Stunder av lycka

Min fantastiska mamma delade i går en flera år gammal artikel men som (tyvärr) alltid kommer att vara aktuell. Inte bara för mig utan för alla oss som någon gång verkligen, verkligen tröttnat på livet. Den är tung som blyfylld gråsten, och jag grät mig igenom den, men den gav mig både en påminnelse och förnyat hopp. Detta kommer att passera. Och jag kommer känna livsglädje igen. Jag vet ju det egentligen. Men det där rackarns hålet gör ju inte enbart att man blir trött på livet. Man blir osmart. Det logiska tänkandet verkar ha gått och lagt sig någonstans väldigt långt bort.🙄 På något vis blir det också extra dumt och liksom ännu mer skämmigt just för att jag ju normalt sett har alla “redskap” som jag dessutom gärna vill alla ska använda. Jag mediterar, yogar, tränar, sover och gör alla andra “rätt”. Men jag är som sagt var bara en simpel människa med allt vad det innebär. Samtidigt är jag ganska säker på att allt hade varit ännu mycket värre utan alla mina “knep”.

Hur som helst så jobbar jag nu stenhårt på att hitta glädjestunder varje dag. För nu vill jag hitta min livsglädje igen. På riktigt. Den finns ju där! Någonstans…

Jag fick några meter då och då på mjuk grusväg när jag sprang i dag och kände mig glad! Det spritte liksom lite i kroppen och stegen gjorde inte ont just den lilla stunden.

Men Sprada lär få vänta… Isen är fortfarande toktjock!

En lunch på ett av mina favvohak här i 08a land med dessa tre finingar gjorde mig ännu gladare. Länge! Och ruskigt mätt.🤪

Det var kanske delvis därför simningen gick så bra. Fast jag tror det mest beror på att jag fick sällskap av två fantastiska glädjespridare.

Att jag är tacksam över dagen och över att ha dessa människor i mitt liv behöver jag nog inte skriva… 🙏🏻💕

Kram från Ingmarie

Klenisen blir coachad

Enda gången jag känner att “åh vad skönt att komma ut” just nu, du vet så där på riktigt skönt med en känsla ända från själen, är som i dag efter ett Hot yoga pass plus en halvtimme i bastun. Det är minsann inte lätt att vara en klenis…

Det är hur som helst en himla tur att de båda finns och att det finns gott om dem. Annars hade jag väl aldrig tinat. Åtminstone inte innan juni. I bästa fall. Man kan ju inte vara riktigt säker ens då.😳

Varm och glad ända in i själen blir jag i alla fall alltid av att träna med Team Snabbare och Coach Ulf. Så mycket att jag tog en extra lektion i dag. Fast det var inte enbart för att bli glad. Jag behöver verkligen coachningen för även om jag “kan” simma nu så finns det massor att utveckla. Simning är skitsvårt om du frågar mig, det finns liksom alltid mer att lära sig och finslipa på, och jag får verkligen jobba stenhårt för minsta lilla framsteg. Men med Ulfs superba hjälp vet jag att det kommer hända grejer. Hjärnan fattar exakt hur det ska vara och se ut . Nu ska bara resten av kroppen också begripa.🤪 Öva, öva, öva!

Kram från Ingmarie

Söndagslycka!😍

Eller snarare vilkendagsomhelst-lycka!

I skrivande stund sitter jag på altanen för att fira och belöna mig med en sån här!

Och med tanke på att jag dricker öl, eller alkohol ö.h.t, max ena handens fingrar plus ena fotens tår i antal/år så förstår du att det varit en sån dag.

En superduperfilliduper-dag!

Nej jag har inte vunnit något lopp eller pengar så jag kan stanna här forever. Jag har inte fått något gratis (förutom läskande gott vatten och ruskigt gott kaffe hos Erikssons) eller ens blivit erbjuden sponsring av öronpetare. Men man kan vara förbenat glad, lycklig och tacksam ändå!

Det började tidigt. Strax efter 8 hämtade jag upp Mattias för en löptur. Vi gjorde det enkelt för oss och sprang utmed havet, runt piren i stan och sen tillbaka. Jag fullkomligt älskar dessa vyer!

Det var så härligt att jag fortsatte en extrarunda med Maidens backar. Kände mig stark och pigg hela vägen och den coola himlen bara förstärkte allt ännu mer.

Lite över två timmar med pigg kropp hela tiden blev det till slut vilket jag är supernöjd med!

Hängde en stund hos Erikssons, fixade i “min” trädgård, myste med Amber, åt lunch och hann med en liten powernap. Jag trodde jag var The Queen of powernaps men Amber slår mig utan tvekan med godstågs-längder alla veckans dagar.

Sen blev det gymet. När jag är där kör jag. Tre-fyra övningar för olika kroppsdelar per runda utan vila. Efter tre set/övning hittar jag på tre-fyra nya och sen tre-fyra nya o.s.v o.s.v. På 40 min. hinner man mycket när man inte håller på och vilar en massa. Och kolla här! We’re down on the floor!💪🏻

De där molnen på förmiddagen blev det inget av. Himlen blev åter klarblå och havet var så där vackert att man får ögonont.

Det visade sig dessutom att “någon” visst lagt våtdräkten i bilen. Wonder who…🙄🤪 Och en våtdräkt gör ju att man inte behöver sluta simma för att man fryser så… Tja… Du fattar va? Det var bara nödvändigt att få testa om axeln ville. Och kunde.

Den både ville och kunde! Fram och tillbaka till Dolphin Discovery center (ca 1000m) men sen “vågade” jag faktiskt inte mer. Behöver ju liksom inte spänna bågen för hårt och man ska sluta när det fortfarande känns bra tänker jag. För det gjorde det! Så där så jag nästan var lite förvånad själv!

Hela helgen har det varit ett stort party-event med mat, öl och häftig musik på Koombana beach så min lilla yogastund blev till cool och medryckande pop-music.

Trodde egentligen inte det var möjligt men jag kommer somna extra lycklig och tacksam i kväll. 😍🙏🏻

Kram från Ingmarie

Bara vara-tid

Vi lever i en på många sätt och viss fantastisk tidsera. Vi håller oss friska och levande längre, det finns högteknologiska saker som löser problem vi tidigare både kämpade mot och dog av. Vi kan färdas över jorden och ut i rymden. På några sekunder kan vi ta reda på nya saker, få vägbeskrivningar och kommunicera med människor oavsett var de befinner sig. Vi kan handla, gå i kyrkan, boka evenemang, se magiska platser och höra ny musik utan att ens lämna hemmet. Det finns ljus och ljud dygnet runt och vissa ställen sover inte över huvudtaget.

På sätt och vis är det ju även en smula galet för vi vet ju också att vi människoknytt inte riktigt har hängt med i den här hisnande snabba utvecklingen. Vi behöver fortfarande sova, röra på oss, umgås, få tid för återhämtning, ha tråkigt, uppleva mörker och tystnad.

Därför tror jag på det här med att bara vara och att vara med bara sig själv i stillhet är livsviktigt. Att träna kan absolut vara en bra stund med sig själv men den bedrivs i rörelse. Framåt, bakåt, åt sidan, upp eller ner. Vi behöver även vara i orörelse. När tankar får landa och kroppen vila. När vi inte är på väg utan stannar kvar. När vi är i stunden på ett och samma ställe. Det ena behöver och ska förstås inte utesluta det andra. Som alltid handlar det ju om den där bekanta balansen. Yin och yang.

Det är t.ex därför jag tar mig tid till yoga och meditation varje morgon men i princip spelar det såklart ingen roll när eller vad man gör. Bara det blir något på något vis. För tid finns. Jag tar mig tid. Om jag hade haft problem med att hitta 10 minuter för stillhet och egentid på ett helt dygn hade jag tagit mig en allvarlig funderare på hur i all sin dar jag prioriterar min tid. Och mitt liv.

För nej, det är inte egoistiskt att ta tid till sig själv som jag ser det. Det handlar snarare om att vara självsnäll och på så vis även (förhoppningsvis) bli en friskare och gladare (med)människa.

Det är också därför jag t.ex valt att inte vara ständigt uppkopplad. Vi måste inte vara nåbara 24-7 eller kolla uppdateringar var 5e minut. Här har jag dessutom bara wi-fi när jag är “hemma” men aldrig annars. Och det är jätteskönt!

Hur gör och tänker du med bara vara-tid?

Kram från Ingmarie

Ensam kan visst vara stark

Att träna med andra är oftast det bästa sättet för att ge det där lilla extra och ta i lite mer än man hade gjort med bara sitt eget sällskap.

Oftast.

Det kan ju också bli så illa att man spänner sig och får punka bara för att energin går åt till att vara orolig över alla möjliga och omöjliga saker istället för att hålla kroppen pigg.

Jag har i princip aldrig några problem med att träna tillsammans med andra om lusten är där och känslan är den rätta. För helt ärligt är det ju inte lattjolajbans om man själv är i usel form och alla andra är Bolt-snabba. Ibland har jag ingen lust oavsett form och då finner jag heller ingen mening med det. För mig är målet med träning framförallt känslan och blir det en uppåtgående utvecklingskurva på köpet så är det förstås ett extra plus. Alla (tränings)år har dock lärt mig att den där kurvan ständigt går upp och ner. Faktum är att allas kurvor gör det vare sig det gäller träning eller livet som sådant. Och tur är väl det. Vem vill liksom leva ett linjal-liv? 😱

Hur som helst. Jag hade egentligen velat köra intervaller med ett Bunbury-gäng här i dag men de kör igång redan kl 06! Finns inte på världskartan att min kropp ens vill jogga då och absolut inte köra tuffa intervaller. Så jag körde ensam och ska jag vara lite skrytsam så är jag faktiskt ruskigt bra på att bli toktrött på egen hand.

En stor bunt 1-minutare och 30-sekundare fram och tillbaka på den fina “röda vägen”.

Återhämtning är en extremt viktig grej, oavsett om man är Bolt-snabb eller håller Skalman-fart, och jag tillbringade min här med mat, lite yoga, vattenlöpning och läsning. Absolut oslagbart!

Kram från Ingmarie

Måndag utan äventyr

Vissa dagar händer det verkligen inte mycket som egentligen är värt att skriva om. Vi har väl alla sådana dagar. De liksom bara rullar på i hyfsat jämn takt och det är bara bra. Mina sådana är ju dessutom ruskigt lyxiga just nu.

I dag var en sån mer “vanlig lagomdag”. Vakna, ge Amber mat, yoga och meditera, gå promenad med Amber, egen frukost, städa, lite datorjobb och sen gymet för bike-intervals och styrka. För den som är intresserad så körde jag 10 x 30-30 + 2 x 10 min + 12 x 30-30. Och nej jag har inte hällt något vatten på mig…

Axelrehab är väl kanske inte det roligaste man kan pyssla med men att känna att det går bättre och bättre är däremot skoj! Från “vägg-armhävningar” till “låd-armhävningar” är inte fy skam minsann! Men ännu vågar jag mig inte på de riktiga. Är ju rädd om både axeln och näsan…

Provade simma lite i dag också men helt klart går det någon gräns för axeln vid 15-16 minuter. Inte så den gör skitont eller hoppar fel men den protesterar. Och jag lyssnar. Tacksam för varje litet crawltag den ger mig.😍🙏🏻

Och fortsättningen på dagen? Handla, trädgårdsjobb, promenera med Amber, ge henne mat, duscha, ge mig själv mat, kolla nyheter och blogga. Typ.😍

Hur har din dag varit?

Kram från Ingmarie

Världsrekord? Eller kanske det bara är Bunbury-luften…?

En av alla bra grejer här är att jag hittar bra och har massor av bra löprundor oavsett vad jag vill hitta på för pass. Som den runt Big swamp. Körde ju 3 varv (2,2 km) på julafton så tyckte det var dax igen. Jobbigt (såklart) men de gick minsann 20 sekunder snabbare/varv i dag så något har hänt! Amber var inte med men jaga och leka med pinnar är nog minst lika jobbigt. Vet inte vem av oss som var tröttast.😜 Men vi hade garanterat lika skoj!

En annan väldans bra grej här är Koombana beach. Särskilt nu när det är extra lugnt där. Februari här är lite som augusti hemma. Sommaren är kvar (det var 30 grader i dag) men semestersäsongen är liksom över och därmed blir folks rutiner annorlunda. Med andra ord ännu mer gott om plats även om bl.a simskolorna fortfarande pågår. Dessutom är vattnet nästan alltid lugnt där eftersom det är en stor vik. Och hajfritt! Perfekt för vattenlöpning!

I dag är det förresten exakt två veckor sedan olyckan då axeln bakåtluxerade. Värsta sorten som tydligen bara händer 5% av alla drabbade. Läkaren sa 6-8 veckor innan jag skulle bli bra nog för att ens fundera på att simma. Han ville helst inte jag skulle träna alls och uppmanade stackars Anders att hålla mig lugn. Hade jag varit en överviktig soffsittare hade “ordinationen” troligtvis blivit helt annorlunda… Läkaren ville säkert mitt bästa men även om jag kanske är galen så är jag inte dum. Att göra som jag gjorde i mina yngre år, pressa mig genom smärta tills det absolut inte gick längre, har jag slutat med för längesedan. Jag har lärt mig den hårda vägen att det i princip aldrig funkar… I stället litar jag numera på min känsla både när det gäller träning, meditationer, yoga, mat och kosttillskott. Har bl.a tagit både särskild gurkmeja och Bromelain för att hjälpa axeln läka. Och eftersom sjukgymnasten jag besökte fortfarande inte skickat några övningar (!!!) så har jag även där gått på känsla + råd från några jag litar på. (Tack! Ni vet vilka ni är!😍🙏🏻)

Och inte vet jag om det är allt tillsammans eller bara en av grejerna men i dag simmade jag 10 minuter i havet. Två gånger!

Sjukt långsamt och sjukt kort men ändå! Jag simmade “på riktigt”! Och det bästa är att det kändes bäst andra gången.

Eller så beror både PB-rundorna och simningen helt enkelt på Bunbury-luften. Vem vet…?🙄

Ännu är jag inte varken helt hel eller säker så jag jobbar långsamt vidare men jag undrar ändå om det inte är någon slags världsrekord i snabbt tillfrisknande. Vad tror du?

Kram från Ingmarie

Tillbaka!

Visst gillar jag storstadsliv i allmänhet och Perth i synnerhet men bara i små doser. Sen känner jag mig helt skruvad och uppspeedad. För att inte tala om trött i huvudet. Men jag antar att är man född lantlolla så är man. Ränderna går liksom inte ur. Därför jag har valt att bo vid skogskanten i 08a land och antagligen därför det känns extra skönt att vara tillbaka i mysiga Bunbury. Inte för att det är så litet här egentligen men det är liksom lugnt. Och tyst! Jättehärligt!

Mitt nya uppdrag är inte så nytt utan mer en repris från förra vintern. Minus min superhjälte… Det är väldigt tomt utan honom men fyrbenta Amber är en sötnos som får alla hjärtan glada igen! Hon är inte bara vansinnigt söt hon är även vansinnigt rolig!

Och jag älskar huset! Det lär bli mer om det sen.

För att palla sitta i bilen i två timmar passade jag på att inviga vatten-polo poolen i Beatty park. De är inte helt vana vid vattenlöpare någonstans har jag märkt för varje gång jag frågar om det finns plats att vara på så beskriver de “the walking lane”vilket alltså betyder att man går/springer tills det blir för djupt. Jag gör ju liksom tvärtom. Springer på tills det blir för grunt. Men det behövdes inte i polo-delen för där är det djupt all over. Gott om plats också! Och sol.😍 Gillar inte solbrillor i vanliga fall men ibland “måste” man om man inte vill bli helt förblindad.😜

Och för att rasta mig efter den där bilturen stack jag en sväng till bästa gymet här. Vågade mig på en del “nya” grejer med axeln men jag skyndar långsamt. (Mot det där världsrekordet i snabb rehabilitering av axel-luxation…) Och kolla! Den är inte så tjusig och “perfekt” kanske men jag tror den här hunden är ungefär så “bra” jag brukar kunna göra den oavsett.

Kram från Ingmarie

Back in Perth

Phju! What a day! Började tidigt i Albany med yoga och frukost som vanligt innan packning av alla pinaler och en fin löptur i skogen. Plus ett bra kiropraktorbesök. Nu ska förhoppningsvis ryggen vara som den var innan den där vågen ställde till det. Axeln är redan jätte-mycket bättre! 😍

Klockan 11.30 hade vi sagt goodbye till både vår fantastiska husvärd och fina Albany.

Hade vi kört non-stop till Perth hade det tagit ca 4,5 timme men eftersom vi inte hade bråttom och vi (ffa jag) behövde undvika sitta stilla för länge blev det ganska många stopp. Nu är denna sträckan inte direkt full av varken hus eller samhällen. Men väldigt mycket raksträckor, vidder, gigantiska fält, stora gårdar och oändlig skog.

Och Road trains förstås!

Och rastplatser.

Och bensinmackar för vätskepåfyllning av både oss och bilen. Plus rengöring av rutor för den röda sanden gör ju inte bilen renare precis…

Det verkliga guldkornet hittade vi i Kojonup. 1257 personer bor det tydligen där så utan Google maps hade vi ganska säkert bara susat förbi. Men jag hade googlat “swimmingpool” och en swimmingpool fick jag minsann!

Som jag önskade jag kunde ha simmat där! Så som Anders gjorde…

Men vattenlöpning är inte fy skam även om jag fick hålla till på kortsidan för att få tillräckligt djupt.

Vi var rörande överens om att det var ett av de bästa roadstoppen ever! Och priset! 2 AUD/person!!!! ( Ca 14 spänn!)

Efter nästan 7 timmar kom vi fram till Perth.

Och ännu en ny lya för några dagar. Känns helt ok.

Från balkongen kan vi se The super blue blood moon ovan gatlamporna! Sjukt coolt!

En annan lite cool och festlig grej är att trots att vi har åkt många mil norrut, vilket oftast ju betyder svalare väder, så är det över 10 grader varmare här. 😍 Inget ovanligt för hur det än är så är ju Albany ett av de första ställena Southern Ocean vindarna kommer till.

Kram från Ingmarie

Bergsbestigning med en skuggsida

Redan när vi kom hit första dagen och körde förbi Mt Melville så sa Anders “dit upp ska jag!”

Det dröjde dock till i dag, buzy days du vet, och jag hakade såklart på. Är ju inte så svårövertalad när det gäller sånt.😄

Och tur var väl det för vilken vandringstur vi fick! Jo vi gick faktiskt… I flera timmar! Trots att jag brukar tycka det är astråkigt.Tumlas runt i en våg kan tydligen ställa till oreda mer än i en axel och en rygg. Eller så hänger det ihop på något vis…

Mt Melville är 157 högt. Dvs inget jätteberg men ändock mer än en kulle. 😜 Trailen upp och runt var hyfsat välmarkerad och jag höll mig på benen även när det var en del trixiga partier. (Läs gick bakom Anders och höll i honom…) Och utsikten! O lalaaaa!

Högst upp finns ett utsiktstorn man kan gå upp i och då även kan se hela Albany och surrondings i 360 grader. Skitcoolt! Nu älskar jag banne mig denna del av världen ännu mer!

Och där nere bor vi just nu!

Det där var bra för min själ. Jag har absolut inget att varken klaga på och gnälla över men av någon anledning känner jag mig lite låg efter “olyckan”. Kanske för att jag har ont (ffa i ryggen) och kroppen liksom inte funkar. Särskilt eftersom det känts så himla bra innan vågen kom. Kanske är det någon efterdyning. jag kunde ju faktiskt lika väl ha dött. Kanske är det båda. Det går över såklart, det vet jag och det är skönt att veta, men just nu går allt på sparlåga. Kanske jag helt enkelt behöver få vara just lite låg ett tag för att sen kunna kravla mig upp igen. Det brukar ju vara så det går till. 🙂

Cykla hojen svettig och gyma (det som går) är absolut bra grejer men handen på hjärtat så är det ju bara en slags substitut…

Längtar tills jag åter igen kan kuta och yoga för fullt utan att ha begränsningar eller smärta. Och simma! Något jag aldrig trodde jag skulle längta efter! Som det kan bli…

Kram från Ingmarie