Hitta utrymme

På ett sätt tycker jag det var bättre förra gången jag var här. På ett annat sämre.

Förra gången var det väldigt mycket lugnare och det fanns alltid plats oavsett om det gällde bassängtid eller solstol. Nu finns inte ens en hyrbil ledig på 4-5v veckor framåt! Eftersom vi inte var så många så lärde vi också snabbt känna varandra. Spinningen var gratis och det var inte en massa extra “utomstående” grupper som var här. Samtidigt var det mer ödsligt, nedstängt, tomt och utbudet mindre.

I dag åkte ett stort gäng hem och det kom ett (minst) lika stort nytt gäng. På gott och ont. Jag gillar verkligen att vara här men ibland blir det en smula (för) mycket av allt. De flesta är lugna och sansade men en del stackare är så stressade att jag inte fattar hur de håller ihop!

Nu har jag ju inga problem varken med att finna eget space eller ta det lugnt. Mina morgnar vid havet är guld t ex. Varje morgon är unik och jag tröttnar nog aldrig!

I lilla Tuineje är det också lugnt och hela byn andas på något vis stillhet. Jag älskar att gå och kolla på husen där!

Att springa utan trängsel är plättlätt! Faktum är att det känns som det är ganska få som springer här om man räknar procentuellt. Eller så är jag bara ute på andra tider. Vem vet. För mig blev det i alla fall intervaller på “röda vägen” och trots att jag sprang där fram och tillbaka så träffade jag inte på en enda annan som kutade. Inte på vägen dit och hem heller förresten!

Första simpasset hade jag egen bana hela tiden. Väljer man rätt tid så blir det oftast så. Jättehärligt! Kändes riktigt bra faktiskt!

Andra simpasset blev en kort historia men dock med mycket space. Havet är ju liksom ganska stort. Det syns inte på bilderna men vågorna var ganska tuffa och jag har en extremt stor respekt för dem. Är jag dessutom enda simmaren så vågar jag inte så mycket. Men jag övervann min rädsla och var i en liten stund i alla fall! Allt räknas, eller hur?

Kram från Ingmarie

Sista passet

Inte sista passet som i ”sista passet här” utan som i ”sista coach-passet” denna omgången. På varje pass har mellan 20-35 pers kommit och det är väldigt mycket mer än någon trodde. Allra minst jag! (Hade trott max 10 i bästa fall.) Allt har gått hur bra som helst och jag är smått överväldigad över all positiv feedback jag fått. Värsta ego-boosten!🤩 Bara tacka och ta emot.🙏🏻

Sista passet blev en härlig distansrunda i bergen och på “röda vägen”.

“La Rambla” är samlingsplatsen


Direkt efter blev jag medbjuden av en deltagare att simma i havet med sällskap och sånt tackar jag inte nej till när solen steker. Det var tur också för hade jag väntat till senare hade jag garanterat bangat för då kom molnen. När molnen kommer blir det kallare (jo jag vet att allt är relativt🤪) och blir det kallare så börjar jag frysa och… ja du fattar.😀

Core kan man köra oavsett moln. Stephane bjöd på en del rejäla utmaningar och jag lärde mig några nya övningar. Kul! Denna är dock en gammal goding.

Mest otippade i dag, och vilken dag som helst förresten, var när det dundrade fram en hel drös av motorcyklar från “plattan”. Om jag fattade det rätt så var det en slags manifestation för att visa att alla Kanarieöarna håller ihop men jag kan också ha fattat helt fel. Det var i alla fall en slags positiv hyllning av något slag. Fattade dock inte riktigt vad de hade på just Playitas att göra. De kändes liksom lite felplacerade…

Kram från Ingmarie

Ensamt?

Jag har oräkneliga gånger fått frågan om det inte är svårt, tråkigt och/eller ensamt att resa solo? Svaret är nej.  Fatta mig rätt, jag har såklart jättegärna sällskap av t ex Anders men att inte ha resesällskap skulle aldrig stoppa mig från att resa.
Att resa på egen hand innebär att jag kan göra precis som jag vill, när jag vill och hur jag vill.
Jag kan också (oftast) välja om jag vill ha sällskap eller inte för som soloresare så känns det som att andra människor oftare kontakt. Men det kan vara inbillning för jag är ju inte direkt osocial när jag är på det humöret.🤪
Att resa till ett ställe som Playitas gör förstås också allt ännu enklare för här är det fullt med likasinnade!

Mitt pass i dag innehöll löpteknik och löpskolning. Jag kände mig inte helt nöjd med hur jag gjorde det, tyckte liksom mest jag svamlade en massa, och tänkte att det nog var jättekasst men ändå kom flera efteråt och sa att det var så bra och roligt. Festligt det där hur man upplever det och vad man kan inbilla sig…🙄😳 Sen kan det förstås vara tvärtom också!

Min egen träning blev först ett simpass och i dag frös jag inte! temperaturen i bassängen var klart mycket bättre än i måndags. Dessutom gick det ganska bra! 🥳

Sen körde jag ett spinningpass med nästan samma fina utsikt som förra gången jag var här. Massimo var oväntat hård och mina ben fick kämpa på bra. Några 120-130 rpm kunde jag dock aldrig få upp dem i hur gärna jag än ville. Hur är det ens möjligt? 😱😀

Sen gick jag direkt ner i havet. Hur ljuvligt som helst!

Kram från Ingmarie

 

Världsrekordsförsök

Det finns en man som heter Rait Ratasepp från som jag tills för bara någon dag sedan inte hade en aning om vem det var. Nu vet jag desto mer. Rait håller just här och nu håller på att sätta världsrekord med att göra flest Ironman på raken. Under 60 (!!!) dagar gör han en IM varje dag. Dvs simma 3,8 km, cykla 18 mil och springa 42,195 m (en mara) varje dag i 60 dagar. Han började den 5/10 och kommer sluta den 3/12. varje dag ser jag honom när han kutar och då ska man veta att han lufsar verkligen inte runt. Snitt-tid på maran ligger på 3.15 och hela distansen har han hittills gjort på under 11 timmar. Det är en bra tid om man gör det en gång. Att göra det 60 dagar på raken är snudd på ofattbart! Just nu är han inne på dag 35. Om några dagar har han slagit sitt gamla rekord som var 40 dagar. (Om jag fattat det rätt så är det nuvarande världrekordet 50 dagar på raken.) För att klara detta har han ett helt team på 50 pers och man kan följa allt på hans hemsida. Sjukt coolt att få följa detta! Och som sagt var helt ofattbart! Jag hoppas få byta några ord med honom när han är klar.

Själv kan jag inte ens tänka tanken på att göra en. Det är väl ffa cyklingen. Så dödens tråkigt! Sen hade jag antagligen frusit ihjäl redan på simningen. Pallade inte simma hela timmen i bassängen i dag för jag hackade tänder. (Hörde dock sen av Simcoachen att även hon hade frusit för det var ovanligt kallt! Så helt genomklen var jag väl kanske inte ändå…)

Faktum är att jag tyckte det var ungefär samma temperatur i havet. Swimrundräkten skyddar förvisso lite men långt ifrån som en vanlig våtdräkt. Det var i alla fall onekligen guppigare i havet! Och finare fiskar!

Jag har även lyxat till det lite extra i dag så nui vågar jag träna jämte andra igen.

Kram från Ingmarie

Ibland är även jag snabb

Innan kl var 13 hade jag hunnit;

  • Promenera till stranden, yoga och meditera🙏🏻
  • Heja på Light house run racet (nej jag var inte sugen på nästan 14 km full sula kl 8.15 men man ska väl aldrig säga aldrig…)
  • Äta frukost med denna magiska utsikten.

  • Vara med på ett superskoj danspass. Det är tur det inte var stilpoäng om jag säger så men jag hade garanterat vunnit första priset för gladast av alla om det funnits ett sådan!💃🏻

  • Kuta nästan en timme. Benen var inte de raskaste men märklig pigga och ostela trots gårdagen.

  • Köpa två dunkar vatten i närmsta byn och kånka hem dem.
  • Simma en timme och duscha för andra gången. Jag övade på det Simcoachen gick igenom med mig i onsdags men jag får ju lov att säga att det var ruskigt mycket enklare med henne vid kanten och direkt-feedback i öronen. (Man har headset då nämligen. Sjukt bra grej för man får feedback direkt!)

Sen blev det lunch. Och massagepistol. Inte för att jag har ont utan mer för den känns bra!

Jag väntade också. På bussen till Gran Tarajal. De går faktiskt hyfsat säkert och är enormt smidiga! Ca 30 kr tur och retur bara. Grymt bra. Man kan förstås springa dit också men just i dag hade jag bestämt mig för att 3 pass och träningsfri eftermiddag var en bra plan.

På 45 minuter hann jag gå runt nästan hela byn (den är alltså inte så stor), köpa tre (billiga) linne (hade glömt mina i garderoben hemma), köpa extra magnesium på apoteket och gå inom The Hippomercado för att köpa nötter och chips. Hann precis lagom tillbaka till buss-stationen innan bussen gick tillbaka.

Kram från Ingmarie

Vilken start!

Jag ska ärligt erkänna att jag mer än 13 gånger i går funderade på om det var rätt att åka hit. Du vet det där med tecken ,karma och olustkänsla. Var allt strul ett tecken på att jag inte skulle? hit

Nu vet jag att det var helt rätt! Jag älskar verkligen att vara här! Bergen, havet, solen, träningsmöjligheterna, maten och t o m boendet. Jag bor förvisso i “annexet” som är väldigt mycket mindre flådigt, plus att man får gå lite längre när man ska nyttja pool/gym/restaurang osv, men det är inte ens ett problem. Dessutom får jag lite extra träning. Haha.

Jag började dagen så som jag älskar att göra här. med en stunds yoga och meditation vid havet innan frukost.

Att springa här igen känns nästan “som hemma”. Så himla skönt att veta vart man ska och hur rundorna är!

 

Passade även på att reka lite goa backar inför nästa vecka. Den som inte blir trött av dem får göra bonusrundor och extra jägarvila tills benen blir asplöv. Eller så får jag bara gratulera till någon med ruskigt starka ben!

Körde även ett pass på det nyrenoverade gymet. Jättefint!

och testade den där braiga “massage-pistolen” som verkligen verkar kunna göra underverk! (Ja den får användas gratis!)

Efter lunch och en liten siesta i solen hoppade (nåja) jag i poolen. Simningen gick skittrögt men känslan av att vara i här igen slog allt!

Det simtröga hoppas jag få hjälp med redan i morgon. Är faktiskt lite nervös!

Kram från Ingmarie

På låtsas

När jag var liten hade jag massor av låtsas-kompisar. En del pratade jag utrikiska med. ( Ingen mer jag begrep dock vad som sas.🤪) De var oftast namnlösa och jag minns inte att de hade något egentligt utseende. De var liksom bara där. Som någon slags väsen.

Grejen är att jag har låtsaskompisar nu med men med viss skillnad. De jag nu låtsas jag har finns  på riktigt och jag pratar språk som de förstår. Det jag låtsas är att mina verkliga kompisar är med mig fastän de inte är det. Så det är väl egentligen inte låtsaskompisar utan mer kompisar som jag låtsas är med mig.🤩

Vem det är beror på situationen. Det är alltid människor jag gillar och ser upp till som är med mig i fantasin. I dag var t ex både Åsa och coach Ulf med på mitt simpass fastän de inte ens var i närheten. Jag jagade Åsas fötter och hörde Ulfs tips och pepp. Himla bra grej egentligen! Att bli låtsas-coachad! 😀 Fast i verkligheten är det såklart varken lika bra eller roligt som det riktiga.

Passet var hur som helst både skoj och tufft och jag fick ny energi för att klara av en tuff jobb-kväll.

Inte mycket kvar av lappen och det är antagligen bara jag som begriper vad det betyder…

Kram från Ingmarie

Måndags-konstaterande

Måndagens simpass med TS innebar en hel del roliga och utmanande övningar. Som att simma och blunda, göra kullerbyttor och andas så få andetag som möjligt med och utan leksaker på 25, 50 och 100 m. Riktigt kul och ffa nyttigt! Jag kan konstatera (än en gång) att jag simmar riktigt rakt, kan andas sällan men föredrar 3- eller 5-takt och att jag får rejäla kallsupar när jag ska göra volter.

På så vis är det enklare att kallsimma. Där handlar det mer om att bara fokusera på att andas lugnt. Och kolla på fåglarna.

Varmast i dag har helt klart gympasset varit. Den där höftlyft-maskinen kräver t.ex en hel del svett!

Kram från Ingmarie

Nästan som en startlista

Mitt jobb är lite som startlistan inför ett lopp. Det kan se bra ut på pappret med klara resultat men sen blir det helt annat i verkligheten. För saker händer och det är levande människor som springer. Inte några maskiner eller robotar.

Samma sak på mitt jobb. Det är människor det handlar om. Inga standardiserade program som tar si och så lång tid. Patienterna kan ha svår smärta, blöda, få blodtrycksfall eller för högt blodtryck, hjärtflimmer/fladder, må illa, få snedtändning, bli förvirrade, ha svårt att vakna, andnöd, slangar och infarter sluta fungera, kan inte kissa, få elektrolytrubbningar osv osv. Vår planering kan verka superbra på pappret (eller snarare i datorn) men sen är det alltid saker som händer och inget blir som man tänkt sig. Det är på något vis ”charmen” med denna typ av jobb, att aldrig riktigt veta, och man måste gilla att vara i ett halvständigt kaos. I dag var inget undantag… Men förr eller senare är jobb-passet slut och man får lämna över till nästa gäng.

Simningen är enklare på det viset. Man gör det som står på pappret och det enda som kan variera är väl egentligen känslan..

I dag var det ett tufft program men jag hade Åsa som sällskap och det var längesedan ett simpass kändes så kort! Tycker bara vi började sen var vi klara. Visst är det fascinerande!

Kram från Ingmarie

2020 års julklapp

Den som spar den har heter det ju. Förra julen fick vi presentkort på jobbet där vi kunde välja bland en massa olika grejer. Allt från ljusstakar och köksvågar till lakan och väskor.  Jag valde massage men det var först i dag jag utnyttjade den. Faktum är att det var ju egentligen alldeles väldigt perfekt! Mina ben känns förvisso oförklarligt pigga och fräscha men det blev en fin belöning till dem för att de alltid ställer upp! Jag borde helt klart göra det där oftare. Bara för att det är så skönt! I alla fall den typen av massage jag fick i dag. SPA-massage. Hur behagligt som helst!

Jag hade fintröjan på mig på gymet och jag tror banne mig den gav mig dubbel kraft! Allt gick lekande lätt!

Samma med simningen!

Och jag fattar (som så ofta) ingenting om hur kroppen är funtad. Eller är det månen som påverkar? Den är i alla fall vansinnigt vacker och enormt starkt lysande!

Brukar/brukade du få julklapp av ditt jobb?

Kram från Ingmarie