Övrigt

Det här är min normal-temperatur;

Så att ha över 38,5 och upp mot 41 i 9 (NIO!!!) dagar är en pers för mig. Jag har inte muskelvärk pga influensan men jag har fått blåmärke för jag legat ned så mycket. Fatta eländet.
Det har ”uppstått” en massa andra extremt märkliga saker också men jag återkommer till det i ett annat inlägg.

Just nu känns det i alla fall äntligen som jag ser ljuset i tunneln för jag är feberfri!

Hostan från hell är kvar och jag mår verkligen inte väl av den Cocillanan men av två onda ting får jag välja det minst onda om jag ska kunna sova ö h t.

Jag är sjuk kanske en gång var 5e år och då blir jag verkligen sjuk-sjuk. Ibland önskar jag nästan jag fick en mancold någon gång per år i stället som vanliga människor..

Det lär dröja innan jag kan träna (och jobba) igen men så länge det går framåt är jag tacksam. Planen om att springa ett winter-editionlopp redan i januari har jag lagt ner och stället helt enkelt flyttat fram den till The Spring-edition. Det blir säkert ännu bättre!
Det var en massa andra grejer som också brinner inne, bl.a en Stockholmresa, men det kommer förhoppningsvis fler tillfällen.
Mitt närmsta mål är så simpelt som att få komma ut i skogen varje dag. Det räcker fint just nu.

Kram från Ingmarie

Jag har varken emigrerat till något wifi-löst ställe eller börjat handarbeta istället för att träna och blogga/Instagramma.
Anledningen till min frånvaro är att jag varit i feberlandets dimmor och det slutade så illa, eller kanske man ska säga bra, att jag hamnade på jobbet för att få vätska upp min uttorkade stackars kropp. 🤢

Jag ljuger om jag säger att jag blev pigg men jag blev i alla fall piggare och ffa kissade jag. Tack gode gud för mina fina och skickliga kollegor.

I dag var också första dagen jag var ute på fem dagar. Bara en sån grej! Fem dagar är en halv evighet när det gäller att inte ha fått andas uteluft. Är oerhört tacksam att jag slapp stanna kvar där inne…🙏🏻❤️

Det är 30 år sen jag hade influenza förra gången och det är mycket möjligt jag har glömt hur det var men jag minns inte att varken jag eller någon annan jag hört om drabbats av så mycket mjölksyra i kroppen att det blir omöjligt att resa sig utan att svimma. 
När jag vaknat till liv efter att ha sovit nästan hela tiden från torsdag kväll till söndag lunch (!!!) räckte det med 10-15 sekunder efter att jag rest mig innan jag var tvungen att direkt lägga mig ner på golvet för att undvika att helt drösa ihop. Det var som en blandning av mjölksyra och sockerdricka ända upp i hårfästet och innan det svartnade blev det sånt där surrande ljud i öronen och pulsen var högre än under ett hårt tränings-pass. Intervallerna på hur mycket jag klarade av att vara upprätt ökade men det blev aldrig mer än 5-10 minuter. Ingen har hittills kunnat förklara varför/hur det blev så där. Kanske du vet?
På något vis anade jag att det kunde ha med vätskebrist att göra så jag har verkligen druckit massor men det räckte alltså inte. Magen är ju trots allt en begränsad plats. Även min. 🤪

Vi är tydligen väldigt många på jobbet som blivit smittade så jag är inte ensam. Akuten är värre än dagis på det viset för vi får in precis alla varianter som finns och inte ”bara” barn-bacillusker.

Det finns inget att göra åt detta mer än att vänta ut tiden och stötta kroppen. En dag i taget och jag kommer att kunna både springa, gymma, simma, yoga och jobba igen men just nu känns det som miljoner år bort. Orkade gå max 500 m men det är bättre än noll, eller hur?

Så ett riktigt gott slut är det väl kanske inte men jag tänker att det kunde ha varit så mycket värre. I morgon skriver vi 2025 och jag ser med spänning fram emot vad det ska bjuda mig på.
Egentligen tycker jag raketer är både onödigt och korkat men nu är det som det är och vi bor verkligen på första parkett.

Kram från Ingmarie