Tävling

Kloksmart eller mesfeg?

Nej det blev inget Stora stöten Swimrun. Det enda eventet i år som jag verkligen, verkligen velat vara med på och sett fram emot ända sedan jag sprang i mål med Karl förra året. Och jag är både ledsen, besviken och bitter.


Så nu behöver du egentligen inte läsa mer.
Men om du vill veta varför så får du hänga med lite till. (Läs mycket för det blev en lång text…)

Jag tror mitt medflyt vände för ca 3 veckor sedan. När jag först höll ett Indoor Running-pass och sen ett Outdoor. Efteråt kändes det stelt i ryggen igen och den där tröghetskänslan det bär med sig var tillbaka. Om jag ska försöka förklara så är det som om jag har en metallplattor längst ner på ryggen som gör att det känns fruktansvärt stelt och som om jag springer i ständig motvind uppför. Även när det går nerför och/ eller är medvind. Det där är ganska slitsamt och ffa galet tråkigt efter ett tag.

Men det var ändå liksom inte tokilla. Bara inte så bra som det varit. "Ont" är ju relativt men smärtan kände jag (tyvärr) igen allt för väl så att det var diskbråcket som börjat tjura igen fattade jag. Tack och lov dock inte lika illa som i höstas. Jag kom ur sängen utan hjälpmedel och kunde gå på toa utan att behöva hålla mig i vasken. Alltid något.😜

Nästan samtidigt kom den där eklips-månen som helt verkar ha rört till det hos mig. Över en veckas insomnia gjorde ju liksom inte min rygg särskilt gladare. Inte resten av kroppen heller för den delen. Ändå funkade i princip allt utom att springa, med något litet undantag, som vanligt. Det var, och är, inte att jag inte kan springa ö h t men det känns inte varken lätt eller bra. Och sånt sätter sig i skallen efter ett tag såklart för det är skittrist att hela tiden behöva streta på.

Jag har tagit terapeut-hjälp utan någon större skillnad. D v s tills i torsdags när jag var hos min gamla klubbkompis Camilla på Kropp & själ i Sumpan. Jag har tänkt gå till henne en massa gånger men eftersom det ligger på "fel" sida stan har jag helt enkelt tyckt det varit för krångligt att ta sig dit. Latmasken är stark när den är på det humöret…
Hur som helst kände jag att jag bara var tvungen att få hjälp av henne. Jag visste hon skulle fatta precis. Inte bara för att hon själv är löpare och har haft ett envist diskbråck utan även för att det var hon som fick mig att förstå den där mångrejen.
Min känsla var helt rätt! I nästan två timmar höll hon på med mig. Och hon hittade grejer ingen annan gjort. Än en gång, allt hänger i hop och man är inte starkare än sin svagaste länk…
När jag sen även hade varit på yin yoga lite senare så kändes det riktigt, riktigt bra och hoppet för en start tändes igen. Men då hade jag redan hunnit boka av både resa och hotell. Tydligen är Falun superpoppis för allt till vettigt pris hade redan hunnit bli uppbokat. Helt otroligt! Jag hittade till slut ett hyfsat alternativ i Borlänge men det skulle innebära att jag fick ta ett supersent tåg i går kväll.(Allt annat var fullt.)
Samtidigt var jag osäker för jag hade ju inte testat att kuta efter behandlingen och simningen i går gick uselt. Dessutom var jag fortsatt dödens trött. Jag vet att jag skulle orka de där dryga 3-3,5 timmarna loppet skulle ta men till vilket pris?

Så jag velade. Sköt upp beslutet till i morse. Bestämde att om jag sov bra och var pigg när jag vaknade så skulle jag ta ett tidigt tåg upp.
Så blev det alltså inte. Sov över 9 timmar och var ändå sovtrött. Fattar faktiskt inte mycket av det här men jag tror det är en kombo av allt. Löpbandspasset, lite oro av privata slag, månen, insomnia, reaktion på det och reaktion på behandlingen.

Nu, efter att ha kutat, så vet jag att jag valde rätt. Det funkar men jag har liksom ingen kämparkraft. Det där jäkla anamma du vet. Steget och ryggen känns ok men inte bra och gränsen verkar gå vid 70-80 minuter sen börjar det nypa och stelna. Helt ärligt så var jag nog inte ens riktigt race-sugen och då är något tokigt. A och O måste ju ändå vara att lusten finns annars är det ju meningslöst att vara med på tävling, eller hur?

Vädret var i alla fall skönt i dag när jag lusade fram och kjolen fin.😍


Och jag hade massor av egen plats på utegymet. Sånt får man vara glad över i tider som dessa.

Som jag ser det har jag nu två val. Fortsätta tjura och låta bitterheten, och skämmigt nog även avundsjukan på de som varit med, få frodas i mig. Eller lämna det, gråta en skvätt, tänka att det kommer vända nu och att både Stora stöten och en himla massa andra lopp finns kvar.

Jag väljer det sista för det första hjälper inte ett skit. Tvärtom gör det mig bara illa. Har även tröstat mig duktigt och bokat några fina resor.😍 Det är sånt man får/ska göra när man är lite ledsen i ögat tycker jag.

Kram från Ingmarie

Summerfeelings

Det har varit lite väl klent med "riktiga" sommardagar detta år om du frågar mig. Men i dag var det äntligen en! Du vet en sån när det är varmt även i skuggan, vinden är ljummen och man helst inte vill lämna sin plats i solen.

Och det tydligen fler som känner som mig.
Eriksdalsbadet var smockfullt och kön ringlade sig lång både när jag kom och gick. Tur jag har "gräddfil" (=årskort) och kunde gå direkt in annars hade det nog blivit mer köande än vattenlöpning.

Att det var fullt där kan jag lite förstå, det är ju ändå både barnvänligt, vuxenskoj och lättillgängligt, men jag blev förvånad att det var så otroligt mycket folk vid Flaten. Många som fortfarande är lediga eller jobbade halvdag som jag. Anders tillhör dock de förstnämnda. Good for him!

Framåt seneftermiddagen fick vi finfint sällskap av bästa Camilla och härliga Rebuz.

De där två är så himla härliga! I morgon ska de köra Ångaloppet Swimrun familj tillsammans. Supercoolt! Och på tal om både det och Camilla så har hon skrivit en väldigt fin och bra artikel om att träna med barn.

Och på tal om race. I morgon kommer jag berätta om mitt beslut om Stora stöten Swimrun...

Kram från Ingmarie

Bocksten Swimrun 2017 (med xtrabonus)

Nej, det var ingen superbra idé att ladda med Triathlon-arrangemang. Trots att jag somnade toktidigt i går av ren utmattning så var jag helt utslagen när klockan ringde strax efter 06 i morse. Det är tidigt alla veckans dagar för mig och särskilt en söndag! Men vill man vara med och leka får man också följa reglerna. Starten för Bocksten Swimrun var kl 10 så det var liksom bara att gilla läget. 

Karin kom och hämtade mig (lyxigt) och vi for norrut till Öströö fårfarm utanför Åkulla i norra Halland. Det är vansinnigt vackert där uppe med sina berg och dalar, vattendrag, gulliga byar och snudd på oändliga bokskogar.



Någonstans där kvicknade jag till så pass mycket att jag i alla fall kunde fundera på att ta i lite men i stället blev jag skitnervös. Att kuta lopp ensam går ju an trots seg kropp. Då är det ju bara jag som blir lidande. Kuta i par med seg kropp är däremot något helt annat. Kallt var det med. Riktigt skönt få klä sig i neopren. Klenisen jag  garderade mig med både heatseekern och neoprenpannband. Men jag frös heller inte en sekund sen!😄

Vårt tjusiga omklädningsrum. Det är oftast så här det är. Duschar efteråt gör man hemma. Om man inte vill i någon sjö en gång till.😜



Min överdrivna nervositet var (som nästan alltid) onödig. Dels för att Karin är en klippa att köra med och dels för att det kändes faktiskt helt ok. Simningen gick superduperbra! Löpningen var hyfsad. Åtminstone så länge det var  fast mark under fötterna. Det där med gyttja, rötter, stora stenar man måste klättra över, galna uppförsbackar och sumpmark kommer nog aldrig bli min grej. Men när det var grusvägar, nedför, eller mjuka fina stigar utan jox under boklöven, då var det nära på att jag började sjunga en lyckotrudelutt!

Totalt var det ca 16 km löpning (8 sträckor) och 3 km sim (6 sträckor). En sjö var utsatt för en ganska hård vind så det blev guppigt värre. Var himla glad jag lärt mig tvåtakts-andning om jag säger så… Två sjöar hade riktigt grisiga i och ur-stigningar där man var allt annat än ren när man kom upp. En av dem var den sista… Och det var ju det där med den ickebefintliga duschen.😜


Men det fanns en slang att spola av sig med och eftersom alla andra hade gått igenom samma dy så spelade det inte så stor roll när det serverades mat efteråt. Dessutom satt vi ute. Så himla mysigt!

Supergod vegolunch! Ännu en fördel med Swimrun för det ingår i princip alltid mat efteråt.😊


Våra två klubbisar Micke och Magnus var urstarka och kom 3a bland herrarna! Jag och Karin kom 7a av damerna vilket inte var fy skam för vi var största klassen!


Öströö fårfarm är förresten verkligen värt ett besök. Supermysigt och det finns förstås många (lyckliga) får där.




Några som verkligen är lyckliga är grisarna hemma hos Karin och hennes familj. Jag blev helt kär i dem!


Karin bjöd både på kaffe i solen och en massa godsaker från sitt fina grönsaksland. Lyllos mig!



Fatta att jag är lycklig i magen efter en sån här dag!❤️

Kram från Ingmarie

Halmstad Triathlon 2017

Just nu begriper jag inte ens hur jag ska orka få på våtdräkten i morgon. Ännu mindre begriper jag hur jag ska orka simma och springa. I minst 19 km. Jag hoppas en natts sömn ska göra underverk…

Men jag är tacksam, glad och jättenöjda över dagen. Precis som förra året blev Halmstad triathlon en succé! Helt utsålt och alla jag snackade med (och de var en del) var supernöjda! Vädret hade stillat sig och det var absolut perfekt för fysiska aktiviteter. T.o.m Nissan höll sig väldigt stilla.


Det är många intensiva timmar men allt flöt verkligen på superbra!



Förste man ut på 11.3 löpningen. Fyra varv på vår fina bana.😀

Och han fortsatte leda hela loppet och vann precis som förra året.

Tvåan och ettan på damernas 11.3

 

Men för att det ska bli bra gäller det att hela tiden ligga minst åtta steg före. Jag och Micke möttes tidigt, tidigt i morse och fortsatte vårt löpbane-byggande.

Hann t.o.m plåstra om en hemlös stackare innan det var dax för funktionärssamlingen. Faktiskt en av de mest kritiska delarna vid såna här arrangemang för man kan aldrig vara helt säker på att alla kommer. Vilket de inte gjorde heller men det löste sig hyfsat bra ändå för vi hade både en plan B och C. Och en D och E.

Ulf och Staffan var förcyklister. En för herrarnas sprint och 11.3 och en för damernas samma klasser. Rättvisast tycker vi.


Under själva tävlingen var det hyfsat lugnt och vi jobbade på bra även efter för allt som satts upp ska ju liksom plockas in också. Inte en snitsel får finnas kvar! Och ingen stackars funkis eller tävlande får glömmas bort någonstans. 

Det är som jag skrivit många gånger förut otroligt nyttigt och lärorikt att vara på den “andra sidan”.  Man uppskattar tävlingar man är med på själv på ett helt annat vis när man vet vilket otroligt slit som ligger bakom. Bakom varenda liten detalj från vatten att dricka, bajamajor och ordentliga banmarkeringar till hejarop, medalj och after race-service ligger massor av planering och arbete.


Funktionärerna utmed banan var fantastiska och ska ha jordens största medalj! Och tack alla ni som hjälpt till både före och efter. Guld värt och allt vore omöjligt utan er! Extra tack till Micke. Det är en ära att få jobba med dig.🙏🏻

Hur kul det här än har varit så är jag som sagt var tveksam till om det är en vidare smart laddning inför morgondagen… Men det är som det är och jag kommer absolut göra mitt bästa och se till att ha skoj! Leka själv är trots allt roligare än att titta på när andra gör det.😀

Kram från Ingmarie

Bråda dagar

Det här att arrangera race är ett never-ending jobb känns det som. Det är en ruskig tur jag inte är ensam om att fixa allt inför Halmstad Triathlon för då hade jag varit rökt långt före nyår. Mycket går ju heller inte att fixa förrän nu på slutet så vi jobbar som tokar allihop. Jag och Micke har hand om själva löpbanan med allt vad det innebär. T.ex fixa över 35 funktionärer och hitta förcyklister som sen måste lära sig banan ordentligt. Kan ju bli lite sura miner annars. Min (supersnabba) extrapappa Ulf är en av de säkra korten. Gäller bara att hans egna tävlingshorn inte växer ut. 😜


Banan ska förstås markeras med pilar, staket, avspärrningar och miljarder (nåja) meter snitslar. De fläktar åtminstone väldigt fint i blåsten…


Nu ber vi en stilla bön att ingen buse tycker det är festligt och ball att plocka ner allt en fredagskväll så vi får börja om igen. Så kul är det liksom inte.

Betydligt roligare att köra Swimrun med bästa Karin. Det guppade på bra i Torvsjön, och var betydligt svalare än förra gången, men det känns ändå bra inför söndagens Bocksten. 


Karin ska också volontära på tävlingen i morgon så det återstår att se hur pigga vi är på söndag. Men kul blir det garanterat! För det har jag redan bestämt.

Kram från Ingmarie

Söndags-race

För exakt ett år sedan körde jag 50-turen Swimrun för första gången och då var det ett av mina fem första Swimrun-race öht tror jag. 

I dag var det dax igen. Och precis som förra året så var det Skogsluffarna som ordnade med start och mål vid deras mysiga klubbstuga som ligger bara några kilometer från vår lya.



Det här är ju ingen gigantisk tävling, tror det var ett 60-tal startande, men det betyder ju inte att det inte är seriöst. En del är grymt bra men som ofta så var det även en hel del helt nya. Underbart tycker jag! 

Man kan välja på ett eller två varv. Jag valde två. Såklart.😄 Vilket i praktiken betyder ca 23 km varav ca 3,5 km sim på 14 simsträckor. Jag älskar den här banan! Det är ju dessutom “mina” hoods och “mina” sjöar. Särskilt Flaten är ju mitt absoluta favvo-ställe i 08a land.  Så jag hade verkligen sett fram emot detta men efter en natt med urusel sömn (ingen aning om varför😳) så kände jag mig mest som en omotiverad zombie när klockan ringde stiga upp. Och det höll i sig trots yoga och stor brakfrukost. 

Men man har, som jag ser det, alltid minst två val. Antingen kunde jag älta sömnbristen, och låta den styra dagen, eller skita i den och inbilla mig att jag var utsövd. Typ fake it ’til you make it. Jag valde det sista helt enkelt för att det första är så galet mycket tråkigare. Och vet du, det funkade! Satte t o m lite PB och det var inte för att jag kutade bättre än förra året. Tvärtom, Diskbråcksryggen har ju liksom inte precis gjort benen raskare…Men jag simmar bättre, jag är bättre på i- och ur-stigningarna, jag var extra noga med vätska och energi plus att jag bara behövde en kort våtdräkt för det har varit Ingmarie-väder hela dagen!

Hela loppet kändes kalasbra och jag hade inte ens en millisekunds svacka varken fysiskt eller psykiskt. Hurra!
Som den orienterings-arrangör Skogsluffarna är så är det stämpelkontroll vid varje i- och urstigning i vattnet. Superbra! Och kul kunna jämföra varven. Mina var ruskigt jämna. Skilde bara någon minut.


De flesta körde ett varv men det fanns gott om paj, våfflor och annat smask kvar även till mig. Och för all del även alla de andra som ville roa sig lite längre. (Tog mig lite över 3 timmar att bli klar och på den tiden hinner jag bli duktigt hungrig.)


Många hängde kvar helt enkelt bara för det var så härligt där i solen med all mat och alla härliga människor. I Love this!


Anders kom med och gjorde en paus från sin cykeltur. 💕


Här någonstans borde jag ju vara snortrött och jag hade planerat en skön siesta i solen vid Flaten. Brukar nämligen somna plättlätt efter swimrun. Men icke. När Anders hojat klart var jag lika vaken. Och pigg.


Så jag drog på mig baddräkten och simmade lite till. För att jag var sugen! 

Tänk om någon sagt till mig för 2-3 år sedan att jag skulle bli en simnörd. Då hade jag gapflabbat. Länge! Men man ska verkligen aldrig säga aldrig.😍

Insåg förresten att jag lätt hade kunnat köra hela loppet utan våtdräkt för nu är vattnet gudaskönt!! 

Kram från Ingmarie

Sport-tisdag

I princip alla mina dagar innehåller sportaktiviteter av något slag men vissa dagar är verkligen extra sport-innehållsrika. Som t.ex just denna tisdag.

* Löpning i sagoskogar. Kändes riktigt bra! För både in- och utsidan.


* Styrketräning med extra allt. Jag lät dock benen slippa allt för tuffa övningar. Tänker att det är dumt att vara för kaxig.


* Simning tillsammans med Karin. Hon blev tydligen inte helt avskräckt i söndags utan vill köra mer race med mig.Tjoho säger jag förstås. Så vi passade på att öva med lina inför Bockstenen. Det är både lite läskigt och utmanande att sikta mot ett gemensamt mål, särskilt när den andra är väldigt mycket bättre, men det är också skitskoj och otroligt peppande!

* Poolrun i solen! Underbart. Höll på tills jag var så kissnödig att det inte gick längre.

* Lång spännande intervju av en annan superkänd atlet. Du kommer kunna läsa (nästan) allt på Alltomswimrun.com inom en snar framtid.😄

* Tävlingsmöte inför Halmstad triathlon.. Sjukt mycket att fixa och hålla reda på men det kommer bli ett såååå bra event. Du har väl bokat in det i kalendern? Antingen som deltagare eller som publik. Kommer även hända massor i stan den helgen.

Kram från Ingmarie

.

Måndagsmys och nya planer

Det ser inte mycket ut för världen men skenet bedrar. Insidan är outstanding. Varje klass på Yogainstitutet är verkligen top notch och kvällens var inget undantag. Ytterligare 90 min real flow. Underbart!

Kroppen känns förvånansvärt ok sen i går. Även om det inte gick “snabbt”, eller var särskilt långt, så var ju den där terrängen och backarna verkligen inte en walk in the park.  Plus att jag trots allt inte är särskilt väl löptränad. Så visst, lite trött i benen är jag nog, men inte ett dugg stel. Känner lite som Anna beskrev det för någon dag sedan. Att man bara vill ha och göra mer, mer, mer! Så det hann inte ens gå ett dygn innan jag anmält mig till två nya lopp. Det första redan på söndag.  Som det kan bli!

Jag har ändå varit duktig och tagit det easy. Är ju liksom inte 45 längre.😜Förutom yogan har jag kört vattenlöpning i ruskigt friska vindar. Det var så friskt att det blev små vågor även i bassängvattnet. Men vattnet var ljuvligt och det var väldans gott om plats.



Och såklart jag fikat! Det gör jag i och för sig i princip varje dag men inte med  pappa-sällskap.💕


Kram från Ingmarie

Borås Swimrun 2017

I inbjudan till Borås Swimrun står det på de första raderna: “Borås SwimRun är en av årets hårdaste konditionstävlingar med utmanande och vackra banor”. Lite senare: “Borås Swimrun sträcker sig runt Öresjö med omnejd och bjuder på en magnifik naturupplevelse och en synnerligen kuperad och utmanande terräng”.

Och detta gällde både sprinten och långa banan även om långa såklart är mer av allt. Men du vet hur det är. Man kan aldrig riktigt föreställa sig exakt hur kuperat och hur utmanande det egentligen kan vara. Men nu vet jag…

Karin plockade upp mig tidigt på morgonen och vi kom fram till tävlingscentret vid Almenäs strax utanför Borås i perfekt tid. Smidigt och lätt fixade vi chip-och västhämtningen och hann lagom säga hej till några klubbisar och se när de drog iväg på långa banan.



Just där och då var jag allt lite avis. 35+5 km är ju liksom mer skojigheter mot ynka 13 km +1200m. Nu är i och för sig 14 km Swimrun inte alls samma sak som 14 km “vanlig” löpning och man måste ju inse sina begränsningar och tänka på att det finns en morgondag också. Med facit i hand var det megaklokt tänkt…

Vi bytte om, gjorde ännu ett toabesök och joggade bort till första backen som kom redan ett par hundra meter efter starten. Den var… brant.😳 Och lerig. Blev andfådd bara av att kolla på den. Och det var bara början visade det sig.


Karin är grym i terräng och en av de där som liksom bara rinner iväg oavsett hur underlaget är. Jag är långsam i vanliga fall just nu men bland stenar, rötter, gyttja och dy blir jag en stoppkloss.Av rang!  Det där att banan inte är “särskilt teknisk” har jag (och fler med mig i dag) ännu en gång konstaterat är relativt. När vi kom till första simningen flåsade jag som en lungsjuk 90-åring och väl i vattnet fick jag svårt hitta in i rytmen. Så där så jag nästan fick panik och ville lipa. Men nu har jag lärt mig. Det går över och jag kommer varken att drunkna eller dö. Knepet att fixa det är ganska enkelt. Sluta fjanta dig Ingmarie och dra ner på tempot. Så det gjorde jag. Och det vände. Förstås. Sen försökte jag hänga på Karin så gott jag kunde. Sju löpsträckor och sex simningar i överjäklig terräng. Stackars Karin fick bromsa för jag hängde helt enkelt inte med när hon höll sitt tempo. Men hon var tålmodig och jag slöade verkligen inte. Orken var det inget fel på. Det är växlarna! Som inte finns. Plus de där s.k stigarna som var bombarderade med rötter, grenar, sliriga stenar, dy, lera, vattenpölar och en och annan stubbe. Backarna går inte ens att beskriva. Eller de två trapporna samtliga var tvungna gå i om man inte skulle bli diskad. (Tror helt ärligt ingen hade velat även om de fått.) 

Men även den mest kuperade bana har ett slut och vi kom i mål i ett och samma stycke som vi startade. Lite skitigare, lite tröttare men också väldigt mycket gladare!


Först kände jag mig ändå besviken på mig själv som liksom bromsat Karin hela loppet. Jag vet att hon visste läget innan men jag tror du förstår vad jag menar. Det är inte skoj att vara den där bromsklossen oavsett. Men sen tänkte jag att jag var verkligen onödigt hård mot mig själv. Hur mycket kan jag liksom begära av min diskbråcksrygg och kropp som för bara någon månad sedan inte ville jogga mer än korta långsamma sträckor innan den behövde paus. Så jag bestämde mig för att vara nöjd. T.o.m skitnöjd! För att inte tala om tacksam. Och ännu nöjdare blev vi båda när vi fick mat i magen.


Och superduper-nöjda blev vi när vi såg att vi faktiskt kom tvåa bland damerna!


Tusen tack för i dag Karin! Du är grym och jag hoppas det blir en nästa gång. Och tusen tack Jonas Colting för ett grymt bra arrangemang. Och det roligaste PM jag någonsin läst!


Och tack lillebror Daniel för att du kom och käkade, bollade idéer och hängde med mig i kväll.❤️


Kram från Ingmarie

Rekat x 2

Den 1/7 går Halmstad Triathlon och eftersom förra årets race blev en sådan megasuccé så måste vi i klubben anstränga oss extra mycket i år. Och det gör vi! Ordna tävlingar i allmänhet, och triathlon i synnerhet, kräver enorma resurser och en minutiös planering.  Jag och bästa Micke är ansvariga för själva löpbanan. Eftersom det samma helg är en himla massa andra aktiviteter i stan så kan vi inte använda riktigt samma bana som förra året. Därför har vi rekat, mätt, funderat och trixat så de grå nästan kokat över. Tur vi hade cyklar, för annars hade det tagit ännu fler timmar, och tur det plötsligt blev sommarväder!

Start- och målområdet i år.



Och jag lovar att årets bana blir minst lika fin och utmanande som 2016. 😄


Mitt andra rek gällde något helt annat men ändå inte för både löpning och simning ingick. För bara några dagar sedan spontananmälde jag och klubbisen Karin oss till Borås Swimrun. Förvisso “bara” sprinten (12 km + 1200m) men för mig, som för bara någon månad sedan inte ens vågade tänka tanken swimrun, känns det här fantastiskt! Ska bli så himla skoj! Jag och Karin körde tillsammans några gånger förra sommaren men mycket har ju hänt sedan dess. Hon är ruskigt mycket bättre på allt. Jag är lite bättre på att simma men väldigt mycket sämre på att springa. 


Men hon är cool och vet läget. Vi testade bl.a med och utan rep, förvaring av rep, diskuterade energi-intag och funderade på hur tuff den där banan egentligen är. Enda vi vet är att den är “krävande” och kuperad.



Och såklart vi klurade på vädret och vattentemperaturen. Men jag har hela kitet med mig så jag är så redo jag kan bli när det gäller den biten.



Kram från Ingmarie