Väljer att vara nöjd

Först vill jag tacka alla som kommenterat och delat med sig av sina egna erfarenhet efter gårdagens inlägg. TACK! Blir så glad över allt engagemang och alla snälla ord!
Jag vill även påpeka att jag inte på något vis är unik när det gäller det här med att “hålla i” trots motgångar. Världen är full av människor som strävar på dag ut och dag in med alla möjliga och omöjliga saker. Mitt är ju en ren lyxgrej vilket jag är väl medveten om.

Kloka Karen skrev en så klockren grej och som på något vis nog är vad det mångt och mycket ändå handlar om. Att kunna vara nöjd.

Det betyder inte att man nöjer sig med “vad som helst” eller ger upp utan mer om att man är nöjd med det man för tillfället har, accepterar hur det är för stunden och utgår från det. Ingen kan få eller uppnå allt alltid. Inte ens om man är multimiljardär.
Ta t.ex löpningen. När jag inte kunnat kuta har jag tjurat och ibland lipat några liter tårar ett (kort) tag men sen har jag vänt på det hela och tänkt att det säkerligen är någon mening med det också. Antagligen för att alternativet bara gör mig ännu mer illa. Ofta har jag lärt mig någon ny annan träningsform/övning och varje gång har jag absolut kommit på att det är själva löpningen jag suktar efter och behöver. Inte rekord, vinster eller ett visst antal kilometer.

Det där tänket har jag med mig i det mesta tror jag. Jobb t.ex. När jag blivit utan av någon anledning, som i vintras, så tänker jag att “vad bra! Nu kan jag hitta något nytt”. Hittills har det alltid funkat. Självklart finns det situationer när det där tänket inte hjälper eller funkar särskilt bra. Eller ens alls. Döden är ett sånt.

Simningen som ju funkade så bra innan axel-olyckan är ju si så där just nu. Jag har ingen talang i någonting faktiskt, om man bortser från att kunna babbla en massa, utan det är hårt arbete som gäller om jag ska komma framåt. Frågan är förresten om någon har “talang” för när man kollar framgångsrika människor så har i princip samtliga jobbat stenhårt för det de uppnått. Men hur som helst. Som jag ser det har jag då två val. Ge upp simningen för att slippa uppleva detta hiskeligt tråkiga trögtillstånd eller fortsätta kämpa på. Eftersom jag verkligen från djupet av mitt hjärta vill simma så är ju valet enkelt. Såklart jag harvar på. Jag har en plan för hur jag ska ta mig ur detta träsk, förutom att rehaba axeln vill säga, och det kommer att vända för det gör det alltid. Jag vet bara inte när. Det var i alla fall ljuvligt i vattnet i dag! Och jag kan ju simma även om det är mini-lite och superslow..

Löppasset var också underbart! Minst em gång/vecka tar jag “Maiden-rundan” Är helt säker på att alla de där galenbackarna gör mig ännu starkare. Och om inte så vet jag i alla fall att miljön gör mig löjligt lycklig och glad.

Träffade på denne lille filur också.😍

På tal om starkare och på tal om axeln. Nu är vi snart nere på golvet igen! 💪🏻

Kram från Ingmarie

Den där formen

20 minuter!
Så länge ville axeln simma i dag minsann!

Men milde himmel vad det var jobbigt. Den där simformen jag byggt upp genom många, många timmars jobb under många, många månader är plötsligt helt borta. På några veckor!  Märkligt att det går så snabbt att hamna i botten igen när det tar sån vansinnigt tid att komma upp. Fast det är klart. Ta sig uppåt är ju jobbigare. 😜

Cyklingen går däremot bättre och bättre. På så vis att det krävs mer och mer för att jag ska bli trött. Samma gym, samma cykel, samma vy men ny svett, nya intervaller och nya endorfiner.

Och nej, jag ska inte bli varken cyklist eller triathlet men det går inte att komma i från att cykla är ett grymt bra sätt att få till ett bra kondis-pass utan att slita på ben och rygg allt för mycket. ( I alla fall när hojen står stadigt stilla på marken och vurprisken är typ 0,00000000000001%…) Hjärta och lungor bryr sig ju liksom inte om på vilket sätt jag ser till att de får jobba extra. Inte svettproduktionen heller för den delen. Just den biten verkar jag vara konstant superbra på oavsett.

Kram från Ingmarie

Early morning med banrekord

Lördag och Park-run day igen. När klockan ringde vid 06 var jag lika osugen på att kuta 5 km “snabbt” som att skotta snö i -15 grader eller sortera gummiband. Ja du fattar. Typ inte alls. Men när jag nu ändå var vaken så var det ju lika bra att gå upp och göra mig redo. Kroppen är ju så ok den kan vara just nu, vädret varmt och skönt och banan på precis lagom uppvärmnings/nedjoggnings-avstånd. Dessutom hade snälla Mattias printat den där Barcoden som behövs för att bli registrerad så jag hade liksom inga bra ursäkter till att inte kuta.

Och tur var väl det för det gick bra! Med mina mått mätt vill säga. Banan är egentligen platt och lätt men man ska genom en knixig Z-kurva med en bro två gånger och upp för en rackarns backe till en loockout tre gånger så helt raketsnabb är den inte. Ta igen i en nedförsbacke/i medvinden det man förlorat uppför/i motvind går som bekant inte. Det finns t.o.m uträkningar på det. Hur som helst satte jag banrekord för ladies i min agegroup (=50-54 år), 14e totalt av alla 81, 2a av quinnorna och etta av alla i min agegroup. Så såklart jag är nöjd!

Och här får jag en kram av legenden Dough. 70 bast och den som fixar så gräset på ovalen i city alltid är klippt och styr upp olika träningarna bl.a där. En förebild!

Men jag är bara uppe i 76,20 % när det gäller åldersresultat så det finns att jobba på. Inte helt på det klara hur det räknas ut men man kan fuskläsa här. och här..

Innan klockan var 12 hade jag även hunnit städa, gå lång runda med Amber, gyma, gjort matlåda och parkerat mig på playan. Fördel med tidig lopp-start.😜

Så nu är vattenlöpningsbältet ännu lite mer slitet och ännu en bok är utläst.

Kram från Ingmarie

När rätt plan blir fel men ändå rätt

Tyckte jag hade en idiotsäker plan för i dag.Ta det lite easy med ett gympass och åka till Busselton för att slöa på stranden och plaska i vattnet innan mina vanliga duties.

På sätt och vis blev det så men ändå inte.

Jag var på gymet. Blev ett bra pass men utan att jag tog ut mig. Jag gillar förvisso att bli trött men jag gillar också att slöa och jag vet också att kroppen behöver återhämtning. Allt behöver och ska  liksom inte vara hårt och toksvettigt. Särskilt inte för axeln.😍

Och jag åkte till Busselton. Minns första gången jag och Anders kom dit och hur vansinnigt fint vi tyckte det var. Jag tycker fortfarande att det är minst lika fint och det var verkligen magiskt i dag. Varmt (34 grader), disigt och absolut vindstilla.

Vattnet kändes nära på ljummet och var så klart att jag kunde se tånaglarna! De som finns kvar vill säga…

Somnade minsann en stund efter lunchen. Visst har jag sagt att jag älskar power-naps? Och att jag tror det är superbra på alla sätt och vis? Läste, badade och läste lite till. Sen började det blåsa och plötsligt kändes det “kallt”. Jag tror jag börjar bli klen för “kallt” visade sig vara 28 grader… 😳😱 Så kom jag på att det fanns en bassäng jag inte testat, Busseltons Aquatic center, så jag drog dit. Och vilken hit! Jag kom precis när ett skolevent var slut och hade hela ute-härligheten för mig själv. (Finns inne-bassäng med men vem vill vara i den när man kan vara ute…? )

Två meter djup all around. Som gjort för vattenlöpning! Men du förstår va? Jag kunde ju absolut inte låta bli…

Vilken lycka! Faktiskt samma känsla som när jag kunnat springa efter att inte ha kunnat på ett tag. Du som vet vet vad jag menar. Jag lipade nästan där jag gled fram. Bara långsamt och bara 10 minuter. Men ändå. Jag simmade! Utan smärta!

När sen grannen kom in med en gigantisk korg med härliga grönsaker och himlen var en enda rosa färgexplosion då var dagen liksom maxad! Trots att den inte blev riktigt så som jag planerat.

Det är sådana här dagar som gör att jag är övertygad om att bara man vågar och kan vara lite flexibel and go with the flow så kan det hända magiska saker.😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Håller jag på att bli en osocial googlare?

Jag är helt förvånad över hur mycket olika guldkorn det kan finnas inom bara ett litet område om man bara kollar upp lite extra. Spelar nästan ingen roll var man är på vår jord. (Men jag vet undantag…)

Bara på den lilla fläck i Australien jag/vi har hållit till på finns det snudd på en outsinlig källa verkar det som. Det roliga är att jag tror jag vet, och har testat, bra mycket mer än vad många locals har. fast så brukar det vara. Som löpare är man en slags unik upptäckare. Ännu mer om man pysslar med swimrun!

Google har helt klart gjort det enklare för sådana som mig som gärna vill upptäcka omgivningarna till fots. Crooked Brook Forest ligger bara ca 25 km från Bunbury, vi har t.o.m åkt förbi det, men tack vare ovan nämnda google så fattade jag att där kunde man ju kuta!

Finns flera olika slags trail plus att Munda Biddi trail går rakt genom skogen så man kan hoppa på den. Det var också min tanke, och hade blivit så om jag hade börjat The Marri walk åt “rätt” håll, men det är inte alltid så glasklart när man är på plats som det är när man kollar på google maps. 😉

The Marri walk är en 10 km runda med minst sagt varierande underlag. Platt, djup sand, backar upp till himlen och ner igen, stenar, grus, mjuka skogsstigar, breda vägar, smala stigar, öppna fält, snåriga buskar och stora träd. Välmarkerat som attan, det fanns t.o.m kilometermarkeringar, men du vet hur det är. Man följer vägen. Särskilt om den är fin.

Efter ett bra tag märkte jag att markeringarna liksom aldrig kom men innan jag fattat att jag var fel hade jag fixat till en rejäl omväg. Men det var egentligen bara bra för jag ville ändå ha mer än “bara” 10 km.

Och det var även bra att det var lite knöligt så jag var tvungen att ta det lugnt för benen var en smula trötta sen i går. Nu hade jag ju liksom även brötet att skylla på när det gick i snigelfart. Skitig blir jag oavsett.

Men det var ändå ingen som såg mig, om man räknar bort de fem kängurur som skuttade förbi och jämte, för jag var typ helt ensam i skogen. Absolut trängselfritt på parkeringen…

Med tanke på att jag sen även valde en väldigt folktom strand skulle man ju kunna tro jag är värsta sortens enstöring, men faktum är att jag gillar att vara med mig själv! När jag sen är social är jag å andra sidan extremt social. Men dess emellan är jag gärna med bara mig själv faktiskt…

Inte ens på gymet snackade jag med någon när jag tänker efter. Men jag fånlog desto mer för axeln gör stora framsteg!

Och jag har ju Amber! Som förvisso är en hund men som ibland nog tror att hon är en groda.

I morgon ska jag i alla fall vara social som attan! Igen. 😄

Kram från Ingmarie

Måndag utan äventyr

Vissa dagar händer det verkligen inte mycket som egentligen är värt att skriva om. Vi har väl alla sådana dagar. De liksom bara rullar på i hyfsat jämn takt och det är bara bra. Mina sådana är ju dessutom ruskigt lyxiga just nu.

I dag var en sån mer “vanlig lagomdag”. Vakna, ge Amber mat, yoga och meditera, gå promenad med Amber, egen frukost, städa, lite datorjobb och sen gymet för bike-intervals och styrka. För den som är intresserad så körde jag 10 x 30-30 + 2 x 10 min + 12 x 30-30. Och nej jag har inte hällt något vatten på mig…

Axelrehab är väl kanske inte det roligaste man kan pyssla med men att känna att det går bättre och bättre är däremot skoj! Från “vägg-armhävningar” till “låd-armhävningar” är inte fy skam minsann! Men ännu vågar jag mig inte på de riktiga. Är ju rädd om både axeln och näsan…

Provade simma lite i dag också men helt klart går det någon gräns för axeln vid 15-16 minuter. Inte så den gör skitont eller hoppar fel men den protesterar. Och jag lyssnar. Tacksam för varje litet crawltag den ger mig.😍🙏🏻

Och fortsättningen på dagen? Handla, trädgårdsjobb, promenera med Amber, ge henne mat, duscha, ge mig själv mat, kolla nyheter och blogga. Typ.😍

Hur har din dag varit?

Kram från Ingmarie

Svettiga funderingar

Egentligen bryr jag mig inte men lite undrar jag allt vad gymfolket tänker då de ser mig svettas floder och hör mitt flås när jag kämpar med de där cykel-intervallerna. Nog för att en del verkar hyfsat seriösa men de flesta verkar också göra i princip allt för att undvika för hög puls, andnöd och svett. En del verkar t.o.m rädda för att svettas och ser verkligen till att AC:n får jobba hårt. Den roligaste snubben var nog han i Perth som varje gång han kört sina axelpress, eller vad det nu var, satte på den stora takfläkten på max samtidigt som han lyfte armarna för att lufta armhålorna. Nej jag skojar inte! Borde såklart ha både fotat och filmat men jag var så fascinerad att jag kom helt av mig. Men kanske jag kan (be)visa att det inte är ett dugg farligt att träna så man svettas utan det tvärtom ju är själva grejen och t.o.m meningen.

Fyrbenta Amber kan inte svettas så som vi tvåbenta gör, hundar svettas genom trampdynorna och tungan, men hade hon kunnat hade hon garanterat gjort det. Med glädje! Så där så det stänker som på mig. Hon älskar att kuta! Hon är så himla go och otroligt följsam, väluppfostrad och vansinnigt rolig!

Men hur mycket hon än älskar att härja runt så tar vi det varligt för hon är ingen ungdom längre . Även om hon nog tror det. Typ som mig när jag tänker efter.🙄😜 Men liksom jag är hon även duktig på att vila så vi reder oss fint.😍

Kram från Ingmarie

På egen hand

Så har min superhjälte åkt hemåt mot Sverige. Känns förstås fruktansvärt tomt och ensamt. Vi har ju hängt tillsammans mer eller mindre 24/7 i 6 veckor och plötsligt är det 0/0 i flera veckor framåt.😢

Allt är dock helt självvalt och det är ju inte precis första gången jag är soloresande. Jag kommer sakna Anders smärtsamt mycket varenda dag men ännu saknar jag inte vinter-Sverige. Det gör jag förresten aldrig när jag tänker efter… 🙄 Dessutom tror jag det är “nyttigt” både att vara ifrån varandra ett tag även om det är jobbigt samt att vara utan sällskap och s.a.s vara tvungen att klara sig själv. Att resa och göra saker tillsammans med någon är oftast roligast och bäst men varje gång jag gjort någon resa, eller något annat “ovant” på egen hand, så har jag lärt mig massor om mig själv och fått både bättre självkänsla och självförtroende. För mig innebär det en trygghet och en frihet att veta att jag faktiskt klarar av en hel del även utan sällskap.

Så nu får jag sitta på balkongen själv och kolla på hur de tränar Australisk fotboll mittemot. Och nej, jag fattar inte mycket.😜 Typ lika mycket som jag begriper mig på kricket.

På tisdag drar jag till fina Bunbury igen och där kommer det bli många kära återseende så solo är jag inte. Men tills dess är jag i Perth och den som inte kan roa sig här finns inte. Bara kolla på husväggar kan vara ett äventyr. En från början ful vägg eller liknande förvandlas nämligen ofta, ofta till en makalöst vacker tavla!

Och vill man träna är utbudet typ obegränsat oavsett vad man är sugen på. Jag valde gymet för att jobba vidare med axeln och svetta ner ännu en cykel.😜

Och att köra vattenlöpning i Beatty parks gigantiska anläggning. Fördelen med vattenlöpning är att man t.ex kan (tjuv)lyssna på en väldig massa roliga konversationer och kolla in när proffsen simmar. Finns en del såna här. Plus en massa vattenpolo!

Och vädret? Ingen risk för frostskador i alla fall.😍

Vilket är toppen tycker jag för i morgon är det ju Löpningens dag och den vill jag inte fira gåendes, frysandes och bandagerad som förra året. Nej jag ska svettas! Kutandes.

Kram från Ingmarie

Dax för Face your fears igen Ingmarie

När man skadat sig och haft ruskigt ont så är det alltid lite läskigt när man ska börja använda den stackars kroppsdelen igen.

Jag följer såklart alla råd och ordinationer från alla kloka människor, plus min egen intuition, men hur det än är så är det ju en “första gång” för en skadad kroppsdel att användas igen. Och det är läskigt oavsett hur mycket man vet att det är ok och t.o.m nödvändigt. Kanske är jag ovanligt mesig men så funkar i alla fall jag. Mesig och försiktig tills jag är på den säkra sidan igen.

Axeln måste användas och tränas upp om jag vill den ska funka igen. Och det vill jag ju! Så jag fortsätter göra “läskiga” grejer varje dag nu. Känner mig supermodig som vågar göra fjant-armhävningar mot en bänk.

För att inte tala om denna plank-variant!

Det där “hjulet” lät jag dock Anders leka med utan mitt sällskap…

Vattenlöpning har jag förvisso redan testat men inte i havet. Visst var det lugnt vatten men det var ändå jätteläskigt! Tror, som Anders så klokt påpekade, att det är ljudet av vågorna som är tuffast just nu eftersom det triggar minnet av olyckan. Men det kommer gå över. Jag har ju övervunnit min vattenskräck innan och i jämförelse är detta bara ett litet gupp på vägen. Och kolla min högerarm!!!

Kuta funkar däremot fint! Så länge det inte finns en massa jox i vägen jag kan snubbla över. Men det funkade tack och lov att skutta över ormen som ville över stigen precis när jag kom. Men jag har hört att det är extra bra att träna reaktionsförmågan när man är 50+.😄

Löprundan runt Lake Herdsman var förresten fantastisk! Another little hidden secret.

 

Hänga på beachen däremot är absolut befriat från både rädslor och läskigheter. Särskilt när man hänger tillsammans med sin superhjälte. Men i morgon åker han till Sverige och jag får klara mig själv… Det blir tufft! På många sätt och vis…

Kram från Ingmarie

Enochenhalv-axlad

För varje dag som gått sedan olyckan har axeln blivit bättre och bättre men det betyder dock inte att den är bra. Mitt rörelsemönster är högst begränsat och gör jag för mycket gör det ont på riktigt. Plus att eftersom jag aldrig varken varit med om detta, eller ens haft problem med en axel, så vet jag heller inte vad som är normalt eller hur man får den hel och glad igen. Nu är sjukvården här så himla smidig att läkaren fixade tid till en sjukgymnast på ett Sports medicine center direkt och i dag var det dax för visit!

Om det nu hade varit att jag hade känt mig hopplös och missmodig så hade Stacey som jag träffade garanterat ändrat på det. Whata girl! Hon höll på i över en timme med först behandling, sen övningar och hela tiden fyllde hon på med pepp om att det här kommer att bli bra! Det enda som krävs är tålamod och flitig rehab. Två av mina bästa grenar! 😜 Och det bästa? Jag får göra allt som inte gör ont. Eller som riskerar att jag vurpar.

Gymet kändes som en bra plats att öva vidare på.

Och är man ändå där kan man ju lika väl passa på att svetta ner den där hojen ännu lite mer.

Och lite senare även testa lite mer “ordentlig” poolrun nu när jag vet det är ok. Albany Leisure center  är förresten nog det enda stället på många mils avstånd som är mindre bra. Litet, trångt, halvsunkigt, dålig service och dessutom bara typ 12 m med tillräckligt djupt vatten för vattenlöpning. Men man får, och har, det inte roligare än man gör det och oavsett var det bättre än ingenting.

The Alkaline café däremot! Lika bra som förra gången! Faktiskt så bra att det är värt att åka till nästan andra sidan jorden för ett besök!

Kram från Ingmarie