Övrigt

Alltså jag begriper inte riktigt det här. Jag kan kuta och träna dagarna i ända utan några större problem. Jag blir dessutom pigg av det. Men efter en enda ynka dag utan mer rörelse än ett kort löppass och ännu kortare yogapass är jag helt slut. Både i kropp och knopp. Sitta/ stå still är ett fördärv för min kropp.?

Men jag har kul!  Och jag är säker på att jobbet på Alpha Plus kommer bli oerhört stimulerande, spännande, lärorikt och roligt! 

Många på företaget känner jag sedan gammalt så nöta in namn slipper jag åtminstone. Men resten är okända marker för mig och det känns otroligt spännande att få denna chansen! Ett företag med denna vyn kan ju förresten inte bli fel.

Förutom en tuff röraomiskallennötarumpa-arbetsdag så är en anledning till min toktrötthet säkerligen att jag var uppe i snorottan. Jag är ingen varken morgonmänniska eller morgonlöpare men helt klart hjälpte det att ha denna fina omgivning att kuta i.

Falun är en fantastiskt fin liten stad och det var verkligen underbart att få uppleva en av mina gamla rundor igen. Festligt ändå hur väl inpräntat i skallen vissa platser blir medan andra försvinner nästan innan man ens passerat. Om inget oförutsett händer så kommer jag få många fler chanser i höst till ännu fler nostalgilöpturer. Känns förbenat bra!

Solen sken varmt långt in i kvällen så yogan gjorde jag under det vackraste taket som finns.

Så även om jag är Trötter 2.0 just nu så är jag också Glader 10.0.?

Kram från Ingmarie.

En av de absolut svåraste grejerna med att blogga är varken att hitta på något att skriva om, själva skrivandet, tekniken eller ha tid. Nej det är att välja bilder!

Särskilt en dag som i dag när bästa Anna och hennes Fredrik har tagit hand om mig hela dagen.Och eftersom jag inte kan välja blir det en drös av foton i dag.?
Vi möttes i fina Helsingborg. Jag tog tåget dit. De tog bilen. Direkt blev det ett makalöst fint hyfsat långt pass med Fredrik som guide.

Utmed havet, upp och ner för backar, på stigar, i bokskog, förbi vackra Skånehus, på små asfaltsvägar kantade av lyxkåkar och genom en magisk ”trädtunnel”.

Sen blir det ju som det blir när sprada-Nilsson är vid vatten.?

Och kolla! T.o.m Anna spradade!? Fredrik var betydligt mer lättövertalad och syns bara som en liten prick på bild nr.4.

Löpning och havsluft retar aptiten, det ju varenda kotte, så även om maten på Vegeriet inte var det bästa vi ätit så satt allt bra fint i våra magar.

Fredrik är inte bara en suverän löpguide. Han är även rackare på kaffe! Hade inte en aning om att kaffe kan ha smak av både bär och frukt, ha olika syrlighet och tillagas på femtielva olika sätt. Men nu vet jag och jag vet att det kan vara ruskigt stor skillnad på kaffe och kaffe och godare än vad det brukar. Anna är cappuccinoexperten och jag tror mig kunna gissa att just denna fick 5+ av 5.?

Ännu en dag i livet jag kommer minnas oavsett hur senil jag blir.❤️

Behövde inte ens använda @ nödkläderna”.?

Kram från Ingmarie.

28,6 km. Så långt blev det i dag enl. min TomTom.
Även om det i swimrun-världen är typ kort så har jag aldrig kört ett så långt swimrun innan. Och nu, så här efteråt, är jag galet glad, tacksam och stolt över att jag klarat det!
Stockholm swimrun är dock ett kvallopp till Ö till ö, det tuffaste av dem alla och dessutom VM, så det är inget plättlätt lopp.
Särskilt inte för en fryslort som mig. Faktum är att jag frusit så mycket att jag varit orolig på riktigt för att jag inte skulle greja det…

Men vi tar det väl från början.

Jag och min teampartner Ingemar möttes på tuben (det är där det händer i 08a land) och tog oss ut till Stora skuggan på Norra Djurgården.
Kön till nummerlappsutdelningen var toklång men som alltid på swimrun-event så var det mycket babbel med både kända och okända och vips hade vi fått vårt lilla kit.

Sen hann vi bara lyssna på det alltid obligatoriska info-mötet innan det var dax för ombyte och toabesök för när våtdräkten är på så drar man sig verkligen för att behöva ta av den igen.

Vi värmde upp med lätt jogg, överkroppsövningar och lätta tänjningar. Som vanligt alltså.
Starten var knökad av 100-tals våtdräktsklädda par i orange mössor så ska man vara ärlig är det ju ingen vidare publiksport på det viset för hur i all sin dar ska man veta att man hejar på rätt par?

Det var 1,5 km löpning innan första simmet och jag kände mig perfekt tempererad och var så nöjd med att jag inte tagit min extratröja på mig.
Men det var bara då jag tänkte så…
Första simningen, den längsta, var nästan 1500 m. och redan efter 5-10 min. kände jag hur kylan kröp innanför skinnet. När vi väl kom upp ur vattnet frös jag så jag skakade och benen var som två isfrusna stockar. Jag fullkomligt stapplade fram och hann väl typ precis börja känna fötterna innan vi skulle i plurret igen för ytterligare ca. 600m. simning.
Det var där jag började fantisera om bastun på Eriksdalsbadet, Hot yogasalen och mina varmaste sockar.
När man börjar frysa så där sätts hela balanssystemet ur spel och nervsignalerna verkar få kortslutning. Det är helt enkelt fruktansvärt obehagligt och kan såklart även bli farligt. Sånt gör mig rädd…
Löpning nr. 3 var tack och lov över 4 km. och jag lyckades få upp värmen hyfsat igen. Ingemar kollade mig hela tiden och var fantastisk på alla sätt och vis. Så vi gnetade på. Jämnt och fint. Simningarna 3-8 gick riktigt bra och jag frös liksom inte mer än ”vanligt” även om benen var ovanligt trögstartade p.g.a kylan när vi kom upp ur vattnet.
Vi sprang om flera par och även om några sen simmade om oss så var vi snart ikapp igen. Det är skitskoj när det blir så där! Som ett race i racet!
Förutom en jämrans massa grus och gegga i skorna kändes kroppen stark och bra.
Sen kom simning 9 och 10. Vågigt och kallt som attan!
Där dog mina ben.
Det fanns absolut ingen extra växel och de bara svarade inte hur gärna jag än ville. Stackars Ingemar fick hela tiden bromsa för han frös inte alls. Tänk så olikt det kan vara..

Men skam den som ger sig. Vi tog minsann några lag till innan målgång.
Alltså vilken känsla! Vi gjorde det! Tillsammans!
Och vi gjorde det bra!
Strax över 4 timmar tog det. Placeringen är jag inte helt klar med i skrivande stund.
Delad glädje är dubbel glädje.

Både ”min” Anders och Ingemars familj fanns där och när vi väl fått av oss alla blöta och skitiga prylar, på med torra och satt med både öl, mat och sol i nunan (för då kom den minsann fram) kändes livet extra härligt!

Och som så ofta är minnet kortare än en millisekund och planer på nya lopp tillsammans är redan i gång.

Miljarder tack Ingemar för att du orkade dras med mig! Du är en perfekt teammate och en fantastisk (ny) vän!
Och lika många tack Lars för att jag blev vald till ert företags stand-in, till alla som stöttat och peppat och till coach Nicolas för all hjälp so far.
Nu är det bara att jobba vidare för att utvecklas ännu lite till.
Men först ska jag nog vila benen och tina upp kroppen. 🙂

Kram från Ingmarie.

Långt in i ett av våra förråd, bland skor, gamla cd-skivor, julpynt, pärmar, en stol, verktygslådor, buntar med papper, presentsnöre, massor av kanvarabraatthasaker och en skrivare står en grå ganska stor kartonglåda. Den ser inte ut att innehålla något viktigt när man ser den. Faktiskt inte ens när man öppnar den. En bunt med olika typer av block bara.

Men för mig är den där lådan guld värd!
För i den ligger alla mina träningsdagböcker!

33 stycken ligger där just nu. Och fler lär det bli.
En del är vanliga simpla kollegieblock som jag själv ritat streck för dagar och veckor. En del är sådana jag fått på olika lopp där start och mål på dagboken är själva dagen för loppet. Andra är avancerade grejer med tabeller och statistik (som jag aldrig fyller i). En del är stora och en del är små men alla har använts på samma sätt.

Jag har skrivit hur länge jag kutat, var och vad jag gjort och ibland även farttider. Om hur det kändes, om jag hade sällskap, om det blev buskbesök och ibland även om vädret.
Man kan ju tycka det är tramsigt men om det skulle börja brinna, eller om vi får inbrott, så är den där lådan den jag skulle rädda först.
Där har jag ju skrivit ner mer än halva mitt liv! Internet i all ära men dels skriver man ju inte allt där och dels gillar jag både att skriva för hand och att kunna sitta och bläddra i mina böcker.
Och minnet kan jag absolut inte lita på. Det bleknar ju fortare än kvickt.

Hur gör du?

Dagen har annars varit både rolig, solig och svettig.
Tre löppass. Två företagspass och ett Indoor Running. Två tuffa med intervaller och ett lätt. Med andra ord ganska mycket som ska få plats i dagens lilla träningsdagboksruta.

Värm upp, spring, vila, repetera.
Typ så.

Det där med vila var det väl i och för sig lite si och så med. Stopp i tuben p.g.a dörrfel. Tur jag redan var svettig för inklämd bland hundratals andra en hot sommardag gör inte att man varken ser ut som man kom från skönhetsfabriken eller luktar smultron precis. Inte för att jag gör det annars heller, åtminstone inte det första, men du fattar nog vad jag menar.

I morgon ska jag dock undvika tuben helt. Och vila benen.

Kram från Ingmarie