Forever young

Nej, det är inte någon ny slogan jag har eller vad jag tror om mig själv. Det har varit raceday igen och loppet heter just Forever Young . 😀

Jag har sprungit det en gång för tre år sedan och det var bl. a därför jag ville kuta det igen. Som jag minns det var det nämligen supertrevligt, välorganiserat och en härlig bana. Allt stämde! Men jag hade glömt all mat efter. Återkommer om det.

Loppet går på trailsen i Placitas som ligger på norra delen av Sandia mountain. Som en liten parentes kan jag berätta att det var på dessa trailsen, samt i Albuquerque, som Paula Radcliffe tränade innan hon satte världsrekord 2003.

This race is a celebration in memory of Albuquerque Roadrunner member Charlie Young, an avid runner, cyclist and outdoorsman, who was killed in a cycling accident in Colorado in August 2004. Since Charlie always ran without a shirt even in the dead of winter,shirtless (not topless) participants are given a two buck refund at the finish line. 

Så för att göra som honom sprang jag såklart shirtless.🤪 Vilket jag antagligen gjort ändå för det var rejält hett redan kl 9 när starten gick. Dvs perfekt Ingmarie-väder!

Det var deltagarrekord i år och jag kan verkligen förstå det. Inte bara för vädret. Loppet är så himla trevligt, mysigt, familjärt och liksom superhärligt! Man kan välja 3 eller 6 miles. Jag körde 6 som förra gången. Tuff runda där 4 miles är i princip bara upp och 2 brant ner. Sånt som jag tokgillar! Jag är inte så snabb (flera minuter långsammare mot för 3 år sedan) men jag är stark nu! I dag också! Och antagligen en av de gladaste.

6:a totalt och 1:a i min AG som festligt nog kallas “Grand Master”! 😍

Efteråt hänger folk kvar och minglar till långt efter prisutdelningen. Snackar, gosar med alla hundar (vet inget lika hundrikt lopp någonstans och det är supermysigt!), dricker kaffe och käkar. Man bjuds på ett överflöd av übergoda burritos (vegan också ) och kakor.

Extra roligt var det att få träffa min forna klubbkompis Simon Guiterrez igen. Det är tack vare honom jag hittade Albuquerque ö h t och det är säkert över 10 år sedan vi sågs. Han är sig lik och fortfarande lika snabb! Överlägsen over all segrare i 3 mile loppet!

Hans mamma, 70+++, är en riktig superwoman och en överlägsen AG vinnare i 3 mile loppet! (Nr 972)

Jag blir superinspirerad av att se alla dessa stentuffa Masters! Jag hade några 60+ män före mig så det går minsann att köra hårt även i mogen ålder!

Ett verkligt “bevis” på att det varit hett i dag är detta.

Keps på mig händer typ aldrig annars. Tror det var i Australien sist. När det var 35 grader eller något. Riktigt så många grader var det inte här i dag men höghöjden gör solens strålar väldigt mycket starkare.

Så kanske inte så konstigt simningen gick så bra! Jädrans alltså! Bästa i år!!!

Kram från Ingmarie

Miles for Minds

Som de flesta lopp här finns det någon slags tema och insamling/stöttning till något.. Bra tycker jag! Miles for Minds är ett lopp för att uppmärksamma och samla in pengar till barns utveckling både fysiskt och psykiskt.

I just detta loppet fanns “bara” 5 km att välja på så det gjorde ju det hela enkelt på det viset men 5 km är tufft! Det är ju liksom bara att tuta och köra direkt. Och hoppas man överlever hela vägen.🤪

Det blir inte direkt enklare av att det helt plötsligt blev en köld-och blåsknäpp de maximum. Från 20-25 grader ( i skuggan) till 2-4 grader och hård vind från typ alla håll.😱

Men det var bara att gilla läget. Det var ju likt för alla. Värmde upp så mycket jag kunde och hann i långbrallor, 2 tröjor, 2 jackor, mössa, pannband och vantar innan jag tog bort åtminstone några lager.

Vid starten var det som alltid fullt ös. Jag hade ju inte laddat över huvudtaget men ville såklart få ett bra pass. Försökte därför strunta i hur de andra sprang och i stället direkt hitta en fart som kändes ok för mig i dag. Och jag tror jag lyckades ganska bra. Jag körde verkligen vad jag kunde och hade inte kunnat snabbare. Benen kändes helt ok men andningen sista kilometern var inte att leka med! Milde himmel! Måste ha hörts över hela stan! Eller i alla fall över hela parken. .. Höghöjd kan verkligen, verkligen göra luftrören smalare och tunnare än dock-sugrör!

Etta i min agegroup (slog bl a hon som slog mig på första loppet här) och fyra totalt. 11 sekunder från att komma trea och få en check. Verkar vara mitt öde just nu.🤪

Men jag är nöjd. Känslan var bra och jag gjorde mitt bästa. Vad mer kan man begära av sig själv? 1-3an var dessutom 20-30 år yngre. Som sagt var, få se hur snabba de är när de är 50+.😄😄😄

Jag har märkt att min återhämtning är riktigt bra nu! Härligt tycker jag! Så hur trött jag än var där på slutet så fanns det ändå bra med energi kvar för ett rejält simpass med Mastergruppen.

Och solskenspoolen är härlig även om solskenet (tillfälligt) saknas.😍

Kram från Ingmarie

En röding bland gröningarna

Saint Patrick’s Day är Irlands nationaldag som firas den 17 mars. D.v.s i dag. Dagen firas till minne av landets skyddshelgon Patrick. Shamrock är den gröna växt som han valde som en symbol för “the Trinity of the Christian church tack vare dess tre blad som är fästa vid en stjälk. I bland annat USA, Kanada, Storbritannien och Irland är det därför tradition att ha gröna kläder på sig.

Som mycket annat i detta land så är det en ganska stor grej och när det firas så firas det rejält. Det är Shamrock-tema på allt från mat och kläder till dekorationer, bil-rea och såklart tävlingar. Som t.ex Shamrock Shuffle runningrace här i Albuquerque. Det var 15:e året det arrangerades och jag har kutat det flera gånger innan. T.o.m vunnit det på den tiden då benen var lite raskare.🤪

Man kan välja 10 miles, 10 km och 4 miles. Jag valde det sista framförallt pga att det är 100% asfalt/betong (tufft för min kropp) och för att 4 miles kan man alltid överleva även om man tar ut sig för mycket och blir jättetrött. Å andra sidan är det nästan en garanti på att man gör det. Det finns liksom inte mycket tid för att “komma in i loppet” under ett så kort race. I alla fall inte för mig.😳 Kanske hade det känts bättre om jag värmt upp lite mer, vem vet? Banan var nämligen ändrad så redan efter 50 m kom den första backen. Och med den kom mjölksyran. Ända upp i hårfästet. Som jag berättat innan är det mycket svårare att bli av med mjölksyra på höghöjd just pga den lägre syrehalten. När den kommer så blir det liksom stövlarna på och andnöd direkt för de flesta. Har man en mindre bra dag blir det såklart ännu värre.

Så det blev ett tufft lopp. Den som byggt vägarna (och lagt banan) där i Rio Rancho har verkligen lyckats hitta varenda backe och helt undvika minsta lilla tillstymmelse till något platt parti. Men jag gnetade på och sprang om en hel del som var ännu tröttare. Väl i mål hade jag både cement i benen och blodsmak i munnen så jag vet att jag i alla fall gjorde vad jag mäktade med i dag.

Och det gick ju faktiskt bra! Etta i min age-group och åtta totalt. Då ska man också veta att det var en hel del bra löpare med. Bl. a OS-löpare från Polen (det är som alltid en hel bunt topplöpare från bl a Polen, Kenya, Ryssland och Japan som är här och tränar/tävlar) och flera starka National Runners. Sen att jag var typ 10 min efter ettan kan man ju bortse från.🤪 Vi får se hur snabb hon är om 20 år!😜

Jag var helt klart den enda rödklädda. 98% var gröna uppifrån och ner. Jag vågade dock inte gå runt och smygfota allt för mycket..😄

En del verkade dessutom fira dubbelt. Maybe only in America. Personligen tycker jag det är jättefestligt!

Mjölksyran var dock inte slut där. Coach Jenny drillade mig och John rejält på dagens extra simpass. Helt ärligt simmade jag uselt. Inget som helst flyt och höger-vänster-upp-ner verkade helt ha släppt kontakten med varandra. Men så är det ibland, med eller utan race före, och det kommer vända till det bättre igen. Det gör det nämligen alltid förr eller senare. Inget varar ju för evigt. Inte ens usel simning. Kul var det hur som helst!

Som du vet tycker jag även det är viktigt att belöna sig när man kämpat väl oavsett resultatet. Och jag är riktigt bra på det om jag får säga det själv. 😍

Kram från Ingmarie

King of The Hill och mitt dyraste toa-besök ever

När jag gick och la mig i går kväll trodde verkligen jag skulle somna bums för jag var snortrött. Men tror du jag gjorde det? Icke! Kl 02 var jag fortfarande vaken och funderade allvarligt på att ställa in hela långpass-äventyret. När larmen (ja, jag hade två) tjöt 04.45 sov jag minsann. Men det är som jag konstaterat 18 miljarder gånger innan. Det där att gå upp i snorottan är inte min grej. Något i skallen slår slint helt enkelt.

Men jag tog mig upp, åt min frukost och körde iväg de 7-8 milen till Los Lunas och El Cerro de Los Lunas preserve där loppet skulle gå. Jag kom i perfekt tid för att få en bra parkering, hämta ut start-kitet och göra allt det där man behöver göra innan ett långpass med nummerlapp på magen.

Så där tidigt (starten var 7.30) är det oftast fortfarande väldigt kyligt här in the desert. Funderade ett tag på att behålla mössan på men vis av erfarenhet så avstod jag klokt nog. Dock behöll jag pannbandet på hela vägen men inte för att jag frös utan för att jag var klantig. Återkommer till det.

 

Försökte värma upp genom att jogga lite. Benen var som gjutna i bly. För lite sömn, kallt och blyben. Det kunde ju onekligen ha börjat bättre. Jag visste ju dessutom vad som väntade…Berget må se ut som en liten kulle på avstånd men jag lovar att det är den inte.

Banan går alltså upp till toppen via slingrande stigar av olika vidd med hårt packad sand, extremt lös sand och stenar i olika storlekar. En del stigningar är så branta att man måste gå. Både upp och ner. Väl uppe bär det sen av neråt på andra sidan och där är det i princip bara djup sand. När man kommer ner är det lite böljande sten/grusväg innan man kutar på en liten asfaltsnutt till vändningen. Sen är det samma väg tillbaka plus en liten extra krok för att få ihop de där 21 km. Att tillbakavägen skulle bli den stora utmaningen hade jag begripit. Kuta uppför efter en lång brant nedförslöpa är alltid jobbigt och det blir då inte enklare av att det är brant uppför i djup sand! Lägg där till att allt sker på mellan 1400-1700 m ö h.

Men vi tar det från början. Starten gick och som alltid rusade en del. Jag tog det skitlugnt. Kroppen var seg som gammalt snor, benen fortfarande gjorda av bly och andningen ska vi bara inte tala om. Det var så där illa så jag trodde jag skulle behöva bryta redan efter en (amerikansk) mile. Men jag fortsatte. Såg till att helt köra mitt eget tempo trots att “alla” kutade om. Märkligt vad man kan inbilla sig för riktigt så illa var det ju inte… Efter den första riktiga stigningen började det lossna, Jag hade egen vattenflaska med mig så jag skippade att stanna vid kontrollerna. Vid mile 3 hade jag hittat flytet och ner till vändningen gick det som tjohejsan. När värmen kom hade jag tagit av mig pannbandet men fick då även med ett hårspänne. Flaxande hår i ögonen funkar inte för mig, särskilt inte på teknisk trail. så det var därför jag sprang vidare med pannband trots att det var på tok för varmt. Klantigt att inte ha ett bättre hårspänne, jag vet.

Sen blev jag kissnödig som attan. Vid vändningen kunde jag inte tänka på något annat och eftersom där var en bajjamaja hoppade jag snabbt in och gjorde det jag skulle på ny rekordtid. Men inte tillräckligt snabbt visade det sig sen. Jag visste att jag låg sjua här och även om jag egentligen inte brydde mig så ville jag ju helst inte bli omsprungen. Så kom jag ikapp en tjej. Sprang förbi i djupsanden uppför. Sen en till. Fler och fler kroknade på tillbakavägen. Även killar. Jag tog mig förbi en hel bunt bara genom att gneta på och jag kände mig urstark! Långa sega backar är verkligen min grej. Då kommer min traktor i gång! Särskilt efter att ha övat på trailsen här. När det gick nedför igen flög jag. Borta var blybenen och segsnoret! Jäklar vilken känsla det är!
När det var ca 2 miles kvar kom jag i kapp och förbi en tjej till och såg att avståndet till hon jag sett hela tiden framför mig minskade hela tiden. Jag var nu fyra och tänkte att jag kör och ser hur länge/om det håller. Trea hade ju varit nice med tanke på att det var prispengar till topp tre. Snacka om pengavittring och hur ha-galen man kan bli… Men $100 är en del. Åtminstone i min värld. Tjejen var trött, hon gick i alla uppförsbackarna, så jag matade på. Ett par hundra meter innan mål var jag i fatt och förbi och kom trea i mål. Men nu hade vi ju chip och enl dem hade hon startat 5 sek. efter mig och jag var bara 4 sek. före henne i mål. Med andra ord kom hon trea med en sekunds marginal. Hade jag inte behövt göra det där bajjamaja-besöket hade jag alltså varit lite rikare just nu och ffa väldigt mycket mindre irriterad. För ja, det är klart jag är besviken. Hur ofta är man liksom nära extra $$$?

Men, men. Det är som det är. Chip är rättvist på det viset men nästa gång ska jag banne mig starta långt bak. Banan är superfin, loppet var välorganiserat och jag både vann och satte banrekord i min åldersklass.

 

Det serverades pannkakor och burritos efteråt men ingen vegovariant. Trist. Och jag vet inte varför men stämningen var liksom inte särskilt familjär om jag jämför med andra lopp jag kutat här. (Och det är trots allt en hel del.)  Lite arrogant attityd på något vis. Synd. Eller så var det jag som inbillade mig.

Väl hemma igen slappade jag en stund i solen (efter att jag ätit “riktig” mat) och kom fram till att jag såklart är nöjd med loppet, känslan och över att min kropp och knopp är så starka! Jag är ingen King of the hill men jag är banne mig en Queen of the hill!

Har även köpt ett halvt dussin bagels som present till mig själv samt vattenlöpt och hängt i hot poolen tills jag var alldeles mjuk och genomsvettig.

Så här tänker jag. Man får vara besviken och gnälla när man upplever att det är så. Men bara ett tag. Sen får man skärpa till sig och inse hur bra man har det, hur mycket fantastiska saker som sker i ens liv varje dag och att få saker är värda ödsla negativa tankar på. Särskilt inte en löptävling. Inte ens när man missar $100 med en sekund.

Kram från Ingmarie

 

Man kan inte alltid lyckas…

I går torsdag bestämde jag mig för att köra det där bergsloppet i morgon lördag. Jag vet ju sen förra helgen att det är en rejäl utmaning men vädret ska bli fint, kroppen är ok och jag tänker att ett långpass med både service och sällskap är en alldeles utmärkt aktivitet att göra en lördag. Eller hur? Att det sen blir uppstigning kl 04.45 förtränger jag…😱

Jag har ju tränat på som vanligt men även om jag inte ser detta som en tävling, trots nummerlapp, så är det ju lite både trevligt och roligt att ha en åtminstone hyfsat pigg kropp. Med andra ord tänkte jag chilla lite i dag. Det gick väl sisådär…

En timme på gymet där jag gick all in på denna (igen).

Plus en dryg timmes drill av coach Jenny i bassängen.

Well, well. Det blir som det blir och att bli trött är ju (oftast) helt ofarligt. Tar jag mig bara över “kullen” ska jag väl kunna ta mig tillbaka också. Och bli en Queen of The Hillrun. Jag har i princip hela dagen på mig so no stress!🤪

Kram från Ingmarie

Årets första race

Vi bestämde oss så sent som i går eftermiddag för att kuta NM Sweetheart run i dag.Typ en timme innan löpar-butiken där man kunde efteranmäla sig stängde. (Och man inte var sugen på förhöjd startavgift på tävlingsdagen vill säga.) Spontan-grejer brukar bli bra! Även om man inte laddat ett skvatt inför 5 km full sula med mjölksyra. För även om 5 km inte är “långt” så kan det vara nog så tufft och utmanande. Kanske t o m mer än längre distanser just för att man liksom inte har tid att komma in i loppet. Det är bara att tuta och köra från start.

Vi kom dit i perfekt tid. Frös gjorde vi också för solen hade inte vaknat ännu.

Men du vet hur det är. När man börjar kuta blir man varm och när även solen kom blev det alldeles jättelagom temperatur!

Banan gick lite på asfalt men mestadels på trail med inslag av djup sand. Jädrans vad det kan suga musten ur benen. En stor skillnad med att kuta på höghöjd mot sealevel är att när man tar slut så tar man verkligen tvärslut. Särskilt lätt hänt är det på första loppet. Innan man så att säga blivit påmind igen. Jag fick slita riktigt duktigt den sista kilometern med pipande lungor och mjölksyrestinna ben. Men i mål kom jag. Sexa totalt och tvåa i min age-group så jag är jättenöjd!

Pris fick jag också!!

Liksom Anders! Det märks att hans (tränings)flit börjar ge frukt! Så glad för hans skull!

Träffade även min vän, och super-woman, Dorota. Hon vann (inte oväntat) 10 km-klassen med god marginal. Grym böna!

Vi var hemma igen redan vid lunch-tid och har hunnit med att duscha/käka, vinka av våra vänner, städa, tvätta, nyttja våra vunna rabatter på att shoppa (sånt vi behövde), köpa mat och ett poolrun-pass plus jacuzzi. Det sistnämnda var dock bara jag som gjorde.

Hoppas du också haft en bra dag!

Kram från Ingmarie

I stället för…

I dag skulle jag åkt till Finland för att köra Solvalla Swimrun i morgon. Det där loppet jag körde med Peter förra året och tokälskade!

Men du vet hur det kan bli. Man planerar, förbereder sig och laddar men så pang händer något och det blir inte alls så. Typ att man först snubblar och pajjar foten för att därefter operera käken, få ont i ryggen plus jobbar häcken av sig på sjukan. Och har det så pass besvärligt vecka ut och vecka in att träningen blir både kass och för skral för att kroppen ska mäkta med ett tufft Swimrun-race.

Så vad gör man/jag?

Jag deppar duktigt en stund och svär över orättvisorna (som ju egentligen bara är lyxproblem) och klurar sen ut hur det ska vända och bli så där bra igen. Sen börjar jag om! Och tar nya tag!

Så istället för en rolig resa med tävlingspirr har jag roat mig med annat. Som att börja träna med PT! Självklart har jag valt den bäste på bästa gymet. Jag tror stenhårt på det här och har redan fått många tips och aha-upplevelser För hur mycket jag än kört innan så finns det alltid nya grejer att lära sig! Och ffa behöver jag bli både utmanad och uppmuntrad. Något Rafael är extremt bra på. (Bland annat..)

Jag har även börjat simma lite mer strukturerat efter schema. Jättekul! Och jättejobbigt!

Hann dock inte till slutet av programmet för jag hade i ett svagt ögonblick lovat att jobba extra i kväll. Vilket ju är en slags träning det också. Åtminstone för skallen och för benen. Och det är i alla fall ingen som helst risk att somna även om timmen blir sen innan man får gå hem.

Nu tar jag helg!

Kram från Ingmarie

Spontanare

Om någon sagt till mig när jag vaknade att jag snart skulle kuta ett trail-lopp hade jag trott hen fått hjärnsläpp. Eller jag hade i alla fall skrattat högt. Väldigt högt.

Men har man ett öppet sinne, och släppt allt vad krav och prestation heter för ett tag, så kan det sluta precis hur som helst.

Det började med att Fredda skickade ett sms. “Ses snart. Fin dag för lite Skogslunk”

Jag visste direkt vad han syftade på.Brotorp trail 50-turen.

Som f ö nog har den tjusigaste postern ever!

Ett lopp som har samma start, mål och arrangör som 50-turen swimrun och alltså är max 10 min cykelväg från lyan. Men det är också känt som tufft och utmanande med rejäla backar och mycket bröte. Dvs inte min typ av race. I synnerhet inte nu med en småledsen fot.

Men ibland gör man sånt man inte tror man ska. Särskilt när solen skiner. På mindre än en kvart hade jag cyklat hemifrån och fått på mig en nummerlapp med hela 15 min. till godo innan start.

Uppvärmning och banprofil brydde jag mig inte om men jag visste hur snitslarna såg ut och att det var två vätskekontroll på 13-km banan. Och att jag verkligen, verkligen skulle ägna mig åt skogslunk i solen med kroppen i behåll till målet. Och det gjorde jag! Joggade när det var ok underlag och gick när det var brötigt. Någon gång, när det var absolut snubbelfritt, lät jag benen gå så fort de mäktade med.

Det är en tuff bana men jag kom i alla fall inte sist. Observera även den tjusiga klassisk 70-talsnummerlappen!

Fredda var som alltid racersnabb och hade hunnit byta om innan jag och Carola ens hunnit till målrakan.

En riktig snabbis är alltid lika starka och fantastiska Kajsa Friström. Tvåa av alla damerna på långa banan är grymt bra! Begriper inte hur hon gör för hon är banne mig ostoppbar!

Efteråt var det precis som vid deras andra arrangemang. Hemlagad soppa, macka, våfflor med grädde och sylt, bullar, kaffe och häng i gräset. Anders kom också för vem vill liksom missa detta oavsett om man haft nummerväst på sig eller ej.

Vi fastnade nästan där. Så härligt var det! Men även de bästa kalas tar ju slut. Jag hade dock tur för jag hittade ett nytt. Nämligen en egen 50-metersbana!

Kram från Ingmarie

Heldag

Min måndag började i ottan med en cykeltur till Eriksdalsbadet för att köra ett simpass med Coach Ulf. Vi var 6 st som drillades med en massa roliga teknikövningar och jag tror minsann min hjärna blev lite överfull där ett litet tag av alla nya grejer den skulle hålla reda på.  Nyttigt och nödvändigt och förr eller senare kommer nog både hjärna och kropp att fatta allt samtidigt. Det gäller bara att hålla i. Oavsett så har jag i alla fall väldigt roligt på vägen!

Dusch, cykel hem, lite mat, byta väska och sen hojen till Coachen för vidare färd till Dalarö och bilbåten till Ornö för att heja på alla som skulle köra ÖtillÖ. (Phju vilken lång mening det blev!)

Bara båtturen var ett äventyr och så vacker att jag nästa svimmade! Kolla vattnet! Och himlen! Bättre swimrunväder än så här blir det inte och det märktes! Jag återkommer till det sen.

Jag och Ulf fick helt oplanerat även sällskap av härliga klubbisen Maggan.

Vi fick verkligen en helt fantastisk dag tillsammans som hejaklackare vid kyrkan på Ornö. Just där är det väldigt enkel löpning men man ska komma ihåg att det mesta av de där 65 km är ren och skär mekkig trail, klippor eller stig. Just där är det även timesplit nr 14 (av 18) och mindre än en mil till sista cutoffen. Det är också ungefär där “The last 15” börjar som jag och Peter körde förra året. Jag hade med mig alla preliminära tider plus nummer på alla jag skulle heja lite extra på.

Det är banne mig tufft att vara supporter! Jag har tjoat, peppat, kramats, fotat, traskat och klappat händer mer under denna dag än sammanlagt under de senaste 10 åren. Men kul har det varit och jag tror jag har gjort nytta! Hur många gånger på en dag får man liksom annars höra: Åh där är Ingmarie! Som jag längtat efter dig!

Alternativt: Åh där är ju Ingmarie! Vilken underbar överraskning!

Inte utan att jag funderar på att bli professionell hejare.🤪

Här är några av alla team:

Coach Tomas och Andreas.

Fredrik SA och Pelle

Olle och Håkan.

Elin och Ville.

Joanna och Lennart.

Johan och Per.

Sofia och Victor.

“Min” Micke och Anna! De gjorde ett kanonlopp! 12.33 och en 44:e plats! 💪🏻💪🏻💪🏻

Åsa och Patric.

Vilka hjältar alla som tog sig i mål är och var! Och gissa om jag var avis… Ingmarie-väder och inte en krusning på havet. Hur ofta händer liksom det första måndagen i september…? Och det märktes som sagt var att det var idealiska förhållande. Fredrik Axegård och Alex Flores putsade banrekordet med nästan 20 min så nu är det 7.39.25. På 65 km (obanad) löpning och 10 km sim inkl 46 gånger i och ur vattnet. Klura på den kilometertiden och försök gör om det! Ofattbart för mig hur jag än försöker förstå…

Men hur avis jag än varit, hur mycket jag än önskade jag hade varit en av de som var med och hur mycket jag än lipat så är jag ändå oerhört tacksam att jag fick vara med på ett litet hörn denna makalöst vackra dag. Mest av allt har jag ändå blivit inspirerad, peppad, glad, lycklig och hänförd. Av alla människor, stämningen, solen, energin och naturen.

Hemfärden över vattnet var lika vacker som ditfärden och det var så både jag och Ulf fick nypa oss lite för att inte tro vi drömde. Har du möjlighet så åk med någon av alla båtar som går ut i Stockholms skärgårdar. Du kommer inte att ångra dig!

Jag har en fundering på varför detta med foten hände som jag kom på när jag mediterade nu i kväll. Men jag tar det en annan dag. Nu ska jag vila. Det tar som sagt var på krafterna att vara hejaklackare.

Kram från Ingmarie

Sorglig men rolig dag

Det var med tungt sinne jag vinkade av alla mina vänner som ska köra ÖtillÖ i morgon. Jag ville ju så gärna vara med men foten har klart och tydligt sagt nej till att ens försöka ta sig fram 65 km. Eller 32.5 för den andra foten är ju också med.🤪. Och jag accepterar. Life goes on anyway. Önskar av hela mitt hjärta alla ett stort lycka till i morgon! Jag vet ju vilket jobb som ligger bakom till att bara tänka tanken på att ens vilja försöka komma med.

Jag kommer stå på Ornö tillsammans med Coach Ulf och heja allt vad jag kan i morgon! Och jag är säker på att min ersättare Anna är den bästa Micke kunde få! Nästa år hoppas jag dock att det är jag som åker med honom i bussen ut till “campen”. 🙏🏻

Men det är som sagt var bara att torka tårarna, snyta näsan och ta nya tag. Eller kanske snarare fortsätta där man är. Det svider över som mormor brukade säga. Det är ju dessutom inte första gången jag haft stolpe ut så jag vet att jag överlever och att det blir medvind igen. Det är en av fördelarna med att bli äldre. Man vet att inget varar för evigt. Inte ens en stukad fot och ett tungt hjärta.

Sen är jag ju faktiskt väldigt bra på att fokusera om, gilla läget och leka med det jag kan leka. För det är ju faktiskt det allt detta sportande är. En rolig lek! Som man absolut kan vara både tokfokuserad på, och 100% dedikerad till, men som man ändå kanske inte bör ta på allt för stort allvar… Åtminstone inte om man är “icke-proffs”. Kanske inte då heller förresten. Livet är ju väldigt mycket mer än enbart en grej.

Foten tyckte i alla fall att 45 min löpning var ganska ok att göra i dag.

Gyma har den okejat hela tiden. Om jag inte får för mig att hoppa enbenshopp eller något annat trams vill säga. Men det finns ju faktiskt miljarder andra grejer att roa sig med!

Min fina Ark-dräkt får ju inte heller vara med på ÖtillÖ-äventyret men vi tog oss i alla fall en vattenlöpningstur i Söderbysjön. Jättehärligt!

Dessutom börjar mitt målarrum bli nästan helt klart!💕🙏🏻

Kram från Ingmarie