Äntligen!
Äntligen några dagar med Ingmarie-våder. Då gäller det att max-njuta och max-nyttja det! Jag lyckades dessutom göra det i mina två favvo-element.
Skog och hav.
Trailrun i skogen på riktigt pigga ben men jag tog det easy. Njöt av ljuset, dofterna och ljuden. Kan verkligen inte förstå de som springer med musik i öronen utomhus. Då missar man ju inte bara naturens ljud utan även på något vis sina tankar och känslor för hur det än är så distraherar musik. För mig är det just en stund med mig själv, min andning och naturen jag vill ha och behöver och då vill jag inte ha något som stör. Undantag är förstås bra sällskap men det märkliga är att ju längre man springer ju mer brukar samtalen bli både djupa och viktiga. Det finns ju också en slags oskriven regel att det man pratar om på en löptur stannar där så då är det lättare att prata om det mesta.
Havet var så stilla som det nog någonsin kan bli i dag och jag tror inget hade kunnat stoppa mig från att simma i det. Finns inga ord över känslan. Jag var så lycklig att jag nästan grät en skvätt.
Så obeskrivbart tacksam över att ha allt detta så nära och så lättillgängligt.
Kram från Ingmarie