Pino

Min ursprungliga plan var ett lugnt pass så platt som möjligt efter gårdagen för benen var snortrötta. Men du vet hur det kan vara i livet. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Benen ville nästan inte bära mig uppför den första backen. Den som är redan efter 100 meter och alltid får mig att fundera på om jag ska börja med bowling, eller i alla fall vandring, i stället. Inte ens mina nya skor hjälper för sånt men det var åtminstone bra mycket bättre studs i dem än i de gamla!

Jag hade en bra runda i skallen men så kom jag till stigdelningen och jag vet inte vad som flög i mig för jag fortsatte på denna Pino trail som går rakt upp i himlen. Eller nåja, kanske jag överdrev en smula…

Det går verkligen bara upp, upp, upp men jag gnetade på. Tog det väldigt lugnt och bara njöt av att vara där.

 

Det är en ruskigt rolig stig som slingrar sig inte bara uppåt utan även hit och dit så där så man verkligen hela tiden vill se vad som är bakom nästa kurva. Fram och tillbaka är den “bara” 15 km men jag kom inte hela vägen upp pga snö och is. Faktum är att jag aldrig varit hela vägen upp just därför. Så kan det vara i mars på 2300m ö h t.

Så jag vände och tog mig ner igen och gjorde en extra liten krok bara för att jag kände för det. Det blev en söt liten krummelur och sockertopp, eller hur?

Jag blev ganska trött på slutet men tror det ffa berodde på att jag inte hade vatten med mig. Även om man inte svettas så verkligen suger höghöjd vatten ur en på något märkligt vis.Projektjobbet jag håller på med just nu gjorde mig inte direkt piggare, det är mycket lyfta/bära/klättra och kvällens Barre-yoga fusionpass gjorde mig förvisso mjukare i kroppen men har garanterat också gett mina ben ännu mer träningsvärk.

Ändå sitter jag och funderar på om jag ska anmäla mig till detta igen.

Hjärnan alltså. Den är verkligen galet tokig ibland!

Kram från Ingmarie

Styltben

Det blev intervaller i dag trots en väldigt intressant träningsvärk efter gårdagens yogaintervaller.. Insida och framsida lår plus underarmar (!) jobbade tydligen lite extra hårt.
Benen kändes som två stolpar när jag började springa och jag hade inga stora förväntningar på de där intervallerna. Samtidigt har jag lärt mig genom åren att kroppen är en lurig manick som man inte alltid kan lita på. Den kan ändra inställning åt precis vilket håll som helst när som helst.

I dag ändrade den sig och blev både mjukare och piggare! Trött blev jag (förstås) ändå och tydligen så mycket att jag tappade räkningen och trodde jag hade gjort nio när det var tio. Det blev till slut 12 stycken 2-minuters plus lite “hopp&skutt”.

Innan jag började jobba på husprojekten jag håller på med här så hann jag med gymet också. det enda jag sdaknar är en riktigt bra vadmaskin men kettlebell och trappa duger också!

Och när jag var klar för dagen bjöd himlen på detta skådespel!

Kram från Ingmarie

Morgon- och kvällslyx

Att ha det så här på morgonlöpningen är minst sagt lyxigt! Jag känner mig både tacksam, priviligerad och vansinnigt lycklig även när uppförsbackarna nästan får hjärtat att hoppa ur bröstkorgen.

Kvällen bjöd på samma magi fast på annat vis.

Dessemellan har jag varit hos Albuquerques bästa kiropraktor  Dr Hodge (mest för att förebygga och rätta till lite småfix), målat, projektjobbat och planerat lite mer till när Anders kommer hit. Exakt vad får du veta då.

Kram från Ingmarie

Bendöden och KiMo

Man kan ju tro att om man värmer upp 15 minuter och kör de första 3 x 5 minuter hård i motvind att det sen skulle bli plättlätt när man vänder och får medvind.

Det stämmer inte alltid. I alla fall inte i dag.
De sista 3 x 5min gick obetydligt snabbare i medvind och jag skyller på att motvinden tog musten ur mig för det gjorde den! Har nog aldrig varit så glad över att komma fram till Alameda Open space parkeringen som i dag! Milde himmel vad trött jag var!

Var tvungen pusta ut en stund på en bänk innan jag åt och körde till gymet för lite poolrun. Då är jag trött! Men vädret var ljuvligt så det gjorde ändå allt mycket enklare.

Lite senare svirade jag om till människokläder för att få uppleva detta på coola KiMo theatre i Downtown.

Detta är en av Albuquerques landmärken och en historisk plats på Route 66. Inredningen är Southwestern style oc h utan tvekan en av de coolaste jag har varit på!

Föreställningen var riktigt bra och vi hade galet skoj! Vi sjöng med och dansade så svetten rann.

Tack Abba för all fantastisk musik ni gjorde! Tänk ändå att den fortfarande håller och att den älskas även här många, många mil från Sverige! Jag var högst troligt den enda svensken i publiken och den enda som  fattade vad “ficklampa” betyder.

Kram från Ingmarie

Skottdagen 2024

Jag hade tänkt ha en löpfri dag men så kollade jag ut på den blå himlen, berget och de fina trailsen och… tja det blev benen i stället för bilen till och från Highpoint-gymet. Om inte annat så sparade jag lite bensin och minskade en smula på utsläppen.

USA är ju dock ett bilens land som de flesta vet och även om just Albuquerque har ett bussnätverk så är det på tok för för dåligt om man liksom vill komma dit man vill. Jämför det med de kassa tågförbindelserna tvärs över Sverige och multiplicera med 786 så förstår du..

Så det fick bli bilen till Del Norte gymet för att testa detta.

Jag har gjort både Barre och Yoga men aldrig tillsammans. Man gör det i en särskild sal och jag kände mig som universums största frågetecken när alla andra vant plockade fram alla grejer som behövdes. Stång, matta, bollar, gummiband och filt.

Det var inte “svett-jobbigt” men det var “uthållighets-jobbigt”, emellanåt riktigt utmanande och det var riktigt skoj! Ska absolut vara med igen!

En annan rolig grej är våra bio-kvällar här i huset. Ja du läste rätt. I huset. Med extra sköna, stora, fällbara fåtöljer och homemade popcorn! Snacka om megalyx!

Ännu har det bara blivit en film, Cruella som var superbra, men det kommer garanterat att bli många fler.
Liksom det blir fler sådana här. Man skulle ju nästan kunna tro jag är en riktig konstnär. haha! Hur som helst har jag roligt och känner mig väldigt inspirerad.

Hur var din (skott)”extradag”?

Kram från Ingmarie

Cedro National Forest

Om man åker Tramway så långt det går söderut och sen svänger vänster på I40 så kommer man snart till Tijeras. Bara ett par kilometer från The Range Station där börjar en av de första trailsen. Det finns oräkneliga att välja mellan och eftersom jag aldrig varit där (!!!) så visste jag inte riktigt vad som väntade. Dock insåg jag snabbt att det skulle vara mycket kuperat, mycket skog och väldigt mycket vind. När det är windy season som nu blåser det ibland så hela himlen blir grå! Det är både lite läskigt och fascinerande.

Jag började med Tunnel Canyon. Den skulle vara lätt enl. kartan och det började bra. Så här högt upp, över 2000 m ö h, ligger en del snö kvar och det var dessutom extremt geggigt emellanåt. Jag vet inte vad det är men geggan här är liksom inte som hemma. Man kanar och glider oavsett vad och hur man gör. Den är som tjock såpa på något vis.  Jag kom typ 2 km sen vände jag och tänkte att jag fick åka vidare och prova någon annan.

När jag kom tillbaka till bilen tänkte jag att jag provar en liten bit på den andra trailen jag sett, Birdhouse ridge, som skulle vara medelsvår.
Rent tekniskt var den helt ok även för en snubbelfia som mig men det var brant så in i bängen och höjder betyder inte bara trötta ben utan även utsikter. Det var helt galet fint! Trots den vindgrå himlen kunde jag se hur långt som helst!
Jag fortsatte och fortsatte och fortsatte för såna här slingerstigar gör mig sjukt nyfiken på vad som kommer i nästa kurva. Jag vände inte förrän den där geggan kom igen men då var jag ändå på väg ner på andra sidan och mot den andra trailen som jag hade gett upp på.

Eftersom jag ändå var där så fortsatte jag köra uppåt och stannade även vid Otero Canyon där jag sprang en kort sträcka innan isen kom i vägen men då var mina ben ändå väldigt, väldigt nöjda. Över 400 höjdmeter på höghöjd fick räcka i dag.

På vägen hem körde jag runt/genom hela Nationalparken, den är enormt stor, och fick uppleva en väg som var som en berg-och dalbana utan kurvor. Skithäftig!

Jag lyxade till det och åt lunch på Wholefoods igen innan jag drog till gymet. Trodde inte jag skulle ha så mycket energi kvar men det hade jag!

 

Sen har jag jobbat också. Helt fri är jag inte och vill inte vara heller. Jag har fått lite olika projekt att ta itu med här och 99% av dem är svettiga sådana men nu är ännu ett avklarat och jag blev ännu dammigare och skitigare. Men det finns ju tack poch lov dusch.

Kram från Ingmarie

Sandia

Det är något med Sandia mountain som gör att jag aldrig verkar tröttna på det. Dewt går inte en dag utan att det liksom ändrar skepnad.

Sandia” betyder vattenmelon på spanska och det är antagligen både för dess skepnad och för den röda färgen den får ffa vid solnedgångar.
Det finns dock flera namn. Sandia Pueblo indianerna t ex, dvs de som var här långt före spanjorerna kom och la beslag på allt, kallar det ibland “Bien Mur” – The big mountain.
Sandia finns omnämnt i Pueblo mytelogier som ett heligt berg söder om Tewa.
Berget är 2,957 meter högt, 27 km norr till syd och mellan öst och väst är det allt från ca 6 till 13 km. På toppen kan man åka skidor och det finns både vandringsleder och en restaurang att besöka där. man kan köra bil upp eller ta Sandia Peak Tramway. Jag har tyestat båda flera gånger men Tramwayen är helt klart coolast.

I dag har berget haft ytterligare några färger beroende på vindarna som kommit in. (Det är The windy season här nu men de är tack och lov varma.) Jag tycker det ser väldigt dramatiskt ut och jag kan förstå att man kallar berget för heligt för det är verkligen något väldigt speciellt med det…

Benen var ganska sega när jag sprang vid dess fot men det är förståeligt efter gårdagen. Jag är ju inte 55 längre…

Kram från Ingmarie

BOSQUE BURQUE RUN-race

Det var kanske inte helt smart att signa upp för ett race knappt 10 dagar efter jag kommit hit med tanke på höghöjden men samtidigt så tänkte jag att det är en bra början, bra träning och förhoppningsvis även roligt.

Jag vet verkligen inte varför men jag hade mardrömmar innan! Drömde att jag missade starten, inte hade någon nummerlapp, att bilen strejkade på vägen dit och att magen skulle balla ur.

Inget av det där hände. Tack och lov!
Bilen rullade dit fint, jag var i god tid och hade både nummerlapp och skor med mig. Roligt hade jag också!  (Och magern höll sig lugn.)

Det fanns både 10 och 5 km att välja mellan  och jag valde det senare. Man kan bli rackarns trött av ett 5-km lopp oavsett på vilka höjdmeter det sker men på höghöjd blir man det garanterat om man tar i lite. Åtminstone har det stämt till 100% för mig.

Som så ofta på dessa lopp är det en fascinerande blandning av elitlöpare, mittemellanlöpare och intesåbråttom-löpare.
Vädret kunde inte ha varit bättre, 20 grader och strålande sol, och starten var bara lite försenad. (Vi var tvungna att vänta in att alla 10 km löpare skulle ha ta sig förbi och den där sista gruppen hade som sagt var inte så bråttom…)

Jag tog det lugnt i början tyckte jag men ändå gick den första milen mycket fortare än jag tänkt. Vid 1,5 mile kom vi till Rio Grande och asfalten byttes mot stundvis mycket djup sand eller ännu djupare sand. Där någonstans dog mina ben och lungorna höll på explodera. Den sista milen kändes det som jag knappt hade styrfart men på något vis kom jag i mål.

Jag kom t o m först i min AG ! Och 10a totalt. Det trodde jag faktiskt inte så jag är jättetacksam! Jag gillar verkligen det med USA att här är Masters högt värderade!

När mjölksyran väl försvunnit och lungorna slutat pipa så kände jag mig riktigt pigg så det blev lite styrka på Riverpoint-gymet också innan jag inhandlade en stor lunch-portion på Wholefoods  (f.ö en av mina absoluta favvo-mataffärer alla kategorier!) som jag mumsade i mig i solen.

Körde även lite poolrun innan den andra belöningen. Jag älskar denna jaccuzin! Ibland är man helt solo, ibland sitter man tyst med andra och ibland börjar man prata med någon om allt möjligt. Att amerikanare skulle vara ytliga är inget jag kan hålla med om. Tvärtom!

Kram från Ingmarie

Nya höjder

Jag har sprungit förbi denna lilla skylten jag vet inte hur många gånger men det var inte förrän i dag som jag följde den.

Det var ett bra val även om benen nog emellanåt tyckte annat för det var upp, upp, upp till över 2000 m ö h. Som alltid är det helt omöjligt att fånga storslagna vyer med en litern mobilkamera men kanske du kan ana.

Helt ärligt var det svårare att ta sig ner igen för det var rejält brant och på vissa ställen ligger det fint grus som man riskerar åka kana på. Men det gick bra och jag tog en liten extrasväng ännu mer upp innan jag svängde ner “hem” igen. För att du ska fatta hur långsamt det går, det går liksom inte att “springa tillbaka” uppförsbackarna precis som man inte kan “springa tillbaka” motvind, så kan jag berätta att dagens 11 km tog 70 minuter. Men som sagt var, vem bryr sig?

För att resten av kroppens muskler också skulle få sitt var jag en sväng på gymet med. 2-3 gympass/v vill jag få till även om jag helst bara är ute.

Under alla år jag varit här har det alltid varit samma instruktör på Restorative yogan, Barbara, men nu är det en ny som har den. Förr eller senare blir det ju så även om man tror en del är både odödliga och oersättliga. Det var väldigt bra och väldigt skönt!

Dock gör det mig en smula ledsen att se att t o m på en sån här klass så envisas en del med att ha munblöja. Oftast såna där i tyg som är om möjligt ännu mer värdelöst.

Rädsla alltså. Tänk vad det kam få människor att göra konstiga saker..

Faktum är att det är ganska många som fortsätter med dessa munblöjor här. Även fast de kan gå helt själva ute eller sitter helt solo i en bil. Jag kan verkligen inte låta bli att undra hur/vad man tänker då? Jag har fått berättat för mig att det har varit sjuka restriktioner här så på något vis tror jag en del folk har blivit helt hjärntvättade. Jag tycker det är riktigt läskigt men framförallt sorgligt och även lite fascinerande. Det är ju liksom inte vi osprutade som är så där rädda utan de som tagit både 3-5-9 stick. Borde de inte vara skyddade då?

Nåja, förlåt urspårningen men jag blir liksom hela tiden påmind för de där munblöjorna dyker upp överallt. T o m när jag köpte kaffe på Panera i Nob Hill i dag. Munblöjor på både expediter och kunder men när de sen ska dricka/äta åker “skydden” av. Är det mindre farligt så? Jag fattar verkligen ingenting.

Kaffet var i alla fall gott och även om Nob Hill, Route 66 och Downtown är coolare att besöka när det är mörkt för då ser man alla häftiga neonskyltar så är det värt ett besök även dagtid. Där finns i princip allt från konst, matställen och ölbryggerier till biografer, vintage och cannabis-butiker. (Jo du läste rätt.)

Kram från Ingmarie

Cibola

Jag ljuger verkligen inte när jag säger att det finns triljoner trails att upptäcka här i närheten. Hela Cibola National Forest är som ett stort gottebord för alla som gillar att vara ute i naturen och det finns verkligen något för alla.

Platt, kort. långt, enkelt, svårt, kuperat eller mittemellan. Det är bara att välja!

Min runda var nog någon slags mittemellan. Eftersom jag började och slutade på samma ställe så fattar jag att det var lika mycket upp som ner men +400 höjdmeter (enl Garmin) på 1800-1900 m ö h känns i både ben och hjärta.

Med min fart här just nu kommer jag inte jättelångt men allt är som bekant relativt. När jag tjitt-tjattade lite med en MTBare för att fråga vart en stig ledde och även fick berätta vart jag börjat blev han väldans impad. Han sa det kanske för att vara snäll men jag är så löjlig att jag blev lite stolt. Haha!

Det blev i alla fall en väldigt fin runda med makalös utsikt!

Det var onekligen himla skönt att bassängen var platt. Har jag förresten sagt att jag älskar denna simbassängen?

Efter att ha hängt med min kompis Susan och tjitt-tjattat ännu mer hade det hunnit bli mörkt och fullmånen bjöd verkligen på storslagenhet!

Mot Sandia-berget

 

Mot staden

Kram från Ingmarie