Resa

Sandia Peak och långlivad passion

Sandia Peak Tramway är en av de coolaste sätten att få uppleva vyer, höjder, rejäl höghöjd och lite pirr i magen. Linbanan var länge världens längsta, över 4 km, och jag tror den fortfarande är topp tre.

Det är galet coolt att åka den! Hisnande och storslaget till max! Åt båda hållen.

Själva toppen är på över 3000 m ö h och där finns bl a en restaurang som är under renovering på obestämd tid samt skidbackar av olika längder och svårighetsgrader. Jag är tokimponerad av alla som susar nerför på skidor, brädor och allt vad det nu är. Själv skulle inget få mig att testa igen. Jodå, jag har ägnat en hel vecka en gång i tiden till att försöka gilla det men nej. Det är inte min grej.

Däremot är det kul att kolla på de som inte är lika mesiga som jag men bäst är ändå utsikten där uppifrån.

Denna gången klarade jag mig dessutom från att få någon större släng av höghöjdssjukan. Den är väldigt omysig kan jag berätta. Men påverkad blir jag. Särskilt när vi gick i trapporna. De var inte många men de räckte för att få både yrsel, andnöd och magont.😱 Så det var extra skönt med lite paus i solen. Bara vara funkar ändå för det mesta.

Min höghöjdstolerans verkar vara vid max 2500 m ö h. Nere hos oss är det “bara” mellan 1600-2000 m ö h. Där mår jag snuskigt bra och har inga som helst problem. Eller alltså det är jobbigt med intervaller och backar, måendet är ju också en smula mer förklarligt. Fartleken i min favvopark Academy. gick finfint. Där är i princip alltid minst två gäng med blixtsnabba kenyaner som susar fram. Albuquerque drar många elitlöpare.  Det var även så jag hamnade här en gång för längesedan.När benen blev långsammare var mitt hjärta fortfarande kvar här. När jag ser snabbisarna brukar jag därför tänka att jag också var hyfsat blixtsnabb en gång i tiden och att även de kommer bli långsamma en daf. Om de har tur. Att hålla glöden och passionen vid liv i några år är ju liksom en sak. I över 30 år en helt annan! Och jag är stolt över att jag kunnat! Det är faktiskt få förunnat oavsett vad det gäller… Hur det än är får man kämpa en del för att den inte ska slockna.

När jag kom hem i kväll efter ett härligt Restorative yoga-pass hittade jag dessa två söta softisar.😍 Restorative det också!

Kram från Ingmarie

Olika slags trails

På “baksidan” av Sandia mountains går det en historisk och scenic väg som kallas Turquoise trail.

Det är ingen egentlig “trail” men för “längesedan”, vi snackar 1800-talet, så var den antagligen mest en enda lång dirt-trail. Området kom till liv tack vare dess geologiska rikedom. Bl.a turkoser. Därav namnet antar jag. Indianerna var förstås först där men du vet säkert hur det blev med det när européerna kom…

När “ruschen” var över förvandlades det mesta till riktiga ghost-towns. En del är förresten fortfarande det…

Andra, som t.ex Golden och ffa Madrid, har blommat upp och blivit mysiga små (läs pyttesmå) ställen med fokus på konst och sin historia. Det är så pluttinuttigt och fint att man nära på dör gullighets-döden.

Vägen är hisnande. Vi åkte den för över 10 år sedan och jag tror banne mig vi stannade på exakt samma ställe igen för att fota! Man kan antingen tycka att vi har dålig fantasi eller att vi har öga för det coola. 🤩

I stället för att sen åka hela vägen till Santa Fe så tog vi en “genväg” till I25. Här kan vi snacka riktig dirt-road! Med publik.😍

Och vi har även kutat på de “riktiga” trailsen på bergets “framsida”. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte få spring i benen här. Trots höghöjden.

Och man vet att det är exeptionellt bra när t.o.m Anders tar extrasvängar, är ute i flera timmar och kommer tillbaka med Universums bredaste smile!

Kram från Ingmarie

Route 66

Kanske du redan vet men den välkända Historic route 66 går via Albuquerque. Dvs den berömda och klassiska vägen mellan Chicago och Santa Monica som även bl a kallas ” The Main street of America”.

Vi har åkt den förr och den är lika cool nu. Särskilt när man åker den mot Sandia mountains.

Berget jag f.ö verkligen tokälskar inte bara för alla dess trails utan även för dess olika skepnader.Dessa är bara några av dem. Det lär komma fler här…

Route 66 passerar även Old town som vi gjorde ett litet stopp vid. Det är jättemysigt och fint där med många vackra byggnader och butiker.

Men ingen dag ( i min värld) är fullkomlig utan träning av något slag.

Gym + sim är en superbra kombo! Observera förresten de coola skorna jag har!

Extra bra blir det såklart när man kan avsluta så här.

Ingen dag är heller helt fullkomlig utan bagels. Det finns många smarriga men Einstein Bros är nog ändå favvostället att införskaffa dem på.😍

Kram från Ingmarie

Höghöjdshög

Jag vet inte riktigt vad det är med kroppen men trots att jag sprungit kuperat på höghöjd sju dagar på raken så var den sugen på intervaller i dag.😳 Det kanske är höghöjden? Oavsett så vill jag ju liksom inte varken förbise, nonchalera eller trycka undan en sån grej. Så jag körde! På platten nere vid floden vid fina Alameda open space park. Det är så himla bra där, förutom att man undviker i princip allt som kallas backar om man är på det humöret, för man kan springa asfalt/grus på spikraka cykelvägar alt. på slingriga trails. Jag körde båda. Upp-och nedjogg på trailsen och intervaller på rakan. Intervaller på platten med pigg kropp betyder dock inte varken att det går fort eller är “enkelt”. Intervaller är fortfarande intervaller, höghöjd fortfarande höghöjd och jag är ju inte 50 längre.🤪

Avrundade med ett gymbesök. Eller förresten. Det blev två besök. Styrka ena och vattenlöpning andra.

Och såklart vi ätit. Flying Star är inget “riktigt” vegohak men det de har är mjumma och de fixar till så man får det precis som man vill ha det. Kallar jag bra service!

Vi “råkade” även åka inom Sport Systems. Ett ställe man inte bara ska “åka inom och kolla lite” i. Det slutar nämligen alltid likadant…

Till mitt försvar så är hälften Anders, vi behövde dem och det var rea.🤩

Kram från Ingmarie

Installerar mig

Jag skrev förvisso i går att allt har ett slut, vilket ju är sant, men ett slut kan även innebära en början på något annat. Eller hur? Som att ännu en gång få möjligheten att vara i Albuquerque. Det är som att komma hem för mig. Trots att jag varit här säkert 20 gånger älskar jag det! Eller kanske det är just därför...? My home away from home.

Såklart det sker förändringar i staden men det allra mesta är ändå sig likt. Jag bor i samma fina hus som så många gånger förr.

Jag kan trailsen i Cibola National Forrest vid Sandia Mountains fot utan och innan. Nästan i alla fall. Det finns typ triljoner olika så jag kan säkert ha missat en del.🤪

Och som nästan alltid hade jag för mycket kläder på mig när jag härjar runt där och sprang en aningens aning längre än jag tänkt. Det är lätt hänt här…

Ett annat ställe jag gillar och alltid återkommer till är Sports & Wellness. De finns på flera ställen i stan och har i princip allt en riktigt bra lekstuga behöver!

Jag invigde direkt en av bassängerna.

Och världens bästa bubbel-pool med en outstanding utsikt.

Det bästa är nog ändå att jag får vara här ett tag nu.😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Söderut igen. Till ”hemma”

Allt har ett slut. Även helt fantastiska dagar i Colorado Springs hos Trish, James, Shannon och sötaste lille Theo.

Jag kommer sakna allt. Kolla bara in vyn från köksfönstret!

Och jag kommer såklart sakna alla de fina löprundorna!

Sprang en (för denna gången) sista runda i Bear creek park. Tog några nya vägar och precis som de andra gångerna var det makalöst vackert.

Och varmt blev det. Så härligt! Särskilt när jag ser alla galna snöbilder från Sverige. 😱😱

Tack och lov träffar vi Trish & Co väldigt snart igen. Men på ett helt annat ställe. Mitt favvoställe och där de (också) bor. Vi har åkt en av de längsta road-tripen på en och samma dag. Över 60 mil från Colorado Springs, via bl.a enorma vidder och varierande både landskap och väder. Förbi städer som Pueblo, Alamosa och Santa Fe och små hålor som vi skulle missat om vi hade blinkat två gånger.

Lämnade Colorado och….

…åkte till New Mexico.

Människor kan verkligen, verkligen bo på märkliga platser och under extremt varierande förhållande. Det är ofattbart hur fattigt och rikt en del har det. Skillnaderna är minst sagt extrema.

Vi missade hela Superbowl-grejen men nu, sent på kvällen efter över 8 timmars bilresande är vi i alla fall äntligen i New Mexico och på den plats mitt hjärta allra mest hör hemma.

Du som känner mig vet redan. I Albuquerque! 😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Colorado Springs dag 5 + Löpningens dag

Det känns ofattbart att det är 10 år sedan jag “kom på” det där med att göra en Löpningens dag och att dessutom göra den till en temadag. Vad hände? Känns som i går, eller i alla fall i förrgår,som vi sprang runt, runt, runt i Humlegården. För mig är det jättekul att så många fortsätter att fira på olika vis vilket synts både på Facebook, Insta, bloggar och i lokaltidningar. Tack! 🙏🏻😍

Jag firade furstligt! Vackert så jag blev både tårögd och lycklig in i minsta lilla cell. Att få och kunna springa är en gåva och ett stort privilegium och det är verkligen stunder som dessa jag aldrig kommer glömma. Red rock Canyon open space är helt klart på min topp fem lista över löpställen!

Dagen blev ju inte direkt sämre av vår road-trip till Royal Gorge bridge and park. Den ligger ca 80 min biltur från Colorado Springs och är USA:s högsta hängbro. De har även landets högsta zipline (dock stängd nu) och en riktigt spännande historia som bl.a inkluderar dinosaurier, indianer och ett järnvägskrig.

Magnifik och hisnade låter kanske töntigt men det är de enda ord jag kan komma på just nu. Vilken grej! Och så himla kul att få göra det tillsammans med Trish och James.

På tillbakavägen åkte vi Gondolen. Galet häftigt!

Sitta i bil så många timmar är verkligen inte min grej men det var helt klart värt det! I morgon blir det ännu fler. 😱 Får rumpskav bara av tanken men jag vet till 100 % att det kommer vara värt det.

Hur har du firat Löpningens dag?

(Och b.t.w. Om du missat de andra dagarna här så är det bara att trycka på Yoging-rubriken så hittar du alla. )

Kram från Ingmarie

Colorado Springs dag 4

Jag minns när jag såg Shannon åka konståkning första gången, det är mer än 10 år sedan, och hur galet imponerad jag var redan då. Nu, många tusentals träningstimmar senare, är hon a Super-star och jag ännu mer imponerad. Vi var och kollade när hon, plus en massa andra super-stars körde sitt andra pass i dag, och milde himmel. Så vackert! Och så galet svårt! Jag blev nervös bara av att kolla. Både för att de kan smasha in i varandra och för att de kan trilla riktigt illa. Det var inte tillåtet ta foto när de tränade så det fick bli ett sånt här.

Skrillor och hårda isar är inte min grej men roströda trails, backar, sol, svett och höghöjd är det! Vi testade några av de andra trailsen i Red Rock Canyons Open Space, där vi även var dag 1, och alltså det finns nästan inga ord! Tänk Runners high från första till sista löpsteget så kanske du kan ana! Varmt var det också! Jag var rejält over-dressed men hellre det än tvärtom.😄

Vi har även åkt en liten road-trip på slingrande och svindlande vägar uppe i bergen tillsammans med Trish och James.

Vi var även vid Manitou incline. Jag hade aldrig hört talas om denna “trappa” innan men nu är jag helt fast och vill verkligen ta alla de där 2744 stegen upp till toppen. Själva trappan är drygt 1500 m lång med en stigning på mellan 45-68% så det är inte gjort på en kafferast precis. Och absolut inte på ett snabbstopp där man är den enda som är sugen på mjölksyra… Rekordet upp är strax under 17 minuter men för de flesta tar det minst en timme enl informations-tavlan. Ner tar man sig sen via en ca 6 km lång trail och man får inte ha hund med sig helt enkelt för att det är för tufft. Jag fick i alla fall gå några steg upp och ja, den går hela vägen upp till trädgränsen!

På hemvägen plockade vi upp Shannon och åkte till ett av hennes coffee-favvohak. Dutch Bros. F.ö ännu en grej jag aldrig hört talas om innan. De är enbart drive-thru och det finns över 290 st spridda i (ännu så länge) sju stater. Och ja, kaffet var supergott!

För att inte tala om maten på veganhaket Moxie! Visst var besöket på Broadmoor fantastiskt och superlyxigt men maten var jag helt ärligt inte så superimpad av. (Typiskt fantasilös vegomat trots att vi skriver 2019…) Moxies mat däremot! O lalaaaa! T o m Trish och James som är extrema köttälskare blev nöjda och absolut proppmätta. Kanske, kanske jag sådde ett litet, litet vego-frö? 🙏🏻

Och kolla! Pusslet är avklarat!

Kram från Ingmarie

Colorado Springs dag 3

För det allra mesta gillar jag intervall-träning. Undantag är väl egentligen bara de gånger kroppen inte alls vill det huvudet vill. Men en sak är stensäker. Det är väldigt mycket roligare och enklare när det är så här!

Det var inget märkvärdigt pass, 30 x 30-30, men det kändes riktigt bra!

Jag avslutade det hela med att springa hela långa backen upp till huset så det blev ett riktigt bra pass!

Liksom sim-och vattenlöpningspasset.

Att det sista gick så himla bra kan bero på att vi varit på OTC. Colorado Springs Olympic Trainingcenter.

Blir man inte inspirerad där blir man det aldrig!

Tack vare Trish fick vi även äta i atleternas matsal. Wow alltså! Förutom att (vego-)maten var excellent så var det lite småunikt eftersom det inte är öppet för allmänheten. Coolt va?

Vi fick även en fantastisk guidad rundtur där jag lärde mig massor av nya grejer om bl.a skytte, brottning och hur simträningen kan gå till. De har även kök för matlagningskurser och ett altitude-room där man kan ändra allt från altitude till temperatur och luftfuktighet beroende på vad atleterna behöver anpassa sig till. Och såklart alla möjliga olika slags tränare, terapeuter, tester, mätningar, maskiner, specialutrustningar och bostäder.

Det som nästan alltid slår mig när jag är här är hur extremt stolta amerikanerna är över sina idrottare och hur hyllade de är. Samtidigt är skyddsnätet när karriären är över inte särskilt utvecklat. Faktum är att det är i princip obefintligt. Liksom i många andra länder. I Sverige är det inte heller bra men ändå väldigt mycket bättre.

Som sagt var enormt inspirerande och intressant så är man det minsta sport-intresserad och har vägarna förbi så är OTC ett måste!

Kram från Ingmarie

Colorado Springs dag 2

Det är inte utan att jag börjar känna mig lite tjatig när jag mer eller mindre varje dag berättar om ännu ett über-vackert ställe. Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att låta bli när det är så det är.

När stället sen heter The Garden of the gods så fattar man ju direkt att this is something special.

And it is!

Den började förvisso med, enligt mig, lite väl teknisk löpning men allt eftersom blev det bara bättre och bättre och bättre och bättre.

Jag sprang förbi Siamese twins, Kissing camels, Steamboat och allt vad de nu hette. Vansinnigt vackert! Anders hängde med en bit men körde sen sin egen lilla tur.

Det var så många trails att välja på att jag till slut inte riktigt visste var jag var. Inte Google Maps heller visade det sig. Men jag visste åtminstone åt vilket håll jag skulle så jag hittade ändå ganska enkelt tillbaka till starten och fick på köpet se denna lilla skara mumsa i en trädgård.

Faktum är att det inte är särskilt ovanligt. När vi lite senare var på en mini-roadtrip i Old town och Downtown tillsammans med Trish och James såg vi ett helt gäng smaska i sig både blommor och blad på en kyrkogård. Men så där blir det när människan tar deras skog tänker jag…

Har även varit ännu en sväng på den där lyxiga Country klubben som jag var på i går. Det gäller ju att passa på! I dag blev det dock gymet. Stort, fint med bra grejer och t o m bubbelpool i omklädningsrummet! Plus en av de vackraste väggar jag sett på ett gym.

Hoppas du också haft en fin dag och laddar lite extra för Löpningens dag!

Kram från Ingmarie