Vattenlöpning

Chocolate and Coffee Run

Ibland blir det ungefär som man tror eller t o m värre.

Jag har kutat ett 5-kilometers lopp som heter Chocolate & Coffee run i dag och jag anmälde mig för några veckor sedan just för namnets skull för vem vill inte springa ett lopp som bjuder på det efteråt? Plus inträde och rabatter till The Southwest Chocolate & Coffee fest om några veckor. Jag har varit på den innan och den är riktigt bra även om jag i princip är mot inträde för att man ska handla…

Hur som helst.

Jag hade laddat “som vanligt” med Athletic yoga och poolrun i går. Två bra pass där det första var svettigt och utmanande medan det andra var mest superchill.

Jag fixade även en del projekt här hemma, pluggade och passade på att kolla in ABQ Collective när jag hämtade nummerlappen. Jättemysigt ställe med allt från barberare och coffee-shop till Open Mic, bokhandel och “secrets doors”. Och kolla in den coola väggen!

Redan i går så kände jag dock att jag inte var så sugen på lopp  och det blev väl inte direkt bättre av att jag sov lite kasst men jag tänkte att det är ju “bara” 5 km. Ibland känns det ju så och jag anade det för jag har tränat på både mycket och bra hela veckan men jag mådde inte dåligt så jag valde att se det som bra träning oavsett.

Vi kan väl säga som så här. Jag blev så trött att jag trodde jag skulle trilla ihop på mållinjen…

Det var motvind i början, sidovind på mitten, sen kom det regn från andra sidan, det var mycket betong (=bendödarunderlag) och när det väl svängde mot målet igen och det var lite medvind och jag trodde det var högst 100 meter kvar så visar det sig att man skulle springa ett varv på löparbanan också.

Jag t-v-ä-r-d-o-g.

Jag kom 12a totalt, 2a i min AG och tiden var över 30 sekunder bättre än förra 5 km loppet så helt kasst var det inte. Det var känslan som var tuff. Fick liksom inte tillräckligt med syre och då blir det en smula jobbigare än annars. men jag tog mig runt och faktum är att det var en bedrift bara det just i dag.

Något jag dock är bra på är att återhämta mig så efter lite nedjogg högg jag in på godsakerna och all trötthet var som bortblåst.

Jag var t o m en sväng på Midtown-gymet för lite styrka innan jag träffade min vän Erin för lunch på Annapurna.

Supergod mat och som alltid hade vi obeskrivbart mycket att prata om.

Helt klart var krafterna inte slut för sen blev det både poolrun och jaccuzzi innan jag for till Wholefoods för att handla, åka hem och sen umgås med ett härligt gäng hela kvällen.

Kroppen och knoppen är verkligen intressanta för man vet minsann inte riktigt hur de funkar eller ens när och om. Haha!

Just nu känner jag mig i alla fall nöjd och ffa väldigt tacksam. Jag är en mycket, mycket lyckligt lottad människa.

Kram från Ingmarie

Jakten på höjdmetrar

För någon vecka sedan fick jag ett infall och anmälde mig i, för mig, god tid till ett lopp. Cedro Peak trail run 26 km den 20/4 kommer bli ett av mina största utmaningar ever.

Dels är det på höghöjd där lägsta nivån är runt 1700 m ö h , dels är det minst 470 höjdmeter som ska avverkas och dels är den emellanåt väldigt teknisk.

Men vad vore livet utan utmaningar och det värsta som kan hända är att jag inte tar mig runt.

Oavsett vilka trails man väljer vid Sandia-berget så får man höjdmetrar. I dag blev det nog dessutom ett slags rekord för mig tror jag… I alla fall på 2000-talet

Jag började med välkända stigar och det var så där perfekt väder att jag minsann fick lite glädjetårar i ögonen!

Sen kom jag till denna skylten och plötsligt var jag (oplanerat) på den där stigen som verkar gå rakt upp i himlen.

I början är den hyfsat lättsprungen men ju högre upp ju knepigare underlag. Man passerar roliga stenformationer, en slags vindskydd och strax efter kommer en söt liten bäck med ett litet vattenfall.

Jag fortsatte och fortsatte men till slut var det så mekkigt att ta sig fram att jag vände trots att en jag mötte sa det skulle gå att ta sig runt.
Utsikten på nedvägen var minst sagt hisnande!

Efter det där kände jag att det fick vara nog med äbventyrandet och valde välkända trails igen.

Jag höll på i nästan 3 timmar men sprang inte mer än i 2.10. När jag går/pausar stänger jag (såklart) av klockan annars blir det ju väldigt konstigt. haha
500 höjdmeter blev det i alla fall!

“Knorren” är min lilla avstickare som jag sen såg inte alls går runt utan till en dead end.

Det var riktigt, riktigt skönt med poolrun eoch jaccuzzi efter det där!

Och just det ja, i morse hade vi besök av dessa fina! De var inte blyga utan både drack ur fontänen och kollade på oss.

Kram från Ingmarie

Shamrock Shuffle

I dag är det St Patricks day och fastän det är en irländsk tradition så firar man dagen även här med en massa olika slags aktiviteter, parader, shamrock-kostymer och jippon. The Shamrock, treklövern, är en symbol för vårens återkomst och i det forna Irland var det även en symbol för deras stolthet över sitt arv, sin kultur och ogillandet av att engelsmännen försökte ta över deras land på 1600-talet.
Irländarna som flyttade hit tog med sig traditionen och som med så mycket annat har amerikanarna gjort det till en festlighet med allt vad det innebär. Den största paraden är på Manhattan men det finns nog inte en enda liten håla som inte firar på något vis.
Jag tycker sånt är skoj fastän jag såklart fattar att det även blivit en kommersiell grej precis som jul,  mors/fars dag, hallowen osv osv.Man får se till att inte dras med i köphysterin bara utan fira för firandets skull tänker jag

Hur som helst, jag spontananmälde mig till ett Shamrock lopp i går trots att jag visste vilka jobbiga backar det skulle innebära. Senast jag sprang det var för 5 år sedan så jag borde väl ha glömt men vissa grejer biter sig tydligen fast lite mer än andra. Haha!

Starten var redan kl 9 och på andra sidan stan så det var tidig uppgång. Hade jag inte varit anmäld vet i sjuttsingen om jag ens hade kommit upp!

RunFit är en av de största arrangörerna av lopp här och som alltid är det ordning och reda. De är proffs!
Det fanns 4 miles (ca 6,5 km) , 10 km och 10 miles (16 km)  att välja på. Jag valde den första.

Målet var att ha en bra känsla och inte tokdö mitt i eller på slutet och jag tycker jag lyckades riktigt bra.  Visst blev jag ruskigt trött i uppförsbackarna, särskilt den sista som är 1 km in i mål, men jag höll liksom ihop! Morgonen var sval men jag frös inte när loppet väl var i gång. Tvärtom!

Etta i min age-group och 7a totalt. Några minuter sämre än för 5 år sedan men det är ok! Jag kanske är jättetöntig men jag tycker faktiskt det är jätteskoj att vinna min AG och få medalj! faktum är att jag tror det skulle locka många fler (ffa äldre) att våga springa i ex Sverige om man hade det oftare.

Hängde med lite kompisar efteråt, åt lunch, körde poolrun och chillade i jaccuzzin innan jag for hem för att plugga, måla och jobba lite. Man hinner mycket på en dag när man går upp i snorottan men jag vet också en som kommer somna ovanligt tidigt så summan av kardemumman blir antagligen ändå densamma.

Kram från Ingmarie

 

STORM

Tro det eller ej men det kan vara dåligt väder här också. “The windy season“, dvs den som är nu, kan bjuda på riktigt hätiga svängningar. Från att ha svettats i solen så var det bara för mig att packa på mig varenda värmande plagg innan jag vågade öppna ytterdörren. Utan luvan hade mössan flugit av så ja, du fattar kanske styrkan på vindarna!

Att springa i hård vind är aldrig enkelt, inte ens när det är medvind, och det är definitivt inte enklare när motvinden är i uppförsbackarna på 1900 m ö h. Helt ärligt gick jag en hel del för att vara säker på att inte få benen vindkastade precis vid några stenar. Dessutom var mina ben sjukt trötta sen i går och jag hade en träningsvärk på ställen jag knappt visste jag hade efter den där Barre-yogan. Så det var lite dubbelt utmanande att ta sig an kastvindarna och hagelskurarna om jag säger så.

Samtidigt så gillade jag det! Det var en häftig känsla och upplevelse och jag var aldrig rädd. Faktum är att jag nog är mer ängslig för flygande saker hemma än här eftersom det som ev kommer flygande oftast bara är lätta grenar. (Det skedde dock inte i dag)

Tack och lov varar detta som sagt var aldrig länge. Efter vattenlöpning senare på dagen njöt jag av solen i jacuzzin.

Och kolla regnbågen! Jag vill påstå att jag just nu bor precis under dess port!

Kram från Ingmarie

Vad var det jag sa och ett av alla dessa val

Jag hade rätt för vad var det jag sa (skrev) i går? Att senast i dag skulle solen skina igen och det har den verkligen gjort!

Ända tills den gick ned igen.

Högst uppe på berget är det dock snö. Ser du det?

I morse var det dock ruskigt kallt. Det var t  o m snö (!!!) på min bil! Inte konstigt jag tog på mig en massa kläder fastän jag borde ha lärt mig hur det blir när solen kommer fram vid detta laget…

Från början hade jag en svag fundering på att kuta det där King of the hill men så sansade jag mig och tänkte till lite. (Jodå, det händer! haha!)

Dels är det en bit att köra, dels var det snortidigt, dels var det dyrt (som allka lopp och allt är här nu) och dels skulle det innebära att jag skulle bli sliten och därmed kanske inte kunna göra och träna det jag vill på ett tag.

Så jag valde annat. Började med 3 x 10 min på trailsen nere vid floden i stället. De är inte helt lättsprungna för kurvorna är ibland över 90 grader och bitvis är det lös sand.

Redan efter halva den första kokade jag för då hade solen helt kommit genom molnen. Ljuvligt!
Intervallerna var tunga ,men jag höll i alla fall hyfsat jämn fart. Har fortfarande lite svårt med höghöjden. Det går superlätt i början men sen tokdör benen. Jag återhämtar mig i alla fall blixtsnabbt så det är positivt!

Drog direkt till gymet och körde igenom kroppen. Mycket folk men det är aldrig någon trängsel och det är liksom alltid både tyst och lugnt. En anledning till det är att det inte är någon musik o ch en annan att det är stora ytor med heltäckningsmatta. Jag tokgillar det!

Avslutade lördagsfesten med poolrun och jaccuzzi.

Så jag väljer att tänka att jag gjorde rätt val. Det är ändå snart dax för nytt lopp!

I natt blir det förresten sommartid här. Hoppas jag vaknar i rätt tid så jag inte missar min frukostdejt!

Kram från Ingmarie

Bendöden och KiMo

Man kan ju tro att om man värmer upp 15 minuter och kör de första 3 x 5 minuter hård i motvind att det sen skulle bli plättlätt när man vänder och får medvind.

Det stämmer inte alltid. I alla fall inte i dag.
De sista 3 x 5min gick obetydligt snabbare i medvind och jag skyller på att motvinden tog musten ur mig för det gjorde den! Har nog aldrig varit så glad över att komma fram till Alameda Open space parkeringen som i dag! Milde himmel vad trött jag var!

Var tvungen pusta ut en stund på en bänk innan jag åt och körde till gymet för lite poolrun. Då är jag trött! Men vädret var ljuvligt så det gjorde ändå allt mycket enklare.

Lite senare svirade jag om till människokläder för att få uppleva detta på coola KiMo theatre i Downtown.

Detta är en av Albuquerques landmärken och en historisk plats på Route 66. Inredningen är Southwestern style oc h utan tvekan en av de coolaste jag har varit på!

Föreställningen var riktigt bra och vi hade galet skoj! Vi sjöng med och dansade så svetten rann.

Tack Abba för all fantastisk musik ni gjorde! Tänk ändå att den fortfarande håller och att den älskas även här många, många mil från Sverige! Jag var högst troligt den enda svensken i publiken och den enda som  fattade vad “ficklampa” betyder.

Kram från Ingmarie

BOSQUE BURQUE RUN-race

Det var kanske inte helt smart att signa upp för ett race knappt 10 dagar efter jag kommit hit med tanke på höghöjden men samtidigt så tänkte jag att det är en bra början, bra träning och förhoppningsvis även roligt.

Jag vet verkligen inte varför men jag hade mardrömmar innan! Drömde att jag missade starten, inte hade någon nummerlapp, att bilen strejkade på vägen dit och att magen skulle balla ur.

Inget av det där hände. Tack och lov!
Bilen rullade dit fint, jag var i god tid och hade både nummerlapp och skor med mig. Roligt hade jag också!  (Och magern höll sig lugn.)

Det fanns både 10 och 5 km att välja mellan  och jag valde det senare. Man kan bli rackarns trött av ett 5-km lopp oavsett på vilka höjdmeter det sker men på höghöjd blir man det garanterat om man tar i lite. Åtminstone har det stämt till 100% för mig.

Som så ofta på dessa lopp är det en fascinerande blandning av elitlöpare, mittemellanlöpare och intesåbråttom-löpare.
Vädret kunde inte ha varit bättre, 20 grader och strålande sol, och starten var bara lite försenad. (Vi var tvungna att vänta in att alla 10 km löpare skulle ha ta sig förbi och den där sista gruppen hade som sagt var inte så bråttom…)

Jag tog det lugnt i början tyckte jag men ändå gick den första milen mycket fortare än jag tänkt. Vid 1,5 mile kom vi till Rio Grande och asfalten byttes mot stundvis mycket djup sand eller ännu djupare sand. Där någonstans dog mina ben och lungorna höll på explodera. Den sista milen kändes det som jag knappt hade styrfart men på något vis kom jag i mål.

Jag kom t o m först i min AG ! Och 10a totalt. Det trodde jag faktiskt inte så jag är jättetacksam! Jag gillar verkligen det med USA att här är Masters högt värderade!

När mjölksyran väl försvunnit och lungorna slutat pipa så kände jag mig riktigt pigg så det blev lite styrka på Riverpoint-gymet också innan jag inhandlade en stor lunch-portion på Wholefoods  (f.ö en av mina absoluta favvo-mataffärer alla kategorier!) som jag mumsade i mig i solen.

Körde även lite poolrun innan den andra belöningen. Jag älskar denna jaccuzin! Ibland är man helt solo, ibland sitter man tyst med andra och ibland börjar man prata med någon om allt möjligt. Att amerikanare skulle vara ytliga är inget jag kan hålla med om. Tvärtom!

Kram från Ingmarie

Athletic yoga

Jag borde väl ha kommit i håg men  det gjorde jag inte.

Det här är nämligen ingen vanlig yoga.

 

Yael som har den är en sån där super-instruktör och har nog varit på S&W sen tidernas begynnelse. Fast hon verkar banne mig inte åldras en minut! Helt ofattbart! (Och nej hon är inte “lyft”, bara sjukt snygg och vältränad.)
Hennes pass är alltid extremt välplanerade, varierande, inspirerande och utmanande. Hon kände förresten t . o. m igen mig direkt, trots att det var 5 år sen sist, så du fattar hur många av hennes pass jag har varit med på va? Haha
Hur som helst så var det med svettiga kläder och darriga muskler jag gick därifrån efter 70 minuter men såklart också lugn och väldigt nöjd. Dock kände jag mig inte så “Athletic” men om jag övar på så kanske jag gör det!

Vattenlöpningen var blöt, som den ju alltid är, men inte i närheten av lika jobbigt fastän jag försökte köra på lite. Egentligen var jag mer springsugen för vädret är makalöst fint men det är det där med att försöka vara lite klok..
Jag njöt av solen i ryggläge i stället och helt ärligt så var det inte fel någonstans.

Kram från Ingmarie

Upp på toppen och ner på botten igen

Från “vår” strand ser man en borg högt upp på ett berg långt bort. Eller snare ett slags torn och ruin. “Ruines d´en Colomer”. Det är samma väg som jag sprang i söndags men man får göra en avstickare och ta sig ännu högre upp för att komma dit.

Eftersom jag älskar långa backar har tanken på att ta mig dit upp inte försvunnit och i dag gjorde jag önskan till verklighet.

Början är platt utmed havet och biten upp till den första utsikten visste jag var utmanande men mest härlig, rolig och med bedårande utsikt.

Jag sprang förbi kaoset vid Coll de la Creueta där i princip alla stannar för att kolla utsikten, fika, fota och hämta andan direkt upp mot toppen. Här var det betydligt glesare med folk kanske för att det är en mindre cykelvänlig väg, smalt och brant. Jag matade på, kände mig skitstark och var så där lycklig att det bubblade i magen!

Drygt en timme tog det för mig att ta mig de 8-9 km hela vägen upp till toppen. Om det var värt det? Till 100%!!!!!

Formentor-playan

Nedvägen till Formentor-playan gick betydligt snabbare men det vet i sjuttsingen om lång nedförsbacke ändå ibland faktiskt är jobbigare än uppför. Benen kan ju liksom inte gå hur snabbt som helst hur länge som helst även om de får hjälp. I alla fall inte mina.

Mötte ingen annan löpare denna gången heller men oräkneliga cyklister och bilar. Jättekonstigt om du frågar mig!

Rolig banprofil!

Nere vid playan väntade Anders som tagit båten dit. Trots en hel del folk (vågar nästan inte fundera på hur det är vid högsäsong) så är detta ett perfekt ställe att sprada, simma, slappa och fika. Vattnet är nästan löjligt vackert!

Tillbaka blev det båt även för mig. En dryg halvtimmes färd förbi kåkar så pampiga att man nästan trodde de var fejk. Samtidigt hade jag aldrig velat bo så där. Hade garanterat känt mig både instängd och inlåst bland de höga klipporna. Och var skulle jag ha kutat? Fast hade jag haft råd att bo där hade jag antagligen haft en båt (med förare) som kunnat ta mig till magiska trails och någon slags virtuell löparbana för regniga dagar. Haha

Tillbaka på hotellet så körde jag lite svalkande (läs iskall) vattenlöpning. Som sagt var förhoppningsvis ett bra sätt att vänja kroppen vid den svenska vattentemperaturen.

Kram från Ingmarie

Fredagen den 13e – 2023

I dag kanske det var den sista dagen med konstant sol och toppvärme så jag har njutit extra mycket av allt! Vi har verkligen haft tur som prickat in så många fantastiskt fina dagar!

Jag hoppas få någon mer sådan här morgon. De är verkligen obeskrivbart fina. Det känns liksom som om inget kan bli helt fel när man börjat sin dag i lugn och ro till detta skådespel som en soluppgång är.

Intervallerna blev så där skönt svettiga att jag nästan inte såg för all svett till slut.

I joggpauserna gjorde jag mitt bästa för att heja fram de sjukt tuffa och starka cyklisterna som kom farande mot stan. Det har varit någon slags stor Master-tävling här i dag med 30-70 åriga män. Shit vad de är modiga alltså! Uppförsbackarna hade jag antagligen älskat men feg som jag är så hade jag bromsat nedför och därmed högst troligt haft ungefär samma tid ner. Haha!

Just där och då kunde jag inte alls förstå hur jag skulle kunna frysa senare på kvällen men det skulle jag. Frivilligt dessutom. “Lekpoolen” är nämligen inte uppvärmd på samma sätt som simbassängen så efter 30 minuters poolrun var jag som en isbit. Faktum är att jag huttrar fortfarande trots varm dusch, filtar och extra hot mat. Havssimningen är ljummen så ganska märkligt att den är så kall ändå! Men det är nog bara bra jag får lite tillvänjning inför baden hemma.

Hur som helst har det varit en väldigt bra fredag med siffran 13 där vi även tagit del av det spanska Nationaldagsfirandet. Den var förvisso i går men en del har fortsatt även i dag. Hur har din varit?

Kram från Ingmarie