Planering pågår

Google-maps i all ära men visst är det något särskilt med “riktiga” kartor ändå?

Vi planerar för fullt för äventyret som ska börja på tisdag. Ett äventyr som jag velat göra i många, många år så gissa om jag längtar?

Dagen har annars varit ganska chill. Anders gick en runda i bergen och jag sprang.

Man skulle kunna tro att vi aldrig gör något samtidigt eller tillsammans för medan Anders gymade lite senare så simmade jag.

Vi gör såklart en väldig massa saker tillsammans men också egna grejer helt enkelt för vi har en del olika intressen, olika behov, olika fysik och behov av egentid. Funkar för oss!

Kram från Ingmarie

Startar upp Anders

Tiguan-bilen var hur bra som helst men vi har bytt upp oss ännu ett snäpp.
Gratis!
Hur?
Tja är man trevlig så är man. haha

Fast inte bara. Vi kom på, i dag, att det inte fanns varken varningstriangel eller bagage-insynskydd så jag ringde till uthyraren.
Nemas problemas. Vi kunde åka till flygplatsen direkt och byta bil. Wow liksom!
Det var i och för sig ett “problem” för det var i rusningstrafik och eftersom Albuquerque är en miljonstad så hjälper det inte med fem + filer för att det ska rulla på.
Vi kom i alla fall dit och det gick förvånansvärt smidigt för att vara USA så nu har vi en grym BMW i stället. Kanske skitlöjligt men det känns kul för vi har aldrig varken haft eller kört en sån och det är ett himla drag i den.
Varningstriangel är har vi lärt oss nu inget man måste ha i bilen. En del vet inte ens vad det är…

Vi har byggt ett litet mini-skrivbord med stolar också. Inte till oss dock om nu någon trodde det. 100 000 bitar och sämre beskrivning än IKEA men vi lyckades!

Jag har även tränat på gymet inkl lite extra yoga och vattenlöpt. Bra alltihopa!

Anders har traskat i bergen och upplevt höghöjdsflåset än en gång.

Och just det. Vi har slappat i solstolarna också. Kan ju inte köra helt slut på Anders redan första dagen här. Vi har massor av skoj framför oss!

Kram från Ingmarie

He´s here!

I dag kom han hit! Efter lika lång resa som jag hade. Förutom det vanliga kaoset i Chicago så hade allt flutit på bra. Nu är  hann “bara” jetlagad. Jag lämnade tillbaka min lilla “billiga” bil och har bytt upp mig/oss och det roliga är att det blev samma typ som vi har hemma men med lite extra lull-lulll. Den stod dessutom på samma parkeringsnummer som vi numera har hemma.
Hur stor sannolikhet är det liksom?

Anders hade lite väl mycket kläder på sig. haha

Vi har mest chillat men eftersom jag vill Anders ska hålla sig vaken så drog jag med honom till gymet. Han styrketränade medan jag simmade. Fanns liksom inte en chans att jag ville vara inne i det här vädret!

Har hunnit med en springtur också. Fanns absolut ingenting att klaga på där!

Här är förresten huset jag/vi bor i sett från bergen. Jag älskar det och är så himla tacksam att jag får vara här.

Kram från Ingmarie

Morgon- och kvällslyx

Att ha det så här på morgonlöpningen är minst sagt lyxigt! Jag känner mig både tacksam, priviligerad och vansinnigt lycklig även när uppförsbackarna nästan får hjärtat att hoppa ur bröstkorgen.

Kvällen bjöd på samma magi fast på annat vis.

Dessemellan har jag varit hos Albuquerques bästa kiropraktor  Dr Hodge (mest för att förebygga och rätta till lite småfix), målat, projektjobbat och planerat lite mer till när Anders kommer hit. Exakt vad får du veta då.

Kram från Ingmarie

Extra högt

Så här kan det se ut 2117 meter över havet.

Linbanan börjar där nere någonstans.

Det tog sin lilla tid och det var emellanåt så långsamt att jag tror klockan nästan somnade för det är brant och med förrädiskt rullgrus går det inte särskilt snabbt utför heller där det är som brantast. Kilometertiderna kan skilja flera minuter men en sak är säker. Det var och är så värt det!

Två timmar senare, eller egentligen var det snarare 2,5 pga fotostopp, utsikts-njutning och hämtaandan-pauser var jag tillbaka och redo för bassängen. (Efter mat vill säga) Solen värmer lite extra här och höghöjd kräver dessutom extra mycket vätska så det gäller att se till att man får ordentligt med vatten i sig. Och på sig.
Ännu ett härligt simpass i favvobassängen denna fina dag.

Innan solen helt gick ner passade jag på att måla ute igen. Det är så himla härligt och känns så oförklarligt både befriande och inspirerande.

Tre olika projekt jag håller på med men jag har som vanligt ingen aning om vad det kommer bli eller ens OM det blir något.

Kram från Ingmarie

Cedro National Forest

Om man åker Tramway så långt det går söderut och sen svänger vänster på I40 så kommer man snart till Tijeras. Bara ett par kilometer från The Range Station där börjar en av de första trailsen. Det finns oräkneliga att välja mellan och eftersom jag aldrig varit där (!!!) så visste jag inte riktigt vad som väntade. Dock insåg jag snabbt att det skulle vara mycket kuperat, mycket skog och väldigt mycket vind. När det är windy season som nu blåser det ibland så hela himlen blir grå! Det är både lite läskigt och fascinerande.

Jag började med Tunnel Canyon. Den skulle vara lätt enl. kartan och det började bra. Så här högt upp, över 2000 m ö h, ligger en del snö kvar och det var dessutom extremt geggigt emellanåt. Jag vet inte vad det är men geggan här är liksom inte som hemma. Man kanar och glider oavsett vad och hur man gör. Den är som tjock såpa på något vis.  Jag kom typ 2 km sen vände jag och tänkte att jag fick åka vidare och prova någon annan.

När jag kom tillbaka till bilen tänkte jag att jag provar en liten bit på den andra trailen jag sett, Birdhouse ridge, som skulle vara medelsvår.
Rent tekniskt var den helt ok även för en snubbelfia som mig men det var brant så in i bängen och höjder betyder inte bara trötta ben utan även utsikter. Det var helt galet fint! Trots den vindgrå himlen kunde jag se hur långt som helst!
Jag fortsatte och fortsatte och fortsatte för såna här slingerstigar gör mig sjukt nyfiken på vad som kommer i nästa kurva. Jag vände inte förrän den där geggan kom igen men då var jag ändå på väg ner på andra sidan och mot den andra trailen som jag hade gett upp på.

Eftersom jag ändå var där så fortsatte jag köra uppåt och stannade även vid Otero Canyon där jag sprang en kort sträcka innan isen kom i vägen men då var mina ben ändå väldigt, väldigt nöjda. Över 400 höjdmeter på höghöjd fick räcka i dag.

På vägen hem körde jag runt/genom hela Nationalparken, den är enormt stor, och fick uppleva en väg som var som en berg-och dalbana utan kurvor. Skithäftig!

Jag lyxade till det och åt lunch på Wholefoods igen innan jag drog till gymet. Trodde inte jag skulle ha så mycket energi kvar men det hade jag!

 

Sen har jag jobbat också. Helt fri är jag inte och vill inte vara heller. Jag har fått lite olika projekt att ta itu med här och 99% av dem är svettiga sådana men nu är ännu ett avklarat och jag blev ännu dammigare och skitigare. Men det finns ju tack poch lov dusch.

Kram från Ingmarie

Sandia

Det är något med Sandia mountain som gör att jag aldrig verkar tröttna på det. Dewt går inte en dag utan att det liksom ändrar skepnad.

Sandia” betyder vattenmelon på spanska och det är antagligen både för dess skepnad och för den röda färgen den får ffa vid solnedgångar.
Det finns dock flera namn. Sandia Pueblo indianerna t ex, dvs de som var här långt före spanjorerna kom och la beslag på allt, kallar det ibland “Bien Mur” – The big mountain.
Sandia finns omnämnt i Pueblo mytelogier som ett heligt berg söder om Tewa.
Berget är 2,957 meter högt, 27 km norr till syd och mellan öst och väst är det allt från ca 6 till 13 km. På toppen kan man åka skidor och det finns både vandringsleder och en restaurang att besöka där. man kan köra bil upp eller ta Sandia Peak Tramway. Jag har tyestat båda flera gånger men Tramwayen är helt klart coolast.

I dag har berget haft ytterligare några färger beroende på vindarna som kommit in. (Det är The windy season här nu men de är tack och lov varma.) Jag tycker det ser väldigt dramatiskt ut och jag kan förstå att man kallar berget för heligt för det är verkligen något väldigt speciellt med det…

Benen var ganska sega när jag sprang vid dess fot men det är förståeligt efter gårdagen. Jag är ju inte 55 längre…

Kram från Ingmarie

BOSQUE BURQUE RUN-race

Det var kanske inte helt smart att signa upp för ett race knappt 10 dagar efter jag kommit hit med tanke på höghöjden men samtidigt så tänkte jag att det är en bra början, bra träning och förhoppningsvis även roligt.

Jag vet verkligen inte varför men jag hade mardrömmar innan! Drömde att jag missade starten, inte hade någon nummerlapp, att bilen strejkade på vägen dit och att magen skulle balla ur.

Inget av det där hände. Tack och lov!
Bilen rullade dit fint, jag var i god tid och hade både nummerlapp och skor med mig. Roligt hade jag också!  (Och magern höll sig lugn.)

Det fanns både 10 och 5 km att välja mellan  och jag valde det senare. Man kan bli rackarns trött av ett 5-km lopp oavsett på vilka höjdmeter det sker men på höghöjd blir man det garanterat om man tar i lite. Åtminstone har det stämt till 100% för mig.

Som så ofta på dessa lopp är det en fascinerande blandning av elitlöpare, mittemellanlöpare och intesåbråttom-löpare.
Vädret kunde inte ha varit bättre, 20 grader och strålande sol, och starten var bara lite försenad. (Vi var tvungna att vänta in att alla 10 km löpare skulle ha ta sig förbi och den där sista gruppen hade som sagt var inte så bråttom…)

Jag tog det lugnt i början tyckte jag men ändå gick den första milen mycket fortare än jag tänkt. Vid 1,5 mile kom vi till Rio Grande och asfalten byttes mot stundvis mycket djup sand eller ännu djupare sand. Där någonstans dog mina ben och lungorna höll på explodera. Den sista milen kändes det som jag knappt hade styrfart men på något vis kom jag i mål.

Jag kom t o m först i min AG ! Och 10a totalt. Det trodde jag faktiskt inte så jag är jättetacksam! Jag gillar verkligen det med USA att här är Masters högt värderade!

När mjölksyran väl försvunnit och lungorna slutat pipa så kände jag mig riktigt pigg så det blev lite styrka på Riverpoint-gymet också innan jag inhandlade en stor lunch-portion på Wholefoods  (f.ö en av mina absoluta favvo-mataffärer alla kategorier!) som jag mumsade i mig i solen.

Körde även lite poolrun innan den andra belöningen. Jag älskar denna jaccuzin! Ibland är man helt solo, ibland sitter man tyst med andra och ibland börjar man prata med någon om allt möjligt. Att amerikanare skulle vara ytliga är inget jag kan hålla med om. Tvärtom!

Kram från Ingmarie

Nya höjder

Jag har sprungit förbi denna lilla skylten jag vet inte hur många gånger men det var inte förrän i dag som jag följde den.

Det var ett bra val även om benen nog emellanåt tyckte annat för det var upp, upp, upp till över 2000 m ö h. Som alltid är det helt omöjligt att fånga storslagna vyer med en litern mobilkamera men kanske du kan ana.

Helt ärligt var det svårare att ta sig ner igen för det var rejält brant och på vissa ställen ligger det fint grus som man riskerar åka kana på. Men det gick bra och jag tog en liten extrasväng ännu mer upp innan jag svängde ner “hem” igen. För att du ska fatta hur långsamt det går, det går liksom inte att “springa tillbaka” uppförsbackarna precis som man inte kan “springa tillbaka” motvind, så kan jag berätta att dagens 11 km tog 70 minuter. Men som sagt var, vem bryr sig?

För att resten av kroppens muskler också skulle få sitt var jag en sväng på gymet med. 2-3 gympass/v vill jag få till även om jag helst bara är ute.

Under alla år jag varit här har det alltid varit samma instruktör på Restorative yogan, Barbara, men nu är det en ny som har den. Förr eller senare blir det ju så även om man tror en del är både odödliga och oersättliga. Det var väldigt bra och väldigt skönt!

Dock gör det mig en smula ledsen att se att t o m på en sån här klass så envisas en del med att ha munblöja. Oftast såna där i tyg som är om möjligt ännu mer värdelöst.

Rädsla alltså. Tänk vad det kam få människor att göra konstiga saker..

Faktum är att det är ganska många som fortsätter med dessa munblöjor här. Även fast de kan gå helt själva ute eller sitter helt solo i en bil. Jag kan verkligen inte låta bli att undra hur/vad man tänker då? Jag har fått berättat för mig att det har varit sjuka restriktioner här så på något vis tror jag en del folk har blivit helt hjärntvättade. Jag tycker det är riktigt läskigt men framförallt sorgligt och även lite fascinerande. Det är ju liksom inte vi osprutade som är så där rädda utan de som tagit både 3-5-9 stick. Borde de inte vara skyddade då?

Nåja, förlåt urspårningen men jag blir liksom hela tiden påmind för de där munblöjorna dyker upp överallt. T o m när jag köpte kaffe på Panera i Nob Hill i dag. Munblöjor på både expediter och kunder men när de sen ska dricka/äta åker “skydden” av. Är det mindre farligt så? Jag fattar verkligen ingenting.

Kaffet var i alla fall gott och även om Nob Hill, Route 66 och Downtown är coolare att besöka när det är mörkt för då ser man alla häftiga neonskyltar så är det värt ett besök även dagtid. Där finns i princip allt från konst, matställen och ölbryggerier till biografer, vintage och cannabis-butiker. (Jo du läste rätt.)

Kram från Ingmarie

Cibola

Jag ljuger verkligen inte när jag säger att det finns triljoner trails att upptäcka här i närheten. Hela Cibola National Forest är som ett stort gottebord för alla som gillar att vara ute i naturen och det finns verkligen något för alla.

Platt, kort. långt, enkelt, svårt, kuperat eller mittemellan. Det är bara att välja!

Min runda var nog någon slags mittemellan. Eftersom jag började och slutade på samma ställe så fattar jag att det var lika mycket upp som ner men +400 höjdmeter (enl Garmin) på 1800-1900 m ö h känns i både ben och hjärta.

Med min fart här just nu kommer jag inte jättelångt men allt är som bekant relativt. När jag tjitt-tjattade lite med en MTBare för att fråga vart en stig ledde och även fick berätta vart jag börjat blev han väldans impad. Han sa det kanske för att vara snäll men jag är så löjlig att jag blev lite stolt. Haha!

Det blev i alla fall en väldigt fin runda med makalös utsikt!

Det var onekligen himla skönt att bassängen var platt. Har jag förresten sagt att jag älskar denna simbassängen?

Efter att ha hängt med min kompis Susan och tjitt-tjattat ännu mer hade det hunnit bli mörkt och fullmånen bjöd verkligen på storslagenhet!

Mot Sandia-berget

 

Mot staden

Kram från Ingmarie