Laddar för osvett

Undra just vad som är jobbigast. Köra race själv eller vara den som är jämte. Rent fysiskt är det såklart svettigast att köra själv men puls- och nervositetsmässigt vet i sjuttsingen. Jag tycker i alla fall det är multum-mycket värre att stå jämte. Jag kan ju inte göra ett skvatt mer än att heja. Och kanske sända kraft genom atmosfären. I morgon kommer det därför bli kämpigt värre. Anna ska kuta Ultravasan 90 km.Hur coolt som helst men det kommer ju ta sin lilla tid vilket betyder att det blir en lång dag även för mig som vill hänga med.

Sen har jag en hel bunt klubbisar och andra vänner inkl. Jona som ska köra Kalmar Ironman. Det tar minst lika lång tid som Annas race. Men jag har hittat bra appar till telefonen så att jag i alla fall (förhoppningsvis) slipper sitta still vid datorn.😜För då blir det ju dubbel-jobbigt.

På tal om att stå jämte så är det här med att ordna tävling ganska tufft också. Fel. Det är skittufft! Men på kvällens möte kunde vi konstatera att Halmstad triathlon 2017 över lag var superlyckat! Kul! Nu är det fokus på 2018 som ska bli minst lika bra!

För att orka i morgon har jag laddat så gott jag kunnat i dag.

Vattenlöpning och gym är bra sätt tänker jag. Actic i stan är så himla käckt att allt finns under samma tak. Smidigt!

Det här är f.ö en bra liten övning för att både lugna systemet och öppna upp både fram och baksida.

Mest chill, och mysigast, har ändå utan tvekan långlunchen med mamma varit. Så himla mysigt att kunna ses så här lite hur som helst. Precis när vi slagit oss ner vid mysiga Rotundan och fått våra smarriga smörrebröd så kom dessutom solen. Och ja, det var lika gott som det ser ut.

Kram från Ingmarie

Mer (Ingmarie-)filosofi

Jag har många (hemmasnickrade) filosofier.😀

En är det här att man ska ha utmaningar och emellanåt göra ”obekväma” saker. Vad det är beror ju helt på vem man är.

För mig kan det t.ex innebära en så banal sak som att ”ta bort” någon jag känner på FB för att jag inte längre pallar hens rasistiska, elaka och nedlåtande inlägg. (”Ta bort” någon man inte känner är däremot inga problem.)

En annan är att kasta om i den från början planerade dagen bara för att få chansen att göra något jag tycker är lite småläskigt. Kanske minns du att jag förra året blev påkörd av en roddbåt när jag simmade i Nissan? Jag fortsatte en stund efter för att övervinna rädslan men efter det har jag ändå bara varit i max två gånger. Jag är inte direkt rädd men jag tycker det känns sjukt obehagligt helt enkelt! Befogat enl mig för en del av de där som sitter i båtar av något slag far fram som vettvillingar trots att de vet att Nissan nu för tiden ofta är belamrad av simmare.

Simma OW på morgonen innan löpning tillhör inte heller min favvorutin helt enkelt för att jag oftast blir nedkyld och vimmelkantig. (Swimrun är en helt annan sak.)

Så när mina klubbisar Peter och Daniel frågade om jag ville med för en morgonturen i det svarta vattnet så kände jag att nu var det dax! Face your fears and dare to dare du vet.

De här två är inte bara supersnabba och sjukt starka (båda kör IM på lördag…) utan även supersnälla och verkliga gentlemän! Vi simmade mellan broarna och under varje väntade de snällt in mig och gav mig ny pepp!

Alltså vilka killar! Man tror ju nästan inte de är sanna!

Löpning blev det efter en varm dusch och en stor het kopp kaffe. (Nissan är betydligt svalare än de flesta sjöar.) Kantigt i början men solen och den varma luften tinade snabbt upp mig och det blev t.o.m längre än jag tänkt. Jättehärligt!

Passade även på att svettas lite på utegymet uppe på Galgberget. Älskar det!

Liksom jag älskar havet! Fick några sköna timmar vid dess kant i dag. Gäller att passa på.

Jag älskar mycket för jag älskar även Yogainstitutet. Man vet aldrig vad som väntar, särskilt inte när bästa Pernilla är guide, men man vet att det alltid är bra. Yoga och meditation är ett perfekt sätt att lära sig att utmana sig på och s a s ”våga” se sig själv. Det som händer och det man upplever på mattan speglar nämligen även oftast livet utanför. Kroppen kan vara oerhört avslöjande. Eller informativ beroende på hur man vill tänka. Vi bär alla vår historia och har grejer vi behöver jobba med för att komma vidare. Det är bl a sånt som kan pluppa upp när man står/ligger/sitter där. Jag tycker det är skithäftigt! Det är ju det som är livet tänker jag. Utmanas och utvecklas. Tänk så oerhört tråkigt det skulle bli utan det.

Kram från Ingmarie

Kloksmart eller mesfeg?

Nej det blev inget Stora stöten Swimrun. Det enda eventet i år som jag verkligen, verkligen velat vara med på och sett fram emot ända sedan jag sprang i mål med Karl förra året. Och jag är både ledsen, besviken och bitter.


Så nu behöver du egentligen inte läsa mer.
Men om du vill veta varför så får du hänga med lite till. (Läs mycket för det blev en lång text…)

Jag tror mitt medflyt vände för ca 3 veckor sedan. När jag först höll ett Indoor Running-pass och sen ett Outdoor. Efteråt kändes det stelt i ryggen igen och den där tröghetskänslan det bär med sig var tillbaka. Om jag ska försöka förklara så är det som om jag har en metallplattor längst ner på ryggen som gör att det känns fruktansvärt stelt och som om jag springer i ständig motvind uppför. Även när det går nerför och/ eller är medvind. Det där är ganska slitsamt och ffa galet tråkigt efter ett tag.

Men det var ändå liksom inte tokilla. Bara inte så bra som det varit. "Ont" är ju relativt men smärtan kände jag (tyvärr) igen allt för väl så att det var diskbråcket som börjat tjura igen fattade jag. Tack och lov dock inte lika illa som i höstas. Jag kom ur sängen utan hjälpmedel och kunde gå på toa utan att behöva hålla mig i vasken. Alltid något.😜

Nästan samtidigt kom den där eklips-månen som helt verkar ha rört till det hos mig. Över en veckas insomnia gjorde ju liksom inte min rygg särskilt gladare. Inte resten av kroppen heller för den delen. Ändå funkade i princip allt utom att springa, med något litet undantag, som vanligt. Det var, och är, inte att jag inte kan springa ö h t men det känns inte varken lätt eller bra. Och sånt sätter sig i skallen efter ett tag såklart för det är skittrist att hela tiden behöva streta på.

Jag har tagit terapeut-hjälp utan någon större skillnad. D v s tills i torsdags när jag var hos min gamla klubbkompis Camilla på Kropp & själ i Sumpan. Jag har tänkt gå till henne en massa gånger men eftersom det ligger på "fel" sida stan har jag helt enkelt tyckt det varit för krångligt att ta sig dit. Latmasken är stark när den är på det humöret…
Hur som helst kände jag att jag bara var tvungen att få hjälp av henne. Jag visste hon skulle fatta precis. Inte bara för att hon själv är löpare och har haft ett envist diskbråck utan även för att det var hon som fick mig att förstå den där mångrejen.
Min känsla var helt rätt! I nästan två timmar höll hon på med mig. Och hon hittade grejer ingen annan gjort. Än en gång, allt hänger i hop och man är inte starkare än sin svagaste länk…
När jag sen även hade varit på yin yoga lite senare så kändes det riktigt, riktigt bra och hoppet för en start tändes igen. Men då hade jag redan hunnit boka av både resa och hotell. Tydligen är Falun superpoppis för allt till vettigt pris hade redan hunnit bli uppbokat. Helt otroligt! Jag hittade till slut ett hyfsat alternativ i Borlänge men det skulle innebära att jag fick ta ett supersent tåg i går kväll.(Allt annat var fullt.)
Samtidigt var jag osäker för jag hade ju inte testat att kuta efter behandlingen och simningen i går gick uselt. Dessutom var jag fortsatt dödens trött. Jag vet att jag skulle orka de där dryga 3-3,5 timmarna loppet skulle ta men till vilket pris?

Så jag velade. Sköt upp beslutet till i morse. Bestämde att om jag sov bra och var pigg när jag vaknade så skulle jag ta ett tidigt tåg upp.
Så blev det alltså inte. Sov över 9 timmar och var ändå sovtrött. Fattar faktiskt inte mycket av det här men jag tror det är en kombo av allt. Löpbandspasset, lite oro av privata slag, månen, insomnia, reaktion på det och reaktion på behandlingen.

Nu, efter att ha kutat, så vet jag att jag valde rätt. Det funkar men jag har liksom ingen kämparkraft. Det där jäkla anamma du vet. Steget och ryggen känns ok men inte bra och gränsen verkar gå vid 70-80 minuter sen börjar det nypa och stelna. Helt ärligt så var jag nog inte ens riktigt race-sugen och då är något tokigt. A och O måste ju ändå vara att lusten finns annars är det ju meningslöst att vara med på tävling, eller hur?

Vädret var i alla fall skönt i dag när jag lusade fram och kjolen fin.😍


Och jag hade massor av egen plats på utegymet. Sånt får man vara glad över i tider som dessa.

Som jag ser det har jag nu två val. Fortsätta tjura och låta bitterheten, och skämmigt nog även avundsjukan på de som varit med, få frodas i mig. Eller lämna det, gråta en skvätt, tänka att det kommer vända nu och att både Stora stöten och en himla massa andra lopp finns kvar.

Jag väljer det sista för det första hjälper inte ett skit. Tvärtom gör det mig bara illa. Har även tröstat mig duktigt och bokat några fina resor.😍 Det är sånt man får/ska göra när man är lite ledsen i ögat tycker jag.

Kram från Ingmarie

Det oförklarliga blev (nästan) förklarligt

Förrförra helgen, vi snackar slutet av juli alltså, så började jag sova väldigt dåligt. Då menar jag verkligen väldigt dåligt. Klockan blev 24,01,02,03,04 och jag var inte ens sömnig. Någonstans vid kl 05 somnade jag innan jag, utan väckning, vaknade några timmar senare. Natt efter natt. Efter 3-4 nätter började jag få panik. Kroppen var liksom trött men jag var absolut inte sömnig. Inte begrep jag varför heller. Var ju dessutom ledig och absolut ostressad. Provade alla knep jag kunde komma på. La mig i tid men det gjorde bara att jag låg och stirrade i taket ännu fler timmar. Försökte vänta in sömntåget men det kom ju aldrig. Slutade dricka kaffe efter kl 12, tog extra magnesium och sov i annat rum för precis alla ljud (även Anders andning) hördes knivskarpt och störde mig direkt. Jag provade gå upp en stund för att sen " börja om". Jag provade äta lite och jag läste mängder av Kalle Anka för att bli sömnig. Men icke. Pigg som en lärka men ändå slutkörd. Började på allvar tro jag hade en tumör i hjärnan som förstört sömncentrum. Jo faktiskt. Närmsta liknelsen till känslan jag kan komma på är en bil som är i friläge men gasen är i absoluta bottenläget. Jag var t.o.m inne på Apoteket för att få hjälp. Köpte lugnande örter men det hände (förstås) inte ett skit. Minns att jag sa till henne jag pratade med där att jag inte hade en aning om varför det var så här, att jag inte hade varken stress eller fullmåne att skylla på. Det hela var för mig helt oförklarligt.

Men nu vet jag…

I söndags natt sov jag för första gången ordentligt på över en vecka och nu sover jag som en medvetslös. Tror inte ens en bomb hade kunnat väcka mig. Och jag är så sovtrött att jag skulle kunna stå och sova. På riktigt! Somnade nästan på gymmattan och det vet vi ju alla hur omysiga de är…

Löppasset avbröt jag redan efter en timme och plockade blommor i stället.

Ja du fattar va? Kroppen är i total kaos och varenda cell känns som de ska sprängas. I samma veva som denna groteska insomnia startade började även min diskbråcksrygg tjura igen. No wonder... Så om inget underverk händer till torsdag får jag kasta in handduken till det enda eventet jag verkligen vill vara med på i år. Bittert…Som fasen…

Men nu till förklaringen. Som jag av en händelse kom på via en vän.
Så här.
Just nu har det varit en på flera vis extra kraftig fullmåne. Jag trodde ju inte det helt enkelt för det varit för mörkt på nätterna. Den brukar ju lysa upp som attan annars och vara omöjlig att missa. Denna fullmåne, som var som starkast kl 20.10 i går den 7/8., kom även i en eklipssäsong. Det är så det kallas när det blir perioder av månförmörkelse vid fullmåne och solförmörkelse vid nymåne. Tydligen blir alla krafter då extremt mycket starkare så är man känslig för fullmåne i vanliga fall, vilket jag är, så blir det extra kämpigt. Men inte nog med det. Denna fullmåne var i Vattumannens tecken och man får ju tro vad man vill om det men intressant är det! För mig som är vattuman sägs det ha extra stor påverkan på alla plan. Jag kommer t.ex kunna hitta tillbaka till och återuppta sånt jag släppt och tappat bort i livet. Det är även nu jag har chansen att verkligen hitta min identitet, få igenom mina önskningar och utvecklas dit jag vill. Men även skörda det jag sått. Det enda jag egentligen behöver göra är att våga gå utanför min trygghetszon och våga följa mitt hjärta och min längtan. Hjälpen och "peppen" kommer tydligen månen med om jag bara tar mod till mig. Allt detta kan ju låta skumt och generellt men jag ska berätta en festlig grej som hände innan jag visste detta.

Minns du att vi i lördags bl.a helt oplanerat hamnade på en konstutställning i Skaparladan? Något jag (vi) typ aldrig gör. Men jag blev kär i stället! Till saken hör att när jag var yngre tecknade och målade jag jämt. Hade alltid något på gång. Men livet kom s a s emellan och jag la ner det hela men har hela tiden tänkt att jag ska ta tag i det där igen sen.
Sen när jag har plats, tid, lust och mod. Kanske känner du igen argumenten? Har t o m en massa rit-och målargrejer i garderoben som åkt med i alla flyttlass och väntat i över 25 år på att jag ska plocka fram dem. Jag borde banne mig skämmas.
Av en händelse såg jag också en liten lapp om att de just där på Skaparladan har flera olika sommarkurser och innan jag fattade hur så hade jag kollat på nätet vad de hade mer och anmält mig till en av höstkurserna. Och fixat boende.

Någonting inom mig bara ville! Sen hade helt enkelt blivit nu!
Visst är det lite häftigt ändå? Blir det skit kan jag ju alltid skylla på den där otroliga eklipsmånen…😜


Kram från Ingmarie

Tack!

En vecka kan gå otroligt fort. Särskilt när man har det fint och roligt! Vår lilla spontanhyra av stugan på Rådmansö har verkligen varit just så och jag begriper nästan inte hur vi nu helt plötsligt kan vara tillbaka i 08a land igen. Det har varit en fantastisk vecka men vi hade inte haft det så bra, och så smidigt, utan all "hjälp".

Tack Silke som lät oss få bo i din fina, fina stuga. Utan dig och den där bilden på den renskrubbade verandan hade det ju liksom aldrig blivit något ö h t. Vi har verkligen älskat varje sekund!

Tack stugan som hela tiden gjort att vi känt oss välkomna! Jag älskar din veranda och lyxen av att äta frukost på den.


Tack lilla yogaglänta som varje morgon väntat på mig med sin stillhet och gett mig extra sinnesfrid. Mina små medyogisar gjorde att jag kände extra mycket att detta absolut var en no-stress plats.🙏🏻💕

Tack Mattis och Maja för att vi fick låna den lilla pärlan så vi enkelt och smidigt kunde ta oss överallt. Inklusive packning…

Tack Roslagen, Rådmansö och Mariehamn för den fantastiska miljön och de upplevelser ni bjudit på. För löpvägarna, bageriet, kulturen och alla simsjöarna. I dag bjöds det först på ett härligt backpass på en av skogsvägarna och sen ett lika härligt simpass i "vår" lilla vik. Man kan ju dö lyckodöden för mindre.


Tack vädret för man får säga vad man vill om det, det är då åtminstone inte enformigt…

Tack Anders för att du är världens bäste sambo och för att du härdar ut med mina spontaninfall och mitt träningsbehov.❤️


Och tack livet för att jag får vara med här på jorden en liten stund och för att du vill mig väl. 🙏🏻

Här i 08a land är det sig likt jag har hunnit både packa upp, handla, svettas lite på utegymet, hämta paket och vattna blommorna. Nu är det kväll och i morgon är det en ny vecka. Igen.❤️

Kram från Ingmarie

Hemmahäng och Friskis

Vår lilla stuga är verkligen supermysig. Varje morgon har jag rullat ut yogamattan i en glänta och haft min lilla stund. Bara det liksom!

För oss som bor i lägenhet är det extra lyxigt att kunna äta ute såklart. Morgon såväl som kväll.


Och att kunna traska några få steg ner till den fina och mysiga badplatsen, det är megalyx!

Där har vi hängt en massa goa timmar under solen i dag. Och i vattnet såklart. Jag simmade ett par varv mellan de perfekt placerade bojorna medan Anders.. Ja du ser ju.😄




Bästa sättet att lära känna ett ställe är, enl. mig, att kuta. Testade en massa nya vägar och även om de flesta innebar dead end så var det lite småroligt. Det finns väldigt många fina små stugor om jag säger så. Och vackra skogsvägar.

Och mitt i allt kom denne lille krabat. Hoppas bara det inte är en sommarkatt… Har ju förstått att alla människor inte begriper det där med att djur man tagit hand om inte "plötsligt" klarar sig själva… Eller ens att alla djur både tänker, kommunicerar och känner.

En liten utflykt blev det dock. Till Friskis inne i Norrtälje. Superfint och trevligt.
Jag blev så exalterad av den där säcken att jag lyckades panga min ena stortå så illa att den nu är mest blåsvart.😱 (Besparar dig bildbevis…)

Borde kanske göra som Anders och hålla mig till mindre våldsamheter. Men det är ju inte lika skoj. Eller svettigt.😄

Kram från Ingmarie

Kicks

Jag är kanske onormal men (bl.a) sånt här går jag igång på:

*Dra in på gymet trots sol ute bara för att längtan blivit för stark. Det är något med mig och lukten av järn-stål-damm-svett-magnesium jag går i gång på. (Don't ask…) Jag kan vara absolut omotiverad innan men efter 5 min finns det liksom ingen hejd på mig. Efter en timme slutar jag bara för att armar och ben är spagetti och jag helt enkelt inte orkar mer.😜

* Bada såklart! När som helst och (nästan) var som helst. I dag fick jag t.o.m med mig hela Anders brors familj med vänner när vi (våld)gästade dem en stund. Bra "släkt" det där!❤️

* Vattenlöpning. Och simning. Jag älskar det baske mig. Fick ett par paddlar modell dasslock av bästa Camilla. Jösses vad det gick undan men trippeljösses vad det var jobbigt! Här kommer krävas lång, långsam tillvänjning om inte mina armar och axlar helt ska dö…😳

Hit me, vad får du kickar av?

Kram från Ingmarie

Juni i juli och utsikt + Friskis de lux

Hur mycket jag än gillar att träna med andra så gillar jag ju även att köra solo. Det är väl därför jag valt de sporter jag har. Eller om de valt mig. Vem vet egentligen hur det där förhåller sig menar jag?
Den där yogastunden på morgonen är som sagt var snudd på livsviktig för mig. Jag tror på att inte krångla till det så himla mycket. Har inte ens alltid någon yogamatta. Liggunderlag eller något annat mjukt funkar lika fint. Utsikten här fick jag dessutom på köpet utan någon som helst ansträngning.💕


Sprang en av mina favvorundor runt Juni, Killingskär, Bergafjärden och Berga by denna måndagsmorgon. Lugnt, tyst och totalt kravlöst.




Helst hade jag velat simma i dag också men för att inte äventyra något så lät jag simarmarna vila men Sprada funkar ju ändå alltid som du vet!

Det gäller ju också att inte glömma den där styrkan. Utegym är bra men det blir liksom inte riktigt det samma som på inne-gym. Måste dock erkänna att det är lite mer motstånd att gå inomhus för att träna denna tid på året. Åtminstone en härligt ljummen dag som i dag. Men när vi väl kom in på makalöst fina, lyxiga och stora Friskis inne i Sundsvall blev både jag och Anders taggade. Kanske särskilt jag. Lättroad som jag är…





Härliga dagar har en tendens att försvinna lite extra fort som du vet. Nu sitter jag på tåget mot 08a land igen för plikten kallar. Tycker ju att jag precis åkte upp.😳

Undrar just när, och om, jag bjuds på lika vacker kväll som i går… Tror det blir väldigt svårt faktiskt.💕

Kram från Ingmarie

Alla dessa temperaturväxlingar

Springa och utegymma blir man varm av nästan oavsett temperatur. Simma också egentligen. Hade inga större problem med att hoppa i Källtorpssjön men det är det där med att gå upp ur vattnet igen som liksom är det ”besvärliga” och särskilt kalla. Speciellt när man hunnit bli ganska nedkyld. Nog är det något tokigt när det är varmare i sjön än på land i juli?



Trodde aldrig jag skulle tina upp igen. Krävdes många heta koppar kaffe och en liten powernap under flera lager filtar.  Men lagom till Swimrunpoddens Swimrun i Skrubba kom den där solen. Och även om det blev lite, lite svalt (för mig) på de sista simningarna så blev jag som alltid så där underbart härligt varm långt in i både själen och hjärtat av att springa, simma och hänga med dessa härliga människor. Nya såväl som gamla vänner. Swimrun är nämligen inte bara galet bra träning. Det är också oerhört socialt, inspirerande, äventyrligt och såklart skoj! 

Jag tror helt ärligt att om fler höll på med Swimrun, och yoga, så skulle världen bli både snällare, godare och roligare.💕
Kram från Ingmarie

Söndagsguldmix

Grannarna hade party i natt (tack och lov väldigt ovanligt) så min sömnbehovskvot var egentligen på tok för låg för att ens gå upp när klockan ringde. Men jag masade mig upp och gjorde som jag oftast gör alla andra söndagar. Yogade , käkade frukost, läste SvD och svirade om. Vägrade liksom låta deras tokerier förstöra min planerade dag. (Var väldigt sugen att ringa på och fråga om de var vakna och ville med ut men avstod…)

Segt att komma igång men jag var verkligen sugen på intervaller och lite annat. Tycker det blev en perfekt smått och gott blandning. Utan sockerkick.😜 Och det gick ruskigt bra!

20×60-30 sek. Intervaller på kuperade spår.


Utfall (200st) + burpees (32 st) på fotbollsplanen.


Core + resten av överkroppen på utegymet. (Ligger precis vid gräsplanerna och löpslingorna.)


Sen var jag lite trött… Pausade faktiskt en stund innan jag sprang sista biten hem. Kändes skönt att ”behöva” ta foto.😄


Men jag var inte riktigt klar där. Tog en rejäl återhämtningsdryck, fick med mig Anders, matlådor och leksaker (=simgrejer) och hojade bort till Hellasgården. Det där stället är som sagt var guld för idrottsnördar. Måste vara bästa i hela 08a land och det har absolut en av de bästa simsjöarna i landet.

I Hellas finns hyfsat bra mathak men dels är jag lite ekonomiskt sparsam (eller snål om man vill vara elak), dels vågade jag inte chansa på att matkön skulle vara tillräckligt kort och dels ville jag vara säker på att bli mätt. Och egen matlåda är faktiskt aldrig fel. Särskilt inte med fin utsikt och bästa sällskapet.


Kram från Ingmarie