Bakslag

Allt som händer skrivs (såklart) inte här. För att det är absolut ointressant, för att jag inte vill dela med mig eller för att jag genom att inte skriva om det tror att det ska försvinna. (Jättelöjligt, jag vet, men den där förträngningsmekanismen är väl etablerad i hjärnan verkar det som.)

I söndags, när jag var vid Hellas och bara skulle kliva över en sten, blir jag kraftigt yrslig, vinglar och tappar helt balansen. Det var som om allt gick i extrem slowmotion. Jag märkte liksom hur jag trillade men kroppen funkade inte och plötsligt sitter jag på marken. Tack och lov med huvudet fortfarande över marken och inte i någon sten. 😱

Sen gick yrseln över och jag kunde utan problem resa på mig, gå vidare och sen cykla hem. Men benet/ryggen var kaputt!

I går gjorde det lika ont. Som om nerv kommit i kläm inne i benet. Det bra i eländet är att jag sen innan hade bokat tid hos Kiropraktor-Erik (som är kiropraktor-Mickes jättebraiga stand-in) och han såg direkt att bäckenleden fått sig en rejäl törn. Inkl mitt redan förvisso gladare, men ändock ledsna, hamstringfäste. Han fixade och trixade med nålar och justeringar. Troligtvis sitter mycket av hela hamstringproblemet i min vänsterfot så även den har fått hjälp. Men grundproblemet är (som jag sagt innan) högst troligt jobbet. Det går liksom inte riktigt att förklara hur det är när tempot, pressen, bristen på rast/mat/vätska kombinerat med stort ansvar, svåra beslut, snabba beslut och tuffa situationer fortsätter under varje pass vecka efter vecka efter vecka. Det sliter såklart på kroppen både fysiskt och psykiskt.

Jag är verkligen jättetrött. Så där in i märgen slutkörd och less. Tom, energilös, hjärntrött och nästan lite likgiltig. Och kroppen talar. Jag är väl medveten om det så därför drar jag ner på allt som går att dra ner på. Min situation är inte unik på något vis, de flesta inom vård/omsorg sliter, men “felet” jag nog gjort är att inte ta sommarsemester. Nu har jag liksom ingen riktig paus att se fram emot förrän till vintern. (Förutom två kort tripper men den tiden är “inarbetad”.) Under hösten ska vi nämligen flytta hela verksamheten till den nybyggda avdelningen så ingen kommer beviljas ledighet. Och ja, cheferna är väl medvetna om hur det är men det är inte helt enkelt att förändra ett tokigt system eller att trolla fram mer resurser i form av pengar och personal.

Hå hå ja ja. En dag i taget och en sak i taget. Jag kommer inte kunna/orka göra precis som jag vill och planerat framöver men nu är det som det är och jag strävar efter en lösning. Jag har ju själv valt detta jobbet och därmed är det jag själv som får göra de förändringar som behövs för just mig.

Oavsett så är jag säker på att träningen hjälper mig massor för att orka. Även om vi som håller på och sportar har vetat det det sen tidernas begynnelse så finns det ju en hel del forskning som verkligen bevisat det nu för tiden. Så jag nöter på som vanligt. Funkar inte en grej så funkar något annat. Kroppen må vara hur smart och finurlig som helst men ännu har den inte klurat ut att skilja på var endorfinerna kommer ifrån så den blir glad vare sig de kommer av simning, löpning, yoga, styrketräning, vattenlöpning eller vad det nu är man hittar på. Det är faktiskt himla käckt! Däremot har man sett att ffa löpning är väldigt bra vid/mot depression. kanske därför jag behöver det så mycket..?

Så jag kämpar på tills solen skiner igen. För det gör den alltid förr eller senare. Det är (också) något jag lärt mig av livet.

 

Kram från Ingmarie

Coachad

Det här att ha ett simprogram är verkligen en himla bra grej. Jag följer det inte alltid till 100%, av rent praktiska anledningar, men att ha ett färdigt pass är 100% toppen. I grunden är jag nämligen lite lat.🤪 Och simintervaller är ruskigt jobbigt! Men står det på pappret så är det liksom bara för mig att göra. Jag behöver ju inte ens tänka. 😄

Insim, många längder drills av olika slag (tror det var 22 x 50 m) , 6 x 100 hårt, avsim. Jättekul och bra!

Men hur bra jag än tycker coachprogram är så skulle jag ha svårt att ha det till löpningen igen. Jag tror jag haft min program-dos helt enkelt. Vattenlöpningen var mest bara för att jag ville göra lite mer när jag ändå redan var i bassängen och vädret var så perfekt!

Solen sken på bra i dag och jösses vad jag njutit av en (ledig) dags Ingmarie-väder! Men jag blev ändå regnblöt för när jag var inne i stan hos Kiropraktor-Micke  (där mina tavlor finns) öppnade sig himlen totalt. Från en sekund till en annan!😳 Men hemma i Kärrtorp/Bagis skiner solen och himlen bjuder på magi!

Kram från Ingmarie

Swimrun-dag

Spontangrejer är bra skoj. Särskilt när de innehåller både simning, löpning, fina vänner, perfekt temperatur, vacker natur, goda hallon och (skön)sång mitt i skogen! Och exakt så hade vi det i dag! Jag, Ulrika, Lena och Christian.

Hela min runda blev till slut 160 minuter. Vi började och slutade nämligen på lite olika ställen. Christian fick hoppa av först pga familje-event men vi tre ladies fortsatte och förutom att vi simmade i fyra olika sjöar, sprang många kilometrar och babblade om allt från boktips till ungdomssynder, åt vildhallon, sjöng och kom på att vi skulle haft en si så där 30 miljoner riksdaler så vi kunde köpa drömgården vid Flaten och starta ett sportkollektiv.

Benet funkade ok så länge vi tog det superlugnt (vilket vi gjorde hela tiden) och jag hoppas verkligen det vänder nu. Rehabövnibgarna fortsätter och nu har dessutom Kiropraktor-Micke satt in stora (nål)stöten för att göra mitt hamstringfäste lyckligt igen.

Enda trista i dag är att lilla Demi har åkt hem till sig igen. Men vi är såklart glada att vi har fått låna henne denna tiden! 😻

Kram från Ingmarie

Jobbladdning

Mitt jobb är ju en smula oförutsägbart så för att inte komma dit och vara helt slutkörd så brukar jag se till att inte köra något allt gör hårt träningspass innan. Tränar gör jag dock alltid för annars skulle jag vara superseg. Både i kropp och knopp.

Ibland går det dock si så där med det där att ta det lugnt. När jag var nästan klar med mitt gympass (testade Sats i Farsta där jag aldrig varit innan) så hittade jag en ledig boxsäck och sen blev det som det blev och gick som det gick…

Nåja. Jag var i alla fall go, glad, lugn och avslappnad på jobbet.🤪

Kram från Ingmarie

Typiskt bra

“Dåligt väder”, dvs regn och under 12 grader, betyder gott om plats i bassängen!

Men det betyder också ont om plats på gymet.

Båda hade sin charm, sitt syfte och sina skojigheter. Och båda gav bra träningspass! Det är väl ändå det som är det viktigaste? 😍

För övrigt tycker jag det är underbart att efter förbudet infördes kunna gå förbi uteserveringarna, busshållsplatserna och entréer utan att behöva hålla andan. Vad tycker du?

Kram från Ingmarie

Mer hopp!

Att jag är en slow starter är ingen nyhet och oftast har jag “vunnit” på det i slutändan. Men ibland ställer det till det. I flera veckor har jag tänkt gå till sjukgymnast Oskar på Sofo (eller fysioterapeut som det numera egentligen heter) men liksom inte tagit mig för att boka tid. Enda ursäkten är lättja för det är flera som sagt jag borde träffa honom just för att han är så bra. Till mitt försvar får jag väl också säga att det varit svårt hitta en tid och att jag någonstans velat ha en “ordentlig” diagnos innan.

I dag blev det i alla fall (äntligen) dax och nu vet även jag att han är bra.Typ superduperbra!

Att förklara alla turer, symtom och smärtvarianter med mitt ben är inte helt enkelt och det tar tid om man ska få med allt. Oskar lyssnade, frågade, lyssnade och sammanfattade. Sen gick han noga igenom mitt ben med olika slags tester och för honom var svaret glasklart. Det är hamstringfästet som är skadat. På lördag ska jag göra en MR (tjat lönar sig) så då får vi se om det stämmer men jag är så gott som säker att det gör det. Bara hoppas det inte är något ytterligare mer. Orsaken lär vi aldrig få veta men det är högst troligt så som jag skrivit innan en olycklig kombination av en massa olika faktorer.

Så nu är rehab påbörjad. Jag har ju viss erfarenhet av just hamstringskador och tänker att kunde jag rehaba en avsliten och fastsydd hamstring så kan jag nog sjuttsingen även rehaba en överansträngd.😀

Hur det blir med det här äventyret får tiden utvisa men det känns högst osäkert. 😔

Såklart det inte bara blev rehab när jag ändå var på gymet. Det finns för mycket skoj helt enkelt!

Med en stor havrecappu i magen blev det även 130 minuter poolrun (bra krut i den tydligen) inkl 3 rejäla regnskurar. Är man i en bassäng samtidigt som det regnar uppifrån blir det extra blött när det stänker upp igen. Turligt nog är jag inte är gjord av socker så jag skrattade mest.

Bortkastad tid. Och pengar

Jag var ju hos läkare häromdagen för att få hjälp att reda ut vad som egentligen felar med benet. Av erfarenhet vet jag att MR är bästa sättet och det sa läkaren också. Alltså trodde jag det skulle bli så.

Men icke.

Det är för dyrt så istället tyckte de jag skulle göra ett ultraljud. Så är rutinerna nämligen. Man gör det billiga först även om risken/chansen är stor att det ändå inte räcker. Fick en tid redan i dag (jättebra!) men vad hjälpte det? Röntgenläkaren hittade inte ett jota så nu ska hon rekommendera läkare nr 1 att jag ska göra en MR. Precis vad jag sa från början. Nu blir det hela ännu dyrare och tar ännu längre tid. Att det ska vara så svårt att göra rätt och lyssna på patienten. Särskilt när de redan gjort flera feldiagnoser med mig. Kanske läge byta vårdcentral…

Jag kan ju också tycka att man som vårdpersonal på landstinget borde ha en något enklare väg när något felar i kroppen. Men icke det heller. Slitjobba för dem går däremot jätte-bra. Ja, jag är lite bitter just nu…🤪😱

Tur simningen gick så bra! Och det är så här den oglamorösa afterswim-krullhårsfrissan, inkl goggle-ögon, ser ut på riktigt.

Och den lika oglamorösa efterengalenkvällpåjobbet-minen.

 

Kram från Ingmarie

Även det lilla räknas

Det går långsamt för benet att bli lyckligt men det går framåt. Försöker övertyga mig själv om att även mini-steg räknas. För det gör det ju faktiskt…

Det blev i alla fall en skogs-runda i förmiddags och som jag ser det kan jag tänka på den på två sätt.

Antingen “skit att jag inte kunde kuta hela rundan pga skitbenet”.

Eller “åh vad bra att jag kunde gå-jogga 80 minuter utan att det gjorde mer ont”.

Jag väljer och tänka det sista. Att vara arg på en kroppsdel hjälper garanterat inte. Jag tror verkligen på det där att dit tanken går dit går också kraften. Med andra ord, tänker jag onda tankar så blir det ont. Om det är så har jag ingen aning om men jag mår i alla fall bättre av att tänka snälla tankar. Bara att kunna vara ute i solen är ju härligt!

Men visst är det tråkigt! Säger jag något annat ljuger jag. Och bra är det inte. När jag efter en sjuhelsikes tuff jobb-kväll skulle skynda mig till bussen (läs springa) ville benet inte alls samma. Men jag hann. Inte för att jag sprang utan för att buss-chauffören var av den schyssta sorten.

Kram från Ingmarie

Utedag i det grå-gröna

Fördelen med regnet och den gråa himlen är att det doftar makalöst gott i skogen och allt det gröna blir på något vis ännu grönare! I över en timme gå-joggade jag i en slags sago-värld och det funkade!!! Benet hängde med!🙏🏻

Innan femtiotolfte besöket hos kiropraktor-Micke simmade jag järnet i det (uppvärmda) blå under det grå. Vattnet är extra härligt när det är kallt på land. Det tuffaste på hela passet är faktiskt inte alla kilometer jag simmar utan att ta sig biten från och till omklädningsrummet. Det är snudd på snorfrost-varning dagar som i dag. (Måtte den “riktiga” sommaren komma snart.) När solen inte skiner tycker jag för övrigt att min fina NM-open water cap passar extra fint.

Och nya goggles! Visst är de coola?

Mina förra ville nämligen inte vara med längre…

Kram från Ingmarie

Luddigt

Planen var att gyma före jobbet, inne alltså, men trots att det var mulet och regnet verkligen hängde i luften så valde jag utegymet. Det var ju ändå hyfsat varmt och jag ville vara ute helt enkelt!

Det blev ett bra pass. Har inga som helst problem att hitta på roliga och bra övningar!

På tal om ute. Ingen har väl undgått att det snöar bomull! Ja alltså det är inte bomull utan Asp-ludd. Vi har drivor av ludd här! Inne så väl som ute för det flyger runt precis överallt och det är ruskigt svårt att bli av med.

På ett sätt är det ganska vackert för naturen blir liksom lite extra mystisk och trolsk. Men det är ju inte helt normalt och ffa är det extremt brandfarligt!  Bara i vår närhet här har det brunnit säkert över 10 gånger på några dagar. Läskigt!

Kanske det lilla regnet som kom, för det kom precis när jag cyklade iväg mot tuben, hjälper till att minska risken. Och att folk begriper att minsta lilla fimp och gnista kan orsaka enorm förödelse…

Har du också mycket ludd hos dig?

Kram från Ingmarie