Author: Ingmarie

Himmelsdag

Intervaller kan verkligen vara allt mellan himmel och helvete. Ja egentligen kan väl det mesta det när jag tänker efter. Det är kanske det som är meningen och tjusningen för inget kan ju som bekant existera utan en motsats.

I dag var det himmel rakt igenom. Kände mig galet stark! 8 x 5 minuter + hopp&skutt och styrka på gymet.

Simningen hade samma himmel. Jag kommer (antagligen) aldrig bli lika snabb som min simkompis John men det bra med bassäng är ju att man aldrig är längre bakom än 25 yards/meter.

Det slår mig allt som oftast att jag en gång i tiden trodde simning var bland det mest osociala man kunde göra. Så fel jag hade! Det är supersocialt! Jag har träffat så otroligt många härliga människor genom simning i bassäng/sjö och hav. För att inte tala om hur kul det är och vilka äventyr det gett mig. Och det lär bli fler av allt för ännu har jag inte tänkt lägga av.

I morgon kommer det bli en annan typ av himmelsdag som troligtvis inte alls kommer ge samma eufori och glädje. Men som sagt var. Allt måste ha en motsats för att finnas.

Kram från Ingmarie

Rio Grande trail

Minns du när jag var i The Botanical Garden för ungefär en månad sedan och sa att nästa gång jag kom dit då skulle jag testa trailsen där. Well, i dag var den dagen!

Jag hade ganska höga förväntningar efter allt jag läst och hört om området. Hittills har ju dessutom alla andra delar av det gigantiska trailsystemet vid Rio Grande som jag kutat på varit 100% outstanding! Det är garanterat platt överallt där så är man sugen på backar är det väl kanske inte bästa valet. Då är de triljoner trailsen vid Sandia mountain klockrent. Där är det garanterat oplatt. En sak de dock har gemensamt är att det är i princip omöjligt att springa vilse. Floden, alternativt berget, är idiotsäkra landmärken att följa. Däremot är den ändå väldigt enkelt att kuta för långt. Dels för att trailsen ju liksom inte går rakt någonstans. Man kan tro att man snart är framme men vips tog stigen en annan riktning och man får en väldans omväg/extrasväng. Och dels för att när man kutar på dem så försvinner både tid och rum för att det är så fint! Plus det där klassiska att man vill se vad som är bakom nästa krön. Och nästa och nästa och nästa och nästa och.. Ja du fattar! Så blev det i dag. Det tog 45 minuter innan jag ens kollade på klockan. Så där rök den timmens planerade löptid. Jag skulle ju tillbaka också.🤪

Så vackert, rofyllt och energigivande. A true bless!

Men jag hoppade över att besöka The Botanical Garden igen även om jag är säker på att det är magiskt fint där nu. Jag var helt enkelt för snål för tvärtemot förra gången så kostade det pengar och jag hade heller inte riktigt tid att strosa omkring där. Men bara vara utanför är härligt!

Vattenlöpning i en bassäng är väl kanske inte lika varken vackert eller lustfyllt men man springer åtminstone inte varken omvägar eller vilse…Däremot kan man hamna i ett magiskt mindfullness-flow så det blev längre än tänkt även där. Gott så!

Kram från Ingmarie

Sånt jag (kanske) borde begripa

Jag tror jag slog någon slags långsamhetsrekord på dagens löppass. Även nerför. Gårdagens tog visst bättre än jag trodde. Nu efteråt vet jag dessutom att man varnade för ”dålig luftkvalité”. No wonder liksom! Jag borde antagligen ha fattat det. Så intervaller kanske inte var så jättesmart. Man andas ju liksom en del då. Men gjort är gjort och jag tror mina lungor klarar av att hantera en hel del damm. Särskilt när det är så sällan som det är.

Simningen däremot! Den du! Det enda jobbiga var egentligen att komma i. Trots att jag vet att det vänder bara jag börjar. Precis samma känsla som att stå inne och titta ut när man ska kuta och man mest vill ligga i soffan under en filt du vet. Väl ute begriper man inte hur man tänkte där bakom rutan. 🙄

Jag borde åtminstone ha lärt mig att vattnet i solskensbassängen alltid är perfekt tempererat. Och att en trög start inte behöver betyda ett trögt pass. Det blev en timmes swimmers high! Med en hagelskur mitt i! En sån som mest gjorde mig full i skratt för det var så tokigt. Och något jag på riktigt fortfarande inte begriper var det kom från.

Kram från Ingmarie

Urblåst

Jag vet sen innan att just våren verkligen är ”the windy season with gusty winds” här men hur mycket man än försöker förklara vad det innebär så går det banne mig inte. Det är en sån sak som bara måste upplevas för att helt förstå. Ungefär som att det inte går att förklara hur rosa ser ut för en som är färgblind…

Dessa ”gusty winds” gör att det yr skräp från precis alla håll och kanter, gångare och cyklister välter, bilarna skakar och både vägskyltar, trafikljus, staket och flaggor halvt viker sig.

Tack och lov varar de där blåsperioderna inte särskilt länge men när de kommer är de desto intensivare. När jag gav mig i väg till Academy parken i morse för att köra intervaller höll jag på att vända redan innan jag startat klockan. Då är det illa… T o m riktigt illa. Men jag tänkte att det kanske skulle mojna och att jag åtminstone skulle prova.

Mojna gjorde det inte. Tvärtom. När jag körde första omgången av mina tänkta 5 x (3-2-1) min. trodde jag skorna skulle blåsa av alternativt att jag skulle bli begravd under sand och tumbleweeds. De sistnämnda far fram i en jäkla fart från alla väderstreck och sticker som fasen när de träffar en.

Det gäller att vara snabbfotad och parera när de kommer farande. Vilket inte alltid är så lätt när man kör intervaller. Inte ens när de går långsamt som i dag.( Förutom i medvinden!😱)

Det är sällan jag avbryter påstartade intervaller pga vädret, vet förresten inte ens om det någonsin har hänt, men i dag var det väldigt nära. Inte för att det var svårsprunget eller extra jobbigt. Jag ser sånt mest som extra bra träning för hur ofta är egentligen yttre (och inre) förhållanden helt perfekta? Nej det var mer för att jag faktiskt tycker sånt här är lite läskigt. Naturens krafter är oerhörda när de visar den sidan. Fördelen med parken är att där inte är något direkt farligt hårt som kan flyga på en tokig människa som springer. Och du vet hur det kan vara. Man vänjer sig liksom. Eller kanske rättare sagt, adrenalinet gör att man fokuserar på en intervall åt gången och ”plötsligt” var alla 15 gjorda. Efteråt ångrade jag mig såklart inte och när man ser det så här så ser det ju ganska najs ut, eller hur? ( Så det där att en bild aldrig ljuger är en lögn!🤪)

Det var oerhört skönt att få vila öronen från blås-dånet inne på gymet efteråt. Och att få yoga i en lugn sal. Vindar rör inte bara om i naturen. Och håret. De verkar röra om i hela mitt inre system också. Men nu är det lugnt igen. På alla plan.

Särskilt bra blev det efter att jag tillbringat flera timmar med mina vänner Erin och Lorraine. Vi bestämde nämligen att vi borde göra något annat än att bara simma, fnissa, äta donuts och huttra tillsammans. 😀 Så vad kunde väl vara bättre än att käka god Vietnamesisk vegan food en dag som denna?

Och smida planer som bara månen vet om.

Kram från Ingmarie

Stark gelé

Det svänger snabbt. Åt alla håll. Lika plättlätt som simningen var i söndags lika vedervärdigt tung var det i dag på Master-simningen. Jösses liksom.😱 Armar och rygg var mest som en oformlig gelé och det fanns absolut inget som kan kallas go i kroppen. Men jag genomförde det!💪🏻 Lägstanivån har helt klart blivit högre!

Och det finns troligtvis en förklaring. Nej förresten. Två.

Den första är Yaels athletic yoga i morse. 70 minuter svettfest! Begriper inte hur hon kan komma på så många utmanande och roliga pass!😍

Den andra är dagens gympass. Benen fick vila men kroppen består ju av mer än dem.🤪 Jag vet att det finns de som tycker styrketräning är trist men som jag sagt en halv miljard gånger innan så tillhör jag inte dem. Dessutom är det i princip livsviktigt i vårt ”moderna” (läs stillasittande/förslöande) samhälle. Särskilt när man blir äldre. Vilket = över 30 bast. Jo du läste rätt. Det är nämligen ungefär då muskelförlusten (sarcopenin) börjar . Just saying…

Så om du inte redan kör styrka 2-3 ggr/v är det dax att börja! Om du tycker det är tråkigt så testa någon av alla styrkeklasser som finns eller ta hjälp av en kompis eller en PT. För det är kul! Känslan av en stark kropp är härlig! Även om man får gelékropp emellanåt.

Kram från Ingmarie

Lätt-lätt

Jag tror alla har åtminstone en grej man är extra bra på. Vet inte om jag vill kalla det talang för jag är inte ens säker på att det finns. Ännu har jag nämligen inte hört talas om någon med ”talang” som inte samtidigt lagt ner oräkneliga timmar på att lyckas. 🤪

Jag tänker mer att det är som en gåva. Något man har extra lätt för och som övas upp extra enkelt.

Något jag är bra på, och har väldigt lätt för, är att tåla och hantera värme. Det ska galet mycket till för att jag ska gnälla över den.Tror inte ens det har hänt när jag tänker efter.🙄

140 min svettig löpning i bergen på höghöjd under Albuquerques stekande sol med bara 2 dl vatten utan några som helst problem ”bevisar” det ganska bra.

Liksom det ”bevisar” att detta är mitt element. Inte något kallt vinterland.🤪 Men jag övar på att tåla även kyla som du vet. Det är bara väldigt mycket svårare.😱

En annan bra grej med värme är att vattenlöpning i Highpoints solskenspool blir ännu bättre och härligare än annars. 😍☀️

Vad är du extra bra på?

Kram från Ingmarie

Forever young

Nej, det är inte någon ny slogan jag har eller vad jag tror om mig själv. Det har varit raceday igen och loppet heter just Forever Young . 😀

Jag har sprungit det en gång för tre år sedan och det var bl. a därför jag ville kuta det igen. Som jag minns det var det nämligen supertrevligt, välorganiserat och en härlig bana. Allt stämde! Men jag hade glömt all mat efter. Återkommer om det.

Loppet går på trailsen i Placitas som ligger på norra delen av Sandia mountain. Som en liten parentes kan jag berätta att det var på dessa trailsen, samt i Albuquerque, som Paula Radcliffe tränade innan hon satte världsrekord 2003.

This race is a celebration in memory of Albuquerque Roadrunner member Charlie Young, an avid runner, cyclist and outdoorsman, who was killed in a cycling accident in Colorado in August 2004. Since Charlie always ran without a shirt even in the dead of winter,shirtless (not topless) participants are given a two buck refund at the finish line. 

Så för att göra som honom sprang jag såklart shirtless.🤪 Vilket jag antagligen gjort ändå för det var rejält hett redan kl 9 när starten gick. Dvs perfekt Ingmarie-väder!

Det var deltagarrekord i år och jag kan verkligen förstå det. Inte bara för vädret. Loppet är så himla trevligt, mysigt, familjärt och liksom superhärligt! Man kan välja 3 eller 6 miles. Jag körde 6 som förra gången. Tuff runda där 4 miles är i princip bara upp och 2 brant ner. Sånt som jag tokgillar! Jag är inte så snabb (flera minuter långsammare mot för 3 år sedan) men jag är stark nu! I dag också! Och antagligen en av de gladaste.

6:a totalt och 1:a i min AG som festligt nog kallas ”Grand Master”! 😍

Efteråt hänger folk kvar och minglar till långt efter prisutdelningen. Snackar, gosar med alla hundar (vet inget lika hundrikt lopp någonstans och det är supermysigt!), dricker kaffe och käkar. Man bjuds på ett överflöd av übergoda burritos (vegan också ) och kakor.

Extra roligt var det att få träffa min forna klubbkompis Simon Guiterrez igen. Det är tack vare honom jag hittade Albuquerque ö h t och det är säkert över 10 år sedan vi sågs. Han är sig lik och fortfarande lika snabb! Överlägsen over all segrare i 3 mile loppet!

Hans mamma, 70+++, är en riktig superwoman och en överlägsen AG vinnare i 3 mile loppet! (Nr 972)

Jag blir superinspirerad av att se alla dessa stentuffa Masters! Jag hade några 60+ män före mig så det går minsann att köra hårt även i mogen ålder!

Ett verkligt ”bevis” på att det varit hett i dag är detta.

Keps på mig händer typ aldrig annars. Tror det var i Australien sist. När det var 35 grader eller något. Riktigt så många grader var det inte här i dag men höghöjden gör solens strålar väldigt mycket starkare.

Så kanske inte så konstigt simningen gick så bra! Jädrans alltså! Bästa i år!!!

Kram från Ingmarie

En erfarenhet rikare

Jag håller i min snor-tidiga morgon-jogg följt av kall-sim i Cochiti lake. Det gäller att passa på för snart är det ju för varmt för att kallas kall-sim. Inte för att värmen i vattnet stiger i någon raketfart precis. Trots att det är i snitt 20 grader i skuggan och säkert 25-30 i solen har det inte hänt mycket sen förra gången. (52.3 F är ca 11 C.)

Det var makalöst vackert vid sjön. Vindstilla, klarblå himmel och 20 grader i luften trots att det var tidigt.

Lorraine kunde tyvärr inte haka på i dag så det var ”bara” jag och Erin. Den bönan ska ju snart simma ett riktigt tufft lopp. 17 miles (27.3 km) i Apache lake. Jag kan inte ens föreställa mig hur långt det är. Och kallt! I bästa fall 15-16 grader och det skulle garanterat vara svalt med våtdräkt. Hon gör det utan. That’s the rules.

Så ja, vi simmar utan våtdräkt. Har inte ens med mig någon så jag behöver inte ens vela.🤪

Förutom den första minuten, som alltid är en smula chockerande, kändes det väldigt bra! Vi simmade på och stämde av med varandra med jämna mellanrum. Det kändes som om jag skulle kunna simma i princip hur länge som helst. Eller i alla fall 30 minuter. Men så efter drygt 20 minuter är det som om hela kroppen stängs av. Det blir jobbigt att andas, armarna är snudd på obrukbara och det surrar i huvudet. Faktum är att det var lite samma upplevelse som de (få) gånger jag blivit överhettad och dehydrerad. Känslan var riktigt obehaglig för jag visste ju liksom inte vad som hände. Har ju i princip ingen aning om när jag går över gränsen i det här. Jag vet bara att den är ruskigt tunn och att det kan gå jäkligt fort. Dessutom har man vattnet man helst ska ta sig ur innan. 🤪 Det är ju liksom inte som att kollapsa på land. Men jag fick aldrig panik utan behöll lugnet. Något jag faktiskt tackar yogan och meditationen som jag skrev om i går för. Ett simtag åt gången och jag kom, som du förstår, välbehållen i land. 6 minuter från att ha klarat de där 30 jag trodde, och 4 min. längre än innan. 😀 Erin hade konstigt nog samma upplevelse och avslut. (Hon var dock i 30 min.) Märkligt!

Sen skakade vi i kapp samtidigt som vi försökte prata och ta på oss kläderna mellan fnitterattackerna.

Jag kan förstå om man tycker detta är tokigt men jag är verkligen så himla glad att Erin och Lorraine ville ha med mig från början och att jag fått fortsätta hänga med dem. De är fantastiska vänner och det är som en helt ny värld för mig det här. I definitely got the bug!

Helt klart tar detta en himla massa energi. Jag störtsomnade när jag kom hem. Så där så jag sov innan jag ens hunnit blunda. Klassiskt för mig när jag frusit och sen blir varm. Värsta och bästa sömnpillret alla kategorier. Särskilt i kombo med detta. ☀️😍

Men det räckte med 20 minuter. Sen har jag varit varm hela dagen. T o m svettig!

Kram från Ingmarie

Livlinor

Vet inte hur det är med dig men jag behöver verkligen min dagliga dos yoga. Och meditation. Inte enbart för att hålla kroppen något sånär smidig och inte helt stelna till rent fysiskt. Hur det än är så blir vi ju inte direkt smidigare eller flexiblare med åren.🤪 Det är ju även det som är tanken med yoga. Och meditation. Att bli och vara mer ”mjuka” både i kroppen och sinnet. Som med det mesta så gäller dock use it or lose it. Man måste helt enkelt öva. Hela tiden.

För mig är båda även viktiga för att behålla fokus, lättare vara i nuet, få ökad självkänsla och självinsikt, bli medveten och för att hålla stressen på en ok nivå. Det är ju enkelt att vara ”här&nu” och att hålla sig cool här där jag befinner mig just nu när jag i princip styr både klockan, tempot och vad/hur jag vill göra. Det blir en helt annan utmaning när SL, stämpelklocka, schema och andra ”måsten” styr. Jag är helt enkelt inte bra på att få tyst på ”the monkeymind”, inte älta eller inte oroa mig utan dessa två hjälpmedel och livlinor. Därmed inte sagt att det alltid funkar till 100% men det funkar för mig! Så mycket vet jag. När jag började för många år sedan gick jag enbart på klasser och kurser. Tror det är bra för att få en trygg grund och förståelse. Min egn yogalärar-utbildning är bland det bästa jag gjort hittills. Utmanande och emellanåt väldigt svårt men mest bara utvecklande och enormt roligt. Även om jag gärna både har och går på klasser, tycker liksom det är skönt att bara parkera mig och bli ledd emellanåt, så gör jag det mest för mig själv och på mitt eget lilla vis. Man behöver inte krångla till det så mycket. Det måste inte vara på någon särskild plats med särskilda övningar i särskilda kläder. Det funkar finfint både i nattlinne, baddräkt och svettiga löparkläder!

Simningen gjorde jag i Del Norte-bassängen och löpningen på platten utmed Rio Grande. Träning är några andra livlinor jag har för att t.ex inte hamna i det där svarta hålet och för att hantera tjattret i skallen. Men det är på ett annat vis och något jag inte heller vill vara utan. Tack och lov behöver jag ju inte välja. Inte just nu i alla fall…

 

Det finns enormt mycket forskning och studier som visar yogan och meditationens alla fördelar men för att bli rörlig och mjuk, fysiskt såväl som psykiskt, behöver man såklart inte göra precis det. Kanske gör du på något annat vis som funkar lika fint? Alla lagliga knep för att må väl är ju faktiskt bra. 😍

Kram från Ingmarie

 

Planerat oplanerat (eller vice versa) och det är skönt att inte vara dödssjuk

Kroppen är märklig. Liksom hjärnan. För att inte tala om livet. Man tror man har en plan och att läget är under kontroll men icke heller. Utan att man fattar ett jota så kan kroppen/knoppen/livet helt förändras och plötsligt har man varken en plan eller kontroll.

I går t ex fick jag helt oväntat en märklig värk i ryggen. Det var som om ett tajt bälte drogs åt hela nederdelen samtidigt som bröstryggen förvandlats till ett järnspett. Hade svårt att både stå och sitta men ligga funkade fint så sova var tack och lov inga problem. Tvärtom! Vad det var eller var det kom från har jag fortfarande ingen aning om. Med den ”uppladdningen” hade jag i alla fall inga förväntningar om att ens kunna jogga i dag. Ännu mindre kunna köra de planerade intervallerna. Såg för min inre syn hur jag med stor möda istället skulle vara tvungen ta mig till kiropraktorn och sen i bästa fall få träna något lätt. I bästa fall. Men eftersom jag jobbar med det jag gör, och får se alldeles för många ”skumma fall”, så tänker jag alltid värsta scenariot när sådana här till synes oförklarliga smärtor dyker upp. Dvs de är något livshotande. Ja så knasig är jag men det finns som sagt var en förklaring till varför…

Så blev det morgon. Jag gick upp. Yogade och mediterade som vanligt. Åt frukost. Och kände att ryggen märkligt nog var ganska ok. Så pass ok att jag trots allt bestämde mig för att köra de planerade 30 x 30-30 sek. i Academyparken. Dvs 30 sek hårt -30 sek lugnt 30 ggr.

Åkte dit. Värmde upp och började. Den första var som att springa med blyskor i gyttja men redan den andra kändes helt ok. Sen flöt det bara på. Backe upp och backe ner. (Enklast nerför förstås…🤪) Inget ont någonstans och hela kroppen kändes pigg. Då började hjärnan blanda sig i. Du vet så där när den liksom dealar med sig själv. ”30 st har jag ju gjort en massa gånger innan – let’s go for 40!”

Så då blev det bestämt. En stund. Sen började det igen. Av någon anledning tyckte nämligen hjärnan att 50 var en mycket bättre siffra och därmed hade den dealat till sig även det.

Ja jösses! Det var svettigt värre. Men så kul! Avslutade med hopp & skutt-övningar i backe innan nedjoggen.

Men inte nog med det. Både kroppen och knoppen tyckte att ett rejält gympass också var en bra idé. Och vattenlöpning.

Som sagt var. Det finns mycket som är märkligt och som man troligtvis aldrig kommer begripa. Särskilt döds-sjuk verkar jag i alla fall inte vara. Åtminstone inte i dag…

F.ö rekommenderar jag ännu en podcast med Rich Roll.   På tal om vad man tycker är kul här i livet.

The paradox of passion with Brad Stulberg and Steve Magness.

Enjoy!

Kram från Ingmarie