Svettigt grått

Grå och mulen himmel behöver verkligen inte betyda kyla. Det kan lika väl betyda tryckande värme och svett ända ner i skorna. Intervallerna vid floden i dag var precis så.

 

Det är makalöst fint där nu och så grönt att jag nästan blir bländad. Cottonwood trees är stora och ståtliga, det vanligaste trädet utmed floden och har funnits där i över 2 miljoner år. The Native Indians använde trädet bl.a till att göra trummor, behållare för ex vatten, tuggummi, elda med och bota sjukdomar som diarré, artrit och som njurproblem. Skogen ger skugga både för djur och människor och är en välbesökt plats ffa på sommaren.

Pga jobb, jag är som sagt var inte helt ledig och förslöad, så fick jag ändra mina planer lite men hann i alla fall även med både vattenlöpning och gym.

Kram från Ingmarie

Svårbegripligt

Det finns väldigt många saker jag inte varken förstår eller begriper och två är kroppen och Garmin-klockan..

Om jag börjar men klockan så säger den till 90% att jag ska vila varje gång jag startar den. Även i dag. Men den gjorde inte det i måndags, dagen efter jag kutat lopp och tränat annat ganska hårt. Då tyckte den jag skulle springa “bas” i en fart jag inte gjort på många år här i bergen.

Om jag inte helt missminner mig har den föreslagit fart/intervaller max tre gånger sen jag började använda den för över ett år sedan. Borde den inte ha lärt sig hur jag funkar vid det här laget?

Sen är det då kroppen. Jag vet att man ska lyssna på den för den vet bäst men ibland undrar jag allt.. Eller är det liksom skallen som frånkopplar sig från kroppen och gör egna slutsatser och beslut?

Jag var ganska seg i morse och benen var extra stela och ffa trötta. Så där så jag nästan funderade på om jag kanske skulle löpvila. Men hur det var så tänkte jag att jag lufsar väl runt och går om jag behöver.
De första hundra meterna var inte roliga men sen bara vände det och jag fick ett jättehärligt pass! Märkte nästan (nästan) inte ens av de värsta backarna!

Jag hade inga stora förhoppningar på simpasset heller för det var segt som sirap i går. I dag var jag oslagbar! Tiden och intervallerna bara försvann! Jag funderar på om det var bassängen för den i går var förvisso fantastisk men det kändes som det var lite extra mycket chemicals för det var just andningen som var besvärlig. I dag var jag i Del Nortes igen och det kändes det som jag inte ens behövde andas.

Ja det är sånt jag bl a funderat på i dag!

Kram från Ingmarie

 

Måndags-chill

Allt är som bekant relativt. Även vad “vila” och “ta det lugnt” är. Faktum är att just dessa två nog kan variera hur mycket som helst även hos en enskild person.

Jag har tagit det “lugnt” i dag med mina mått mätta just nu. Om en månad kan det vara helt annorlunda.

Sprang en timme supersakta på trailsen. Passade på att njuta inte bara av solen utan även av ett pyttelitet väldigt gulligt vattenfall.

Coolade ner mig med lite vattenlöpning och ännu lite senare blev det ett svettigt Athletic Yoga pass igen.

Dessemellan har jag mest legat raklång, läst och druckit hinkvis (av vatten/vätskeersättning), handlat, lagat och ätit mat och hjälpt till med lite jobb-projekt här hemma.

Kram från Ingmarie

 

En typiskt bra lördag

Att börja en lördag med Yael´s Athletic yoga är en ynnest både för kropp och själ. Alltid något nytt att lära sig, utmanas med eller återupptäcka. Hon är unik och jag är så tacksam att hon vill dela med sig av sin kunskap och energi.

Avrundade det hela med poolrun och jaccuzzi. Hur härligt som helst!

Efter diverse fix träffade jag min vän Erin på en av Albuquerques många vingårdar. Casa Rondena Winery ligger i Rio Rancho vackert inbäddat i grönska.

Man kan äta här, gå på rundtur, hyra in sig för privata event såväl som vara med på deras event och såklart testa/dricka vin. Själva huvudbyggnaden innehåller även en liten presentshop och det finns en stor fin uteplats men just i kväll kändes det lite för svalt så vi valde att sitta inne.

Gillar man vin och vacker miljö är detta ställe ett måste att besöka.
Vi hängde där i över tre timmar och njöt av det vackra, det goda vinet och av att vi hade tid att prata. Om detta var bra inför morgondagen lär visa sig men oavsett så vill jag inte ha det ogjort! Passade på att köpa med mig en flaska hem så Anders också får njuta av det.

Kram från Ingmarie

Solo

Jag har inga problem att vara/resa själv men nu när Anders åkt hem blev det väldigt, väldigt tomt. Det är såklart också positivt för det hade ju varit illa om det vore tvärtom… Hittills verkar han ha en smidig resa i alla fall och vi hade en jättemysig sista kväll tillsammans på ett tag. Jag tror också att det var viktigt att längta och sakna för då blir man påmind om vad som är viktigt i livet.

När jag hade lämnat honom på flygplatsen så åkte jag till Tijeras och Cedro Canyon. Förutom att jag kutat det där Cedro trail-loppet så var jag där i februari men kunde inte kuta överallt pga snö och is. Det är inte ett problem nu. Stigarna var torra och fina och hyfsat lättsprungna. Starten på den trailen jag valde är en brutal uppförsbacke, en sån som gör att man tror man är helt slut som löpare, men som också bjöd på en makalös utsikt på toppen.

Det var ingen lång tur så jag kompleterade med lite poolrun. Var nästan helt solo i hela bassängen!

Var också på ett Yoga-barre pass igen men det var mer en slags pilates-barre klass pga att det var en vikarie som hade det. Det var ok men långt ifrån lika jobbigt som det brukar. Fördelen är att jag inte kommer ha träningsvärk i en vecka…

Kram från Ingmarie

Another Tribute

Minns du att jag och Trish var på ABBA The Tribute?. I dag var vi på ännu en Tribute på samma fina ställe. Stayin´ Alive – One night of the Bee Gees.

Abba-Tributen var bra men det var inte Abba men dessa var banne mig Bee Gees!

Det var s-å-h-i-m-l-a-b-r-a!
Alltså typ världssuperbäst-bra!

Jag blev plötsligt 15 år igen och dansade så svetten rann. Så sjukt skoj!
Om du levde på 70-talet och får chans att uppleva dessa så tveka inte!

Vi hade tack och lov laddat med bra mat innan på ett riktigt bra ställe.

Jag hade dessutom gjort av med energi både på gymet och en härlig tur på trailsen. 28 grader i skuggan! Perfekt Ingmarie-väder!

Kram från Ingmarie

En slags chill-dag

Allt är relativt men enl mig har vi verkligen chillat i dag.
Simmade på förmiddagen och det var absolut underbart härligt! Bra känsla och perfekt temperatur både i bassängen och i luften!

På seneftermiddagen var det äntligen dax för Athletic yoga med min favvo-instruktör Yael. Som jag längtat! Det var svettigt, tufft, utmanande och jättehärligt! Trodde jag skulle vara megastel efter lördagen men det var typ precis som vanligt. Helkonstigt!
Min teori är dock att det är höghöjden. Min kropp trivs helt galet bra på mellan 1500-2000 m ö h. Inget ont någonstans. Inte ens fötterna gnäller! Fråga mig inte varför eller hur det kan vara så, jag bara vet att det blir så. Det finns säkert någon slags vetenskaplig/matematisk/astronomisk förklaring.

Före, dessemellan och efter har vi bl.a  slöat i solen, läst, lagat mat (och ätit), hjälpt till med urpackning av en camping-vagn, tvättat, städat och handlat.

Kram från Ingmarie

Hög på olika vis på höghöjd

Pagosa Springs har hundratals olika trails och jag kan inte låta bli att undra varför detta inte har blivit ett riktigt löparmekka? Eller det kanske det är men inte just nu så här mittemellan vinter och vårsäsong? Jag har dock aldrig hört om någon som åker hit för att just springa. Mycket märkligt. Däremot vet jag att folk åker hit för de varma källorna, golf , cykla, konsten, river-rafting och det vackra landskapet. Jag återkommer till det där med de varma källorna för det är något verkligen speciellt.
Det finns t o m kartor som beskriver massor av olika trails och en flik på deras hemsida heter just “running”. Ja du fattar va? Detta ställe är unikt!

Vi åkte till ett område precis i närheten som kallas Turkey Springs. Bara där är hur många olika trails som helst att välja mellan.

Vi började tillsammans och det dröjde inte många hundra meter innan vi båda var helt sålda. Fina välmarkerade stigar omringat av de unika träden med den röda barken. Kyligt i början men sen värmde solen mer och mer. Och dofterna! Tall, skog, sol, lera, bark, varma stenar och gräs.

Efter ca 6 km hade vi gjort klart första rundan och jag fortsatte medan Anders tog bilen till en parkering vi bestämt vi skulle ses vid. Verkade ju enkelt och bra det var bara det att just den skylten in på den stigen tydligen fått ben för jag hittade den aldrig och sprang på tok för långt med tanke på det där loppet jag har på lördag. I stället för en dryg timme blev det 100 minuter. Men men, det blir som det blir. Jag får turbovila de resterande dagarna!

Direkt efter åkte vi ner till byn och floden. Det finns massor av olika SPA-och badanläggningar om man vill bada i det varma vattnet som kommer från den mineralrika “Mother Spring”. Pagosa Spring har världens djupaste geothermala varma källor och de är enormt mineralrika och sägs vara väldigt bra för hälsan på olika sätt. Det finns visst även en öl, “Earth Powered Beers”, som är bryggd på detta vattnet.
Vi var lite mer äventyrliga, eller småsnåla beroende på hur man ser det med tanke på att man får betala hundratals kronor för att gå in på de “riktiga” anläggningarna, och valde en mer naturlig källa i San Juan River. Helt gratis och hur härlig som helst. Det är rejält varmt och en stor kontrast mot mina “vanliga” bad men det var bara att glida över stenarna så var man i den kalla floden.

Några av de mer fina (och dyra) anläggningarna från båda hållen

 

Varmt

Kallt

Efter lunch for vi norrut och klättrade ännu mer uppåt för att få uppleva Treasure Falls.

 

Bilderna får tala för sig själva…

Pagosa Springs ligger på ca 2100 m över havet och det är en höjd min kropp klarar av ok. Efter 2500 m brukar jag bli lite extra flåsig och vid 3000 rejält påverkad.
Vi åkte upp genom bergen till 3200 och jag trodde det skulle gå bra eftersom jag satt stilla i bilen men det hjälpte inte. Jag blev ganska rejält påverkad med illamående och yrsel så vi fick vända innan vi hade tänkt. Detta har hänt innan, bl.a när jag varit högst uppe på Sandia, men minnet kan vara lite extra kort ibland…
Ja så klen är jag. High Altitude sickness är dock inget att leka med för blir man riktigt dålig kan man få både lung- och hjärnödem med dödlig utgång. Vem som helst kan drabbas, Anders påverkas nästan inte alls, men har man ex haft det innan är risken högre. Liksom låg ålder. Det faktumet håller jag fast vid. Haha!

Vägen var i alla fall hisnande vacker när jag väl pallade trycka på fotoknappen.

Bästa boten är att komma ner på en bättre höjd och när vi var “hemma” igen kändes det bättre och nu är jag som vanligt igen.

Har du varit höghöjds-sjuk?

Kram från Ingmarie

Moab dag 4

Varje kväll under denna road-tripen har vi sagt till varandra att just denna dagen har varit den bästa och att vi nog måste ha sett det mest vackra men sen har en ny dag och kväll kommit och vi säger det igen.

Denna dagen är inget undantag. Det känns som att vi har haft tre dagar i en pga tre olika upplevelser.

Den första var i Dead Horse Point Park. Historien om den är ganska brutal.

The Legend of Dead Horse Point
Dead Horse Point is a peninsula of rock atop sheer sandstone cliffs. The peninsula is connected to the mesa by a narrow strip of land called the neck. There are many stories about how this high promontory of land received its name.

According to one legend, around the turn of the century, the point was used as a corral for wild mustangs roaming the mesa top. Cowboys rounded up these horses, herded them across the narrow neck of land and onto the point. The neck, which is only 30-yards-wide, was then fenced off with branches and brush. This created a natural corral surrounded by precipitous cliffs straight down on all sides, affording no escape. Cowboys then chose the horses they wanted and let the culls or broomtails go free. One time, for some unknown reason, horses were left corralled on the waterless point where they died of thirst within view of the Colorado River, 2,000 feet below.

Det är inget sånt där nu, faktum är att det inte finns några hästar ö h t kvar där men parken är bedårande vacker med massor av trails, utsiktspunkter, rastplatser, camping och en stor fin turistinformation. Denna parken är verkligen en pärla som tyvärr verkar komma lite i skymundan av de andra större men är du här så missa den inte!

Jag sprang alla slingorna där var + lite extra på MTB-trailsen för att få ihop 2 timmar och jag njöt av varenda sekund! Gott om plats, obeskrivligt vackert, de mest springbara trailsen hittills och över 25 grader i skuggan. Vad kan liksom bli fel då?

Colorado River

På något mirakulöst sätt lyckades vi komma samtidigt till parkeringen trots att vi inte har varken mobiltäckning, komradio eller röksignaler. Fikat satt extra fint med denna vyn.

Någon mil därifrån ligger Canyonlands. Detta är ett enormt stort område som delas in i fyra områden; Island in the Sky, The Needles, The Maze samt floderna Green och Colorado River. Alla är olika och har sina speciella karaktärer. Island in the sky som vi åkte till är den mest besökta och mest lättillgängliga. Många liknar den vid Grand Canyon och jag kan bara hålla med!  Precis när man inte tror det kan bli mer magiskt och storslaget så blir man motbevisad av ännu mer.
Ännu en gång inser jag att inget foto i världen kan beskriva hur det verkligen ser ut. Vi åkte runt på alla vägarna, vandrade och tappade hakan om och om igen av utsikterna i många timmar. Vilket ställe!

Mesa Arch. Kanske den coolaste av alla coola archer

I verkligheten är detta en ljus grön färg och man vet inte hur den uppstått. Otroligt vackert!

 

Green River långt där ner

När vi kom tillbaka till Moab tog vi Scenic Route 128 norrut utmed Colorado River. Kilometer efter kilometer med enorma berg på ena sidan, floden på den andra och ett Big Ben någonstans mitt i!

Mitt stora mål var dock detta. Gissa om jag njöt!

Kram från Ingmarie

När verkligheten överträffar sig själv

Har du någonsin varit med om en upplevelse som är så stor att du känner att det nästan inte kan bli mer vackert eller hisnande?

Jag har fått göra det magiska flera gånger och fastän jag varje gång verkligen trott att just  “det här” måste vara det häftigaste ever så har det hänt om och om igen.
Senast i dag.
Livet alltså. Så himla häftigt det är!

Vi kom iväg i hyfsad tid från Albuquerque efter att jag hade kört ett yoga- och vattenlöpningspass.
De första ca 20 milen till Gallup har vi kört innan men det var tydligen så längesedan att vi glömt hur cool vägen trots allt är. Den kan tyckas platt och kal men de röda bergen, de oändligt långa tågen, de enorma lastbilarna och husbilarna, husen ute i ingenstans och skolbussarna som släpper av ungarna på en väg där man får köra i hundra knyck (!) gör att det aldrig blir tråkigt.

Vi åt medhavd mat från Wholefoods på ett av alla roadstops. Det finns mat att köpa där men om jag är snäll så kan jag väl säga att det inte riktigt är vad jag vill stoppa i munnen… Inte Anders heller.

Däremot köpte jag kaffe och som allt i detta landet är det stort även när det är small.

När man nästan precis passerat gränsen till Arizona så kommer man till Windowrock där det välkända monumentet Tribal Park & Veterans Memorial finns.
This small park established sometime around 1936, features the graceful red sandstone arch for which the capital is named Tségháhoodzání (Window Rock). 

In 1936, the Navajo Nation headquarters and other government offices were built in close proximity to this arch, due to its history and cultural significance, paricularly with the Waterway Ceremony. In Navajo culture and history, there was once a water pond right below the arch opening on the ground, a Navajo medicine man would collect this water to use in the Waterway Ceremony. This location was one of four sacred water ponds. Although today, you likely won’t witness a ceremonial water collection while visiting. But nonetheless, the area should be respected and there is no climbing allowed onto the Window Rock arch or its surrounding sandstone formations.

A Veteran’s Memorial was established in 1995, this is also at the base of Window Rock to honor the many Navajos who served in the U.S. military. Many Navajo soldiers are recognized in the annals of history for their role as Code Talkers, whereby they used the native Diné language to create a code that was never broken by the enemy. Historians credit the Navajo Code Talkers for helping to win World War II.

Är du i närheten så åk dit!

90 minuter senare var vi vid dagens slutstation Chinle..  Trodde och tänkte vi i alla fall. Vi skulle åka in en liten bit i Canyon de Chelly eftersom vi fått det rekommenderat. Inte hade vi fattat att detta var bland det mäktigaste, coolaste och vackraste vi någonsin sett. Inga bilder i världen kan beskriva dessa hisnande vyer, färger och utsikter! Som Grand Canyon och Körsbärsdalen i en unik kombination men också ändå helt olika.  Långt ner i  dalarna rann floden kantat av träden, hästar och kor betade och det var så stilla att jag ibland trodde allt bara var ett foto och en illusion. Jag fick en så stor lyckokänsla att tårarna rann.
Jösses alltså.

 

Vi avslutade denna magiska 3-timmars tur med att äta vår kvällsmat med denna vyn.

Min hjärna och mitt hjärta är överfulla av lycka och tacksamhet. I natt sover vi i Arizona. I morgon blir det en annan stat och en plats jag velat till i minst 10 år.

Kram från Ingmarie