Simning

Klenisen blir coachad

Enda gången jag känner att “åh vad skönt att komma ut” just nu, du vet så där på riktigt skönt med en känsla ända från själen, är som i dag efter ett Hot yoga pass plus en halvtimme i bastun. Det är minsann inte lätt att vara en klenis…

Det är hur som helst en himla tur att de båda finns och att det finns gott om dem. Annars hade jag väl aldrig tinat. Åtminstone inte innan juni. I bästa fall. Man kan ju inte vara riktigt säker ens då.😳

Varm och glad ända in i själen blir jag i alla fall alltid av att träna med Team Snabbare och Coach Ulf. Så mycket att jag tog en extra lektion i dag. Fast det var inte enbart för att bli glad. Jag behöver verkligen coachningen för även om jag “kan” simma nu så finns det massor att utveckla. Simning är skitsvårt om du frågar mig, det finns liksom alltid mer att lära sig och finslipa på, och jag får verkligen jobba stenhårt för minsta lilla framsteg. Men med Ulfs superba hjälp vet jag att det kommer hända grejer. Hjärnan fattar exakt hur det ska vara och se ut . Nu ska bara resten av kroppen också begripa.🤪 Öva, öva, öva!

Kram från Ingmarie

Nödlösningar

Jag vet att man inte kan göra något åt vädret men som det är nu påverkar det allt till det sämre.

Egentligen vill jag ju vara ute och göra mina aktiviteter. Jag t.o.m behöver det! Syret, ljuset, ljuden och friheten. Men när det snöregnar på tvären, ligger förrädiska isfläckar på marken och isen är tjock får jag välja inomhus. Det är ändå bättre än ingen träning alls. Löpband är inte superskoj men det är tur att de och innegym finns. Viss halkrisk finns dock, för jag svettas som i en bastu, men jag slipper i alla fall alla lager kläder, modd och att frysa.

Simbassäng inne är guld särskilt sådana här dagar. Där finns ju även (oftast) bastu! Och bara det här att träffa Team Snabbare-gänget gör att mina just nu väldigt få livsandar vaknar till liv en smula. Eller nej, snarare lika många smulor som i ett helt bageri!!!

Coach Ulf är outstanding och axeln klarade hela passet! Inkl. intervaller!

Nu hoppas jag denna glad-känsla håller i sig ett tag. 🙏🏻

Kram från Ingmarie

.

Glädjetankning pågår!

Här gäller det att fylla på med gladgrejer för att hålla både hjärtat och kroppen varm. Och om det är något jag är bra på så är det just det!

Även om jag innerligt ogillar snö och kyla så vill jag springa en sväng. Alternativet, att inte springa, är nämligen ofantligt mycket sämre. Tungt och trögt och ryggen var inte glad någonstans.

Men jag blev ändå väldigt mycket gladare och ingen kan väl påstå att jag är färglös.

Mat är viktigt. Och den ska vara både näringsrik, vego och god såklart. Sån som man alltid får på The plant. Dessutom är det ju väldigt lyxigt att slippa både laga maten och diska efter sig.

För att inte tala om hur lyxigt det är att ha finsällskap av Kenth. Mycket roliga planer på g i hans skalle. Sådana som liksom smittar av sig.😀

Sen har vi ju simningen. Är så himla tacksam att axeln kan och vill igen. Det är en smula stappligt fortfarande men jag har hopp om att det vänder snart. 30 minuter har jag kommit upp i utan att den gnäller. Den är liksom mer trött då och vill inte riktigt mer. Lika tacksam är jag över att bästa Carola ville och kunde hänga med mig. 🙏🏻💕

Kommer du ihåg att jag i går berättade att jag satt jämte en amerikan på planet mellan Singapore och Stockholm och att vi babblade hela tiden? Utom de timmar vi synk-sov. Jag är så sjukt imponerad och inspirerad av denne man! Han heter Sam förresten. Hans livsstory är otroligt fascinerande. Faktiskt helt makalös! Efter en svår livshändelse för flera år sedan bestämde han sig för att sluta jobba, sälja alla sina prylar, leva sitt liv fullt ut och bara resa runt. Han har bl.a levt med munkar i Australien och varit på platser jag aldrig hört talas om och upplevt saker som är få förunnat. Däremot har han aldrig varit i Europa, förrän nu då, och på söndag åker han till Jokkmokk för att åka hundsläde och bo i tält i 10 dagar. Hur coolt är inte det?  Och hur coolt är det inte att vi fortsatte babblandet om allt och inget i ännu fler timmar och jag vet nu att det kommer bli ännu fler. Tacksamhet över att ha fått träffa denne människa är inte ens ett tillräckligt ord.

Och här hemma har jag ju min Super-hero!

Kram från Ingmarie

Tillbaka till vad det nu kan kallas och ska bli

Jag är i grunden en positiv människa men att komma från +30 till -14… Jag är skeptisk.I alla fall är det jäkligt svårt för mig att se vad som skulle vara bra med detta..

Jag gillar det inte. Inte någonstans. Men nu är det som det är och det är bara att acceptera och gilla läget. Jag är tacksam för allt jag fått vara med om. Det är inte det. Men jag liksom dör en smula inuti av kylan och nej, jag tycker inte snö är vackert. För mig är det bara kallt, hårt och ovänligt. Dessutom tycker jag det är besvärligt med alla kläder.I grunden är jag nämligen en lat rackare.  Livet är betydligt mycket enklare med bara klänning och flip flops. T.o.m betydligt enklare.

Tack och och lov har jag ju mina knep och rutiner som funkar för att jag ska ta mig igenom även såna här “lyxproblem” utan att åter falla ner i det där hemska svarta hålet. För ja, så illa blir det om jag inte bryter en negativ tankespiral i tid. Depression är osynligt men inte desto mindre plågsamt. Har man någon gång varit där så gör man (nästan) vad som helst för att slippa det.

Meditation är ett “knep”. Hur det än är så är det ju i hjärnan det mesta startar så det gäller liksom att träna den så att den tänker “rätt”. Helst varje dag. For ever and ever and ever and ever.

Ett besök på Eriksdalsbadet med vattenlöpning, simning och bastu (vilken fantastisk uppfinning det är!) är en annan idiotsäker grej. Funkar alltid!

Påskliljor är heller aldrig fel. A-l-d-r-g!

Sen hade jag sån himla tur att hamna jämte en helt ofattbart intressant och trevlig amerikan på flyget mellan Singapore och Stockholm inklusive den där tekniska mellanlandningen i Moskva igen. (Den mellan Perth och Singapore innehöll mest tårar och snor. Så pass mycket att flygvärden blev lite orolig…)  Eller om det kanske var ödet för jag lyckades “uppgradera” mig bara ett par minuter innan boarding. Aldrig har en långflygning känts så kort! Vi babblade konstant om allt mellan kloster och vegoliv till resor, döden och bästa kaffet. Förutom de 5-6 timmar vi lyckades sova. (Något som heller i princip aldrig händer.) He made my day!

Nu tar jag en dag i taget. Redan om tre veckor väntar två nya resor. En kort och en lång. Jag ska även börja nytt jobb, börja en målarkurs och jag ska simcoachas. Och snart blir det säkert vår igen även om det känns en smula overkligt just nu…

 

Kram från Ingmarie

Söndagslycka!😍

Eller snarare vilkendagsomhelst-lycka!

I skrivande stund sitter jag på altanen för att fira och belöna mig med en sån här!

Och med tanke på att jag dricker öl, eller alkohol ö.h.t, max ena handens fingrar plus ena fotens tår i antal/år så förstår du att det varit en sån dag.

En superduperfilliduper-dag!

Nej jag har inte vunnit något lopp eller pengar så jag kan stanna här forever. Jag har inte fått något gratis (förutom läskande gott vatten och ruskigt gott kaffe hos Erikssons) eller ens blivit erbjuden sponsring av öronpetare. Men man kan vara förbenat glad, lycklig och tacksam ändå!

Det började tidigt. Strax efter 8 hämtade jag upp Mattias för en löptur. Vi gjorde det enkelt för oss och sprang utmed havet, runt piren i stan och sen tillbaka. Jag fullkomligt älskar dessa vyer!

Det var så härligt att jag fortsatte en extrarunda med Maidens backar. Kände mig stark och pigg hela vägen och den coola himlen bara förstärkte allt ännu mer.

Lite över två timmar med pigg kropp hela tiden blev det till slut vilket jag är supernöjd med!

Hängde en stund hos Erikssons, fixade i “min” trädgård, myste med Amber, åt lunch och hann med en liten powernap. Jag trodde jag var The Queen of powernaps men Amber slår mig utan tvekan med godstågs-längder alla veckans dagar.

Sen blev det gymet. När jag är där kör jag. Tre-fyra övningar för olika kroppsdelar per runda utan vila. Efter tre set/övning hittar jag på tre-fyra nya och sen tre-fyra nya o.s.v o.s.v. På 40 min. hinner man mycket när man inte håller på och vilar en massa. Och kolla här! We’re down on the floor!💪🏻

De där molnen på förmiddagen blev det inget av. Himlen blev åter klarblå och havet var så där vackert att man får ögonont.

Det visade sig dessutom att “någon” visst lagt våtdräkten i bilen. Wonder who…🙄🤪 Och en våtdräkt gör ju att man inte behöver sluta simma för att man fryser så… Tja… Du fattar va? Det var bara nödvändigt att få testa om axeln ville. Och kunde.

Den både ville och kunde! Fram och tillbaka till Dolphin Discovery center (ca 1000m) men sen “vågade” jag faktiskt inte mer. Behöver ju liksom inte spänna bågen för hårt och man ska sluta när det fortfarande känns bra tänker jag. För det gjorde det! Så där så jag nästan var lite förvånad själv!

Hela helgen har det varit ett stort party-event med mat, öl och häftig musik på Koombana beach så min lilla yogastund blev till cool och medryckande pop-music.

Trodde egentligen inte det var möjligt men jag kommer somna extra lycklig och tacksam i kväll. 😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Tre framsteg!

Tre framsteg på en och samma dag! Slå det den som kan!

Nu är det förstås inga stora märkvärdigheter jag snackar om. Särskilt inte varken för världen eller mänskligheten men för mig har det varit det. Och alla handlar om axeln och min skalle.

De två första var på gymet. Jag har inte vågat testa den “riktiga” plankan. Stå med raka armar är ju trots allt väldigt mycket enklare. Men i dag kände jag att det var dax. Och kolla!

På sidan också!

Den tredje var helt oplanerad. Hade tänkt simma i bassäng för vindarna var extra livliga i dag. Men jag ville först vara en stund vid havet så jag gick en lugn promenad utmed Back beach. Visst är havet fascinerande? Så mycket kraft men ändå så fridfullt och rogivande…

Sen vet jag inte vad som flög i mig. I stället för att åka till simbassängen åkte jag nämligen till Koombana beach, tog på mig baddräkt, badmössa och goggles, hoppade i och bara simmade! Vilket håll jag än tog tyckte jag det var medvind men det var såklart omöjligt. Jag guppade omkring som en liten fjäder men den var där igen! Känslan!

Jag var liksom ett med vattnet trots kastvindarna och enda anledningen till att jag till slut gick upp var för att det blev kallt. Inte för att axeln ledsnade. Eller för att jag blev rädd. Hurra!

Och nu är det soff-mys resten av kvällen med roligaste Amber-vovven i världen.❤️

Kram från Ingmarie

Väljer att vara nöjd

Först vill jag tacka alla som kommenterat och delat med sig av sina egna erfarenhet efter gårdagens inlägg. TACK! Blir så glad över allt engagemang och alla snälla ord!
Jag vill även påpeka att jag inte på något vis är unik när det gäller det här med att “hålla i” trots motgångar. Världen är full av människor som strävar på dag ut och dag in med alla möjliga och omöjliga saker. Mitt är ju en ren lyxgrej vilket jag är väl medveten om.

Kloka Karen skrev en så klockren grej och som på något vis nog är vad det mångt och mycket ändå handlar om. Att kunna vara nöjd.

Det betyder inte att man nöjer sig med “vad som helst” eller ger upp utan mer om att man är nöjd med det man för tillfället har, accepterar hur det är för stunden och utgår från det. Ingen kan få eller uppnå allt alltid. Inte ens om man är multimiljardär.
Ta t.ex löpningen. När jag inte kunnat kuta har jag tjurat och ibland lipat några liter tårar ett (kort) tag men sen har jag vänt på det hela och tänkt att det säkerligen är någon mening med det också. Antagligen för att alternativet bara gör mig ännu mer illa. Ofta har jag lärt mig någon ny annan träningsform/övning och varje gång har jag absolut kommit på att det är själva löpningen jag suktar efter och behöver. Inte rekord, vinster eller ett visst antal kilometer.

Det där tänket har jag med mig i det mesta tror jag. Jobb t.ex. När jag blivit utan av någon anledning, som i vintras, så tänker jag att “vad bra! Nu kan jag hitta något nytt”. Hittills har det alltid funkat. Självklart finns det situationer när det där tänket inte hjälper eller funkar särskilt bra. Eller ens alls. Döden är ett sånt.

Simningen som ju funkade så bra innan axel-olyckan är ju si så där just nu. Jag har ingen talang i någonting faktiskt, om man bortser från att kunna babbla en massa, utan det är hårt arbete som gäller om jag ska komma framåt. Frågan är förresten om någon har “talang” för när man kollar framgångsrika människor så har i princip samtliga jobbat stenhårt för det de uppnått. Men hur som helst. Som jag ser det har jag då två val. Ge upp simningen för att slippa uppleva detta hiskeligt tråkiga trögtillstånd eller fortsätta kämpa på. Eftersom jag verkligen från djupet av mitt hjärta vill simma så är ju valet enkelt. Såklart jag harvar på. Jag har en plan för hur jag ska ta mig ur detta träsk, förutom att rehaba axeln vill säga, och det kommer att vända för det gör det alltid. Jag vet bara inte när. Det var i alla fall ljuvligt i vattnet i dag! Och jag kan ju simma även om det är mini-lite och superslow..

Löppasset var också underbart! Minst em gång/vecka tar jag “Maiden-rundan” Är helt säker på att alla de där galenbackarna gör mig ännu starkare. Och om inte så vet jag i alla fall att miljön gör mig löjligt lycklig och glad.

Träffade på denne lille filur också.😍

På tal om starkare och på tal om axeln. Nu är vi snart nere på golvet igen! 💪🏻

Kram från Ingmarie

Den där formen

20 minuter!
Så länge ville axeln simma i dag minsann!

Men milde himmel vad det var jobbigt. Den där simformen jag byggt upp genom många, många timmars jobb under många, många månader är plötsligt helt borta. På några veckor!  Märkligt att det går så snabbt att hamna i botten igen när det tar sån vansinnigt tid att komma upp. Fast det är klart. Ta sig uppåt är ju jobbigare. 😜

Cyklingen går däremot bättre och bättre. På så vis att det krävs mer och mer för att jag ska bli trött. Samma gym, samma cykel, samma vy men ny svett, nya intervaller och nya endorfiner.

Och nej, jag ska inte bli varken cyklist eller triathlet men det går inte att komma i från att cykla är ett grymt bra sätt att få till ett bra kondis-pass utan att slita på ben och rygg allt för mycket. ( I alla fall när hojen står stadigt stilla på marken och vurprisken är typ 0,00000000000001%…) Hjärta och lungor bryr sig ju liksom inte om på vilket sätt jag ser till att de får jobba extra. Inte svettproduktionen heller för den delen. Just den biten verkar jag vara konstant superbra på oavsett.

Kram från Ingmarie

En tung, en lätt och delfiner

Jag är verkligen vansinnigt tacksam att axeln är så bra som den är och att jag kan simma lite igen. Verkligen, verkligen, verkligen tacksam. Men den lilla tid jag simmar är i ärlighetens namn ganska sega. Simning är som jag berättat innan inget som är “enkelt” för mig. Jag måste hålla i ordentligt och öva, öva, öva. Minst 3 ordentliga pass/ vecka. Minst. Här kan vi liksom snacka färskvara.

Men jag hoppas och tror ändå att jag inte är helt tillbaka på ruta 3 igen utan mer på ruta 5. (Av 10. Min egen skala.) D.v.s den när det liksom bara flyter fram och jag inte behöver kämpa så förbenat på att hålla reda på armar och ben för att få dem synkade. Det som krävs nu är tålamod, tålamod och ännu mer tålamod. Och inte stressa fram något som inte finns. Så fort det är möjligt kommer jag dock se till att få några PT-timmar så jag åter hittar tillbaka till rytmen och känslan. Och får bort de där “felen” jag börjat göra igen. Kanske det förresten bara är “bra” att det är lite segt för vem vet vad jag hittat på för tokigheter om det känts plättlätt? Kroppen är ju smart. Den känner dess ägare. 😜

Delfingänget kan däremot det där med att bara glida fram! De är så fina! Kom ett helt gäng förbi i dag men de är inte helt enkla att fånga på bild. Kanske kan du se några här?

Jag vet att den där seg- och osynk-känslan kan vara densamma när man inte kutat på ett tag. Det kan verkligen vara som om armar och ben lever olika liv och man liksom är tvådelad. Men just nu funkar den finfint! Jag fick med mig Mattias till Crooked Brook Forest där jag var i onsdags. Denna gången visste jag dock hur den där Munda Biddi trailen gick så ingen felspringning. Bara en massa kutande på perfekta vägar och en massa snack. Mest av mig är jag rädd för…

Och svett.

Kram från Ingmarie

När rätt plan blir fel men ändå rätt

Tyckte jag hade en idiotsäker plan för i dag.Ta det lite easy med ett gympass och åka till Busselton för att slöa på stranden och plaska i vattnet innan mina vanliga duties.

På sätt och vis blev det så men ändå inte.

Jag var på gymet. Blev ett bra pass men utan att jag tog ut mig. Jag gillar förvisso att bli trött men jag gillar också att slöa och jag vet också att kroppen behöver återhämtning. Allt behöver och ska  liksom inte vara hårt och toksvettigt. Särskilt inte för axeln.😍

Och jag åkte till Busselton. Minns första gången jag och Anders kom dit och hur vansinnigt fint vi tyckte det var. Jag tycker fortfarande att det är minst lika fint och det var verkligen magiskt i dag. Varmt (34 grader), disigt och absolut vindstilla.

Vattnet kändes nära på ljummet och var så klart att jag kunde se tånaglarna! De som finns kvar vill säga…

Somnade minsann en stund efter lunchen. Visst har jag sagt att jag älskar power-naps? Och att jag tror det är superbra på alla sätt och vis? Läste, badade och läste lite till. Sen började det blåsa och plötsligt kändes det “kallt”. Jag tror jag börjar bli klen för “kallt” visade sig vara 28 grader… 😳😱 Så kom jag på att det fanns en bassäng jag inte testat, Busseltons Aquatic center, så jag drog dit. Och vilken hit! Jag kom precis när ett skolevent var slut och hade hela ute-härligheten för mig själv. (Finns inne-bassäng med men vem vill vara i den när man kan vara ute…? )

Två meter djup all around. Som gjort för vattenlöpning! Men du förstår va? Jag kunde ju absolut inte låta bli…

Vilken lycka! Faktiskt samma känsla som när jag kunnat springa efter att inte ha kunnat på ett tag. Du som vet vet vad jag menar. Jag lipade nästan där jag gled fram. Bara långsamt och bara 10 minuter. Men ändå. Jag simmade! Utan smärta!

När sen grannen kom in med en gigantisk korg med härliga grönsaker och himlen var en enda rosa färgexplosion då var dagen liksom maxad! Trots att den inte blev riktigt så som jag planerat.

Det är sådana här dagar som gör att jag är övertygad om att bara man vågar och kan vara lite flexibel and go with the flow så kan det hända magiska saker.😍🙏🏻

Kram från Ingmarie