Välfylld

Ibland funderar jag på, så här i efterhand, om jag ens hade orkat gå upp om jag vetat hur mycket jag skulle göra och hinna med under dagen. Men jo, det hade jag nog för det allra mesta jag gör, även hemma i vardagen, är sånt jag gillar och tycker är kul! Livet är för kort och värdefullt för något annat. (Till det icke-roliga är sånt där som tandläkarbesök, städa och för mycket SL-åkande.)

Men jag tar det från början.

Vi har lite nya rutiner här nu. Upp tidigt och efter morgonyoga och frukost jobbar vi. Japp. Jobbar. Anders med sitt “vanliga” jobb och jag med ett projekt som jag hoppas ska bli det jag vill. Ännu är det i sin linda men jag  återkommer (förhoppningsvis) med mer om det senare. Målar en stund gör jag också. Men det handlar bara om några timmar, särskilt för mig, innan jag måste ut och rasta mig på något vis. Just i dag kutade jag bort till Maties (d.v.s där gymet och bassängen är) för att köra intervaller på en av de gigantiska gräsbanorna som ligger precis jämte. En sak jag har börjar lägga till nu i och med mitt nya program, är löpskolning. Genom åren har jag gjort det tusentals gånger men sen emellanåt blir jag lat och “glömmer bort” att göra det…🙄  Samtidigt vet jag ju att det är superviktigt! Särskilt för en Master som mig. Spänst, koordination och styrka får man slita hårdare och hårdare för att behålla ju högre siffra åldern visar. Å andra sidan ger ålder också erfarenhet och uthållighet så på så vis är det ändå åtminstone lite rättvist.😄

Intervallerna gick superbra men jag ska erkänna att jag inte följde dem till punkt och pricka… Farten och ansträngningen var på tok för hög mot vad det stod på pappret men jag fick feeeling och det där gräsfältet alltså! En dröm att kuta på!

När jag var klar dröp jag av svett. Nästan så där så jag började frysa du vet! 😅

Avslutade hela detta party med 90 minuter gym-sim- och vattenlöpning. Sen var jag faktiskt färdigrastad. 🤪 Och jättehungrig! Bästa Pekkas tips om att käka på Botaniska var ett perfekt botemedel mot svältkänslan. Vi tog en varsin supergod (vego-)currygryta plus extra sallad och bara njöt! Ett så otroligt lugnt, vackert och fridfullt ställe.😍

Bara 500 meter därifrån ligger Runners Edge. Jag hade läst om den innan och när vi först gick in tänkte jag att “oj vad liten den är” men  den visade sig ha precis det man behöver! Benni Stander, the owner, är en sån där genuin löpare (han hade hållit på i mer än 50 år av sina 60 hittills levda) som vet vad han snackar om men som dessutom är enormt ödmjuk. Fick en massa bra tips och gick ut med ett par skor, strumpor och ett vätskemidje-bälte.

Ska tillägga att vägen dit är kantad av jättegulliga affärer, caféer, restauranger och byggnader av alla möjliga och omöjliga slag. Bland annat var vi inom Art on Church street/Vincent Da Silva där vi såg Dylan Lewis´magnifika skulpturer. Wow alltså! 🤩

Sen gjorde vi något vi inte alls hade planerat. Simproffset och vännen Åsa i Falun, som dessutom är sommelier, hade tipsat oss om att åka till Lanzerac Wine Estate så vi for dit. S-å-v-a-c-k-e-r-t! Och lyxigt. För skojs skull kollade vi vad det skulle kosta att bo i det “enklaste” rummet under lågsäsong och vi kan väl säga som så att inte ens då var det inom vår budget…😱😱😱

Men nu kan man tack och lov ändå få njuta av allt det vackra och vi testade t.o.m på en vinprovning. Ingen av oss hade gjort det innan så det var en ny och kul erfarenhet. Vi fick prova 5 olika sorter som vi valt från en lista och för varje vin fick man berättat hur det var gjort, smaker, lukter och en massa annat som jag helt ärligt inte riktig begrep… Man kan svälja det man smakar eller så spottar man ut det och allt “överblivet” häller man sen i en särskild behållare. Väldigt fiffigt!

Två flaskor köpte vi med oss. Ett rött och ett vitt trots att vi aldrig dricker vitt. Så kan det gå. Vi blev helt enkelt lite överförtjusta i just ett av dem.

De hade inte bara vin. Det fanns mat och kakor också! Så med oss hem åkte en fin vegan chocolate cake. Numera jämnt fördelad i våra magar. 🥳

Tja det var väl typ allt och jag tror det räcker så. Åtminstone för i dag. 🙏🏻

Kram från Ingmarie

Perspektiv, hur man kan bli glad av att se en kyrkogård och hajar

Där nere bor vi!

Berget, som vi kallar Hammarbybacken bara för det är lite likt, är samma berg jag kutade Parkrun på i lördags. (Btw så såg jag att jag satte banrekord för Quinnor i min AG minsann!💪🏻Nu har jag två sådana. Det andra är i Bunbury, Australien. Kul!)

Hur som helst så var det på de där grusvägarna, och backarna, jag sprang mestadels i dag. Väldigt fint!

 

Observera mundräglet! 🙂

Precis som i lördags så gav det också perspektiv. Jag sprang förbi den övre delen av kåkstaden och även om jag både såg, hörde och kände lukterna är det svårt att förstå. Men en sak är säker, fattigdom är mycket värre, och har många fler offer,  än hysterin runt Corona. Det vi ser här är ju dessutom långt ifrån “det värsta”. Fy satan vad vi har det bra. Jag skäms verkligen när jag tänker på vad jag gnäller på emellanåt…

När jag skulle springa hem igen tog jag samma väg men när jag kom till grinden, det är ett stort långt el-staket runt en stor del av området, så var den stängd! Och jättelåst. Till saken hör att det var 30 grader varmt, stekande sol och mitt vatten var i princip slut. Enda vägen jag visste var över berget igen, ner till Park-runstarten och sen asfaltsvägen hem. Typ 8 kilometer. Just då kändes det omöjligt. Det var inte utan att jag fick lite panik där. 😱Men så kom jag på att Anders hade ju gått en annan väg in, via kyrkogården, så jag chansade och tog en liten stig som åtminstone verkade gå i rätt riktning. Staketet fortsatte och fortsatte. Tog den sista klunken vatten och började fundera på om jag kanske skulle ställa mig vid staketet och tjoa. Innan vätskebrist- kollapsen.🤪Gnetade vidare och plötsligt! Staketet tog slut! Jag har aldrig varit så glad över att se en kyrkogård!

Vårt besök lite senare på Strand-stranden var helt olikt i lördags. I dag var det lugnt och fint med en perfekt bris. Makalöst härligt! Som sagt var, fy satan vad vi har det bra!☀️

Väldigt snälla vågor här! Inget “ut-sug” alls så t.o.m jag vågar leka i dem.

För övrigt måste detta vara ett av de bästa jobben man kan ha! Haj-varnare! Springa på stranden i solen och få betalt! Hur mycket bättre kan det liksom bli?

Och ja, vi såg dem. 😄Hajarna!

Kram från Ingmarie

Program

Plötsligt händer det! Jag har skaffat träningsprogram för att ha åtminstone en liten chans att orka hänga med först Veronica och sen Mattias på två olika swimrun-event i maj. Det kommer bli en utmaning för en sån som mig som mest kör på känsla. Men vad vore livet utan utmaningar….

I dag var det simtest. Jag är inte förtjust i sånt för jag får någon slags knäpp ångest  så jag spänner mig och simmar därmed skitkasst! Fast just i dag gick det ändå ok tycker jag. Kanske tack vare min “pre-swim workout”. (Jag återkommer till den.) Hur som helst var själva testet 2 x (4 x 200 m.) med 1 min. vila mellan varje.  Det man väl kan säga är, förutom att jag simmar hiskeligt långsamt, att jag simmar jäkligt jämnt! Skiljde 3 sekunder på de första 4 utan redskap och 0 (!!!) sekunder på de övriga 4 med paddlar/dolme. De sistnämnda var också 75 (!!!) sekunder snabbare! Alltid något…🤪 Men med hjälp av TOT-programmet ska det nog bli lite fart på mig med! 🏊🏻‍♂️🏊🏻‍♂️🏊🏻‍♂️Även i löpningen.🏃🏻‍♀️🏃🏻‍♀️🏃🏻‍♀️Oavsett hur det blir och går så ska det bli roligt, utvecklande och spännande! 🤩

Så till den där “pre-swim workouten”. Det kanske kan verka tokigt att ha gjort ett rejält gympass precis innan men dels har jag märkt att jag ”kopplar på” rätt muskler mycket bättre och enklare om jag gör så plus att jag simmar bättre om jag är lite “trött” (till en viss gräns förstås)  för då är jag mer avslappnad. Det viktigaste är ändå att ha ungefär samma upplägg vid varje test.

Det här är f.ö en av mina favvo-övningar när det gäller core, stabilitet och balans.

Kör du efter program?

 

Kram från Ingmarie

Swellendam – Stellenbosch

Det är lustigt det där hur det kan bli ändå. Om inte Anders hade blivit sjuk hade vi haft en helt annan resa och antagligen helt missat Plettenberg. (Hemsk tanke!) Och vi hade kanske inte heller stannat i Swellendam och supermysiga A Hilltop. Utan tvekan ett av de mysigaste ställena vi varit på! Jag hade jättefint sällskap på min morgonyoga av den lilla söta röda fyrbenta.

Vi fick veta att stället byggdes från början för att vara ett tillhåll för triatleter och jag förstår varför. Det är perfekt för alla som gillar natur och att röra på sig oavsett hur. Bara någon kilometer bort ligger Marloth Nature Reserve.

Det visade sig vara mer eller mindre “livsfarligt”! Det finns hur myckeyt trails och vägar som helst att kuta/cykla/vandra runt på plus dammar att simma i. Så galet fint!

Eftersom det regnade sa de i repan att jag skulle hålla mig på grusvägarna för det var helt enkelt för halt på trailsen. Jag löd för även om jag tror det skulle funkat så ville jag inte riskera något brutet ben. Och det gjorde absolut ingenting för Mamma Mia så fint!

Men en liten avvikare tog jag ändå och vilken avvikare! Den tog mig via regnskogs-trails till ett jättefint litet vattenfall.

Väldigt blött men inte kallt. 🙂

En sak är säker. Hit ska vi igen!

När vi sen for vidare så tog vi “den övre” vägen  via bergen och det blev många “aaah” och “åååh”. Som så ofta går det inte att fånga på bild men om du någonsin ska åka mellan Swellendam och Stellenbosch så välj väg R60/N1!

Så nu är vi här. I Stellenbosch. Som vi hört så mycket gott om och som anses vara, förutom att vara varje vinälskares mekka, ett träningsparadis. Vi har redan skaffat gym- och simkort på “Maties” (det är där Sarah Sjöström & Co brukar hänga när de är här), irrat omkring i ett parkeringshus och nästan gått vilse i ett shoppingcenter (jodå, det går!), ätit vego på Foodmarket (för vi hittade inte det egentliga vego-haket vi letade efter), bunkrat mat på Checkers (skitstort!) och installerat oss i vår mysiga lägenhet. Det blir nog bra det här!

Kram från Ingmarie

Plettenberg Game Reserve

Varken jag eller Anders har någonsin varit på safari och vi hade planerat göra en utanför Port Elisabeth men nu blir det inte så pga ändrade resplaner. Men efter en del letande och noggrant  kollande bl.a genom olika djurrättsorganisationer, alla safari är ju inte per automatik bra för djuren vilket är oerhört viktigt för mig, så besökte vi i dag  Plettenberg Game Reserve som ligger ca 30 minuters körande från ”Pletten”.

Alltså… WOW!
Bara själva stället var värt besöket! Så vackert och rofyllt!

Coola tvättfat på toan!

Vi har sett strutsar, zebror, noshörning, elefanter, giraffer, bufflar, gnus, flodhästar, lejon olika slags antiloper och jag vet inte allt. Många av djuren har blivit räddade från misär på något vis, fötts där  alternativt förflyttade från andra reservat där det blivit för fullt. Området är stort och vi åkte runt i många timmar i den skumpiga jeepen. galet skoj och helt fantastiskt att få uppleva allt detta.

Vår superba guide Patrick!

Jag har kutar och simmat också men hur härligt det än var med strandlöp och egen (!!!) bassäng känns det nästan fjuttigt i jämförelse. 🤪

 

Kram från Ingmarie

Alla Hjärtans dag 2020

Man kan fira Alla hjärtans dag, om man nu vill fira överhuvudtaget alltså, på en himla massa olika sätt och vis. Med tanke på hur vi haft det senaste tiden så tycker jag vi lyckades ruskigt bra!
Förutom en löptur (för mig), och ett mycket positivt återbesök hos läkaren, har vi mest chillat.

Först med en liten enkel picknick vid vattnet där jag tillbringat en del tid mellan sjukhusbesöken. Det blev som en slags “tack för hjälpen” till den platsen för den har verkligen varit ett stöd genom sin skönhet och sitt lugn.

Vi har legat vid poolen och kollat på ett gäng fåglar som roade sig med att dyka i och bada. Jädra vad kul de hade! Ja vi med. Det var en ynnest att få se dem leka så där.

Bara några kilometer från där vi bor finns The red bridge. En liten otippad oas och det var sjukt coolt att se kidsen hoppa rakt ner i vattnet. Själv fick jag svindel bara av att titta ner…

På hemvägen åkte vi inom  Farmers Market som är varje fredag. Vårt underbara värdfolk på Guadelope har, förutom boende och universums största gästfrihet, även en slags mat-kock-utbildning- catering-verksamhet. Väldigt smart allting. Der ordnar t.ex “we cook and you look” varje onsdag och de har kurser, är på marknader och jag vet inte allt. Maten är outstanding! Allt de bjudit mig på har varit 10 poängare! Liksom kakorna.. Förödande goda! Det var jättemysigt att sitta ute bland alla andra som var där, käka och lyssna på live-music i kvälls-solen.

Finaste Jenny!

 

Sist men inte minst blev vi bjudna på detta.

Hoppas du också haft en fin (Alla hjärtans)dag!

Kram från Ingmarie

När livet plötsligt svajar

Jag undrar ändå om det inte finns en mening med det allra mesta som sker. Åtminstone när man ser på det i efterhand då man så att säga är på “rätt” sida igen…. Eller så är det bara ett fåfängt försök till att försöka förstå när hemskheter sker…

Det blev ju som sagt var bråttom i fredags. I lördags morse blev Anders opererad och som läkaren sa “You really had a problem there. This was very needed.”  Det var en stor abcess (böld) runt blindtarmen som högst sannolikt funnits där ett bra tag och som nu höll på att spricka. Dvs inte en helt “vanlig” blindtarmsinflammation som man kan ta bort med titthål. Det här blev en öppen operation plus ett drän. Hade den verkligen spruckit hade det högst sannolikt inte slutat som det gjort. Utan att gå in för mycket på detaljer så det som sker när man gör ett sånt här ingrepp är att det blir en infektion i hela buken och allting där stannar i princip av. Förutom smärta, feber och kallsvettningar så är kräkningar vanligt. Har man otur klarar inte kroppen av det trots mediciner.  Anders genomgick allt det där. I söndags var han så sjuk att jag trodde han inte skulle greja det. Det var längesedan jag var så rädd och jag kände mig så vansinnigt ensam och maktlös. Spelade ju liksom ingen roll vad jag ville eller vad jag gjorde. Utgången berodde ändå helt på hur hans kropp skulle klara det och om antibiotikan var den rätta. Läkaren, dr Bruwer, var där flera gånger/dag och jag har haft kontakt med både SOS international och ett flertal olika läkare i Sverige. Alla har varit fantastiskt hjälpsamma och ett otroligt stöd för mig. Liksom min familj och många vänner förstås. (TACK!)

I måndags var han något bättre och i tisdags vände det! Jag tror banne mig jag var gladare än honom när han fick sin första riktiga mat. Förvisso en mosad sådan i miniformat men ändock. Det var mat!

I dag blev han utskriven och även om det inte precis blev någon fest så både känns och är det festligt!

Stackarn är förstås trött och “klen”, han har gått ner 5 (!!!) kilo, men nu kan det bara bli bättre och bättre.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det ska bli skönt att slippa vara styrd av besökstiderna tre ggr/dag. De har varit den fasta rutinen och trots att all motivation saknats har jag ändå tränat en gång/dag. Jag vet ju att det hjälper mig. På så vis har jag liksom “kommit i gång”, jag har fått en liten endorfinkick och jag har sett att allt rullar på som vanligt “där ute” trots det här.

Jag har sprungit uppför, och nedför, långa branta backar med hisnande utsikt.

Och genom kåkstäder där djuren gått fritt, skolbarnens rastgård är inhängnad med taggtråd och uppfinningsrikedomen hur man överlever varit obegränsad. Sånt ger perspektiv…

Jag har gymat på ett av “stadens” gym.

Och på ett golfresortsgym. Den utsikten alltså!

Där hittade jag även äntligen en bassäng så jag kunde simma lite. Den var dock så varm att det kändes som om jag brände mig. Men fin var den och härligt var det!

Jag testade ute-varianten också. Det blev många vändningar om jag säger så.

I väntan på nästa besökstid har jag även njutit av utsikten från balkongen och varit på Leisure Island där jag fascinerats över hur tidvattnet förändrar landskapet totalt. Vilken grej!

I dag testade jag några grusvägar och trails (hurra!) jämte golfresortet som jag var vid i går och förutom att jag var obeskrivligt trött och seg (antagligen en efter-reaktion på allt som hänt) var det makalöst vackert! Och, som alltid, kuperat.

Det kommer säkert bli bra det här och jag tror det på något vis var bra att det blev som det blev för tänk om Anders blivit sjuk när vi satt i bilen långt från hjälp. Eller på flyget. Jag varken kan, vill eller vågar tänka tanken klart…

Livet är skört och inget man någonsin kan ta för givet. Så lev väl.

Kram från Ingmarie

Första steget

Det blev lite bråttom i går kväll. När den svenska läkaren ( via SOS International) sett alla röntgensvar fick vi inte ens åka till Kapstaden 5,5 timme bort och läkaren här ville att Anders skulle komma redan på kvällen så det var bara att lyda.

Att vara patient är såklart alltid värst men det är inte helt enkelt att vara anhörig heller. Det är både bra och dåligt att ha den kunskapen jag har just nu. … Det här är ingen ”vanlig” blindtarmsinflammation så på något vis är jag ändå oerhört tacksam för att läkarna fortsatte utredningen. Utan den hade detta missats och kunnat sluta oerhört mycket sämre. Eller rättare sagt, det hade det. Det var mer en fråga om “när”…

Allt känns egentligen tryggt för så som jag fattat det, och utifrån vad jag ser, så är de oerhört kompetenta! Men såklart vi är oroliga! Det här kommer att ta tid och frågan är om vi måste tillbaka till Sverige för fortsatt vård. Men nu ligger allt detta utom vår kontroll så det är bara att gilla läget och låta andra styra. Inget blir dock direkt bättre av att jag sitter kvar inne och gråter så jag sprang en liten sightseeing-runda för att stilla tankar och oro i morse. Inte de roligaste omgivningarna precis men jag fick se hur de fångar ostron/musslor eller vad det nu var, lite flådiga båtar, och vattenpolo!

Och passande nog den här…

Bäst på hela rundan var den långa backen upp till dit jag bor. De är så snälla här att jag blir alldeles tårögd. Ger mig presenter och ser till att jag mår bra och får den hjälp jag behöver. Makalöst! Jag har nu verkligen förstått vad den unika Sydafrikanska gästvänligheten är!

Jag har även promenerat en sväng inne i själva centrum. Går man långsamt så tar det typ 30 min. och då tittar man ordentligt på allt. Knysna är ingen metropol om jag säger så…

Mest har jag ändå hängt vid sjukan och hos Anders. De är strikta med besökstiderna, vilket såklart är bra, så det blir många turer dit.

Stackars Anders är inlåst och får bara dricka sparsamt. Jag får iallafall vara ute och äta precis vad jag vill! Dessutom har jag en väldigt fin (“mat”)vy! Så nej, det är inte synd om mig. Bara oroligt.

Kram från Ingmarie

 

Nya erfarenheter

Kort inlägg.
Denna dag har vi tillbringat här.Som en fortsättning från i går.


Vi kan väl säga som så här. Sydafrikas sjukvård, åtminstone den privata i Knysna, är ett skämt. Så oeffektivt att det inte ens går att förklara riktigt. Vi har slussats hit och dit och hit igen och dit igen för att stackars Anders behövt göra olika slags röntgen och undersökningar. Ingen som helst kommunikation mellan instanserna och pappers-arbetet är minst sagt oändligt. Dessutom har SOS international behövt ringas x flera för att få hjälp och ”ok”.

Summa summarum:

Anders måste opereras i morgon akut. Tar för lång tid, och är för risky, att åka till Kapstaden. Så i kväll blir han inlagd. och jag får klara mig själv.  Som genom ett under visade det sig att de vi bor hos känner den ansvarige läkaren väl och han ska vara jättebra. Själva sjukhuset också. Jag får dessutom bo kvar här!

Fortsättning följer…

Och helt klart är vi många erfarenheter ”rikare”…

Kram från Ingmarie

Annorlunda (Knysna-)äventyr…

Efter (för) mycket asfaltsnötande så kände jag att hela jag ville ut i skogen. Efter en hel del velande eftersom Anders fortfarande är krasslig åkte jag till Goldfield State Forest och “The circles in the forest”.. Det jag läst om stället verkade lovande. En halvtimme tog det att ta sig dit (med bil) på mindre och mindre vägar. Sista biten var verkligen ”a rouge road”. Här är det oftast olika pris för inträde oavsett vad det är beroende på om man är local eller turist och det är alltid mångdubbelt dyrare för de sistnämnda. Hade jag vetat innan hade jag högst troligt inte betalat de ca 140kr ( per person!!!) det kostade men nu gjorde jag det.

Vägen från parkeringen till själv starten  började med en rejäl uppförsbacke. Tog mig över en kvart uppförsgnetande bara att komma till själva info-skylten. Jag hade siktat in mig på en 9- km trail och tänkte att jag kunde kanske ev köra den två varv alt. ta 3:an också. Redan efter 500 m började jag tvivla. Stigen var belamrad av (hala) rötter och spång. Efter en km. (det var välmarkerat var 500-ade meter) funderade jag på att vända men du vet det där med ”hoppet är det sista…” Efter 1,5 km hade jag bestämt mig för att bara ta 3:an och sen fortsätta på den vanliga grusvägen istället. Därmed missade jag både vattenfall och bad för det var på 9:an det fanns.

Har ingen aning om vad detta är men färgen är fin!

Att jag tog mig igenom utan att vurpa är ett mirakel i sig! Sån t här underlag är inte min grej. Jag tycker inte ens det är kul. faktum är att jag blir uttråkad ganska snabbt. Dessutom tyckte jag att springa solo i en regnskog långt bort i ett främmande land fick räcka som äventyr…

Grusvägen var helt ok och backarna både många och härligt långa men till slut vände jag för även den blev för knölig för att jag skulle tycka det var kul.

Jag sprang tillbaka till starten och påbörjade istället ”cykelvarvet”. Jättefint!

Jag tror det hade gått väldigt mycket snabbare att kuta det 22 km varvet än de dryga 18 jag gnetade ihop.

Men men. Jag fick rasta av mig i skogen och jag fick se Dalene Matthee Big Tree & Memorial. Trädet är (ca) 800+ år gammalt och över 40 m. högt. Författaren Dalene Matthee dog oväntat av en hjärtattack 2005 och eftersom hon älskade detta ställe fick trädet hennes namn.

Resten av dagen har vi fått erfara både hur sjukvården och polisen funkar.

Det första var för jag tyckte Anders inte blivit mycket bättre. Via SOS international fick vi snabb och effektiv hjälp.

Polisen gick vi till pga de stulna navkapslarna. Det var som att hamna i en väldigt gammal (och dålig) film. I över en timme var vi där för att förklara, skriva alla uppgifter såsom adresser, vem som parkerat, yrke, tidpunkt o.s.v som polisen sen i sin tur skrev för hand på (minst) 10 olika papper, plus dubbletter. Efter att allt lästs igenom och signerats lades de i en slags mapp som vikts typ 8 gånger efter särskilda linjer från att ha varit ett gigantiskt ark. Något ärendenummer fick vi inte för det skulle någon annan snubbe göra ”sen”. Allt detta ska sedan skickas till Kapstaden via snigelposten. Det är nästan så jag tror de skojade med oss…

När vi äntligen var tillbaka i lyan så hade strömmen gått igen. Det börjar tydligen bli mer och mer vanligt i Sydafrika med något de kallar för “loadshedding” vilket betyder att all ström (med några samhällsviktiga) undantag) stängs av för att de ffa akut behöver restaurera vissa kraftstationer. Så under flera timmar, ibland flera gånger/dygn) är hela stan nedsläckt. Det har hänt oavsett var vi varit och gäller tydligen i hela landet.   Som det stod i vår info-bok här i lägenheten:  giving the term ”Darkest Africa” way more meaning….”

Kram från Ingmarie