Resan hem (inklusive både panik och en urspårning)

Det började bra. Fick skjuts av min vän Angela. Inklusive mys med Guiseppi.😍

Sen började det… Först med tre timmars försening redan i Albuquerque pga snöstorm i Chicago.😱

På rolighetsskalan var det typ minus 956764324. Jag hade ju kunnat vara ute i stället för att sitta och glo inifrån på detta…

Men vi kom alltså iväg och som alltid kändes det som att hjärtat skulle rivas ur bröstkorgen när vi flög över Sandia mountain.

Sen blev det bara grått…

Och väl på marken i Chicago blev vi fast pga snön och kö till gaten.

Först sa de att det skulle ta 5 minuter. Det gick 5-10-15-20-25 minuter utan ett pip från personalen. Efter 30 min fick vi info om att av-isningen på planet framför var klart och vi skulle få komma in om “några minuter”. Det gick ytterligare 10-20-30 minuter. Inget hände. Ingen info. Jag satt inklämd vid ett fönster och kände hur det blev svårare och svårare att andas. För att göra en lång story kort fick Nilsson en släng av panikattack och fick till slut ha medical assistace.😱 Har aldrig hänt förut och jag hoppas det aldrig händer igen! Det var hemskt! Så mycket för att jag yogar och mediterar…🤪 Å andra sidan kanske det hänt mycket tidigare och blivit mycket värre om jag inte gjort det. När jag väl kom ut blev det bra och jag behövde inte till sjukan. (Eftersom det var i USA behövde jag dessutom skriva under papper på det…) Vips blev jag ännu en erfarenhet rikare…

Mycket senare, via ännu en timmes väntande ute i snökaoset på the hotel shuttle-bus, kom jag till hotellet. Somnade sent och när jag vaknade sken solen!

Jag valde inte hotellet pga att det var lyxigt. Det var helt ok med gigantiskt rum men en typisk amerikansk sockerfrukost. Korvarna ville jag inte ens fota…

Vis av erfarenhet hade jag med mig egen mat. Begriper. Inte hur någon kan vilja äta sån där skrot.😱

Anledningen till att jag valde att övernatta just där var, förutom att flygtiden ändrats redan innan jag åkte, att det ligger precis vid en stor park med trails. I vanliga fall är det säkert jättefint men efter söndagens snöstorm var det mest blött och gyttjigt. Inte precis den löpturen jag tänkt mig men bättre än inget!

Men inget varar som du vet för evigt. Inte en strulig och hemsk resa heller. Har aldrig checkat in och kommit genom security så fort som i går. Hade massor av tid till att slöa i SAS-loungen, käka och snacka med en trevlig norrman.

Gott om plats på flyget, såg en väldigt bra film, några tv-serier, försökte sova (gick inte alls) och käkade. Igen och igen. En gång i tiden tyckte jag långflyg var jättekul. Det gör jag inte nu för tiden…

Väl på Arlanda flöt det på så snabbt att jag nästan inte hängde med. Jag älskar hur effektivt och bra allt trots allt funkar i Sverige.

Förutom möjligtvis badanläggningar. Jag förstår mig verkligen inte på hur en del beter sig. Gapar, lever rövare och beter sig hotfullt, Och var är föräldrarna är till kidsen som missköter sig?. Fast det är väl det som är problemet. Föräldrarna beter sig lika illa… Sen har vi ju de där vuxna männen som “kollar fotboll” samtidigt som de sprider skräck och tar av samhällets resurser. Helt oacceptabelt! Liksom höjdarna i flera banker som mer eller mindre snor kundernas pengar, skamliga politiker som ljuger, köttindustrin som undanhåller den vidriga sanningen om hur djuren behandlas och läkemedelsindustrin som låter $$$ styra. Listan kan göras hur lång som helst. Så kanske det inte är så konstigt att det är som det är på badanläggningar? Men grejen är att det skulle aldrig tillåtas i t ex USA eller Australien. Aldrig. Så summa summarum är att att allt är inte bra även om mycket är det och jag spårade helt ur. Jetlag kan verkligen göra skallen ännu rörigare.🤪

Jag lyckades i alla fall både simma och vattenlöpa utan att bli påhoppad eller få krupp på knäppskallarna.

Men gissa om jag längtar till utebassängen öppnar!

Det känns ännu så länge helt ok att vara hemma.,Solen skiner, luften är ljummen och allt det underbara ljusa, fina ligger framför oss.❤️

Kram från Ingmarie

Rio Grande trail

Minns du när jag var i The Botanical Garden för ungefär en månad sedan och sa att nästa gång jag kom dit då skulle jag testa trailsen där. Well, i dag var den dagen!

Jag hade ganska höga förväntningar efter allt jag läst och hört om området. Hittills har ju dessutom alla andra delar av det gigantiska trailsystemet vid Rio Grande som jag kutat på varit 100% outstanding! Det är garanterat platt överallt där så är man sugen på backar är det väl kanske inte bästa valet. Då är de triljoner trailsen vid Sandia mountain klockrent. Där är det garanterat oplatt. En sak de dock har gemensamt är att det är i princip omöjligt att springa vilse. Floden, alternativt berget, är idiotsäkra landmärken att följa. Däremot är den ändå väldigt enkelt att kuta för långt. Dels för att trailsen ju liksom inte går rakt någonstans. Man kan tro att man snart är framme men vips tog stigen en annan riktning och man får en väldans omväg/extrasväng. Och dels för att när man kutar på dem så försvinner både tid och rum för att det är så fint! Plus det där klassiska att man vill se vad som är bakom nästa krön. Och nästa och nästa och nästa och nästa och.. Ja du fattar! Så blev det i dag. Det tog 45 minuter innan jag ens kollade på klockan. Så där rök den timmens planerade löptid. Jag skulle ju tillbaka också.🤪

Så vackert, rofyllt och energigivande. A true bless!

Men jag hoppade över att besöka The Botanical Garden igen även om jag är säker på att det är magiskt fint där nu. Jag var helt enkelt för snål för tvärtemot förra gången så kostade det pengar och jag hade heller inte riktigt tid att strosa omkring där. Men bara vara utanför är härligt!

Vattenlöpning i en bassäng är väl kanske inte lika varken vackert eller lustfyllt men man springer åtminstone inte varken omvägar eller vilse…Däremot kan man hamna i ett magiskt mindfullness-flow så det blev längre än tänkt även där. Gott så!

Kram från Ingmarie

Lätt-lätt

Jag tror alla har åtminstone en grej man är extra bra på. Vet inte om jag vill kalla det talang för jag är inte ens säker på att det finns. Ännu har jag nämligen inte hört talas om någon med “talang” som inte samtidigt lagt ner oräkneliga timmar på att lyckas. 🤪

Jag tänker mer att det är som en gåva. Något man har extra lätt för och som övas upp extra enkelt.

Något jag är bra på, och har väldigt lätt för, är att tåla och hantera värme. Det ska galet mycket till för att jag ska gnälla över den.Tror inte ens det har hänt när jag tänker efter.🙄

140 min svettig löpning i bergen på höghöjd under Albuquerques stekande sol med bara 2 dl vatten utan några som helst problem “bevisar” det ganska bra.

Liksom det “bevisar” att detta är mitt element. Inte något kallt vinterland.🤪 Men jag övar på att tåla även kyla som du vet. Det är bara väldigt mycket svårare.😱

En annan bra grej med värme är att vattenlöpning i Highpoints solskenspool blir ännu bättre och härligare än annars. 😍☀️

Vad är du extra bra på?

Kram från Ingmarie

Planerat oplanerat (eller vice versa) och det är skönt att inte vara dödssjuk

Kroppen är märklig. Liksom hjärnan. För att inte tala om livet. Man tror man har en plan och att läget är under kontroll men icke heller. Utan att man fattar ett jota så kan kroppen/knoppen/livet helt förändras och plötsligt har man varken en plan eller kontroll.

I går t ex fick jag helt oväntat en märklig värk i ryggen. Det var som om ett tajt bälte drogs åt hela nederdelen samtidigt som bröstryggen förvandlats till ett järnspett. Hade svårt att både stå och sitta men ligga funkade fint så sova var tack och lov inga problem. Tvärtom! Vad det var eller var det kom från har jag fortfarande ingen aning om. Med den “uppladdningen” hade jag i alla fall inga förväntningar om att ens kunna jogga i dag. Ännu mindre kunna köra de planerade intervallerna. Såg för min inre syn hur jag med stor möda istället skulle vara tvungen ta mig till kiropraktorn och sen i bästa fall få träna något lätt. I bästa fall. Men eftersom jag jobbar med det jag gör, och får se alldeles för många “skumma fall”, så tänker jag alltid värsta scenariot när sådana här till synes oförklarliga smärtor dyker upp. Dvs de är något livshotande. Ja så knasig är jag men det finns som sagt var en förklaring till varför…

Så blev det morgon. Jag gick upp. Yogade och mediterade som vanligt. Åt frukost. Och kände att ryggen märkligt nog var ganska ok. Så pass ok att jag trots allt bestämde mig för att köra de planerade 30 x 30-30 sek. i Academyparken. Dvs 30 sek hårt -30 sek lugnt 30 ggr.

Åkte dit. Värmde upp och började. Den första var som att springa med blyskor i gyttja men redan den andra kändes helt ok. Sen flöt det bara på. Backe upp och backe ner. (Enklast nerför förstås…🤪) Inget ont någonstans och hela kroppen kändes pigg. Då började hjärnan blanda sig i. Du vet så där när den liksom dealar med sig själv. “30 st har jag ju gjort en massa gånger innan – let’s go for 40!”

Så då blev det bestämt. En stund. Sen började det igen. Av någon anledning tyckte nämligen hjärnan att 50 var en mycket bättre siffra och därmed hade den dealat till sig även det.

Ja jösses! Det var svettigt värre. Men så kul! Avslutade med hopp & skutt-övningar i backe innan nedjoggen.

Men inte nog med det. Både kroppen och knoppen tyckte att ett rejält gympass också var en bra idé. Och vattenlöpning.

Som sagt var. Det finns mycket som är märkligt och som man troligtvis aldrig kommer begripa. Särskilt döds-sjuk verkar jag i alla fall inte vara. Åtminstone inte i dag…

F.ö rekommenderar jag ännu en podcast med Rich Roll.   På tal om vad man tycker är kul här i livet.

The paradox of passion with Brad Stulberg and Steve Magness.

Enjoy!

Kram från Ingmarie

Petroglyfer och ännu en bassäng

Jag antar att de flesta vet att de som kallas amerikaner inte var de första människorna i detta gigantiska land. Om inte så läs gärna detta. Indianerna, som även ofta kallas Native Americans har troligtvis funnits här så länge som i 130 000 år enligt ny forskning. Så Amerikas Förenta Stater är egentligen rena barnet.

Under 1800-talet fram till 1930-talet utvandrade förresten nästan 1,3 miljoner svenskar till USA för att få ett bättre liv och en framtid. I praktiken var det en fjärdedel av hela befolkningen och de flesta var av naturliga anledningar unga och starka. Personligen tycker jag det är något att tänka på i dessa tider när man mer och mer vill stänga landsgränser och neka människor en chans till en (bättre) framtid…

Petroglyph National Monument bildades 1990 för att bevara och skydda en av Nordamerikas största samlingar av Petroglyfer. Det finns över 24 000 bilder ingraverade och etsade i sten där. Förenklat kan man beskriva Petroglyfer som olika slags bild-beskrivningar gjorda av just ursprungsbefolkningen här. Trots att många är 1000-tals år gamla kan man fortfarande se dem. Vad de betyder vet väl egentligen bara de som gjort dem men man tror att de beskriver olika slags andliga budskap, viktiga (vardagliga) händelser och kulturella ritualer. Bäst är att först besöka monumentets Visitor centret. Förutom bra allmän info finns det en hel del att kolla på även där!

Det finns flera olika områden att besöka och vandra omkring i. Jag valde Boca Negra Canyon i dag. Kunde nämligen inte minnas om jag varit där innan.🤪

Det är en ganska utmanande trail om man vill upp till toppen av berget.

Men så väl värt mödan!

Det finns många lärorika skyltar och såklart många olika slags Petroglyfer att se. Och fundera på vad de egentligen betyder…

För mig känns sådana här ställen, med en mer “djup” historia, på något vis alltid lite extra speciella. Jag vet inte riktigt varför. Eller ens hur. Lite som att det finns en annan närvaro än det jag hör, ser och känner. Andaktigt på något vis.. Låter kanske helknasigt men hur som helst är det mer än väl värt ett besök! Och en väldigt fin plats att meditera på om man vill.❤️

Inte långt därifrån ligger Riverpoint-gymet så jag passade på att testa även deras ute-bassäng. I går testade jag ju Highpoints. Riverpoints är inte “dålig” men den som är minst, lika kall som Highpoints och varken den eller deras inne-bassäng är tillräckligt djup för pool-run så av de tre jag testat är den helt klart “sämst”. Del Nortes solskens-bassäng är fortfarande bäst!

Löpningen på trailsen, och Yael´s yoga, var lite mer “som vanligt”. Dvs väldigt härliga!

Kram från Ingmarie

Fler bassänger!

Jag har nästan beslutsångest för nu har ytterligare fler ute-bassänger öppnat!

Förutom min “vanliga” solskens-bassäng så finns nu även t ex den på Highpoint-gymet.

Fördelen med den, förutom att den ligger  jättevackert och jättenära där jag bor, är att den är tillräckligt djup för pool-run. (Något tyvärr inte solskens-bassängen på Del Norte gymet är så där får man köra inne.)

Nackdelen är att vattnet var ganska svalt. Trots att jag både övat i Cochiti lake, och gymat mig svettig precis innan jag hoppade i, så frös jag ganska duktigt efter en timmes spring.

Men det var det värt för det var såklart superhärligt så visst ska jag i där igen!

Och såklart jag har varit i solskens-bassängen också. Det är ju tisdag! Körde bl.a 30 x 50 yards hard med kort-kort vila enl. Coach Jennys instruktioner. Med och utan padlar. Jobbigt och skojigt!

Även om jag har beslutsångest så är det lyxigt att ha så många val och snart nog ska jag även testa en tredje bassäng.

Kram från Ingmarie

Skum dag…

Dagen började precis som vanligt. Yoga, meditation, frukost, lite jobb och packa bagen. Inget konstigt alls. Sen började det “skumma”.

Radiokanalen jag brukar lyssna på, 99.5, bara la av. Eller rättare sagt, den började brusa like crazy! 😱 Alla de andra 418 kanalerna funkade dock utan minsta lilla störning.🙄

Sen la både Fejjan och Insta av. Inte helt. Jag kunde se flöde på båda men inte varken kommentera, “gilla” eller göra inlägg. Försökte alla knep (starta om telefonen, uppdatera o.s.v) men inget hjälpte. När jag kollade upp det verkade stora delar av hela denna gigantiska kontinent ha samma problem. Och inte bara här! I Europa också tydligen.😳 P3 kanske inte heller funkade? (Eller vilken kanal du nu brukar lyssna på.)

Sen var det vädret. Det har farit fram extrema (och ovanliga) tornados i NM och i Colorado är det hiskeliga (och även de ovanliga) snöstormar. Och det är bara två ställen. Hela USA är uppochner med “extreme weather” Enligt varenda vädersajt skulle det bli snöstorm här i dag. Och/eller very heavy rain. Det har förvisso blåst på rejält men inte en enda snöflinga/regndroppe har kommit. Inte ens ett mörkt moln. Hur svårt kan det vara att spå väder egentligen?😳

vips nu i kväll bara funkade allt igen! Ett tag. Insta verkar fortfarande ha mystiska problem. Märkligt. Men tack och lov har det i alla fall inte kommit varken något regn eller någon snö.🤪🙏🏻

Det som däremot varit helt vanligt och normalt är hur kul det är att träna och hur gott maten smakat efteråt. Varenda måltid! Festade till det på lunchen och käkade på Wholefoods. Smarrigt som alltid! Om det nu skulle ske skumma saker just i dag så är det ju ändå en himla tur att de viktiga grejerna var som de brukar i alla fall!

Kram från Ingmarie

King of The Hill och mitt dyraste toa-besök ever

När jag gick och la mig i går kväll trodde verkligen jag skulle somna bums för jag var snortrött. Men tror du jag gjorde det? Icke! Kl 02 var jag fortfarande vaken och funderade allvarligt på att ställa in hela långpass-äventyret. När larmen (ja, jag hade två) tjöt 04.45 sov jag minsann. Men det är som jag konstaterat 18 miljarder gånger innan. Det där att gå upp i snorottan är inte min grej. Något i skallen slår slint helt enkelt.

Men jag tog mig upp, åt min frukost och körde iväg de 7-8 milen till Los Lunas och El Cerro de Los Lunas preserve där loppet skulle gå. Jag kom i perfekt tid för att få en bra parkering, hämta ut start-kitet och göra allt det där man behöver göra innan ett långpass med nummerlapp på magen.

Så där tidigt (starten var 7.30) är det oftast fortfarande väldigt kyligt här in the desert. Funderade ett tag på att behålla mössan på men vis av erfarenhet så avstod jag klokt nog. Dock behöll jag pannbandet på hela vägen men inte för att jag frös utan för att jag var klantig. Återkommer till det.

 

Försökte värma upp genom att jogga lite. Benen var som gjutna i bly. För lite sömn, kallt och blyben. Det kunde ju onekligen ha börjat bättre. Jag visste ju dessutom vad som väntade…Berget må se ut som en liten kulle på avstånd men jag lovar att det är den inte.

Banan går alltså upp till toppen via slingrande stigar av olika vidd med hårt packad sand, extremt lös sand och stenar i olika storlekar. En del stigningar är så branta att man måste gå. Både upp och ner. Väl uppe bär det sen av neråt på andra sidan och där är det i princip bara djup sand. När man kommer ner är det lite böljande sten/grusväg innan man kutar på en liten asfaltsnutt till vändningen. Sen är det samma väg tillbaka plus en liten extra krok för att få ihop de där 21 km. Att tillbakavägen skulle bli den stora utmaningen hade jag begripit. Kuta uppför efter en lång brant nedförslöpa är alltid jobbigt och det blir då inte enklare av att det är brant uppför i djup sand! Lägg där till att allt sker på mellan 1400-1700 m ö h.

Men vi tar det från början. Starten gick och som alltid rusade en del. Jag tog det skitlugnt. Kroppen var seg som gammalt snor, benen fortfarande gjorda av bly och andningen ska vi bara inte tala om. Det var så där illa så jag trodde jag skulle behöva bryta redan efter en (amerikansk) mile. Men jag fortsatte. Såg till att helt köra mitt eget tempo trots att “alla” kutade om. Märkligt vad man kan inbilla sig för riktigt så illa var det ju inte… Efter den första riktiga stigningen började det lossna, Jag hade egen vattenflaska med mig så jag skippade att stanna vid kontrollerna. Vid mile 3 hade jag hittat flytet och ner till vändningen gick det som tjohejsan. När värmen kom hade jag tagit av mig pannbandet men fick då även med ett hårspänne. Flaxande hår i ögonen funkar inte för mig, särskilt inte på teknisk trail. så det var därför jag sprang vidare med pannband trots att det var på tok för varmt. Klantigt att inte ha ett bättre hårspänne, jag vet.

Sen blev jag kissnödig som attan. Vid vändningen kunde jag inte tänka på något annat och eftersom där var en bajjamaja hoppade jag snabbt in och gjorde det jag skulle på ny rekordtid. Men inte tillräckligt snabbt visade det sig sen. Jag visste att jag låg sjua här och även om jag egentligen inte brydde mig så ville jag ju helst inte bli omsprungen. Så kom jag ikapp en tjej. Sprang förbi i djupsanden uppför. Sen en till. Fler och fler kroknade på tillbakavägen. Även killar. Jag tog mig förbi en hel bunt bara genom att gneta på och jag kände mig urstark! Långa sega backar är verkligen min grej. Då kommer min traktor i gång! Särskilt efter att ha övat på trailsen här. När det gick nedför igen flög jag. Borta var blybenen och segsnoret! Jäklar vilken känsla det är!
När det var ca 2 miles kvar kom jag i kapp och förbi en tjej till och såg att avståndet till hon jag sett hela tiden framför mig minskade hela tiden. Jag var nu fyra och tänkte att jag kör och ser hur länge/om det håller. Trea hade ju varit nice med tanke på att det var prispengar till topp tre. Snacka om pengavittring och hur ha-galen man kan bli… Men $100 är en del. Åtminstone i min värld. Tjejen var trött, hon gick i alla uppförsbackarna, så jag matade på. Ett par hundra meter innan mål var jag i fatt och förbi och kom trea i mål. Men nu hade vi ju chip och enl dem hade hon startat 5 sek. efter mig och jag var bara 4 sek. före henne i mål. Med andra ord kom hon trea med en sekunds marginal. Hade jag inte behövt göra det där bajjamaja-besöket hade jag alltså varit lite rikare just nu och ffa väldigt mycket mindre irriterad. För ja, det är klart jag är besviken. Hur ofta är man liksom nära extra $$$?

Men, men. Det är som det är. Chip är rättvist på det viset men nästa gång ska jag banne mig starta långt bak. Banan är superfin, loppet var välorganiserat och jag både vann och satte banrekord i min åldersklass.

 

Det serverades pannkakor och burritos efteråt men ingen vegovariant. Trist. Och jag vet inte varför men stämningen var liksom inte särskilt familjär om jag jämför med andra lopp jag kutat här. (Och det är trots allt en hel del.)  Lite arrogant attityd på något vis. Synd. Eller så var det jag som inbillade mig.

Väl hemma igen slappade jag en stund i solen (efter att jag ätit “riktig” mat) och kom fram till att jag såklart är nöjd med loppet, känslan och över att min kropp och knopp är så starka! Jag är ingen King of the hill men jag är banne mig en Queen of the hill!

Har även köpt ett halvt dussin bagels som present till mig själv samt vattenlöpt och hängt i hot poolen tills jag var alldeles mjuk och genomsvettig.

Så här tänker jag. Man får vara besviken och gnälla när man upplever att det är så. Men bara ett tag. Sen får man skärpa till sig och inse hur bra man har det, hur mycket fantastiska saker som sker i ens liv varje dag och att få saker är värda ödsla negativa tankar på. Särskilt inte en löptävling. Inte ens när man missar $100 med en sekund.

Kram från Ingmarie

 

El Cerro de Los Lunas

Trots att jag har höjdskräck så älskar jag berg! Särskilt när de är omgivna av vidder! Då känner jag mig både trygg och fri! Bergen i t ex Schweiz är fantastiska men efter en vecka omgiven av dem känner jag mig instängd. Fråga mig inte varför men det finns säkert någon bra bokstavskombination även för den “åkomman”.

Här finns massor av “fria” berg. Ett av dem ligger i El Cerro de Los Lunas Preserve. Ca 80 km söder om Albuquerque och strax utanför Los Lunas. Jag hade läst att den skulle vara utmanande men eftersom det går ett race där så är det ju inte omöjligt att kuta där och hela stället är känt för sina trails och vyer. Planen var i alla fall att jag skulle springa uppför i max 40 min och sen samma väg ner. Men du vet hur det kan bli med planer…

Det var skönt varmt redan när jag gav mig iväg. Bred fin grusväg som smalnade av allt eftersom den ringlade sig upp, upp, upp och delade sig lite hit och dit.

Det var krävande, såklart, men utsikten och känslan där uppe var värd varenda svettdroppe, andetag och hjärtslag!

Där och då bestämde jag mig för att kuta hela vägen ner på andra sidan och sen ta asfalten tillbaka till parkeringen. Dels för att jag var nyfiken, dels för att det kändes så bra i kroppen och dels för att vädret var ett typiskt Ingmarie-väder! Vatten hade jag med mig men jag insåg jag skulle behöva snåla och i värsta fall skulle det nog gå att fylla på vid “andra sidan”. Innan jag var tillbaka vid bilen alltså. Hade såklart med mig mer.

Så jag kutade vidare. Ner, ner, ner och precis som det stod i det där loppets banbeskrivning så skulle det mestadels vara djup sand och det var det! Kuta uppför där igen (banan går nämligen i princip samma väg tillbaka) är utan tvekan en galen utmaning! Nerför var det ju liksom bara att plumsa på. Och känna hur sanden sipprade in i skorna…😱

Sista 4-5 km gick på asfalt men var inte alls så platt som jag trodde. Men fram kom jag på hyfsat pigga ben, tom vattenflaska, en jäkla massa sand i skorna och så mycket svett i ögonen att jag hade svårt hålla dem öppna. Härligt!

Hängde kvar där en stund. Drack, stretchade och slöade. Om kroppen, knoppen och vädret vill då kanske jag kör hela banan nästa helg. Med service. 😀

Innan jag åkte dit hade jag googlat fram ett café jag var nyfiken på. För visst låter Europa. Coffee, Bakery. Tea. som ett spännande ställe att besöka mitt i New Mexicos desert.

Det var det! Och jag hade garanterat aldrig upptäckt det utan Google för det ligger utmed en evighetslång raka in the middle of absolutely nowhere.

Så himla gulligt och trevligt! Utan att tveka fixade de till en vego-måltid till mig som jag avnjöt ute i solen. Med utsikt mot hagarna och en traktor.

För den som undrar blev det ingen dusch förrän långt senare men då gjorde jag det å andra sidan dubbelt. Före, och efter, vattenlöpningspasset.

Kram från Ingmarie

Annat snurr

Det är tydligen inte bara vädret som är snurrigt. Hela jag är det också! 😱 I morse sken solen varmt och skönt från en klarblå himmel och det fanns inte en tillstymmelse till vind.

Med andra ord som gjort för en skön löptur! Men vad gjorde jag! Jag var ute och gick!

Ja du fattar va? Something serious is going on here.

Nej, jag känner mig inte “sjuk”. Möjligtvis lite konstig. 🤪 Det fanns bara ingenting i min kropp som ville springa. Jag mådde liksom illa bara vid tanken på stötarna trots att jag inte hade ont någonstans. Märkligt va? Men kanske det helt enkelt blivit för många löpsteg sista tiden och kroppen signalerade att jag ska bromsa. Vad vet och begriper väl jag? Springa ville jag i alla fall inte. Åtminstone inte på land. 70 min vattenlöpning fungerade dock utmärkt.

Liksom en dryg timmes bra jobb på gymet.

Så det var tydligen inte latmasken som tagit makten över mig. 🙄 Bara att hoppas att kroppen är mer synkad med solen i morgon…

Kram från Ingmarie