonting men man behöver ju liksom inte medvetet jobba sig till elände.

Men hur som helst. När det är sådana dagar som nu, med härlig höstsol, sprakande färger och nästan vindstilla så är det som om kroppen liksom spritter till lite extra. Kanske det där sista rycket innan vinterdvalan helt greppar taget om en.😜

Kutade en av mina favvorundor. Den runt fina Flatensjön. Och tja du fattar nog. Sprada-genen fullkomligt skrek i mig och jag är ju som bekant inte så svårflirtad när det gäller den biten.

Den där Sprada-genen finns förresten garanterat kvar hos alla, det är ju så vi gjorde i vår tids begynnelse, men den har (tyvärr) tryckts ner så hårt att de flesta aldrig hittar den.

Eller ens tillåter den komma fram. Tror jag hört de flesta “ursäkterna”. För kallt, för krångligt, för läskigt, för tokigt, för blött… Och det utan att ens ha testat!
Som att säga att man inte gillar bullar fastän man aldrig ätit en. Märkligt fenomen…

Lagom till mörkrets intåg tog jag mig till SoFo:s Hot sal. Och svettades, svettades, svettades i nästan 2 timmar.

Gött!

Är övertygad om att om fler svettades rejält så skulle många må mycket bättre både i kropp och själ. Eller vad tror du?

Kram från Ingmarie

En extra(härlig)blöt fredag

Jag är med i en Facebook-grupp som heter “swimruntjejer”. Tror vi är 1000 st där nu! Det är en helt fantastiskt bra grupp där alla stöttar, peppar, ger goda råd, tips och hejarop till varandra. Aldrig några elakheter eller något nedvärderande. Alla är lika mycket “värda” och betydelsefulla oavsett om man är superproffs eller absolut jättenybörjare inom Swimrun. Fint tycker jag! Särskilt i dessa tider när det stundtals kan vara väldigt hårt klimat både i den virtuella och verkliga världen.

En annan bra grej med just den gruppen är att man får chansen att träffa och lära känna likasinnade. Det var så jag tex fick kontakt med Inger. Och hennes kusin Richard. (Han är av förklarliga skäl dock inte med i just den gruppen…) Vi möttes upp vid Hellas och fastän vi aldrig träffats IRL så kändes det så!

Vi sprang, babblade, simmade, sprang, babblade, simmade, sprang… Ja du fattar. Tiden försvinner alltid extra rasande fort vid swimrun men i dag vet i sjuttsingen om den inte försvann i någon slags turbofart. Det regnade en del men inte en vindpust och vattnet var absolut perfekt!
Är så himla glad och tacksam både över passet, för att kroppen pallade och för att jag fått möjlighet att lära känna dessa två superfina människoknytt.

Ännu mer regnade det när jag lite senare mötte upp goa Lisa för poolrun. Det syns inte här men det regnade duktigt mellan varven. Så där så regndropparna studsade upp från vattenytan ändå till ögonen. Helt crazy ju! 😳 Hann precis bli klar innan åskan kom och badvakterna sjasade upp alla. Bastun var ovanligt välbesökt om jag säger så…


Och inte blev jag direkt torrare av ett hypersvettigt Hot mojo-pass. Men det satt vansinnigt fint kan jag berätta.


Nu är jag både hemma och torr ända upp bakom öronen för lagom till kvällningen så kom solen igen. Få se hur länge det kan vara…🙄

Kram från Ingmarie

Fredagsfunderingar om sånt jag begriper att jag inte begriper

Jag har förstått att det finns de som tycker träning i allmänhet, och yoga i synnerhet, är tråkigt och händelselöst. För mig är det helt obegripligt. Lever dessa människoknytt på en annan planet än jag? Det händer ju någonting varje gång och jag vågar påstå att jag även lär mig något nytt under varje pass. Även under de  s.k “tråkiga”.

I går innan jag skulle ha ett yogapass lärde jag mig t.ex att om man trycker in en särskild knapp, som egentligen alltid ska vara intryckt men någon klåfingrig pillat på, samtidigt som ljudrattarna är på blir det väldigt högt ljud.😱 

I dag lärde jag mig bl.a dels  att kombon yin-yoga+ hot vinyasa funkar utmärkt.


Och dels fick jag kunskap om att helt plötsligt kan värsta popmusiken börja spelas på megahög volym inne i hot salen utan att någon kan förklara hur. Eller ens stänga av den. Nästan så man börjar tro att det finns ett litet ljud- och musiktroll på den där anläggningen. 😜 Jag tyckte mest det var festligt och ett fantastiskt sätt att träna sitt yogiska sinne på.

I dag kom jag även ännu en gång på att några ny-gamla gymövningar kan göra sig väldigt påminda dagen efter. På ett bra sätt! Det är ju liksom skönt att veta att rumpan både lever och funkar.😜 

Och den som tycker vattenlöpning är tråkigt har verkligen inte fattat grejen. Det är ju hur mångsidigt som helst. I princip kan man köra alla slags pass. Utom möjligtvis backpass. Vill man så kan man dessutom vara supersocial samtidigt. Jag och Lisa är  världsbäst på det och vi löser allt från stora världsproblem till hur man behåller sin barnslighet oavsett ålder.


Simningens alla upplevelser och lärdomar bryr jag mig inte ens om att förklara. Du som håller på vet. Er andra tycker jag mest synd om. På riktigt.


Helt ärligt så tror jag att de som säger så där, att träning är tråkigt och händelselöst, helt enkelt aldrig riktigt har provat. Eller så är det kanske den bästa sämsta ursäkten deras latmask kan hitta på…

Kram från Ingmarie

När ondskan, och skräcken, kommer på besök

Min plan var att skriva något om hur fantastisk denna tid är. Den när naturen åter igen vaknar till liv och ännu en gång ger av allt det vackra och spirande till oss människoknytt.


Och kanske skulle jag skrivit något helt meningslöst om hur in i bängen kissnödig jag blev efter de där timmarna i bassängen med mina leksaker.


Men i stället upptas alla mina tankar av attentatet mitt i 08a land och vad som kunde hänt med mig om mitt möte inte hade blivit en halvtimme senare som det nu blev. Då kanske jag hade varit en av de som blivit påkörd, en av de som fick uppleva dödens och skräckens närhet och en av de vars liv troligtvis aldrig blir riktigt detsamma. Som det var nu var jag så pass långt ifrån att jag var trygg. Men ingen som var i stan gick egentligen “fri”. Överallt fanns rädda, upprörda och förskräckta människor. Polis, vakter och räddningspersonal jobbade stenhårt med att få bort alla från själva city. Jag har aldrig i hela mitt 51-åriga liv sett så många poliser, militärer, vakter och brandmän på en och samma plats eller hört så många sirener ljuda på samma gång. Och jag har aldrig varit så nära något som, enl. Statsministern, verkar likna ett terrordåd.


Jag ville bara därifrån men det var inte helt enkelt. Alla tublinjer stängdes av, alla stationer evakuerades, inga bilar eller bussar fick åka genom stan och de taxibilar som fanns blev snabbt upptagna. Så det var bara att traska. Och jag var ju inte direkt ensam. Vi var tusentals som fick oväntad och oplanerad, kanske t.o.m ofrivillig, motion.


Så i stället för en skön Yogatimme i värmesal blev det 2 timmars promenad. Men vad gjorde väl det? Det regnade ju inte ens. Och när jag gick där, kånkandes på min fullpackade rygga, så tänkte jag på alla de 100 000-tals människor som har det så här varje dag och dessutom ännu värre. Människor som inte har ett hem att traska till, en ryggsäck att kånka på eller ens tillräckligt med mat för att känna en stunds mättnad. Och jag tänkte på alla de ungdomar som Sverige skickar tillbaka till det som kallas deras hemland trots att de etablerat sig här och inte har någonting eller någon att komma tillbaka till. Och jag tänkte  på alla de som dagligen måste tigga för att få pengar till mat och husrum för att överleva åtminstone ett dygn till.

Hur har det kunnat bli så här? Hur kan liv bli så orättvisa? Hur har vi människor börjat hata varandra så? Och hur kan vi fortsätta hata så? Oftast pga religion, kön eller hudfärg. Eller i alla fall verkar de flesta tro det är så. Personligen tror jag att i grunden handlar allt om makt och pengar. Kanske t.o.m enbart pengar för har du dem så har du även makt…

Må alla de som drabbats av elakheter denna dag, oavsett var i världen, få kraft och mod att kämpa vidare utan att själva förgöras av ondskans kraft… Må i stället vänskap, omtanke och kärlek vara det som är ledorden i livet.❤

Kram från Ingmarie

Att (våga) vara i stunden

Ibland tror jag vi människoknytt tänker alldeles för mycket. Vi funderar, analyserar, ältar samma tankar om och om igen och är antingen i dåtiden eller framtiden och sällan i nutiden. Jag gör åtminstone det om jag inte är uppmärksam. I stället borde vi kanske sträva mer efter att vara här och nu. Be in the moment. Släppa taget om det som varit och det som ska komma helt enkelt eftersom vi inte kan göra ett skvatt åt det. Och det är ju i nuet vi faktiskt lever. Inte då och inte sen.

Att vara i stunden är en konst, särskilt i vårt samhälle där allting sker i racerfart, och för en del kan det nog även vara både läskigt, skrämmande och t.o.m tråkigt. Och vem vill uppleva något av det där när man så enkelt kan fly genom olika aktiviteter och stimuli. Att vara i stunden kan ju även innebära att man kommer på att man inte alls gillar sin verklighet. Att man egentligen vill leva ett annat slags liv. Ett liv som kräver förändring av den nuvarande stunden och sånt kan förstås vara skitjobbigt!

Men jag tror att om man “vågar” stilla sinnet, och kroppen, så kan det ske både små och stora grejer inom, och runt, oss. Jag vågar t o m påstå att det kan ske underverk. Yogan är ett fantastiskt verktyg för att landa i stunden. Glöm det där med coola och “perfekta” positioner. Yoga handlar om att skapa medvetenhet och vara i nuet. 

I dag hade jag turen och förmånen att få vara med på Jenny och Isabellas event Dive deep på Ester-Adele.


Tre (!!!) timmar lugn, reflekterande och återhämtande yoga som försvann ofattbart snabbt. Det här var bland det coolaste jag varit med om under min yoga-livstid och en inre resa som inte liknar något jag upplevt tidigare. Tack och lov kommer det fler tillfällen för det här vill jag vara med om igen!?


Ett annat idiotsäkert sätt att vara i nuet är att Sprada. D.v.s springa+bada+springa. Inget bastufusk! Det finns nämligen inte en chans i världen att man tänker på något annat än att andas. Och att få på kläderna igen. ? Lyckoruset får man på köpet. ?





Kram från Ingmarie

Uppiggande roadtrip 

Det händer tack och lov inte särskilt ofta att jag sover så där uselt att man känner sig både full, bakis och jetlagad samtidigt men i natt skedde det. Ingen aning om varför. Det är ju mycket vi människoknytt inte begriper här i livet och det där med en plötslig släng av insomnia är verkligen en av dem.

Men man får göra det bästa av situationen och inte fundera och känna efter för mycket tänker jag. I alla fall inte när det är tillfälligt. Dessutom har jag haft fullt upp med annat. Som att besöka icke-metropolen Strängnäs.



Och Köping.



För att till slut landa i Västerås som visade sig bl. a ha en av de schysstaste gym-vyerna jag nog någonsin besökt.




Liksom en magiskt vacker solnedgång!


I natt kommer jag garanterat sova 5 kvartar i timmen. Frågan är vilken säng som är skönast… Fast varför välja när jag inte behöver ?!?

Kram från Ingmarie

Samlar på plus

Helt ärligt så är det inte ett dugg skoj att inte få träna som man vill. Särskilt svårmotiverat är det ju när det enda som påminner om “förbudet” är ett fult steristrip-förband mitt i nunan. Jag är ju liksom varken sjuk eller skadad. Å andra sidan är det förbenat positivt också!?

Att man (läs jag) skulle bli pigg av att vila är bara trams. Tvärtom blir jag lat och slö och får liksom ingenting gjort. Tycker ju plötsligt att jag har eoner av tid  över och kan göra det där jag måste “sen”. Fast det där är inte ett skvatt sant för tvärtom tar traskandet och den osvettiga alternativträningen snormycket tid. Kuta en timme klarar man sig ju ganska bra på men gå en timme är ungefär lika tillfredsställande som att vika tvätt.

Men nu är det som sagt var som det är och det är så här livet är. Det går upp och det går ner, framåt, bakåt och ibland ingenstans alls. Vi små människoknytt får göra vårt bästa för att skapa balans med de knep vi har helt enkelt. Något annat alternativ finns inte om man inte väljer att ge upp förstås. Och det verkar ju ännu mindre skoj…

Att sitta inne och glo är absolut inte  ett alternativ för mig. Inte ens om det innebär tantvarning att bege sig ut…


Men det fanns åtminstone ingen risk för att förbandet varken skulle blötas eller svettas bort trots flera timmars traskande denna helg i alla möjliga väder. Att sen paraplyet blev knäckt av kastvindarna är en helt annan sak. Det går att ersätta.

Bara några kilometer från vår lya ligger Skogskyrkogården. Går man en omväg dit och hem plus hela varvet runt får man en rejäl tur.


Det här kanske låter perverst men jag gillar både att gå och springa där. Förutom att Skogskyrkogården är stor och vacker så får närheten till döden mig att påminnas om att jag i allra högsta grad lever. Och att det är något att vara väldigt tacksam över oavsett. En större gåva kan man väl egentligen inte få?


Och hur det än är så finns det ganska många fördelar med att ha ett (svettfritt) vardagslivs-avbrott.

• Tvätthögen är minimal.

• Man hittar på nya övningar och pass, liksom återupplivar gamla, på gymet. Och det är skitskoj! Jag ska sätta nytt kälkputtar-PB innan 3:e advent.



• Det är bra att få längta lite. Och lära sig att aldrig ta varken någon eller något för givet. Det här tillståndet är ju på inget vis för evigt. Faktum är att ingenting är det.

• När man blir tvingad till att tagga ner finns på något vis även mer tid för mer stillsamma övningar. Jag har bl.a lärt mig och testat flera nya meditationer.???

• Det är väldigt mysigt att traska samtidigt som jag lyssnar på den där speciella mantrasången. Jag sjunger med utan att skämmas och hoppas jag inte skrämmer allt för många varken 2- eller 4-benta.


• Jag har blivit en rackare på att tvätta håret utan att blöta ansiktet. Inte för att jag vet till vilken nytta men ska man samla på plus gäller det att ta med alla. Även de pyttesmå och de (egentligen) värdelösa, eller hur?

Fira första advent kan man hur som helst göra oavsett.❤️


Men det allra, allra största pluset alla kategorier just nu är utan tvekan att Elvira the cat verkar repa sig. Vi hoppas även veterinären tycker det  i morgon…




Kram från Ingmarie