Search Results for: fredrik

Gladkänsla

Jag ska snart sluta älta SUM men jag är verkligen fortfarande lite “hög” av det hela. Vet ju att det finns massor av människor som tuggar mil efter mil efter mil efter mil enklare och lättare än jag tuggar min frukostgröt. Men man ska inte jämföra sig med andra och för mig är detta stort!

Jag är nog minsann allt lite oklädsamt mallig. Och stolt. Jante kan slänga sig på tippen!

Men fintröjan var väldigt klädsam på gymet i dag och jag tänker fortsätta gotta mig i känslan av att “ha gjort och klarat av”.😄

Jag ska också bevara den lycko-och glädjekänsla jag faktiskt hade under hela loppet. På riktigt. Även om jag inte hade armarna upp i luften hela tiden. Eller överraskade någon genom att smyga ikapp när det var lättsprunget. Tycker det blev några väldigt härliga bilder!

Dessa är tagna av Fredrik Stridsman.

Och de här av Patrik Herwall.

Känner mig oförskämt pigg, har inte ens ont i någon tå, men jag vet att skenet och känslan kan bedra så jag tar det easy-easy. Bara lättsam träning, och yoga ett bra tag framöver och lite ompyssling av Micke.

Det märkligaste är nog ändå att jag fick mersmak på det här. Jag som före loppet tänkte: en gång så jag vet sen aldrig mer.

Men man ska aldrig säga aldrig. So tell me!

Vilket är bästa ultraloppet?

Kram från Ingmarie

Antifreezing-plan

Det verkar som om Finland tänker bjuda oss på halvvinter till helgen så här gäller det att ha en antifreezing-strategi av rang!

Och för att veta om det funkar så var jag ju tvungen att testa min plan. Det duger liksom inte att tro när det gäller sånt. Kuta i kyla är oftast inga problem ens för mig (inom rimliga gränser förstås) men det är ju det där att vi ska i 12-14 gradigt vatten 11 gånger för att simma som liksom ställer till det. Fast det är ju också det som gör att det är så vansinnigt skoj! Men hur mycket jag än vevar så har jag extremt svårt för att hålla mig varm och 3670 m. sim är trots allt 3670 m. swim. Minst. Få simmar ju spikrakt i OW.😜

Så min plan, som jag alltså testade i dag, består av uppifrån och ner: Neoprenpannband + vanlig simmössa alt. även neoprenmössa. Och öronproppar förstås. Heatseeker+ en lite värmande väst med fickor.

Ett par värmebrallor som jag hittade långt in i garderoben och som påpassligt nog är exakt lika långa som våtdräktens ben.

Långa Gococo-strumpor + ett par vristlånga inkl skenbensskydd och sen våtdräkten över alltihop. Vantarna tar jag med mig om och i fall att.

Nu är ju vattnet här fortfarande hela 15-16 grader, och det var runt 17 i luften, så det blev ju inte helt rätt men jag frös inte! Däremot kände jag mig som en Michelin-gubbe som vaggade fram. Fast hellre det för börjar jag frysa kan jag inte ens vagga fram. Då vinglar jag mest. I bästa fall ska jag kanske tillägga. I värsta fall stelnar jag till på stället och kommer inte ett steg varken framåt, bakåt eller åt sidan. Om det här funkar nästa helg återstår att se.

Mitt i mitt 2-timmars pass fick jag en stunds sällskap av bästa Fredrik. Härligt värre och gjorde det hela extra roligt!

Fem härliga simningar blev det i Söderbysjön och Källtorpssjön. Så himla lyxigt att ha allt detta inpå husknuten!

Liksom Eriksdalsbadet även om det är lite längre bort. Det lustiga är att jag frös mer där när jag vattenlöpte än när jag simmade i sjöarna. Å andra sidan är där en gudaskön bastu så det jämnade ju ut sig.

Och kolla vad naturen bjöd på under min cykeltur hem! Magi!

Jag har ännu en antifreezing-strategi. Något som faktiskt vem som helst kan ha nytta av! Men mer om den i morgon.

Kram från Ingmarie

Så många hjältar!

Jag är så vansinnigt impad över alla dessa prestationer som mina vänner gjort i dag! (Ja alla andra okända med för den delen.😄) Hoppas de känt hur jag hejat och sänt kraft, glädje och energi till dem genom luften.

Anna och Fredrik rockade på Ultravasan. 90 km är väldigt långt att kuta men de grejade det med bravur!

Ännu längre är Ironman och mina kompisar i Kalmar har verkligen topp-presterat i dag. Så himla roligt att det gått bra för alla mina klubbisar! Peter och Daniel var grymma! Första Ironman-racet och de liksom bara kööööör! Samma med Elina som trots oflyt vägrar ge sig. Inte utan att jag blivit lite sugen på att en gång i livet göra en IM jag med… Kanske en 55-års grej? Vem hjälper mig?😀

Och Jona…. Vilken quinna!! Hon staplar sina IM-medaljer på hög. Helt ofattbart i min värld!

En annan superquinna är Inger. Hon har haft det grymt tufft på många sätt och vis men den lilla knoppen har blommat ut för fullt och jag är supertacksam över att få följa med i denna utveckling. Pallplats på en av sina första Swimrun-race är fantastiskt bra gjort!

Min lilla träning denna dag är som en fis i rymden men man gör så gott man kan och bör väl egentligen bara jämföra med sig själv.

Jag var oförklarligt nog sugen på de där Galgbergstrapporna. “Värmde upp” med 45 min jogg i mestadels ösregn. Borde haft swimrunstassen där…

Men precis lagom till jag tog mig an de där 197 trappstegen/630 metersrunda kom solen!

Ryggen styr helt men jag tänkte att jag skulle klara av åtminstone 6 st. Som blev 8 som blev 10 som blev 12 varv.. Yes!!!! Eller 13 om man ska vara petig för jag fick ju ta ett extra för fototagningen.😜Overall känslan var ok och nu efteråt verkar ryggen inte gnälla mer än innan i alla fall.❤️

Sen sprang jag en liten omväg hem så det blev 120 min. totalt. Det var jag nöjd med!

Liksom den där halvtimmes simningen. Övade på läxorna Pedda gav oss i måndags. Skitskoj!

Mitt i denna träning-mat-kollarace-dag fick jag till en gofika med bästa Kenth. Vi kommer ju båda två härifrån, och bor båda i 08a land, men att få till gemensam tid kan vara knepigt värre så himla turligt vi var här samtidigt för det var hiskeligt mycket som skulle avhandlas. Så även himla turligt att solen sken och cappuccinon på Cortados var himmelskt god. (Superställe b t w!)

I morgon väntar andra skojigheter. Tjohooo!

Kram från Ingmarie

Det är i alla fall inte långtråkigt

Det är inte helt märkligt om man blir lite snurrig i bollen och ter sig en smula förvirrat i tider som dessa.

När jag stack ut för ett swimrunpass stekte solen från en klarblå himmel. Det var så där varmt att jag på allvar funderade på att köra utan våtdräkt. Ja du fattar. Då är det varmt! Men jag hann inte mer än komma till Hellasgården, där Fredrik väntade, innan himlen blev gråare än bly. Redan vid vår första simning kom några regndroppar. Vid den andra och tredje regnade det rejält och sen öppnade sig himlen! Det var verkligen som om någon hällde hinkar med vatten på oss. Stigarna vi sprang på förvandlades till rinnande bäckar och klipphällarna till små vattenfall. Helt crazy! Åskade gjorde det med. Och haglade! När vi simmade smattrade vattnet så högt att man inte såg något och det kändes som om en jättefågel satt och pickade på min badnösse-skalle. Men det var bara de där snöbolls-stora regndropparna. Eller haglet. 

Men vad kunde vi göra annat än att skratta åt det hela? Vi klafsade vidare och njöt faktiskt! Vi var ju liksom blöta ändå och Swimrun är alltid ett äventyr. Att simma i regn är så galet häftigt! Önskar vi hade kunnat fota det hela men det här är det enda vi fick ihop.



Fredrik är en klippa och jag älskar att hänga med honom! Hoppas innerligt att vi kan få till något race tillsammans även i år.😀

Regnet avtog så småningom och bara några timmar senare var det som att det aldrig kommit.


Så det blev en massa varv i poolen med bältet. Hur skönt som helst!


I morgon ska det tydligen bli samma variation men i annan ordning. Spännande! Eller inte…

Kram från Ingmarie

Bara en massa plus!

En fördel med höstväder i maj är att det blir sommartemperatur och gott om plats för poolrun i utebassängen.



En annan är att det är extra skönt att få klämma in sig i våtdräkten för den värmer skönt som attan. I dag är det ju onsdag och då är det, precis som förra veckan, dax för Swimrunpoddens träning i Skrubba. Och den vill jag ju helst inte missa för det är ju så galet skoj och så superhärligt! 100% av alla som är med är fantastiska människor. Varje gång! 




Faktum är att av alla swimrunners jag träffat, och de är en del nu, så är alla otroligt trevliga. Jag tror det dels beror på att eftersom sporten är så pass “ung” så är det också vi som utövar den som liksom “bestämt” att det ska vara så. Man tar hand om varandra och hjälps åt. Punkt. Dels tror jag det beror på att vi som kör vet hur tufft och slitigt det kan vara och hur liten man blir om naturen sätter mot med sina krafter. Man blir ödmjuk som fasen när man upplevt nedkylning, extrem trötthet i hela kroppen, rädsla i vattnets vågor och strömmar liksom lycka, glädje, mod, en känsla av total samhörighet med moder jord och tillit och samhörighet tillsammans med en eller flera andra människor. För att riktigt förstå måste man nog helt enkelt testa. Du som är fast vet redan.😍

Passet gick i alla fall kanonbra. Kunde inte hänga med de allra snabbaste, det är ffa simningen och svår traillöpning jag tappar på, men jag var i alla fall inte sist. Å andra sidan spelar det ingen som helst roll för vi gör det ju alla för att det är så himla skoj och för upplevelsen. Och nog syns det hur glada vi är?


Gofikan (inkl hett te) och det obligatoriska mingelbabblet satt som en smäck innan jag och Fredrik cyklade hem igen. Vilken kväll!!





Tack än en gång alla för i kväll och extra tack Annelie och Jonas för att ni fixar detta! Ni är så bäst! 😘


Kram från Ingmarie

Dags-trip

Jag gillar åka tåg. Supermycket! Men inte att sitta på en perrong och vänta i två evigheter pga inställt tåg. Enköpings tågstation är nämligen inte jätte-lattjolajbans om man säger så…


Men vädret har ju varit kalas och staden är mysig så nästa gång ska jag se till att ha lite mer tid att utforska den. Kanske finns något Swimrun-äventyr där…


Har varit i Västerås också. Där finns det swimrun och planen är att jag och Fredrik ska köra igen precis som förra året. Men det är långt tills dess och i dag handlade allt om jobb. Och lite solpaus-njutning i en park.

Perrong-häckandet gjorde att jag missade simträningen i kväll, irriterande, men morgongymandet var i alla fall fantastiskt!


Kram från Ingmarie

Starkast vinner

Vilken tur ändå att man har så pass mycket pli på sig själv att man går upp när klockan ringer trots att man helst av allt vill sova vidare. För tänk om jag inte haft det. Pli alltså.  Då hade jag missat en galet massa härligt och skoj i dag. Sånt som ger minnen för resten av livet! Vem minns liksom att man sov?

För att ta det från början så behöver jag börja redan i går. Jag var hos allra bästa Guru-Danne för fix. Det är nog bara han och jag som begriper vad som står på tavlan men det räcker ju.😜


En av alla punkterna är en massa övningar jag ska göra för att få igång hela nervsystemet och koordinationen igen. När man haft ont länge, som i mitt fall vid diskbråck, så kopplar kroppen liksom ifrån vissa signaler till slut helt enkelt för att slippa ha ont. Eller av utmattning.  Så i dag pysslade jag bl.a med det på löppasset. Kan ju inte påstå att det är jordens roligaste, segt var det med, men han brukar ju få rätt den där Danne. Så det är bara att hålla i. Vädret kunde i alla fall inte varit mycket bättre. Jag älskar sol och värme!


Såna här dagar är det även extra gottigt att ha 08a lands troligtvis soligaste utegym bara några stenkast från lyan.


Sen hade jag egentligen mest tänkt att slappa inför kvällen men så messade bästa Lisa och undrade om jag inte var sugen på vattenlöpning. Ja vad svarar man på sånt? Tog hojen till Eriksdalsbadet. Såklart. 😀



Jag älskar verkligen den här känslan av att veta att hela ljuva sommaren ligger framför oss. För mig är det frihet!

Så mycket laddningen inför kvällseventet blev det därför inte. Hann i princip bara hem, parkera hojjen, packa upp och ner alla prylar och ta mig till bil-skjutsen (lyxade till det där minsann!) för att åka till Swimrunpoddens onsdagsträning. 

Har inte varit med i år och i dag var jag osäker på om jag egentligen skulle med tanke på gårdagens behandling och all träning de senaste dagarna. Men jag ville ju passa på. Vem vet hur vädret är nästa vecka? Eller kroppen för den delen.  Vi blev riktigt många som samlades vid Annelies ofattbart mysiga stuga ute i Skrubba. Alla kan vara med och det finns t.o.m dräkter att låna.



Nu, med facit i hand, är jag så vansinnigt glad att jag “vågade” för vilken kväll! Simningen funkade hur fint som helst och löpningen var helt ok. Och miljön är absolut obeskrivbar.

Ner mot första simningen.(Tack Annelie för action-bilderna!)





Efter ungefär en timmes magi var vi tillbaka och det bjöds på både fika och mingel. Det här är livet om du frågar mig! Swimrun, goa människor, naturen och perfekt väder! Sa jag att jag gillar sol och värme?😜 Jag dog  banne mig lyckodöden flera gånger om!

After Swimrun-fika.😍

Annelie i förgrunden är stugägaren och en av två i Swimrunpodden. Den andra är Jonas som syns längst bak till vänster.

Fredrik är en av mina fantastiska team-partners. Vi ska (förhoppningsvis) hitta på en massa skoj i sommar!


Tack alla som förgyllt min dag! Bättre onsdag än så här kan det inte bli så som sagt var, tur själv-disciplinen är starkare än sömntutan och latmasken.😄

Kram från Ingmarie

Oskulds-premiären done

Jag har en känsla av att har man en gång fastnat för Swimrun så är man hooked forever. Och kanske bidrar den (i vårt land) korta säsongen till att man liksom längtar lite alltid och har svårt för att få nog.

Jag har längtat sen den där senaste gången jag gjorde det i Australien. Det var i januari! D v s vansinnigt många längtan-dagar. Och även om jag mer än gärna Spradar så är steget till att verkligen simma längre än 20 m ganska stor. Det får ju finnas någon rim och reson i hur nedkyld man pallar bli menar jag.

Men i dag tog längtan ändå över. 9-10 grader i vattnet och 13-14 i luften kändes  fullt överkomligt. Det tyckte min kompis Fredrik också. Men skulle vi ångra oss? Skulle det bli för kallt? Så där så tänderna hackar och blodet förvandlas till is? Eller tänk om vi inte ens skulle klara mer än 12 simtag innan vi förvandlats till stela ispinnar? Enda sättet att få veta var att helt enkelt testa. Ja så tänkte i alla fall vi.😀

Det kändes härligt pirrigt att åter igen få dra på stassen. Vet du, det är faktiskt det, att ta på och av allt, som är det tuffaste på hela passet. Heatseeker-tröjan, vadkompressions-flytgrejerna och våtdräkten är som ålaskinn man ska i och ännu jobbigare att krångla sig ur. Då sitter allt som en stor sugpropp på kroppen. Blev genomsvettig bara av påklädningen. Det är inte läge att behöva göra nummer två när man väl kommit i om jag säger så… Lägg sen till badmössa, neoprenmössa, vantar och tre kilo (nästan i alla fall) fett insmort på utsatta ställen för att få ännu mer hjälp att hålla värmen. Sånt kräver sin kvinna. Eller för all del man/hen. Och extra mycket påklädningstid.


Men det bra är att det funkar! Frös inte ens en millisekund! Tvärtom svettades jag så mycket under löpsekvenserna att simningen kändes som en befrielse! Då är jag varm. 





Det var precis så härligt, skoj och livs-kickande som jag hade hoppats. Fredrik är en perfekt partner som aldrig pressar eller stressar och går att lita på till 100%. Sånt är både livsviktigt och A och O i denna sporten. 90 min blev det inkl 8 simningar på mellan ca 50-200 m. Inga långsim alltså men det var också meningen. Vi ville ju vara säkra på att hålla oss “på rätt sida frys-strecket”. 😜

Ruskigt bra start på säsongen 2017 det här!


Det känns som jag hittat bra utrustning för att klara ganska mycket kyla. Faktum är att jag “frös” mer på vattenlöpningen, inomhus i 26-gradigt vatten. Lite festligt ändå, eller hur?


Kram från Ingmarie

Födelsedagsparty med extra allt

Jag är en oerhört lyckligt lottad människa på många olika sätt och vis. En är att jag har vänner som Annelie som bjuder med mig på födelsedagskalas extra allt.💕 Hon är en av mina stora förebilder och inspirationer här i livet. Annelie har visat att man från ett liv med missbruk, cigaretter, icke simkunnig och ett fysiskt vrak kan bli både fri från droger, Ironwoman och framgångsrik entreprenör. Det här är tjejen som bl.a kör de tuffaste loppen, ordnar välgörenhetslopp och har två superpoppis poddar. Swimrunpodden och Beroendepodden. Verkligen lyssningsvärda!

Hur som helst var gänget som skulle hänga med sådana där som tuggar trail-löpning till frukost och då gärna minst 5 mil. Ja du fattar va? Jag är ju inte bra på någon av de där grenarna även om min rygg är på superbra humör.

Men det är en annan grej som utmärker alla de här människorna, precis som alla mina riktiga vänner. De är otroligt snälla, omtänksamma och ödmjuka. Så därför var det faktiskt inga som helst problem för mig att hänga med ut i skogen trots snår, rötter, klippor och annat bröte.


Och vilken  runda vi fick!  Jag, Annelie, Anders, Paula, Mikaela, Fredrik, Malin (en bit), Jan-Erik och fyrbenta Vanja. Grusvägen till Hellas och sen på trails runt sjön. Roligt, njutningsfullt och vansinnigt vackert!







En annan bra grej med gänget är att det finns fler som gillar att Sprada. I alla fall två. Annelie och Paula. De där brudarna är stentuffa! Hoppar hämningslöst rakt ner i vattnet och Annelie t.o.m simmade lite. Så tuff är då inte jag. Jag håller huvudet torrt.






Till mitt (feg-)försvar så “fuskade” jag dock inte med någon bastu efteråt. 😜 Däremot myste vi alla en stund inne i det superfina caféet. Fattar inte hur jag lyckats att aldrig ens gått in där förrän nu. Kan man få pris för en sådan dumhet? 😳

Go rumpvärmare.😍

Paula, Jan-Erik och Mikaela.

Jan-Erik.

Fredrik.

Anders

Annelie.

 

Det gick riktigt bra att kuta hem sen med. Faktiskt så bra att jag tog en omväg! Heja ryggen! Igen.😊

Och heja vädret som höll sig lugnt ända tills jag skulle cykla hem från Hot vinyasa-yogan i Sjöstaden.


Tur det var mycket uppför så jag höll mig varm. Och i skogen så det blev lite lä.


Och att jag byltat på mig. Massor!


Men jag röstar för vårvärme. Omedelbums!

Kram från Ingmarie

Det finns alltid undantag från allting

Jag vet att jag för inte så längesedan skrev om att våga vara i stunden. Om det där att inte hela tiden älta det som varit eller oroa sig över det som (eventuellt) ska ske. Men det finns undantag när man verkligen ska tänka både framåt och bakåt istället för på nuet. De där tillfällena när du just i stunden tänker på hur jobbigt det är här och nu.

Som i går när klockan ringde snortidigt. (Det var ju trots allt lördag.) Jag skulle jobba hela dagen så om jag ville kuta så var det liksom enda alternativet att göra det då. I snorottan. Men du vet ju hur extra skön kudden är när klockan ringer och du vet säkert också hur otroligt enkelt det skulle vara att snooza bara för att det just då är så himla skönt i sängen. Det är då det gäller att tänka både framåt och bakåt. På hur härligt det är när man väl är i gång, känslan efteråt och på alla andra gånger man lyckats masa sig upp och aldrig ångrat sig. Så såklart jag kom upp. Och ut. Och såklart jag inte ångrade mig. 😍


Lite samma sak efter att ha jobbat hela dagen på mässa med några av mina härliga kollegor.


Superskoj men man blir ju inte direkt superpigg av det.😜 För dig som inte vet kan jag berätta att benen är som klumpar efter att ha stått och gått på betonggolv massor av timmar. Men hade jag nu släpat på träningstrunken för att gyma efteråt, tja då skulle den ju liksom användas. Jag vet ju av erfarenhet att det jobbigaste på hela gym-passet egentligen är den där pyttestunden innan jag är i gång. Så jag hoppade över den för annars hade det inte blivit något. 😁 Det gick f.ö kanonbra!

I dag är det söndag och söndag betyder ju långspinning. Åtminstone ett tag till. Att sätta sig i svettsalen när vårsolen jobbar för högtryck ute är väl si så där skoj men ännu en gång gällde det att inte tänka så mycket på här och nu utan på då och sen. Väl där är jag mest bara så otroligt tacksam över att få och kunna bli både skittrött och genomsvettig och jag ångrar mig aldrig efteråt!


När min kompis Fredrik I. berättade att han skulle testa sin tempotrainer på vårt simpass tänkte jag först låtsas att min var borta. I min värld är det där nämligen en tortyrmanick som mest stressar. Men så tänkte jag att det kanske vore dax att använda den igen. Kanske jag skulle palla med den bättre nu helt enkelt? Den var lika vidrigt jobbig som innan men samtidigt kände jag att den trots allt även är en suverän träningskompis. Den blir ju heller aldrig trött!😜


Nästa gång den ska med, och jag helst vill glömma den hemma,  ska jag påminna mig om glädjen när jag pallar med den och känslan efteråt.


Kram från Ingmarie