Vad-lurad

Min lilla (nåja) fot är fortfarande ganska rund och stel men den blir gladare och gladare för varje dag! Särskilt efter specialrörlighets-övningarna jag fick av PT-Rafae i fredags.

Han fixade även så jag fick träningsvärken från hell i vaderna. Jag som trodde de var några av mina starkaste muskler! 😱 Men tji fick jag…. Rejält! Jag fuskar (såklart) ändå inte utan har gjort min läxa i dag. Det är faktiskt jättekul! Fast i ärlighetens namn tog jag det lite mer easy med de där vadövningarna än vad som var tänkt. Jag vill ju inte utmana de stackarna för mycket.

Märkligt nog känns inte vaderna jättemycket när jag kutar. I alla fall inte förrän efter ett tag. I slutet av dagens löptur gnällde de faktiskt ganska duktigt. Ja hela kroppen förresten om jag ska vara petig. Provade nämligen att springa lite längre och kunde ännu en gång konstatera att det där med “långt” är väldigt relativt. Just nu är 90 min. fullt tillräckligt. Kondis är verkligen en färskvara! Men fatta mig rätt, jag är jättetacksam!🙏🏻

Kram från Ingmarie

I stället för…

I dag skulle jag åkt till Finland för att köra Solvalla Swimrun i morgon. Det där loppet jag körde med Peter förra året och tokälskade!

Men du vet hur det kan bli. Man planerar, förbereder sig och laddar men så pang händer något och det blir inte alls så. Typ att man först snubblar och pajjar foten för att därefter operera käken, få ont i ryggen plus jobbar häcken av sig på sjukan. Och har det så pass besvärligt vecka ut och vecka in att träningen blir både kass och för skral för att kroppen ska mäkta med ett tufft Swimrun-race.

Så vad gör man/jag?

Jag deppar duktigt en stund och svär över orättvisorna (som ju egentligen bara är lyxproblem) och klurar sen ut hur det ska vända och bli så där bra igen. Sen börjar jag om! Och tar nya tag!

Så istället för en rolig resa med tävlingspirr har jag roat mig med annat. Som att börja träna med PT! Självklart har jag valt den bäste på bästa gymet. Jag tror stenhårt på det här och har redan fått många tips och aha-upplevelser För hur mycket jag än kört innan så finns det alltid nya grejer att lära sig! Och ffa behöver jag bli både utmanad och uppmuntrad. Något Rafael är extremt bra på. (Bland annat..)

Jag har även börjat simma lite mer strukturerat efter schema. Jättekul! Och jättejobbigt!

Hann dock inte till slutet av programmet för jag hade i ett svagt ögonblick lovat att jobba extra i kväll. Vilket ju är en slags träning det också. Åtminstone för skallen och för benen. Och det är i alla fall ingen som helst risk att somna även om timmen blir sen innan man får gå hem.

Nu tar jag helg!

Kram från Ingmarie

När en slöis goes svettbananas

Utbildningsdag på jobbet betyder mycket fika, mycket information och nya kunskaper och mycket nöta rumpa.

Superbra på alla sätt och vis men jag blir skittrött av såna dagar. Och slö! Jädrans vad jag fick kämpa emot för att inte åka hem direkt och lägga mig på soffan i stället för att dra till favvo-gymet.

Men det var en himlar tur att jag inte lydde latmasken för jösses vad bra det gick! Gick loss på i princip allt som var ledigt!

Inkl. boxsäcken. När jag lämnade tillbaka handskarna frågade han jag lånat dem av lite försynt om jag hade duschat på vägen!🤪😄💪🏻

Jag har sagt det förr och säger det igen. Kroppen är banne mig inte helt att lita på. I alla fall inte min.Särskilt inte i inspirerande miljö med alldeles för mycket fika i kroppen.

Kram från Ingmarie

Lättpåverkad

Jag har kommit på varför jag mått som jag gjort de senaste dagarna. Matt, trött, “korkad”, ännu mer trött och liksom avdomnad och avstannad i hela kroppen.

Jätteläskigt!

Att det skulle varit en infektion efter operationen avskrev både jag och tandis direkt helt enkelt för att inga sådana tecken finns. Inte heller att jag skulle vara i någon slags fortsatt “chocktillstånd”. (Det där att gå till tandis och bli opererad, särskilt inte när det handlar om att borra i själva kindbenet, är ju liksom inte min favvo-syssla…) Inte hade jag ont heller för jag tog ju painkillers.

Det var när en vän frågade om jag kände igen känslan som jag efter en stunds funderande kom på att jag faktiskt gjorde det. Det är ju exakt så här jag blir när jag tar painkillers! Jag tar bara smärtstillande tabletter i yttersta nödfall, sist var i januari när axeln slogs ur led, men skillnaden är att då har jag ju kunnat sova och jag har alltid tagit det skitlugnt. Det finns ju liksom en anledning till att man tar de där pillrena… Jag har aldrig jobbat och stressat med det där i kroppen. Förrän nu då. Vilket alltså inte var varken bra eller smart. Nu var det inga jättestarka grejer jag tagit, “bara” Panodil och Ipren, men det är potenta läkemedel och jag är dessutom vansinnigt lättpåverkad.

Jag vet att jag har rätt för jag har slutat ta och nu är jag i princip som vanligt. Dvs inte mer vimsig än jag brukar vara.🤪 Och kroppen känns liksom “påslagen” igen. Så oss mycket att jag kunnat träna både löpning, styrka och hot yoga!🙏🏻

Och fixa en massa hemma! Bl.a är mitt lilla målarrum nu helt klart!😍

Det som slagit mig ännu en gång är det här med hur lättvindigt en del tar på just ex. Panodil och Ipren. En del kan knapra i tid och otid men det är inget godis! Och ingen av dem är utan minst en biverkan. Precis som alla läkemedel förresten. Men det är förstås tur de finns. Åtminstone en del av dem.

Kram från Ingmarie

Gråmåndag

Jag vill inte tro det men jag inser att det är så. Hösten är på väg med sitt mörker och sin kyla.

Jag kan i och för sig tycka det är helt ok med höst. Den har sin charm med alla färger, friska luft och inneaktiviteter som börjar igen. (Däremot har jag extremt svår vinterallergi.)

Innesimningen är ju redan i full gång. Innegymandet också. Körde faktiskt båda i dag. Och jag har tänt varenda lampa i lyan!

Men trots denna mysighet, och trots den fantastiska sommar vi haft, så känner jag mig liksom snuvad. Här har jag gnetat på hela sommaren i landstingets kläder med hopp om några fina lediga veckor i mitten/slutet av augusti. Men vad händer? Ledigheten börjar med regn och efter bara någon vecka stupar jag och får en obrukbar fot. Borta var både de efterlängtade soldagarna och de långa springpassen i skogen. Kvar blev en, troligtvis två, DNS-lopp, noll dagar liggandes på en handduk i solen och noll löppass i skogen över 30 min.

Antagligen borde jag skämmas som gnäller men just nu tycker jag ändå lite synd om mig själv och har inte ens vett nog att känna någon skam.😳

Men även denna känsla av “snuvenhet” (tror inte det ordet finns i SAOL) kommer såklart gå över. Just för att det bara är en känsla och de kommer ju och går lite hur som helst beroende på hur mina tankar är. Men tankar kan man styra så jag fortsätter där och jobbar dem mot rätt väg igen. Och planerar flyktvägar.😍

Kram från Ingmarie

Viktigaste i dag

Det är nära nu! På söndag är det val och det kommer bli en rysare om du frågar mig. Tror aldrig jag varit så engagerad!
Så dagens viktigaste är inte att jag kunnat kuta hela 75 min utan smärta, att jag har köpt två par olika nya trailskor (som inte är Newton) som jag ska testa eller att jag kört ett riktigt bra gympass.

Nej, det viktigaste alla kategorier i dag är att lyssna på Svt1:s slutdebatt. (Går att lyssna på även i morgon såklart.)

Och att rösta på söndag.

Kram från Ingmarie

Sorglig men rolig dag

Det var med tungt sinne jag vinkade av alla mina vänner som ska köra ÖtillÖ i morgon. Jag ville ju så gärna vara med men foten har klart och tydligt sagt nej till att ens försöka ta sig fram 65 km. Eller 32.5 för den andra foten är ju också med.🤪. Och jag accepterar. Life goes on anyway. Önskar av hela mitt hjärta alla ett stort lycka till i morgon! Jag vet ju vilket jobb som ligger bakom till att bara tänka tanken på att ens vilja försöka komma med.

Jag kommer stå på Ornö tillsammans med Coach Ulf och heja allt vad jag kan i morgon! Och jag är säker på att min ersättare Anna är den bästa Micke kunde få! Nästa år hoppas jag dock att det är jag som åker med honom i bussen ut till “campen”. 🙏🏻

Men det är som sagt var bara att torka tårarna, snyta näsan och ta nya tag. Eller kanske snarare fortsätta där man är. Det svider över som mormor brukade säga. Det är ju dessutom inte första gången jag haft stolpe ut så jag vet att jag överlever och att det blir medvind igen. Det är en av fördelarna med att bli äldre. Man vet att inget varar för evigt. Inte ens en stukad fot och ett tungt hjärta.

Sen är jag ju faktiskt väldigt bra på att fokusera om, gilla läget och leka med det jag kan leka. För det är ju faktiskt det allt detta sportande är. En rolig lek! Som man absolut kan vara både tokfokuserad på, och 100% dedikerad till, men som man ändå kanske inte bör ta på allt för stort allvar… Åtminstone inte om man är “icke-proffs”. Kanske inte då heller förresten. Livet är ju väldigt mycket mer än enbart en grej.

Foten tyckte i alla fall att 45 min löpning var ganska ok att göra i dag.

Gyma har den okejat hela tiden. Om jag inte får för mig att hoppa enbenshopp eller något annat trams vill säga. Men det finns ju faktiskt miljarder andra grejer att roa sig med!

Min fina Ark-dräkt får ju inte heller vara med på ÖtillÖ-äventyret men vi tog oss i alla fall en vattenlöpningstur i Söderbysjön. Jättehärligt!

Dessutom börjar mitt målarrum bli nästan helt klart!💕🙏🏻

Kram från Ingmarie

Håller i och håller ut

Det här att köra många timmars vattenlöpning är inte enbart väldigt bra (alternativ) träning. Man lär sig som sagt var även att vara kissnödig länge (om nu det egentligen är så himla bra låter jag dock vara osagt) och man bygger pannben och karaktär i kubik! Tack och lov fick jag lite sällskap av bästa Kajsa den sista halvtimmen i dag så jag slapp bli allt för uttråkad och frustrerad över de tokstollar som envisas med att leka plasklekar i rundsims-banorna. 😳

Men fatta mig rätt! Jag gillar det ju egentligen! Det är väl bara nu det känns extra trist när planen var att tokladda inför The Race. Men vad är väl en bal på slottet när man har Eriksdalsbadet…? 🙄

Jag gör i alla fall mitt bästa för att piffa upp tillvaron så gott det går. Som att lasta lite mer vikt på kälken och se till att färgmatcha även de små detaljerna.🤪

Snart vänder det, för det gör det alltid förr eller senare oavsett, och då kommer jag vara extra taggad och pigg!

Kram från Ingmarie

En slags bakslag

Det här att gå och stå många timmar på hårda betonggolv non stop var inget min fot gillade.😱 Den blev genast bulltjock och oglad. Kände det redan i tisdags men trodde den liksom skulle vänja sig och bli glad igen av lite nattvila men icke… Nästan så den inte vill i skon…

Enl läkaren är det troligtvis inte själva stukningen som spökar utan att den blivit överansträngd och inflammerad av det där stågåpåbetonggolvutanvila. Det var ju nämligen inte så innan.

Så jag backar.och kör aktiviteter som inte belastar. Ja du vet sånt där som yoga, meditation och simning t.ex. Turligt nog är ju TS-träningen i full gång med inomhusträningen nu så trött kan jag bli även utan löparskor!

För att få tillgång till simbanor får man dock vara beredd på att både åka en bit, simma snortidigt som på måndagar alt toksent som i dag när vi började kl 20.30. Men det är värt att vänta en hel dag på detta! Snacka om uüberlyx!!!

Coach Tomas drillade oss väl under de där 90 min. När jag såg passet innan vi började så tänkte jag milde himmel hur ska det här gå men som alltid hade jag så fullt upp med att fokusera att tiden verkligen bara försvann! Och som alltid lärde jag mig (minst) ännu en ny grej! Tycker det är skitcoolt att få känna att jag utvecklas trots att jag väl inte direkt kan kallas ung och lovande längre.🤪 Age is just a number eller vad man nu brukar säga. 😄

Sen hjälper det ju till att det är 100% härliga människor som är med! Lena är en verkligen förebild som alltid gör mig glad i magen! Då gör det absolut ingenting att man kommer hem mitt i natten med blött hår och goggle-ögon.

Kram från Ingmarie

Innestart

Utesimsäsongen är absolut inte helt slut ännu men vare sig jag vill eller ej så börjar den ta slut och ett tecken (förutom att utebadet stängt) är att innesimningen börjar igen.

Måndagar med Coach Ulf och TS i höst innebär teknikträning med start i ottan. Nästan precis som de “riktiga” simmarna. 🤪 Man kan välja att vara med en eller flera gånger. Tanken är också att gruppen ska vara liten så man får mycket feedback. Det var skitjobbigt och en rejäl rivstart (läs chockstart) på veckan men också så himla skoj och såklart enormt “nyttigt”.

Det där med benspark är inte min starka sida men jädrans vad jag kämpade på! För dig som inte vet kan jag berätta att det är en pulshöjare som heter duga! Och vet du!? “Något” verkar ha hänt med foten när jag sprattlade för efteråt kändes den i princip inte alls. I går kväll hade jag så ont att jag inte kunde sova utan var “tvungen” ta en painkiller för att få åtminstone lite sömn. Då har jag ont! Och länge varar inte pillret för det känns fortfarande ganska ok!

Gympasset gick som tjohejsan och det funkade t o m med kälken! Med min dubbla vikt.💪🏻

Nu har jag förvisso även varit hos Kiropraktor-Micke men det var långt senare. Det största problemet han fixade var mitt vänsterben. Hela jag var ramsne som en krockad gammal bil och det är säkerligen pga både fallet och haltandet. Jag visste det egentligen innan för tröghetskänslan det ger när jag kutar är speciell och jag har upplevt det massor av gånger förr. Och det går att fixa! Foten blev justerad, lasrad, dry-needlad och masserad så nu är den ännu gladare! Få se hur länge och exakt hur glad den är i morgon när den ska användas många timmar på jobbet igen. 😱

Så nu undrar jag såklart om jag valde fel i går…

Kram från Ingmarie