Bakvänt

Vårsolen är här i 08a land i dag igen och även om vindarna emellanåt varit isande kalla så hjälper den då mitt välbefinnande massor åt det positiva hållet.

Ändå har jag varit mer inne än ute i dag. Frivilligt!😱

Dels har jag härjat här inne.

Hade både klass och körde eget. Sen drog jag direkt till Eriksdalsbadet.. Där “måste” man liksom vara inne om man inte vill torrsimma ute vill säga. Och det vill jag inte.

I dag var det betydligt mer plats mot i går i alla banor och bassänger. Lyxigt värre!

Har även varit hos bästa Kiropraktor-Micke för lite fix innan NY-resan i morgon. Han fixade även till ett par specialgjorda flip-flops till mig!

Tror dock de får stanna hemma för varmt kommer det inte att bli…

Kram från Ingmarie

Stunder av lycka

Min fantastiska mamma delade i går en flera år gammal artikel men som (tyvärr) alltid kommer att vara aktuell. Inte bara för mig utan för alla oss som någon gång verkligen, verkligen tröttnat på livet. Den är tung som blyfylld gråsten, och jag grät mig igenom den, men den gav mig både en påminnelse och förnyat hopp. Detta kommer att passera. Och jag kommer känna livsglädje igen. Jag vet ju det egentligen. Men det där rackarns hålet gör ju inte enbart att man blir trött på livet. Man blir osmart. Det logiska tänkandet verkar ha gått och lagt sig någonstans väldigt långt bort.🙄 På något vis blir det också extra dumt och liksom ännu mer skämmigt just för att jag ju normalt sett har alla “redskap” som jag dessutom gärna vill alla ska använda. Jag mediterar, yogar, tränar, sover och gör alla andra “rätt”. Men jag är som sagt var bara en simpel människa med allt vad det innebär. Samtidigt är jag ganska säker på att allt hade varit ännu mycket värre utan alla mina “knep”.

Hur som helst så jobbar jag nu stenhårt på att hitta glädjestunder varje dag. För nu vill jag hitta min livsglädje igen. På riktigt. Den finns ju där! Någonstans…

Jag fick några meter då och då på mjuk grusväg när jag sprang i dag och kände mig glad! Det spritte liksom lite i kroppen och stegen gjorde inte ont just den lilla stunden.

Men Sprada lär få vänta… Isen är fortfarande toktjock!

En lunch på ett av mina favvohak här i 08a land med dessa tre finingar gjorde mig ännu gladare. Länge! Och ruskigt mätt.🤪

Det var kanske delvis därför simningen gick så bra. Fast jag tror det mest beror på att jag fick sällskap av två fantastiska glädjespridare.

Att jag är tacksam över dagen och över att ha dessa människor i mitt liv behöver jag nog inte skriva… 🙏🏻💕

Kram från Ingmarie

Klenisen blir coachad

Enda gången jag känner att “åh vad skönt att komma ut” just nu, du vet så där på riktigt skönt med en känsla ända från själen, är som i dag efter ett Hot yoga pass plus en halvtimme i bastun. Det är minsann inte lätt att vara en klenis…

Det är hur som helst en himla tur att de båda finns och att det finns gott om dem. Annars hade jag väl aldrig tinat. Åtminstone inte innan juni. I bästa fall. Man kan ju inte vara riktigt säker ens då.😳

Varm och glad ända in i själen blir jag i alla fall alltid av att träna med Team Snabbare och Coach Ulf. Så mycket att jag tog en extra lektion i dag. Fast det var inte enbart för att bli glad. Jag behöver verkligen coachningen för även om jag “kan” simma nu så finns det massor att utveckla. Simning är skitsvårt om du frågar mig, det finns liksom alltid mer att lära sig och finslipa på, och jag får verkligen jobba stenhårt för minsta lilla framsteg. Men med Ulfs superba hjälp vet jag att det kommer hända grejer. Hjärnan fattar exakt hur det ska vara och se ut . Nu ska bara resten av kroppen också begripa.🤪 Öva, öva, öva!

Kram från Ingmarie

Is-livs varianter

Här i 08a land finns i princip bara två underlag ute att välja mellan nu. Asfalt eller is. Asfalt är väl i princip alltid bara asfalt men is kan visa sig i vansinnigt många olika former har jag kommit på…

Blank-is, knögel-is, skör-is, blöt-is, undersnö-is, puckel-is, vit-is, bilhjulspårs-is, fotspårs-is, cykelspår-is, skridsko-is, undervatten-is, superhalkig-is, fläckvis-is och ler-is. Finns säkert fler varianter men det gemensamma för dem alla är att ingen av alla dessa, inkl. asfalt, är något som min kropp gillar. Inte knoppen heller för den delen… Vi vill ha barmark, skogsvägar, stigar, grusvägar och gräs!

Tack och lov tolererar mina fötter Hokas speedgoat så jag åtminstone har en liten chans mot isen och halkan. (De vill ju annars bara ha Newton-pjux och dubbskor är inte ens tänkbart…)

Hoka-sulan är nämligen av någon särskild sorts gummi som greppar extra bra. Bl.a därför de är så bra för swimrun.🙏🏻 Asfalten får jag liksom bara härda ut för hur ont jag än får av den i kroppen så får jag ännu ondare både i kroppen och själen av att inte kuta.

Så jag kämpar på. En timme och en dag i taget. Nyttjar de få livsgivande andningshål jag har och orkar med just nu. Ett besök hos Kiropraktor-Micke är ett sådant.

Och i morgon ska jag till ett annat faktiskt!

Kram från Ingmarie

Tack!

Aldrig trodde jag det skulle bli så starka, stora och positiva reaktioner över mitt inlägg i går. Jag har fått massor av meddelanden, mail, kommentarer och telefonsamtal från kända och okända.

Från djupet av mitt hjärta: Tack! ❤Det som slår mig mest tror jag är, förutom all den kärlek och omtanke som finns runt omkring mig, hur oerhört många som känner igen sig och som tycker vi ska våga prata mer öppet om det som man väl kan kalla själslig smärta.

Så varför gör vi inte det? Vad är vi så rädda för? Egentligen menar jag… Kanske är det som med sorg. Man vågar inte fråga för man är rädd för att röra upp känslor och påminna den drabbade. Men vet du, man är typ världsbäst på att påminna sig själv och börjar någon gråta så är det snarare något positivt så som jag ser det även om det är “jobbigt”. Instängd gråt är ganska säkert ännu sämre oavsett tror jag…

Själen syns som bekant inte så väl på utsidan så det kan vara väldigt svårt att veta hur det står till med någon om man inte frågar. Sen gäller det förstås att den tillfrågade vågar säga som det är. Man måste inte berätta men jag tror som flera påpekat att det dels behövs och dels minskar faktiskt både skammen och mörkret när jag vågade berätta. Knasigt egentligen. Varför är det “bättre/mindre skämmigt” att ha t.ex en hjärt- och kärlsjukdom än en depression? Är man klenare eller en sämre människa bara för att själen kan bli oerhört sorgsen ibland? Jag är ju t.ex trots allt till 90% väldigt glad! På riktigt. Men så ibland tar det svarta över helt. Oftast känner jag det innan men ibland kommer det ganska oförberett. Och eftersom det inte är så ofta så blir det rejält. Det är förresten så med alla sjukdomar för mig. Jag blir liksom inte småförkyld eller är småhängig. När jag blir sjuk eller skadad snackar vi blodförgiftning med tut-tutbilen och avslitna muskler. Typ… Anders brukar gnälla över att det antingen är ingenting med mig eller så är det panik. Han är ju mer “normal” med äkta man-colds och jagärnogförtröttföratttränaidag-sjuka. 🤪

Men hur som helst. Jag vill inte älta detta till förbannelse. Jag är som sagt var någonstans på den hållbara isen nu annars hade jag inte pallat att skriva. Jag har valt bort och avbokat en massa som jag normalt sett skulle älskat att göra men det får vara så nu. Jag hinner nog det jag ska…

Kroppen har gjort oerhört ont, kanske mest p.g.a moddsliret, men i söndags märkte jag att det börjat ske en förändring när jag sprang. Det fanns liksom ett tryck i steget igen! Och energi! Jag har tränat, det är ju en av mina starkaste livlinor, men bara väldigt lågintensivt. Kanske det också vänder nu. Men jag skyndar långsamt. Det finns förresten inget alternativ där. Pressar jag mig för mycket i detta läge, fysiskt såväl som psykiskt, så kommer det bli en jättevak och då blir det ännu jobbigare att ta sig upp. Om det ens går. Jag tänker i alla fall inte testa! Nu ålar jag mig framåt här tills jag känner fast mark igen. Och det är nära för jag ser den!

Kram från Ingmarie

Den hopplösa skammen

Det här blir ett ganska långt inlägg men jag tycker det är viktigt och kanske en del t.o.m kommer att känna igen sig. Förhoppningsvis kommer även fler att förstå lite mer om detta som kallas “psykisk ohälsa”.

Jag är för det allra, allra mesta en väldigt glad människa. En sån som tycker livet är roligt, spännande och fantastiskt. Som gillar att leva, ser positivt på det mesta och som har både verktyg och knep för att göra vardagen stabil oavsett vad som händer runt omkring. Ja du vet sånt som träna, sova, meditera, yoga, äta näringstät mat, skala bort oviktiga saker, umgås med människor jag gillar o.s.v. o.s.v. Såklart jag även har skitdagar. När det mesta är skräp och tråkigt som attan. När motgångarna avlöser varandra och håret hela tiden står på ända hur jag än försöker tämja det. Men de dagarna är på något vis helt ok för jag vet att de är tillfälliga och att det väntar roliga saker runt hörnet. Saker jag ser fram emot och längtar till.

Men så finns det då den här andra sidan. Den svarta som även är så hopplöst skamlig.

Att ha verklig depression handlar inte om att vara ledsen eller tycka något är tråkigt. Det handlar inte heller om att tycka måndagar är trista för att de betyder ny jobbvecka eller att man gnäller och deppar över (oftast) småsaker. Enligt t.ex Psykologiguiden betyder depression “sänkt, lågt belägen, dämpad”. (Från det latinska ordet depressus.)

Vidare förklaring är: “Sänkt grundstämning, tungsinne, håglöshet. Depressivitet, deppighet” samt “Depression i psykiatrisk mening är ett relativt varaktigt tillstånd av svaghets- och tomhetskänsla, värdelöshetskänsla, skuldkänslor, självmordstankar med mera…”

För mig är det som att hamna i ett svart hål där absolut ingenting känns varken roligt eller meningsfullt. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Spelar liksom ingen roll om jag fått alla tidigare önskningar uppfyllda plus 30 miljarder kronor. Den där meningslösheten ligger som ett fett lager över hela mig och in i varje liten cell. Det är ett mörker som är så starkt att jag gråter på dagarna för att hjärtat så envist fortsätter att slå och som på nätterna håller mig vaken för att gråten vägrar lämna mig.

Jag kan ärligt säga att om jag inte haft träningen, och verkligen både lärt mig och förstått dess oerhört positiva effekt på mig, så hade jag inte tagit mig upp ur sängen och soffan och ut överhuvudtaget nu. Jag kanske inte ens hade orkat andas. För när allt är ett mörker, när ingenting betyder något, när hela livet känns som en kamp och ångesten kryper under skinnet, då är det väldigt, väldigt lätt hänt att vilja slippa finnas. Eller som Ann Heberleins boktitel:Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.”

Min livslängtan är dock större än min dödslängtan och det är väl därför jag fortfarande andas och kämpar för att inte fastna i det där hålet när jag ramlat i. Grejen är ju också att jag inte bara försöker ta mig upp och ur det mörka. Jag slåss även mot skammen. För jo den finns där. Hela tiden. Trots att vi skriver år 2018 och är öppnare än någonsin när det gäller det mesta, även psykiska sjukdomar, så är det “skämmigt“. Att vara psykiskt sårbar är inte alls lika ok som att vara benskör, ha cancer eller allergi. Kanske för att i vårt samhälle “ska” man vara glad, pigg, energifull, produktiv, framgångsrik och nöjd mest hela tiden. Eller så ska man bara “ta sig i kragen och rycka upp sig”. Men vet du, det är förskräckligt svårt att ta sig i kragen när man inte ens har någon krage att ta tag i!

Jag vet ju dessutom att jag vunnit högsta vinsten på livets lotteri. Jag har ju liksom egentligen “allt” för att vara övervägande lycklig. Med andra ord borde jag skämmas som inte är det hela tiden. Vilket jag gör. Och det gör förstås inte varken hålet eller mörkret mindre…

 

Varför det blivit så här för just mig vet jag inte riktigt men troligtvis är det genetiskt eftersom det finns i min familj. Jag har en diagnos, men har inte velat utreda vidare för jag finner ingen riktig anledning. Jag tänker ändå inte bli min sjukdom eller ta en massa piller för att dämpa det hela. Första gången jag blev verkligt drabbad är ca 10 år sedan och för att göra en lång story väldigt kort så slutade det med en tvångssjukskrivning som varade i över ett år. Dit vill jag inte igen. Skillnaden då mot nu är att jag dels har en helt annan kunskap och dels har helt andra livlinor. Det gäller bara att jag liksom håller näsan över ytan, fortsätter andas och använder de hjälpmedel jag vet funkar för mig innan det är för sent.

Vi kan likna det vid att du trillar ner i en isvak. Får du panik och börjar kämpa, hyperventilera och fäktas är du i princip körd. Då vinner vaken. Om du däremot låter den första chocken få gå över utan att du grips av panik så kan du andas lugnt, tänka klart, göra de rätta rörelserna för att ta dig upp, försiktigt dra dig glidande över isen tills du känner dig säker och vågar ställa dig upp igen.

Just nu är jag där på isen någonstans mellan vaken precis innan jag vågar och kan ställa mig upp igen. Jag kommer klara det även denna gång, det vet jag nu. Jag ser solen och ljuset igen. Och upplever åter en verklig livslust.

Mina råd till alla drabbade och närstående är väldigt “enkla”. Våga fråga, våga prata, våga be om hjälp, våga ta emot hjälp och våga vara du.

Själv ska jag jobba vidare med den nyfunna livsglädjen och sluta skämmas! För som sagt var, jag är i grunden en väldigt glad person som älskar livet.

Jag vill även passa på att tacka er som på något vis hört av sig, som finns där och som hjälper mig. Ni vet vilka ni är.❤🙏🏻

Kram från Ingmarie

Mörker

Jag vet att jag kan hamna i svackor. Svarta sådana. Särskilt efter långresor och/eller när kylan och mörkret får tag i mig. Det är “min andra”, mörka, sida som är minst lika stark som min ljusa.

Men denna gången är det överjävligt. Inget verkar hjälpa och tro mig, jag har en hel arsenal av “knep”. Känslan av meningslöshet hänger ändå som en tung, blöt filt över mig. Även när jag springer. Eller har egen simbana.

Så kanske jag pausar här en stund. Och hoppas både ljuset och vårvärmen väldigt snart kommer tillbaka. För det gör det. Någon gång.

Kram från Ingmarie

Tillbaka till vad det nu kan kallas och ska bli

Jag är i grunden en positiv människa men att komma från +30 till -14… Jag är skeptisk.I alla fall är det jäkligt svårt för mig att se vad som skulle vara bra med detta..

Jag gillar det inte. Inte någonstans. Men nu är det som det är och det är bara att acceptera och gilla läget. Jag är tacksam för allt jag fått vara med om. Det är inte det. Men jag liksom dör en smula inuti av kylan och nej, jag tycker inte snö är vackert. För mig är det bara kallt, hårt och ovänligt. Dessutom tycker jag det är besvärligt med alla kläder.I grunden är jag nämligen en lat rackare.  Livet är betydligt mycket enklare med bara klänning och flip flops. T.o.m betydligt enklare.

Tack och och lov har jag ju mina knep och rutiner som funkar för att jag ska ta mig igenom även såna här “lyxproblem” utan att åter falla ner i det där hemska svarta hålet. För ja, så illa blir det om jag inte bryter en negativ tankespiral i tid. Depression är osynligt men inte desto mindre plågsamt. Har man någon gång varit där så gör man (nästan) vad som helst för att slippa det.

Meditation är ett “knep”. Hur det än är så är det ju i hjärnan det mesta startar så det gäller liksom att träna den så att den tänker “rätt”. Helst varje dag. For ever and ever and ever and ever.

Ett besök på Eriksdalsbadet med vattenlöpning, simning och bastu (vilken fantastisk uppfinning det är!) är en annan idiotsäker grej. Funkar alltid!

Påskliljor är heller aldrig fel. A-l-d-r-g!

Sen hade jag sån himla tur att hamna jämte en helt ofattbart intressant och trevlig amerikan på flyget mellan Singapore och Stockholm inklusive den där tekniska mellanlandningen i Moskva igen. (Den mellan Perth och Singapore innehöll mest tårar och snor. Så pass mycket att flygvärden blev lite orolig…)  Eller om det kanske var ödet för jag lyckades “uppgradera” mig bara ett par minuter innan boarding. Aldrig har en långflygning känts så kort! Vi babblade konstant om allt mellan kloster och vegoliv till resor, döden och bästa kaffet. Förutom de 5-6 timmar vi lyckades sova. (Något som heller i princip aldrig händer.) He made my day!

Nu tar jag en dag i taget. Redan om tre veckor väntar två nya resor. En kort och en lång. Jag ska även börja nytt jobb, börja en målarkurs och jag ska simcoachas. Och snart blir det säkert vår igen även om det känns en smula overkligt just nu…

 

Kram från Ingmarie

Don’t cry because it’s over Ingmarie…

…Smile because it happened.

Tro mig. Jag försöker. Men det är med stor sorg i hjärtat jag lämnar Bunbury och västra Australien i dag. Jag kommer sakna allt och alla. Finns liksom inget här jag inte gillar. Landskapet, människorna, vädret, maten, lukterna och den avslappnade stämningen. Allt ! Älskar det!

Innan jag ska de 20 milen till flygplatsen i Perth, och sen den halva evighetsresan till 08a land, har jag i alla fall hunnit med att yoga, promenad med Amber, altanfrukost och ännu en löptur i solen.

Gjorde mitt bästa för att bunkra som attan för jag vet ju vilket busväder som väntar i 08a-land. Helt ärligt begriper jag inte hur min stackars kropp ska klara den Sibirienkyla som verkat dra in när den är van vid detta!

Jag vet att jag inte ska gnälla, och jag är obeskrivbart tacksam för denna tiden, men ibland gråter även mitt hjärta.

Så från djupet av detta (sorgsna) hjärta säger jag tack, tack, tack till Bunbury, västra Australien, alla människor och alla djur jag lärt känna. Jag kommer sakna er innerligt! ❤ Särskilt Amber…

Kram från Ingmarie

Drama-day

Naturen är stark när den visar den sidan. Har man otur kan det sluta riktigt illa. Tänker inte på vågen som tog mig även om jag blev kraftigt påmind i dag för hade jag varit i havet hade det kunnat sluta precis hur galet som helst!

Det var någon gång strax efter lunch. En lunch som jag förresten hade mumsat i mig med denna vyn.

Jag låg i sanden försjunken i ännu en bok.(Som även den nu är slut.) Så känner jag hur det börjar blåsa extremt kraftigt och ser hur sanden yr som fasiken ett 10-tal meter bort och nära på lyfter tältdukarna och staketet som ska skydda sanddynorna. Så plötsligt svänger allt till vänster och med en faslig fart drar ner mot havet där barnen har simskola. De skriker, lärarna skriker, kläder, flaggor, väskor och surfbrädor lyfts från sanden och flyger ut i havet av denna (fick jag veta senare) mini-tornado. Tack och lov var där ingen i vattnet just där och då. Vågar nästan inte tänka tanken på vad en surfbräda eller en dunderkraftigt piskande våg kan göra för skada på en stackars människokropp.

Sen blev det helt lugnt igen. Som om det aldrig hänt. Riktigt läskigt och jag får erkänna att det kändes lite nervöst att gå vattnet i lite senare för svalka och vattenlöpning. Men det kom inga mer och både barnen och de större ungdomarna fortsatte med sina olika slags simskolor. De är tuffa!

Den andra incidenten i dag, som egentligen var den första, hände i morse och hade väl egentligen inte så mycket med naturkrafter att göra. Jag hade kutat intervaller ( gick f.ö riktigt bra) och tog som vanligt med Amber till parken där jag gjorde mina hopp&skutt-övningar. Plötsligt ser jag hur hon liksom vrider och vänder på huvudet samtidigt som hon krafsar frenetiskt som för att få loss något. Jag springer dit och ser hur det rinner blod ur munnen och att hon inte kan stänga den. Min första tanke var att hon höll på att kvävas och som den ömhjärtade person jag är när det gäller djur ville jag helst bara försvinna och trolla så det blev bra. Eller i alla fall att någon annan fixade det. Men jag var tvungen att agera. Fort! Fanns nämligen inte en människa inom synligt avstånd. Så jag kopplade på min akut-sjuksköterske hjärna. Höll henne stilla, öppnade munnen så jag kunde se och hittade direkt felet. En pinne hade fastnat i gommen. Jag fick loss den och Amber grymtade bara lite och sen var allt som vanligt igen tyckte hon. Lilla skruttan. Jag är helt förälskad i henne!

Resten av dagen har dock varit helt drama-fri. Tvärtom har den varit fantastisk! Nu klarar jag i princip all styrketräning med axeln!

I morgon kommer det bli en sorgedag men jag försöker att inte tänka så långt…

Kram från Ingmarie