Resa

En påminnelse

De flesta vill inte varken tänka eller prata om döden men jag tillhör inte dem. För mig är döden en del av livet och vi kommer alla drabbas av dess närvaro förr eller senare. Att låtsas som att den inte finns tror jag inte gör den mindre hemsk, skrämmande eller sorglig. Tvärtom faktiskt. Jag tror det är viktigt att då och tänka på både sin egen och andras dödlighet. Har man pratat med sina nära om döden blir det förhoppningsvis lite mindre jobbigt. Att t.ex behöva ta olika beslut mitt i en sorg är oftast snudd på omöjligt.

Några kilometer upp mot berget, vid sidan om en stig, finns en sten som kanske ser liten ut och som om den legat där i evigheter. Men sanningen är att den bara legat där i drygt fem år och var så tung att det krävdes 5-6 man för att få dit den.

Stenen är där till minne av Pat och Connor. Mina vänner som så hastigt dog sommaren 2012. Far och son. Make och bror. Två liv som tog slut alldeles för tidigt och helt utan förvarning. Döden har ju den “förmågan”. Att dyka upp precis när, var och hur som helst. För mig är det viktigt att komma ihåg det. Att bli påmind om livets sårbarhet, att vi aldrig kan ta en livsdag för givet och hur viktigt det är att leva det liv man själv vill. Inte det som (man tror) förväntas av en.

Platsen är otroligt vacker och rofylld. Precis när jag kom dit föll några regndroppar och en stor rovfågel svävade ovanför mig. Det var helt stilla och ganska snart kom det solstrimmor genom molntäcket. Det kändes väldigt fint att vara där en liten stund. För att minnas och påminnas.

Löpturen till och från stenen var ljuvlig. Ljummen luft och precis som i går så luktade det så gott från naturen att jag nära på andades ihjäl mig.

Jag är lycklig här. Och såklart obeskrivbart tacksam att jag kan och får vara här.

Och jag är väldans glad över att ha så här många simbanor att välja mellan. Fick ju nästan beslutsångest!🤪

Kram från Ingmarie

Grått och blått

Jag hade planerat in en lite längre utflykt i dag men väderprognosen sa regn hela dagen med åska och hård vind fram på eftermiddagen. Dock skulle det vara hyfsat varmt men dra iväg och det blir storm lät ju si så där smart.

Morgonen bjöd mycket riktigt på regn(skurar). Och feta blygråa moln. Nu är ett av de tillfälle jag önskar jag kunde få med lukter via cybervärlden för milde himmel vilka dofter Moder jord bjöd på! Du vet så där så man bara vill andas in, in, in! Och även om jag är en solmänniska så får jag lov att säga att det var en extrem grå magi jag bjöds på. (Som aldrig kan bli helt rättvis på bild…) Grått kan verkligen, verkligen vara vackert!😍

Så jag ställde in långturen och åkte i stället till Botaniska trädgården.Tänkte att promenera där går ju fint även om det regnar lite. Har dessutom (märkligt nog) aldrig varit där. 😳 Tror att det är för att det tyvärr även finns ett zoo som jag aldrig skulle sätta ens min lilltå i. Men trädgården är gratis att gå omkring i och det finns inga instängda djur! Och jösses vilken pärla det är! Det är ju fortfarande “vinter” men det spelade ingen roll. Det var ljuvligt att se all fin natur, de olika trädgårdarna, den coola mini-järnvägen, konstverken och åter igen de där dofterna! Jag var helt lyrisk! Det måste vara bedövande vackert när allt grönskar.😍

Inte en regndroppe kom och ganska snart kom solen igen och himlen blev då där blå som den alltid blir inom kort här.

Nästa gång ska jag förresten testa några av alla de trails som ligger precis jämte trädgården.

Nästan lite plågsamt att se dem men dels hade jag inte spring-grejer med mig och dels hade jag bestämt mig för att inte kuta i dag. Kroppen känns hur bra som helst men just därför bromsar jag. Man ska absolut spänna bågen och utmana sig själv men är man oförsiktig kan man spänna för hårt just när det känns som bäst. Dumt att chansa tänker jag… Men jag har tränat. Ett bra styrkepass och ett extra långt underbart yoga-pass. Hel träningsvila har jag sällan behov av. Plus att det ju är skittråkigt. 🤪

Så det blev en fin utflykt ändå och den andra har jag ju kvar!😍

Kram från Ingmarie

Dagen efter-chill

Jag må vara galen och knäpp i någras (mångas?) ögon men jag är inte (helt) korkad.🤪 Kroppen och kroppen känns jättebra i dag men jag vet att den är sliten. Det här är ett klassiskt “dagenefter-tillstånd” och det är förrädiskt som fasen. I ärlighetens namn maxade jag ju inte direkt i går men jag maskade inte direkt heller. Och även om backarna och sanden sög så sliter det mindre på mig än om jag hade hamrat samma sträcka på platt asfalt. Jag fick inte ens en enda liten blåsa trots att mina skor innehöll en halv sandlåda när jag väl var klar. Det är märkligt!

Så även om energin är på topp har jag sansat mig. Har bl a hängt på Indian Pueblo cultural center. Jag missade tyvärr dans-uppträdandet men bara att vara där, läsa om deras kultur och kolla alla fina grejer räcker långt! Kommer man hit är detta ett måste-besök!

Personligen tycker jag det är bäst att kuta lite dagen efter ett lopp och sen hellre löpvila dag 2 eller 3. På mig verkar nämligen den ev stelheten vara värst efter 48 timmar så då är det skönt att inte behöva tvinga igång benen till någon “stötig” aktivitet.🤪 Så dagens lilla tur blev på platten nere vid floden. Vem som helst blir väl springsugen av detta?

Det går inte att varken sprada, bada eller simma i Rio Grande (too risky) men det är perfekt att yoga och meditera vid dess kant.

Simmade gjorde jag ändå. I sol-bassängen. Armarna behövde ju inte vila.

Kram från Ingmarie

Alltid är där något

Det var en smula segt att kuta i dag och har man en segdag så är de kuperade trailsen vid berget en extra utmaning. Men det är som det är. Gårdagen spelar säkert in. Benen ät ju som sagt var inte 50 längre.🤪 Energin är det inget fel på i alla fall och det finns verkligen otroligt många (vackra) anledningar till att uppleva lycka och glädje även med trötta ben. Eller hur?

Som t.ex nyckelpigan som gjorde mig sällskap i solstolen. Att kunna känna smaken av mat och lukten av gräs. Flowet under kvällens yogapass. Vänner. Ett avslutat skrivjobb och fler nya målarprojekt. Solnedgången och att det var 20 grader kl 18.

Kram från Ingmarie

El Cerro de Los Lunas

Trots att jag har höjdskräck så älskar jag berg! Särskilt när de är omgivna av vidder! Då känner jag mig både trygg och fri! Bergen i t ex Schweiz är fantastiska men efter en vecka omgiven av dem känner jag mig instängd. Fråga mig inte varför men det finns säkert någon bra bokstavskombination även för den “åkomman”.

Här finns massor av “fria” berg. Ett av dem ligger i El Cerro de Los Lunas Preserve. Ca 80 km söder om Albuquerque och strax utanför Los Lunas. Jag hade läst att den skulle vara utmanande men eftersom det går ett race där så är det ju inte omöjligt att kuta där och hela stället är känt för sina trails och vyer. Planen var i alla fall att jag skulle springa uppför i max 40 min och sen samma väg ner. Men du vet hur det kan bli med planer…

Det var skönt varmt redan när jag gav mig iväg. Bred fin grusväg som smalnade av allt eftersom den ringlade sig upp, upp, upp och delade sig lite hit och dit.

Det var krävande, såklart, men utsikten och känslan där uppe var värd varenda svettdroppe, andetag och hjärtslag!

Där och då bestämde jag mig för att kuta hela vägen ner på andra sidan och sen ta asfalten tillbaka till parkeringen. Dels för att jag var nyfiken, dels för att det kändes så bra i kroppen och dels för att vädret var ett typiskt Ingmarie-väder! Vatten hade jag med mig men jag insåg jag skulle behöva snåla och i värsta fall skulle det nog gå att fylla på vid “andra sidan”. Innan jag var tillbaka vid bilen alltså. Hade såklart med mig mer.

Så jag kutade vidare. Ner, ner, ner och precis som det stod i det där loppets banbeskrivning så skulle det mestadels vara djup sand och det var det! Kuta uppför där igen (banan går nämligen i princip samma väg tillbaka) är utan tvekan en galen utmaning! Nerför var det ju liksom bara att plumsa på. Och känna hur sanden sipprade in i skorna…😱

Sista 4-5 km gick på asfalt men var inte alls så platt som jag trodde. Men fram kom jag på hyfsat pigga ben, tom vattenflaska, en jäkla massa sand i skorna och så mycket svett i ögonen att jag hade svårt hålla dem öppna. Härligt!

Hängde kvar där en stund. Drack, stretchade och slöade. Om kroppen, knoppen och vädret vill då kanske jag kör hela banan nästa helg. Med service. 😀

Innan jag åkte dit hade jag googlat fram ett café jag var nyfiken på. För visst låter Europa. Coffee, Bakery. Tea. som ett spännande ställe att besöka mitt i New Mexicos desert.

Det var det! Och jag hade garanterat aldrig upptäckt det utan Google för det ligger utmed en evighetslång raka in the middle of absolutely nowhere.

Så himla gulligt och trevligt! Utan att tveka fixade de till en vego-måltid till mig som jag avnjöt ute i solen. Med utsikt mot hagarna och en traktor.

För den som undrar blev det ingen dusch förrän långt senare men då gjorde jag det å andra sidan dubbelt. Före, och efter, vattenlöpningspasset.

Kram från Ingmarie

Chillar med en ny mössa

Det är inte helt enkelt att hålla sig till planeringen när solen skiner och benen är fulla av spring. Trots gårdagen. Men ibland är jag klok som en uppslagsbok så jag höll mig långt från löparskorna så de inte skulle få mig till att hitta på bus. Jag vill verkligen inte riskera bli sjuk eller skadad pga att jag är övermodig. Hur det än är så är jag ju inte 50 längre och t o m jag begriper att kroppen behöver lite mer återhämtning nu. Man kan absolut köra hårda pass men man ska också vila hårt alt köra olika typer av träning. Ingen garanti för att hålla sig hel och frisk såklart men då har jag åtminstone inte varit direkt korkad. 🤪

Därmed inte sagt att vila = sitta still på rumpan även om jag även gjort det i dag. Jodå. Dels i solstolen och dels när jag skjutsade mina vänner till flygplatsen. Passade på att njuta lite extra av mitt favvo-berg från ett längre avstånd.

Förutom ett pass på gymet så invigde jag min nya fina sim-mössa jag fått av min coola vän Erin. ((Hon som simmar långa sträckor open water oavsett temperatur.)

Förhoppningsvis får jag inviga den där den hör hemma inom en inte allt för lång framtid.😍

Kram från Ingmarie

Vädersnurr

Det är väl egentligen en smula trist att skriva om väder men ibland är det bara så makalöst snurrigt att man liksom måste.

I går förmiddags när jag kutade här uppe vid berget blåste det minst sagt friskt. Turligt nog från väster för det betyder motvind nerför och medvind uppför. Betydligt värre, och jobbigare när det är tvärtom.🤪 Vinden tilltog mer och mer under dagen och “warning for winterstorm” dök upp både på stora blinkande vägskyltar, i radion och på väderkanalerna. Jodå, det finns skyltar och media-kanaler för det mesta. 😳 När jag senare på kvällen, strax efter kl 18 om man ska vara petig, kom ut från gymet efter vattenlöpning och ett yogapass hade hela Albuquerque förvandlats till en stor massiv vit snöhög! Under alla de gånger jag varit här har jag aldrig varit med om något liknande. Det var crazy! Så där så jag funderade på om jag skulle bli tvungen att sova över på gymet… Snön vräkte ner samtidigt som den hysteriskt yrde runt åt precis alla tänkbara håll. Att försöka få bilen ren från snön var lönlöst. Två sekunder efter ett bortstdrag och det var genast ett nytt tjockt lager. För en gång skull körde folk i krypfart (bilkörandet är annars oftast under all kritik här) och det låg bilar huller om buller på vägarna. Det var faktiskt lite läskigt för när Moder jord sätter in sin kraft har vi små ynka människoknytt ingenting att säga till om.

Men jag kom hem. Utan en skråma på varken mig eller bilen. Det går inte att visa med bilder hur det var men den lilla gången jag skottade fram försvann på några minuter. Snacka om meningslöst jobb.

I morse hade allt lugnat sig. Vinden hade mojnat, snön slutat falla och solen sken. Här uppe vid Foothills var vägarna helt isbeklädda och snön låg tung. Även på den glada, lekande flickan.

Jag gav mig på skottandet igen men struntade i att ta hela uppfarten. Solen sken som en strålkastare och när den är på det humöret då händer det nämligen grejer även med tjock is och tung snö. Och jag ville ju inte jobba i onödan en gång till. Även om det på sitt vis nog är bra träning.😄

Jag körde ner till floden, de stora vägarna var snustorra redan då, och sprang på stigarna där. De flesta var redan helt torrlagda och snöfria!

Vackert, eller hur? Mötte många andra löpare/hikare och ett gulligt litet ekipage på tre hjul.

Sprang även förbi (häst)gårdar så stora att jag nog hade gått vilse redan på uppfarten!

Frånsett att benen var som gjuten och förstelnad sirap så blev det en jättefin tur. Bara det att ha bergen som kuliss borde ju göra vem som helst lycklig! 😍

Och solen såklart!

När jag var tillbaka vid huset strax efter lunch var all is borta från vägarna överallt och uppfarten såg ut så här. Snacka om solkraft!

Och i utebassängen är det alltid sommar! Visst har jag sagt att jag älskar den?

Detta skiftande, och “dåliga”, väder som det varit sen jag kom hit kan jag inte minnas att det någonsin varit. Klimatet har helt klart påverkats och förändrats oavsett vad Åkesson, Trump och deras gelikar påstår. Och om man ska tro på väderprognoserna så blir det halvsommar och mer “vanligt” från måndag. Det tycker jag däremot låter väldans bra!

Så här ser det förresten ut nu i kväll.😍😍

Kram från Ingmarie

Variation de maximum!

Nere vid Rio Grande-floden är det inte bara platt och bra för att kuta intervaller. Där finns även ett (nästan) evighetslångt trailsystem som är både vackert, roligt och perfekt när man vill slippa backar!

På sommaren skyddar träden mot solen och nu på vintern gör de att det blir mer lä om vinden ligger på. Och sol får man ändå! (Och nej, det är inte lämpligt varken för sim eller sprada just där om du nu undrar.)

Där är verkligen inte mycket bröte på stigarna men är man en snubbel-maja så är man. Så på något vis lyckades jag snubbla på “något” och falla pladask på marken. Turligt nog är där mjukt att trilla så det enda som väl egentligen hände var att jag blev lite allmänt omtumlad och fick en bula på underbenet.😳

Men det gick bra att fortsätta kuta så jag är inte orolig.

Dessutom hade jag planerat löpvila i dag. Efter att ha sett väderprognosen. En rejäl vinter-storm drog nämligen över oss i går kväll och ffa i natt. Vi snackar riktig s-t-o-r-m med röd big, big varningsflagga. Så här såg det ut när det började dra in i går. Jag lovar att inte ens en tjuv ville vara ute när det senare drog på.

Så i morse skottade jag snö! På hela uppfarten! Det bra är att snön är puderlätt och på någon timme smälter den bort direkt.

Vid lunch sken solen igen!

Så där kan det vara här på vintern. Snöskottning på morgonen och shorts på eftermiddagen.🤪 Eller varför inte en timmes simning ute i magi-bassängen!? Ser du röken?

Planen var att simma i en Master-grupp men instruktören dök aldrig upp.😱 Så vi (tappra) simmade själva och det gick hur bra som helst det också! När jag var klar hade handduken frusit till is (!!!) men vattnet alltså! Så skönt!

Ombyte förnöjer heter det ju och i kväll ser det ut så här.❤️

Kram från Ingmarie

Anledningarna

Så vad gör jag då här. Själv. Förutom att träna., dricka kaffe, äter bagels och träffar vänner jag inte sett på länge vill säga.

Well, som de säger här i Amerikat, a little bit of this and a little bit of that.

• I’m house-sitting. Eller kanske jag ska kalla det “Estate-sittning”. Huset har tre våningar. Det finns bio-salong, swimming-pool, biljardrum, x antal sovrum, play-room och (om jag inte missat något) åtta badrum m.m m.m. Ja du fattar va? Och nej, jag känner mig inte ensam och jag är inte rädd. Förutom att det är vansinnigt vackert både inne och ute så känner jag att huset och bergen skyddar mig mot ev otäckheter. Dessutom är jag säker på att både Pat och Connor finns kvar i huset, om än i en annan form, och ser till att jag är trygg.🙏🏻

• Jag mediterar och yogar förvisso varje dag hemma också men här blir det ännu mer. Ibland även ute.😍🙏🏻 Tanken är att jag ska försöka lära mig att bli ännu bättre på att vara i nuet och att kunna tagga ner. både effektivare och snabbare. Stress är förödande för både kropp och själ och jag vill vara självsnäll. Inte självtaskig. På köpet lär jag komma på ännu mer om mig själv. Meditation har nämligen ofta den effekten. 😍

• Med i mitt bagage hade jag två blanka akvarell-och skrivböcker och en väska med målargrejor. Jag har ingen som helst plan på att göra något särskilt med dem mer än att måla och skriva det som kommer av känslan som är, och blir, för stunden. Ibland blir det mycket, ibland lite. Ibland blir det något “bra” direkt. Ibland blir det helknasigt och ibland blir det fascinerande fult! Men det blir något varje dag.😍

• Varje dag läser jag, eller lyssnar på, något nytt så jag lär mig minst en ny grej varje dag. Just nu har jag nördat in mig på cellen, hur stress påverkar oss, hormoner och hur man kan bromsa åldrandet. Extremt intressant! Och det finns så mycket att lära där att jag kanske inte kommer vidare till några fler ämne.😄 Rekommenderar f.ö detta podd-avsnitt, där Jonas Bohr gästar Colting, om du är det minsta intresserad av träning när man blivit 40+. Dravlet i början får man stå ut med.😜

• Men mest bara är jag. Här. Nu. Pausar helt enkelt. Skalar av, gör livet enkelt och hänger mestadels bara med mig själv. Och Albuquerque är, för mig, ett väldigt bra ställe att göra det på. Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad det är med detta land, och särskilt denna plats, jag dras till så mycket. Men något är det. Ända sedan jag lämnade Albuquerque förra gången för drygt tre år sedan har jag längtat tillbaka. Varje dag! Och nej, jag överdriver inte. Jag älskar helt enkelt denna del av jorden med sitt ljus, sina skiftningar, bergen och vidderna. Simple as that.

T.o.m när stormen rasar så dörrarna dallrar gillar jag det!

Förmiddagen var ljuvlig men nu är det “a huge winterstorm-warning”. Och det kommer vända lika fort som det kom. Tillbaka igen till blå himmel och sol.

Tills dess myser och målar jag framför brasan.🙏🏻💕

Kram från Ingmarie

Lyllos mig

Alltså det är verkligen lyllos mig att vara här! Så där så jag nästan blir avis på mig själv.🤪 Jag älskar Sandia berget och alla dess triljoner trails. En av dem, nr 365, börjar precis utanför huset. Sen kan man kuta precis hur länge som man vill. Och orkar. Backar på höghöjd är inte att leka med men hår det upp så går det ner och jädrans vad det kan gå undan då! Men jag tar mig tid att pausa och bara vara också.

Det är ännu bara februari och vädret kan växla fortare än snabbt. Men det bra är att det mindre roliga vädret aldrig stannar särskilt länge. Oavsett så kommer ute-poolen få många besök av mig från nu! Så ljuvligt!

Kram från Ingmarie