Läkning pågår

Det där att veta när det är läge att testa en skadad kroppsdel igen är inte helt enkelt. Samtidigt “måste” man ju någon gång… Foten är långt ifrån som vanligt men jag har liksom inte röd varningslampa ont-ont nu utan mer gul lampa svullet-ömt-obehagligt.

Så jag har testat jogga lite i dag. Med betoning på lite. Av de dryga 8 km jag tog mig var kanske 2 jogg. Det kändes inte direkt bra, inte ens halvbra, men inte heller superdåligt.

Jag körde ute i Steninge eftersom jag åkte med mamma till finstallet för att riktigt bomba mig med må-bra hormoner. Eldjarn är den hingst mamma rider nu och vilken häst! Jag blev tokförälskad! Han är en islandshäst så som gudarna beskrivit dem! Vacker, stolt, eldig, snäll, temperamentsfull och ärlig.

Men jag red inte denna gången. I stället tog jag med mig goa Mogge på skogsturen och emellanåt hade vi sällskap av ridgänget en liten bit. Eller de av oss beroende på hur man ser det.

Jag tror i alla fall inte jag har förvärrat något av det här. Bara att vara där ute i allt det vackra tillsammans med djuren och härliga människor är och var som bästa dundermedicinen! Och efteråt både spolade jag foten kall och satt med den i högläge. Jag tror även den blev lyckligare även om den var både ömmare och tröttare än innan.

Har även varit på ännu en behandling med laser, massage och tejpning. Hade aldrig varit där innan men det är ett riktigt bra ställe!

Ett annat bra ställe är nya Sats. Blev ett kort och intensivt pass men jag lär hänga mer där. Kalasfint!

Och kolla detta!

Torvsjöns vatten är bra mycket svalare i nu mot förra gången, det går rackarns snabbt utför med den goa värmen 😱, Men jösses vilken härlig simtur Peter, Johan, Maria och jag fick!❤️ Episkt!

Om denna dagen inte hjälpt till att läka min lilla fossing så vet jag banne mig inte vad som skulle kunna göra det.

Kram från Ingmarie

Hemma (där de förstår mig)

Precis innan jag skulle av tåget i går stod jag och chitchattade med en kvinna som också skulle av. Plötsligt säger hon:  “åh det hörs då verkligen att du är härifrån Halmstad”.

Dialekter är härligt och jag hoppas min aldrig försvinner. Ännu så länge, trots 15 år i “exil” från min hemstad, så finns den tydligen i alla fall kvar.😄 Här begriper alla vad jag säger. Nämligen inte alla i 08a land som fattar vad koåt, gueka, tåeg eller kåev är.😜

Men bäst är förstås att helt enkelt bara vara här. Det mesta blir ju liksom så enkelt när man kan cykla och gå till nästan allt. Förmiddagens besök i stallet tillsammans med mamma krävde dock bil. Ingen av oss har nämligen fått den där gillarcyklafleramiliösregn-genen. Älskar att vara där! Rosenlund är en oas. “The sweet escape for horse and human”.

Här finns massor av islandshästar, hundar, katter, minigrisar och superfina och välvårdade stallar, hagar och utehus till hästarna. Och snart även till de människor som besöker gården. Dessutom ligger det vansinnigt vackert nära både skog, hav och öppna fält.



Mamma och Stjarni på ovalbanan



Minigrisarna vid sitt lilla hus




Efter en sån start kan ju allt annat under dagen inte bli annat än superbra. Och så blev det. Förstås. Även om mamma och Ulf försvunnit på resa, det är nämligen därför jag är här för Silverkatten behöver ju någon som fixar maten och kelar honom,så känns det superhärligt! Bara en kort promenad från lyan ligger t.ex Actic. Där kan man leka nästan hur länge som helst. och en regndag som i dag är det ett perfekt ställe att hänga på!





Kram från Ingmarie

Lite från dåtiden

Jag antar att ju längre man lever ju mer förundrad och, förhoppningsvis i alla fall, ödmjuk blir man över allt livet ger. När vi hade vår “kollapågamlafoto-kväll” i lördags så slog det mig verkligen hur mycket jag gjort, fått uppleva och varit med om. Jag kan nästan bli helt vimmelkantig när jag tänker på det. Och en smula gråtmild. För det är inte alla förunnat att få växa upp bland hästar, hundar och katter. Eller ha klarat av flera olika utbildningar, rest över hela världen x flera, ha en extrastor underbar familj, gift sig, skiljt sig och fått uppleva hur det är att leva som elitidrottare och vinna stora segrar.

Men också djup sorg och saknad när älskade människor och djur lämnat jordelivet, elitidrottens baksida med skador och enorma prestationskrav, arbetslöshet, bostadslöshet och brist på livslust.

På 50 år hinner det hända en hel del förstås. Men vissa saker verkar jag ha gillat sen jag var miniliten. Som hästar, skogen, sol och bad.

Här är ett pyttelitet urval av alla bilderna för den som vill se.?

Mina stiliga föräldrar! Mamma var 17 och pappa 20 när jag kom till världen.

Tydligen har jag varit blondin också!


Jag till vänster…


Simskola var standard varje sommar. Men jag lärde mig inte crawla förrän jag var nästan 50. ? Här är det mormor, jag, lillebror Lasse och på bänken morfar. Mormor och morfar har lämnat oss och Lasse har jag tyvärr ingen kontakt alls med..

Morfar. Han var ständigt före sin tid. Han startade t.ex en hälsokostaffär på 60-talet! Tänk bara! Gissa om han ansågs en smula ding-ding. Men i dag vet vi hur rätt han hade. Indirekt var det även tack vare honom jag valde vego-liv.


Vissa bilder är dock snudd på läge att preskribera. Hur tänkte fotografen här??


En av några få familjesemestrar. På den tiden var det inte så vanligt som i dag.

Och kunde ingen sagt till mig att jag inte såg ett skvatt cool ut?

img_7130.jpg

Legitimerad sjuksköterska grattad av pappa. Och farmor som visst vänt ryggen till.

student
Anders, lillebror Daniel och mamma. En av de första gångerna Anders träffade en del av min familj förresten. Bara hoppas han inte ångrar sig. ?


Min (tror jag) andra SM-medalj. 2:a på halvmaran.


Dubbelseger på terräng-SM. Först 4 km. Någon timme senare 8 km. På den tiden tyckte jag den där overallen var skitsnygg!


Tipsguldet. I värsta skummaste frissan. Fick även bl.a en gigantisk t-shirt som jag fortfarande har kvar. Som pyjamas.


Med mamma på en av många Pride-festivaler.


VM -95.


Nu ska jag fortsätta leva mina nästa 50 år. ?

Kram från Ingmarie.

En repris, en upptäckt och en stillad längtan

Det finns så vansinnigt många guldkorn i Halmstad så inte ens denna simpla blogg skulle räcka om jag började rabbla alla.
Men jag gör mitt bästa för att dela med mig. 🙂

Galgberget och trappan upp dit har jag förvisso redan berättat om här men det tål att upprepas. Både för att det är obeskrivbart vackert där med all bokskog och utsikten över stan, men även för att hela stället är så in i bängen effektivt om man vill bli trött i hela kroppen.

IMG_5220trappa
Körde nästan exakt samma som förra veckan förutom att “uppvärmningen” och nedjoggen blev längre och att jag efter alla trapporna klämde in ett styrkepass. Pinsamt nog har jag aldrig varit på Garnisonens utegym trots att jag sprungit förbi det massor av gånger.
Det är hur som helst grymt fint! Och grymt jobbigt om man är på det humöret. 😉

IMG_5212gym1
IMG_5238gym2
IMG_5200gym3
IMG_5208gymsista
Det där tog några timmar och jag hann inte mycket mer än att duscha, käka och stans bästa kroppsfixare innan nästa grej.
Några mil norr om Halmstad utmed kusten ligger mysiga lilla Steninge. Här finns allt från hantverk och strand till minigolf och café.
Mitt i skogen finns Rosenlunds gård där bl.a mamma har sin Islandshäst Stjarni.

IMG_5237hast1
Om det är någonting jag verkligen, verkligen alltid längtar efter så är det att få hänga med dit och just i dag fick jag den där längtan stillad en smula.
Snälla Anne, som också var med, lät mig rida hennes guldklimp Hvarfari medan hon tog Viking. Jag och Hvarfari är gamla bekanta så det kändes extra härligt att få pyssla om honom igen. Det blev en ljuvlig ridtur för oss tre + tre även om den emellanåt var ganska blöt. Det är ju ingen ordning alls på det här s.k. “sommarvädret”.

IMG_5228hast2
IMG_5234regnhast
IMG_5236hastsista
Jag hoppas och önskar att jag en dag åter kan ha en egen, eller lånad, Islänning som jag kan mysa med och uppleva härliga turer med så ofta vi vill.
Tills dess gör jag mitt bästa för att gno in hästlukten i näsan. Synd att jag måste duscha bort den. Eller, måste jag det förresten?

IMG_5230hast4

Kram från Ingmarie.