New York dag 2

En sak är säker i denna stad. Man får väldigt mycket gratismotion. Åtminstone om man hänger med oss. Mina stackars fötter har knatat ca 32 000 steg bara i dag. Men det inkluderar i och för sig även ett ganska rejält löppass in the park. Helt oplanerat så fick jag intervall-feeling och såna känslor ska man ju inte nonchalera!

Resten av dagen har fötterna fått traska i mer normal gångfart men det hjälps inte. De är trötta nu ändå.

Vi har t.ex gått hela High line med sina coola vyer och roliga små konstverk. Varför finns inget sånt här i Sverige? Eller har jag missat något?

Bilparkering a la NY

Bilparkering à la NY

Vi tog tuben till Brooklyn och gick sen tillbaka över Brooklyn Bridge som jag f.ö anser vara en av de häftigaste upplevelserna i denna stad. Och visst blev det extra effektfullt med dimman?

Sen har vi traskat på en himla massa andra ställen såklart. Och käkat förstås. Vi hittade vår lunch under jord i dag. Så galet gott!

Och fikat på a top rated café. Vi förstod varför…

Nu ligger fötterna på snabbladdning. Bara hoppas de hinner bli redo för morgondagen.

Kram från Ingmarie

New York dag 1

Gårdagens seg-resa är glömd och förlåten efter en många timmars god nattsömn och furstlig (homemade) breakfast i lyxsviten. T.o.m morgonrockarna är så där extra suuuuperlyxiga! (Men nej, vi vann inga miljoner på Triss-lotterna…)

Tur vi vaknade tidigt för det är mycket som ska hinnas med i denna galna, fascinerande, coola, magiska, roliga och ofattbara stad som aldrig sover. Jag tycker det är helt obegripligt hur man kan klämma ihop allt som finns här på en och samma lilla plätt. Att den inte sjunker! Det är en himla tur att Central Park finns för annars vet jag inte om jag skulle pallat ens ett dygn här. Fatta mig rätt, jag gillar NY massor även om den kanske inte är min absoluta favvostad. Kan inte ens komma ihåg hur många gånger jag varit här men första gången var i alla fall 1991. Mycket är sig likt men mycket har också förändrats. Jag återkommer till det. Utan Central Park skulle det hur som helst bli snudd på omöjligt att kuta här och jag skulle få ännu svårare att andas. Hur mycket skit det finns i luften här vill jag inte ens veta. NY-borna har nog inte de sundaste lungorna… Genom åren har jag sprungit oräkneliga varv i den där parken och jag kan nog våga påstå att jag varit på de flesta vägarna och stigarna vid det här lager men ändå känns varje gång lika häftigt. Denna gången bor vi dessutom i princip next door.

Vi startade tillsammans men sen drog jag på mitt håll och Anders på sitt. Någon måtta på umgängestid får det ju lov att vara.🤪

Jag tog mig bort till The reservoir och vidare på grusvägarna. Jag skulle inte vilja kuta här varje dag året runt men jag älskar det lika mycket varje gång jag är här. Precis som det mesta i NY så känns det som att vara med i en film.

En annan grej jag älskar att göra här är att ta (gratis)färjan till Staten Island fram och tillbaka. Så jag drog med hela gänget på en tur. Mamma, (såklart för det är ju henne vi ska fira extra alla dessa dagar) Ulf, Markus, Daniel och Anders.

Vyn när man kommer tillbaka är oslagbar och så galet cool tycker jag!

En av de saker som förändrats här är Ground Zero. Eller rättare sagt, det är en ny grej. Jag var faktiskt uppe i ett av WTC-tornen när de fanns och även om det i sig var hur coolt som helst så är jag förstås extra tacksam med facit i hand. Förra gången vi var här var allt mest bara en byggplats och inte mycket att se. Nu finns både One World Trade Center, Museum och en fin park med två “vattenfalls-pooler”. Hur hemskt och förskräckligt det hela än är så har det på något vis blivit något väldigt fint. Terroristerna må ha skapat skräck och förödelse men de “vann” liksom inte.

Ätit har vi förstås också gjort. Helt ärligt så tror jag man skulle kunna äta på ett nytt vegohak varje dag om man bodde här ett år. I dag blev det lunch på Terri. Vi kan väl säga som så här att det mmmmm:ades mycket och jag är fortfarande mätt.😍

Vi har även tittat lågt och tittat högt. Nackrörlighet är viktigt i denna staden.

Union Square är ett annat av mina favvoställen här. Fråga mig inte varför. Jag bara gillar det! Alltid massor som händer och liksom både mysigt och roligt!

Plus att en av de bästa Sportbutikerna jag vet finns där. Och det slutade som typ alltid…

Det har blivit många trampade steg i dag trots att vi “fuskat” med tuben men jag ville ändå inviga hotellgymet för vem vet hur morgondagen blir?

Kram från Ingmarie

Långfärd

Jag trodde i min enfald att en trip till NY skulle vara en baggis i jämförelse med t ex en resa till Australien. Men tänk så fel jag kan ha…

Dagen, som nu egentligen är gårdagen, började vid 5.30. Fortsatte med flygtaxi vars chaffis verkade ha sin första dag på jobbet. Men vi fick extra många kilometer för pengarna och hann precis i tid till Arlanda. Denna gången flög vi med ett bolag vi inte åkt med innan och kanske det bara blir hem också. Rörig incheckning, dålig info och överfullt plan på första sträckan.Men maten var ovanligt god! Liksom kaffet när vi väntade.

Men värst var ändå när vi väl kom hit. Jag begriper verkligen inte hur ett så “modernt” land som USA kan ha så vansinnigt omoderna och ostrukturerade flygplatser. Nu har man börjat med att man själv ska checka in sig via skärmar när man anländer. Du vet det vanliga med visa pass, fylla i adress var man ska bo, fotas, ta fingeravtryck och garantera att man inte är varken terrorist, har vapen eller har med sig växter.

Min första reaktion var att tjoho nu kommer det äntligen gå lite smidigare. Kanske det blir i våra nästa liv. Köerna till passkontrollerna var lika långa som alltid, vakterna lika sura som alltid, väntan lika oändligt lång som alltid och proceduren med frågor, foto, fingeravtryck och bla bla precis densamma trots att vi ju gjort det en gång innan. Anledningen? Dels beror det på olika ESTA-regler och dels på att på självservice-skärmen tas bara 4 fingeravtryck men det krävs 10. Jösses liksom.

Det tog över en timme bara att ta sig genom det där. Lägg sen till en evighetslång shuttlebuss-tur i rusningstrafik och det blir plötsligt 4 timmar från det att vi steg av planet. Det är banne mig inte riktigt klokt!

Men precis när jag nästan inte orkade mer så kom ett mirakel. Vi blev uppgraderade till värsta bästa sviten utan ett öres extra kostnad! Tror aldrig jag bott på tjusigare hotell!

Och även om staden aldrig sover så ska då jag göra det nu! Ovaggad!

Kram från Ingmarie

Bakvänt

Vårsolen är här i 08a land i dag igen och även om vindarna emellanåt varit isande kalla så hjälper den då mitt välbefinnande massor åt det positiva hållet.

Ändå har jag varit mer inne än ute i dag. Frivilligt!😱

Dels har jag härjat här inne.

Hade både klass och körde eget. Sen drog jag direkt till Eriksdalsbadet.. Där “måste” man liksom vara inne om man inte vill torrsimma ute vill säga. Och det vill jag inte.

I dag var det betydligt mer plats mot i går i alla banor och bassänger. Lyxigt värre!

Har även varit hos bästa Kiropraktor-Micke för lite fix innan NY-resan i morgon. Han fixade även till ett par specialgjorda flip-flops till mig!

Tror dock de får stanna hemma för varmt kommer det inte att bli…

Kram från Ingmarie

Tillbaka till vad det nu kan kallas och ska bli

Jag är i grunden en positiv människa men att komma från +30 till -14… Jag är skeptisk.I alla fall är det jäkligt svårt för mig att se vad som skulle vara bra med detta..

Jag gillar det inte. Inte någonstans. Men nu är det som det är och det är bara att acceptera och gilla läget. Jag är tacksam för allt jag fått vara med om. Det är inte det. Men jag liksom dör en smula inuti av kylan och nej, jag tycker inte snö är vackert. För mig är det bara kallt, hårt och ovänligt. Dessutom tycker jag det är besvärligt med alla kläder.I grunden är jag nämligen en lat rackare.  Livet är betydligt mycket enklare med bara klänning och flip flops. T.o.m betydligt enklare.

Tack och och lov har jag ju mina knep och rutiner som funkar för att jag ska ta mig igenom även såna här “lyxproblem” utan att åter falla ner i det där hemska svarta hålet. För ja, så illa blir det om jag inte bryter en negativ tankespiral i tid. Depression är osynligt men inte desto mindre plågsamt. Har man någon gång varit där så gör man (nästan) vad som helst för att slippa det.

Meditation är ett “knep”. Hur det än är så är det ju i hjärnan det mesta startar så det gäller liksom att träna den så att den tänker “rätt”. Helst varje dag. For ever and ever and ever and ever.

Ett besök på Eriksdalsbadet med vattenlöpning, simning och bastu (vilken fantastisk uppfinning det är!) är en annan idiotsäker grej. Funkar alltid!

Påskliljor är heller aldrig fel. A-l-d-r-g!

Sen hade jag sån himla tur att hamna jämte en helt ofattbart intressant och trevlig amerikan på flyget mellan Singapore och Stockholm inklusive den där tekniska mellanlandningen i Moskva igen. (Den mellan Perth och Singapore innehöll mest tårar och snor. Så pass mycket att flygvärden blev lite orolig…)  Eller om det kanske var ödet för jag lyckades “uppgradera” mig bara ett par minuter innan boarding. Aldrig har en långflygning känts så kort! Vi babblade konstant om allt mellan kloster och vegoliv till resor, döden och bästa kaffet. Förutom de 5-6 timmar vi lyckades sova. (Något som heller i princip aldrig händer.) He made my day!

Nu tar jag en dag i taget. Redan om tre veckor väntar två nya resor. En kort och en lång. Jag ska även börja nytt jobb, börja en målarkurs och jag ska simcoachas. Och snart blir det säkert vår igen även om det känns en smula overkligt just nu…

 

Kram från Ingmarie

Don’t cry because it’s over Ingmarie…

…Smile because it happened.

Tro mig. Jag försöker. Men det är med stor sorg i hjärtat jag lämnar Bunbury och västra Australien i dag. Jag kommer sakna allt och alla. Finns liksom inget här jag inte gillar. Landskapet, människorna, vädret, maten, lukterna och den avslappnade stämningen. Allt ! Älskar det!

Innan jag ska de 20 milen till flygplatsen i Perth, och sen den halva evighetsresan till 08a land, har jag i alla fall hunnit med att yoga, promenad med Amber, altanfrukost och ännu en löptur i solen.

Gjorde mitt bästa för att bunkra som attan för jag vet ju vilket busväder som väntar i 08a-land. Helt ärligt begriper jag inte hur min stackars kropp ska klara den Sibirienkyla som verkat dra in när den är van vid detta!

Jag vet att jag inte ska gnälla, och jag är obeskrivbart tacksam för denna tiden, men ibland gråter även mitt hjärta.

Så från djupet av detta (sorgsna) hjärta säger jag tack, tack, tack till Bunbury, västra Australien, alla människor och alla djur jag lärt känna. Jag kommer sakna er innerligt! ❤ Särskilt Amber…

Kram från Ingmarie

Enkelt och bra

Jag har så himla svårt att begripa hur varje dag här kan gå så vansinnigt fort när jag liksom inte “gör” något. Sure, jag har ju mina duties med Amber, huset och trädgården men det är varken betungande eller tar särskilt lång tid. Dessemellan leker, slöar och läser jag ju mest.

Som t.ex kuta hemmasnickrade intervaller runt the swamp. Jag vet att många är seriösa och kör efter strikt program inför ett mål. Jag kör i princip enbart på känsla. Dels för att jag inte har något riktigt “mål”, har ju kommit på att spontananmälan verkar vara min grej, och dels har jag helt enkelt inte lust att vara för styrd just nu. Men vem vet. Jag kanske blir med coach någon gång igen. När jag blir trött på mina egna pass eller behöver ny inspiration. Som det är nu så tycker jag dock jag lyckas bra med båda.😍 Hopp&skutt-övningarna blir dessutom extra skojiga (och jobbiga) med Amber som sällskap för hon vill att jag samtidigt ska kasta pinnar och leka med henne. Vilket jag såklart gärna gör!

Vet inte hur många böcker jag plöjt igenom här men tror jag är inne på minst den 10e nu. Jag älskar det! Bara grotta in sig och liksom få vara i två världar samtidigt. Men jag rör på mig emellanåt för att inte helt försoffas eller koka bort. 😜☀

Livet är enkelt och bra helt enkelt! Precis som det ska vara för det mesta, eller hur?

Kram från Ingmarie

En tung, en lätt och delfiner

Jag är verkligen vansinnigt tacksam att axeln är så bra som den är och att jag kan simma lite igen. Verkligen, verkligen, verkligen tacksam. Men den lilla tid jag simmar är i ärlighetens namn ganska sega. Simning är som jag berättat innan inget som är “enkelt” för mig. Jag måste hålla i ordentligt och öva, öva, öva. Minst 3 ordentliga pass/ vecka. Minst. Här kan vi liksom snacka färskvara.

Men jag hoppas och tror ändå att jag inte är helt tillbaka på ruta 3 igen utan mer på ruta 5. (Av 10. Min egen skala.) D.v.s den när det liksom bara flyter fram och jag inte behöver kämpa så förbenat på att hålla reda på armar och ben för att få dem synkade. Det som krävs nu är tålamod, tålamod och ännu mer tålamod. Och inte stressa fram något som inte finns. Så fort det är möjligt kommer jag dock se till att få några PT-timmar så jag åter hittar tillbaka till rytmen och känslan. Och får bort de där “felen” jag börjat göra igen. Kanske det förresten bara är “bra” att det är lite segt för vem vet vad jag hittat på för tokigheter om det känts plättlätt? Kroppen är ju smart. Den känner dess ägare. 😜

Delfingänget kan däremot det där med att bara glida fram! De är så fina! Kom ett helt gäng förbi i dag men de är inte helt enkla att fånga på bild. Kanske kan du se några här?

Jag vet att den där seg- och osynk-känslan kan vara densamma när man inte kutat på ett tag. Det kan verkligen vara som om armar och ben lever olika liv och man liksom är tvådelad. Men just nu funkar den finfint! Jag fick med mig Mattias till Crooked Brook Forest där jag var i onsdags. Denna gången visste jag dock hur den där Munda Biddi trailen gick så ingen felspringning. Bara en massa kutande på perfekta vägar och en massa snack. Mest av mig är jag rädd för…

Och svett.

Kram från Ingmarie

30 grader i februari

Att vara här är som att leva i en riktigt skön dröm förutom att den är verklighet. När jag går och lägger mig längtar jag till morgonen och när jag vaknar tänker jag verkligen JA! Morgon igen!

Varje dag!

Då är man väl verkligen “rätt” på alla sätt och vis? Och det är oerhört lätt att både känna tacksamhet och livsglädje.

Att slippa ha en massa klocktider att hålla reda på och anpassa sig till är oerhört skönt. Särskilt för mig som har någon slags “klockallergi”. (Det var en av mina terapeuter som satte den “diagnosen” på mig för många år sedan när jag var i det svarta hålet och den stämmer fortfarande…) Så när kroppen var pigg fortsatte jag kuta dit näsan pekade trots att det blev längre än planerat. Underbar runda inkl. Maidens utmanande backar.

Nästan 2 timmar i +30 grader tar dock på krafterna även för mig som är hyfsat värmetålig. Det är varmt men man får anpassa farten, dricka ordentligt och helt enkelt acceptera. En del gillar ha keps, solbrillor och/eller solskyddskläder men jag grejar inget av det. Behöver liksom vara “fri”. 😍 Men jag har alltid vatten med mig (plus att det finns en hel del påfyllnadsställe), telefon och en rejäl elastisk linda i kjolfickan in case någon orm/spindel/bröte kommer i vägen. 😜

Och hur varmt det än är så svalkar havet. Alltid! Man kan ligga och bara guppa runt som de här tre t.ex. Vattnet är toksalt så man sjunker inte även om man försöker.

Mattias fick förresten en riktig tri-bränna i går men han är nästan oförskämt pigg. Jag hade nog inte ens kommit i flipflopsen.😳

Vattenlöpning är verkligen guld både för svalka och “extra” träning. Och simma såklart! 10+15 min i dag och jag hade lätt kunnat göra mer men ibland är t.o.m jag riktigt självklok.😍

Kram från Ingmarie

Parkrun och Triathlon

I jag vet inte hur många år har jag fått frågan om (och varför) jag aldrig är med på något Parkrun. Det är gratis varje lördag, alltid 5 km, bra träningstävling oavsett form och nivå och det finns på flera olika ställen.

Enda förklaringen jag väl egentligen har är att i 08a land skulle det ta mig halva lördagen för att kuta 5 km ( + upp- och nedjogg) eftersom det inte finns någon i närheten av min adress. Åka SL är superbra men inte alltid så supersmidigt…

Men där jag hänger nu är det bara ett par kilometer till banan, som för övrigt är Big swamp land där jag redan kutat en del intervaller, så nu fanns inga som helst “ursäkter”. Förutom att det startar en smula för tidigt…

Det var mellan tummen och pekfingret ca 80 deltagare och det var alla möjliga åldrar, ambitioner och nivåer på de som var med i dag. Hur trevligt som helst och mycket välkomnande!

För att få sin tid registrerad måste man ha printat ut sin kod men eftersom jag inte hade möjlighet så blev jag “tidslös”. Men det kvittar. Benen kändes ok och jag blev lagom trött!

Kul att det känns bra tycker jag! Det är trots allt det viktigaste om du frågar mig. Kuta i gyttja med gummistövlar och blyväst är väl aldrig kul men särskilt inte när det bör gå undan åtminstone lite.

Det går bra med styrkan också. Högeraxeln fortsätter imponera även om det fortfarande är flugvikter och lättstretchade band som gäller. Å andra sidan har jag både vikter och band nu vilket jag inte hade för bara någon vecka sedan.💪🏻

Mest och bäst har ändå Mattias jobbat denna strålande dag när han grejade Bunbury Half IM! Grymt bra gjort! 1900 m sim + 9 mil cykel + en halvmara är inget man bara snyter ur näven. Särskilt inte i nästan 30 graders värme och bitvis tuffa vindar!

Tror helt klart supporter-teamet med Janine, Ethan, Amahlie, Seb och fyrbenta Oscar hjälpte till och gav krafter!

När man själv har kunnat rasta av sig är det himla kul att kolla på andra som kämpar. Vilka tuffingar det finns! Nästan så jag blev sugen. Men bara nästan… Däremot önskar jag att jag suttit här och laddat för Busselton jettyswim i morgon men det sket sig ju ganska ordentligt. Fördelen med att absolut inte ens kunna fundera på att simma nästan 4 km i havet är att jag slipper vela.😜 Och det kommer ju en ny chans redan om ett år…

Kram från Ingmarie