Övrigt

Hemma igen

Resa är en väldigt märkvärdig sak när man tänker efter.

Vi far numera hit och dit mellan olika tidszoner, kulturer, miljöer och atmosfärer utan att nästan ens vara förundrade!
För 100 år sedan fanns det ju nästan inte ens i fantasin.
I morse, som egentligen var mitt i natten svensk tid, var jag ute och sprang nästan längst upp på USA:s västkust.

I flera dagar hade vi bott i finhuset inne i skogen och känt oss helt som hemma.

På några timmar, eller ganska många om jag ska vara ärlig, tagit oss till flyget i Seattle, chillat i loungen, flugit över hela USA och Atlanten, ätit massor av mat, druckit champagne, kollat film, försökt sova (inte min starkaste gren ens i Business-klass), åkt tåg och buss från Köpenhamn till vår lya, packt upp, tagit en megakort tupplur, handlat, lagat mat och såklart cyklat till havet och badat.
Jag alltså.
Anders har ju fortfarande inte riktigt fattat grejen med det där…

Nu gäller det bara att hålla sig vaken några timmar till. Fasar lite för hur det ska gå med att kvällsjobba i morgon. Tänk om jag somnar!
Jetlag är banne mig inte att leka med. Den slår nämligen till stenhårt utan förvarning. I alla fall på mig.

Kram från Ingmarie

Segben och lyckligt hjärta

Jag har hört att det är regn, rusk och busväder hemma.
Här är det så här!

Som du kanske förstår så njuter jag varje sekund.

Vi testade en ny park i dag. Lord Hills Park som ligger ca 25 minuter sydost om Everett.
Även denna park är ganska liten men den är proppfull av trails. Nästan 5 mil för att vara exakt. På en av alla sidor jag läst på om detta ställe varnade man för att det var lätt att springa vilse eftersom alla stigar inte är markerade.

Lägg till denna skylt så kändes det ju en smula extra spännande.

Samtidigt så tänker jag att det vore en ära att få träffa på ett sånt djur för chansen, eller risken beroende på hur man ser det, är så minimal att den är obefintlig.
Särskilt när man vet att där är en massa andra människor, hundar och hästar ute i samma skog.

Det började bra med stora fina skyltar med stigens namn på men sen vet i sjuttsingen vad som hände för jag hamnade helt utanför kartan.
Namnen på stigarna fanns väldigt sällan så jag följde skyltar där det stod ”trail” på men på kartan fanns de inte ens med.
Enda anledningen till att jag vet att jag var helt off är för att jag fick ta gps:en till hjälp. Utan den hade jag garanterat hamnat ännu längre bort.

Skogen var fin och stigarna minst sagt varierande. Det var omöjligt att springa ens halvfort för de gick i kringelikrokar, hade branta backar, var snåriga, knöliga, bitvis steniga och ofta fulla av löv så jag inte så vad som låg under.

Två gånger hamnade jag helt bananas fel och fick vända.Andra gången gjorde felvalet att jag fick se denna vy så helt tokigt var det ändå inte men helt ärligt är det lite stressande att inte ha en susning om hur långt det är tillbaka till start eller ens om man ska hitta tillbaka.

Benen var sega som en gammal kolarem men kroppen och knoppen lyckliga så detta var egentligen perfekt som återhämtningspass.

Det blev inte så långt trots att jag var ute i flera timmar men vem bryr sig? Vi fick båda vara ute i fin natur och vädret var helt magiskt! Enda djuren, förutom Homo Sapiens,  jag så var de där hundarna och hästarna. jag vet med 100% säkerhet att där också finns en spindlar som gör megafeta nät. Förstörde nämligen flera då jag sprang rakt in i dem…
Är sånt kanske bra för huden?

Bara 10 minuter bort, i Monroe, ligger Lake Tye Park. En stor park och en liten sjö men oj så fin!

Några hundra meter bort hittade vi ett kalasfint cafe och köpte med oss kaffe + bagels och tog med ner till sjön. Jo då, jag älskar forfarande de där runda brödbitarna. Jättemycket!
Satt länge vid sjön och jag somnade minsann en liten stund där i solen. Så himla härligt!

Innan vi åkte hem gick vi ett varv runt sjön också. Gäller verkligen att passa på när det är så här!

Hur har du det?

Kram från Ingmarie

 

På platten

I dag hittade jag minsann det perfekta stället för intervaller! I alla fall om man vill ha platt, ny fin asfalt utan en enda bil i sikte, mycket skog och oändligt långa raksträckor med lite svaga kurvor. Totalt är Centennial Trail  30 miles (ca 48 km) så det fanns inte en chans i välden att den skulle ”ta slut” under mina intervaller även om jag inte började i ”änden” av den.

4 x 5-3-1 min blev det med en hyfsad känsla. Jag känner mig stark och har energi men benen har liksom inte så många växlar. Typ 3 och den högsta är verkligen inte snabb.
Men men.
Viktigast är ju faktiskt att det känns bra och att jag blev trött och det blev check på båda!

Anders tyraskade en massa kilometer och vi var tillbaka vid bilen snudd på exakt samtidigt.

Nästan precis där vi parkerade fanns en sjö men trots fin brygga var det omöjligt att ta ett dopp där. Då hade jag behövt en extra jättelång stege alternativt vada i en massa sjögräs och inget av det kändes lockande ens för mig och då är det illa!

Istället körde vi några minuter bort till Lundeen Park vid Lake Stevens. En fin liten park som just i dag hade fullt av ungar som firade någons födelsedag. I vattnet var det dock bara jag. Långgrunt, ljummet och inte en av de bästa sjöarna jag hittat men helt klart godkänt!

När vi kom tillbaka ”hem” (man har många ”hem” när man reser) så gick vi direkt till Everetts farmers Market.
Varje söndag har de detta och flera gator är därför helt avstängda. Det var massor av folk och fina produkter att köpa. Vi hamnade på ett cafe för att stilla hungern och åt de dyraste avocado-mackorna och drack det dyraste kaffet/varma chokladen ever. Men är man hungrig så är man… Vi blev i alla fall mätta ett tag.

En lång promenad, plus en liten biltur, senare så hamnade vi i norra Everett och Evergreen Arboretum & Gardens i Everett’s American Legion Memorial Park.  Parken är liten men otrolig fin, det är gratis och allt sköts av volontärer. Fantastiskt om du frågar mig!

Kram från Ingmarie

Söderut-pärlor

Vissa saker är extremt krångliga här i jämförelse med Sverige och andra löjligt enkla.
Flytta hit och jobba lagligt är ju en sån där grej som är snudd på omöjligt medan att hitta bra mat/matställen är en baggis.
Egentligen innebär i  princip allt som kan anmälas/stämmas en hel drös med pappersjobb. Även en så enkel grej som att köpa dagpass på ett gym.
Jag är numera van så var inte alls förvånad men jag är lika fascinerad varje gång. Grejen är att varje gång måste man ”fuska” och skriva en fejk-adress för annars kan man inte fylla i ”State” och ”Zipcode”.

Oftast är det dock värt jobbet och det var absolut det för att få svettas en timme på The Y i Auburn. Enda negativa var att bassängen var stängd helt mellan kl 12-16. Tydligen är den det både här och alla andra Y varje dag. Helt obegripligt korkat om du frågar mig.
Med facit i hand så var det ändå väldigt bra men det visste jag inte då.

En annan garanterad pappers-exercis är när man ska besöka en kiropraktor för första gången. Det krävs minst fyra A4 blad + lika många ”Agreements & Terms” att läsa igenom. (Undra hur många som verkligen läser dem…?)
Jag är i alla fall väldigt tacksam jag tog mig den tiden för nu har jag inte bara hittat ett snorbra ställe här med flera kliniker utan jag har även fyllt i papper som gäller i hela USA där de finns och det är massor av ställen.
Det var ingen stor grej som behövde fixas men när jag skaffat mig en låst långflygsrygg så behöver jag hjälp!

Något som var helt pappersbefriat var besöket vid Lake Tapps. Mamma Mia vilket ställe och vilken simning det blev!
Hade jag simmat i bassängen hade jag missat detta!
Helt ofattbart att det bara var jag som var i. Förvisso regnade det lite men man blir ju som bekant ändå blöt av vatten och det helt ljummet både på land och i plurret.
Underbart!
Dessutom finns rumpvärmare i bilen.

Kram från Ingmarie

Någon slags fördel

Hela Insta är fullproppat med inlägg från loppet i går plus en massa andra lopp.

Det är åtminstone så det känns…

Nere vid havet finns fortfarande spår från festen i går och jag känner mig helt ärligt utanför gemenskapen. 😫 Jo jag vet, det är skittramsigt, men nästa år ska jag banne mig vara med på partyt och jag har en plan som jag hoppas håller.🙏🏻

För att inte deppa ihop har jag kollat in några roliga race nu i höst och tänker att en fördel med att inte vara slutkörd i dag är att jag kan träna som vanligt. ”Obotlig optimist ” borde kanske vara mitt mellannamn.🤪

Började med gymmet och hade då roligt att jag helt glömde bort tiden.🥳💪🏻

Fortsatte sen med havssim och jösses alltså! Det var inte ens kallt!

Kram från Ingmarie

Måndags-glädje

Ledig måndag och pigga ben. Du vet så där så det känns som man kan springa forever. Hur mycket bättre kan det bli?

Bad och lunch vid havet gjorde allt ännu lite bättre.

Vid ”min” brygga är ju också målet för Helsingborg hel- och halvmarathon som går på lördag och det börjar synas nu. Nymålade blå och vita pilar överallt och den fina loggan är uppe.

Som en perfekt avrundning och avslut på denna dag blev det favvo-passet på Sats så nu har jag fixat lite ny träningsvärk..

Hur har din måndag varit?

Kram från Ingmarie

En liten vinst utan något lopp

Ibland vinner även jag på utlottningar!
Denna vinsten kom på posten i dag! Fina handgjorda koppar och exklusivt kaffe. Oj vad jag ska njuta! Extra skoj att det kom i dag när knegandet började igen.

För att ladda till jobbet drog jag till Olympiaskogen och körde fartlek. 30 x 30-30 sekunder. Kändes riktigt bra!

Innan dess hade jag hunnit måla lite också. Det har sina fördelar med att börja sent. I alla fall första passet för jag kommer ju i säng sent också vilket betyder att jag sover lite längre på morgonen därefter men för mig är det perfekt!

Kram från Ingmarie

 

Sim x 2 och ett sommar-parti

Vi hade inga som helst planer för i dag men som så ofta när man inte har det så blev det (ändå) väldigt bra! Spontanitet och go with the flow är underskattat. Jag ska minsann ha som mål att ha så mycket blanka blad som möjligt i kalendern framöver.

Det jag dock ville var att simma men då helst utan vågor så vi drog till Saxtorpssjöarna. Det är alltid ett säkert kort och jösses så härligt det var!

1300 m blev det och jag får ju lov att säga att det var extra skickligt med tanke på att jag verkar ha gjort det på land fastän jag med säkerhet vet att jag blev blöt…

Sen somnade jag en stund i solen. Älskar det!
Tror faktiskt det är bästa återhämtningsgrejen alla kategorier.

Fikat blev hemma innan vi gjorde det som man bara ”måste” göra åtminstone en gång/sommar.
Minigolf såklart!
Vi har en bana som granne men det var första gången vi var där. Ja jag vet. Det är snudd på pinsamt. Dessutom en jättefin bana som drivs ideellt.
En sak är säker och det är att nästa säsong kommer jag/vi hänga här mycket mer! Trots att jag förlorade… Å andra sidan blir det både lugnare och bättre stämning när jag gör det för om det är något Anders är kass på så är det just att förlora.

När Anders sen drog till gymet drog jag till havet. Hade fått tips av Carin på ett lite mer vindstilla ställe vid Oceanhamnen. Det är ännu en pinsam grej för jag har aldrig varit över den där Varvsbron och längst där ute. Har liksom aldrig fattat vad det är riktigt men nu vet jag! Ett supermysigt nytt område som jag vill tillbaka till och även om det inte var ett regelrätt badområde så är det helt klart många som badar där.

Jag skippade våtdräkten och höll mig i kanalen men nästa gång ska jag ta på mig den, vara lite modigare och våga mig lite längre ut.

Detta var sista semesterdagen och nej, jag är inte alls redo för att jobba i morgon.
Ärligt talat hade jag kunnat gå i pension i går.
Men nu är det ju som sagt var som det är och jag har redan börjat räkna ner till nästa ledighet.

Kram från Ingmarie

Näst sista

Bara en dag kvar på denna semestern och det känns väl si så där lattjo men nu är det som det är och jag försöker tänka att det är ju ändå väldans bra att ha ett jobb att gå tillbaka till…

Eftersom vi prokastinerat både städning av lya och bil så var det första prio i dag men sen! Sen var det bara lek.

löpning i skogen. Tyvärr har det känts trögt och jobbigt länge med löpningen med undantag av några få ljusglimtar. Helsingborgs halvmara känns en smula osäkert. Det är helt ok att det går långsamt men jag vill inte behöva springa med en känsla av att ha bly i benen och gummistövlar på fötterna varav den vänstra gör mer ont än vanligt.

Det är dock två veckor kvar så jag behöver tack och lov inte bestämma mig ännu.

Gymandet går dock bra! Alltid skoj och även om jag är trött så finns det liksom alltid power i kroppen.

Vi passade också på att besöka fina Linneaträdgården. Trots att det känns som evigheter sen sist så känner de alltid igen mig och vet vad jag vill ha. Festligt och gulligt!

Jag var sjukt badsugen (som alltid) men för att slippa vågorna så åkte vi till Höganäs. Kvickbadet  är en pärla och det är i princip alltid lä i den viken. Kristallklart vatten och absolut perfekt temperatur. Önskar att jag hade varit smart nog att ta med badmössa och goggels men tantsim och lek dög fint det också.

För den som undrar så är Anders fot mycket bättre. Måste vara tack vare den finemanga lindningen av foten han fått…

Kram från Ingmarie

Snopet avslut

Även Halland har sin led och en av delsträckorna är mellan Halmstad och Haverdal. Delen till Tylösand har jag sprungit en massa gånger men även den andra halvan. Dock inte riktigt lika många och det var längesedan så det kändes nästan som ett åtminstone delvis nytt äventyr. I Haverdal där denna etappen slutar finns ett jättefint naturreservat så för att Anders också skulle få uppleva lite nytt så tog han bilen dit så vi kunde mötas där när vi kutat klart.

Att det inte skulle bli så visste vi inte då…

Första biten är samma som Prins Bertil-leden och även om det är snudd på som att svära i kyrkan så tycker jag delen till Grötvik är ganska tråkig helt enkelt för att jag sprungit den så många gånger och för att det nästan alltid är motvind.
Det var det i dag också..
Lägg till en seg kropp och regnstänk så var det si så där skoj men jag gnetade på.

Efter handikapp-badet börjar min favvo-del. Förbi Tjuvahålan, Tylösand och bort mot Frösakull.
Friska vindar och stora vågor men där kom de åtminstone lite mer från sidan.

I Haverdals naturreservat finns tydligen Sveriges högsta sandkulle, 36 m ö h, så den fick jag såklart ”bestiga”. (En del säger den t o m är norra Europas största men det finns tydligen en i Danmark som är högre.)
Det är säkert mycket sand i högen men det är också väldigt mycket träd runtomkring så det kändes mer som vilken hög som helst om jag ska vara ärlig.

21 km blev det och jag ville inte ta ett steg extra.

Det var strax före jag kom till reservatet som Anders messade att han stukat foten och knappt kunde gå.
Så istället för att jag skulle ha en extra yoga-klass innan vi for hem så blev det ett besök på Halmstads-akuten. Inget brutet tack och lov men det är lite ynkligt här hemma nu. Han är ju man. Tur han inte har mina fötter! haha

Det blev i alla fall ett dopp i havet (lite kyla är bra du vet) och (som alltid) jättegod mat på mitt Halmstad-favvoställe.

Nu är vi hemma, väskorna uppackade, Anders fot är lindad och lagd i högläge. Inte som vi hade tänkt men det kunde också ha slutat otroligt mycket värre så hur det än är så är tacksamhet den största känslan.

Kram från Ingmarie