Tävling

Laddar för det kända men okända

Jag skrev ju i torsdags att jag hittat på något galet igen. Och just nu känns det väldigt galet och inte alls så himla kul, härligt och spännande som i onsdags när jag låg varm och go under solen i 28 graders värme.

Men du vet. Man får akta sig att önska för önskningar kan slå in.😀

För några veckor sedan började jag känna att det skulle vara himla skoj att köra ett swimrunrace snart. Närmast till hands låg Utö swimrun. Den jag och Fredda körde för två år sedan. Och som vi tänkte köra den långa varianten av förra året men då mitt diskbråck tyckte annat.

Anyway.

Jag la ner det hela ganska fort för dels hade jag ingen att köra med, något som är absolut nödvändigt, och dels var mitt jobbschema omöjligt att kombinera med ett sånt äventyr. Ändå fortsatte det mala i huvudet. Att det hade ju varit roligt ändå…
Så jag gjorde som så många gånger förr. Via bl.a en meditation så sände jag ut min önskan i rymden, släppte tanken och tänkte att är det menat så blir det.

I onsdags såg jag att någon skrivit på en FB-sida som heter ”swimrunpartner sökes”. Den har av förklarliga skäl varit ganska tyst ett bra tag så jag kollade direkt. En tjej som heter Anna undrade om någon ville köra Utö med henne. Sträckan kvittade för hon ville mest göra det på skoj. Ja du fattar va? Jag nappade såklart direkt och messade henne för att fråga om hon skulle kunna tänka sig en långsam men entusiastisk lady i sina bästa år som sällskap? Och såklart jag var nyfiken på henne. Hade ju ingen aning om vem hon var. Eller vilka krav hon hade på sin partner. Anna är en fd elitsimmare som kört en massa coola lopp och flera swimrun. Och hon ville gärna köra med mig!

Sen gick det fort. Jag messade min chef, berättade som det var och frågade om det gick att ändra om lite i schemat? Inom 30 min, eller kanske det bara var 20, så fick jag svar. Inga problem! Jag fixar det svarade hon. Alltså fatta vilken chef jag har! Jag och Anna velade ett tag om vilken sträcka vi skulle ta men efter ett klokt och mycket moget beslut valde vi sprinten. Det är tidigt på säsongen, vi har aldrig kört tillsammans (vi har ju inte ens setts IRL!) och det kommer vara fullt tillräckligt med totalt 3 km sim i 10-gradigt vågigt havsvatten. I alla fall för mig.

Så i morgon beger vi oss till Utö! Jag har ”laddat” sen i onsdags med lite jogg, lite vattenlöpning och en jämrans massa jobb vilket i praktiken betyder en massa timmar på benen.

Men mest har jag funderat på vad i all sin dar jag ska ha på mig så jag inte ska frysa mig fördärvad samtidigt som jag behöver kunna röra mig fullt ut. Det är ingen enkel kombo att få ihop kan jag berätta. Högen av valmöjligheter är gigantisk! Och jag kommer garanterat inte frysa varken före eller efter!

Jag är inte ett skvatt nervös över själva swimrun-grejen och sträckan, utan det är just kylan som gör mig orolig. Jag är ju en förskräckligt klen rackare när den tar tag i mig. Typ jätteklenast…

Men ändå vill jag verkligen köra och tycker det ska bli makalöst skoj! Vill det sig väl kan jag veva på så bra i vattnet att jag snabbt är uppe igen och har jag dubbeltur så värmer solen åtminstone lite.

Kram från Ingmarie

Parkrun och Triathlon

I jag vet inte hur många år har jag fått frågan om (och varför) jag aldrig är med på något Parkrun. Det är gratis varje lördag, alltid 5 km, bra träningstävling oavsett form och nivå och det finns på flera olika ställen.

Enda förklaringen jag väl egentligen har är att i 08a land skulle det ta mig halva lördagen för att kuta 5 km ( + upp- och nedjogg) eftersom det inte finns någon i närheten av min adress. Åka SL är superbra men inte alltid så supersmidigt…

Men där jag hänger nu är det bara ett par kilometer till banan, som för övrigt är Big swamp land där jag redan kutat en del intervaller, så nu fanns inga som helst ”ursäkter”. Förutom att det startar en smula för tidigt…

Det var mellan tummen och pekfingret ca 80 deltagare och det var alla möjliga åldrar, ambitioner och nivåer på de som var med i dag. Hur trevligt som helst och mycket välkomnande!

För att få sin tid registrerad måste man ha printat ut sin kod men eftersom jag inte hade möjlighet så blev jag ”tidslös”. Men det kvittar. Benen kändes ok och jag blev lagom trött!

Kul att det känns bra tycker jag! Det är trots allt det viktigaste om du frågar mig. Kuta i gyttja med gummistövlar och blyväst är väl aldrig kul men särskilt inte när det bör gå undan åtminstone lite.

Det går bra med styrkan också. Högeraxeln fortsätter imponera även om det fortfarande är flugvikter och lättstretchade band som gäller. Å andra sidan har jag både vikter och band nu vilket jag inte hade för bara någon vecka sedan.💪🏻

Mest och bäst har ändå Mattias jobbat denna strålande dag när han grejade Bunbury Half IM! Grymt bra gjort! 1900 m sim + 9 mil cykel + en halvmara är inget man bara snyter ur näven. Särskilt inte i nästan 30 graders värme och bitvis tuffa vindar!

Tror helt klart supporter-teamet med Janine, Ethan, Amahlie, Seb och fyrbenta Oscar hjälpte till och gav krafter!

När man själv har kunnat rasta av sig är det himla kul att kolla på andra som kämpar. Vilka tuffingar det finns! Nästan så jag blev sugen. Men bara nästan… Däremot önskar jag att jag suttit här och laddat för Busselton jettyswim i morgon men det sket sig ju ganska ordentligt. Fördelen med att absolut inte ens kunna fundera på att simma nästan 4 km i havet är att jag slipper vela.😜 Och det kommer ju en ny chans redan om ett år…

Kram från Ingmarie

Gladkänsla

Jag ska snart sluta älta SUM men jag är verkligen fortfarande lite ”hög” av det hela. Vet ju att det finns massor av människor som tuggar mil efter mil efter mil efter mil enklare och lättare än jag tuggar min frukostgröt. Men man ska inte jämföra sig med andra och för mig är detta stort!

Jag är nog minsann allt lite oklädsamt mallig. Och stolt. Jante kan slänga sig på tippen!

Men fintröjan var väldigt klädsam på gymet i dag och jag tänker fortsätta gotta mig i känslan av att ”ha gjort och klarat av”.😄

Jag ska också bevara den lycko-och glädjekänsla jag faktiskt hade under hela loppet. På riktigt. Även om jag inte hade armarna upp i luften hela tiden. Eller överraskade någon genom att smyga ikapp när det var lättsprunget. Tycker det blev några väldigt härliga bilder!

Dessa är tagna av Fredrik Stridsman.

Och de här av Patrik Herwall.

Känner mig oförskämt pigg, har inte ens ont i någon tå, men jag vet att skenet och känslan kan bedra så jag tar det easy-easy. Bara lättsam träning, och yoga ett bra tag framöver och lite ompyssling av Micke.

Det märkligaste är nog ändå att jag fick mersmak på det här. Jag som före loppet tänkte: en gång så jag vet sen aldrig mer.

Men man ska aldrig säga aldrig. So tell me!

Vilket är bästa ultraloppet?

Kram från Ingmarie

SUM 2017

Jag har funderat på SUM (Sörmlands ultra) i typ flera år men liksom aldrig ”vågat”. 5 mil är sjukt långt i min värld och särskilt när stora delar är i en massa obanad terräng.

Men för några veckor sedan började tanken gro igen om att jag kanske skulle slå till i år men jag la ner det ganska fort. Har ju inte sprungit särskilt långt på flera evigheter, förutom Lidingöloppet då, och diskbråcks-ryggen lever fortsatt sitt egna lilla liv. Vill den inte spelar det liksom ingen roll vad min skalle vill.

Veckan som varit har som jag skrev i går varit tokig och jag körde ju intervaller x 2 så sent som i onsdags. Ändå slängde jag in en fråga på SUMs FB sida för att kolla om någon hade en startplats till salu. I går! Fråga mig inte vad jag lider av för åkomma men någon är det garanterat.

Jag fick flera napp under eftermiddagen och velandet startade. Skulle jag våga? Skulle kroppen, och knoppen, hålla? Skulle jag frysa? Kollapsa? Vurpa?

Vid 18 hade jag bestämt mig. Jag ville! Så jag köpte en startplats. Och började fundera på vad i all sin dar jag sagt ja till. Och vad jag skulle ha på mig, hur många gel jag skulle ha med och hur totalt oförberedd och oladdad jag var.

Men det är tydligen så där jag funkar nu. Vill inte planera utan bara gå på känsla. Fördelen med att spontananmäla sig så här är ju att jag hinner aldrig bli varken nervös eller nojjig.😄

Starten på SUM går i Björkhagen bara några kilometer från mig så jag cyklade dit. Namnbytet och väskinlämningen gick supersmidigt och vips var det dax för start.

Banan börjar med ett varv på elljusspåret innan man springer vidare på själva Sörmlandsleden. Jag försökte hitta en skön känsla och fart och jag tror jag prickade precis rätt faktiskt. Banan är lätt i början på så vis att det är fast mark under fötterna men jag visste att det skulle bli andra tider. Dock inte exakt vilka andra tider…

Trail är som du vet min absolut sämsta gren men när det regnar blir jag om möjligt ännu mer världssämst. Klippor blir som skridskobanor, rötter och spång såphala, jord blir gegga och gyttja blir lervälling. Nu var det i ärlighetens namn långa sträckor med fina skogsvägar och t.o.m asfalt också, men de där milen bland bröte och jox var verkligen en utmaning för mig. Och många andra också visade det sig. Det var fler än en som stöp rejält i backen men på något mirakulöst sätt lyckades jag hålla mig på benen även om det flera gånger var snubblande (!) nära en vurpa. Men jag är duktig på att mesa. Och hålla mig i både träd och grenar. Och krypa på alla fyra alt åka på rumpan om det kniper. Jag märkte också att alla swimrunrace har gjort mig totalt respektlös för blöta och geggiga skor. Klafsade på som värsta treåringen på äventyr från början när andra kämpade för att hålla sig torrskodda.

Foto: Patrik Herwall

Utmed banan fanns fyra, eller var det kanske fem, energistationer med sportdryck, bullar, choklad och saltgurka. Enda jag var sugen på var kaffe!

Men jag tuggade i mig någon liten bullbit och chokladruta varje gång för jag vet att det behövs. De där gelen jag kör med är dock tokgrymma! Kommer aldrig i någon trötthetsdipp varken fysiskt eller mentalt! Magic! Jag är partisk men helt ärligt kan jag säga att jag troligtvis inte klarat det hela så bra utan dem. Att benen stumnar är en annan sak och där hjälper nog ingen (laglig) energi i världen.

Hur som helst. Kilometrarna tickade på även om jag hade noll koll på hur långt jag kommit. Enda gången vi löpare fick info var halvvägs, vid 30, 35,42.2 och 45. Fast egentligen var 45 fel för då var det ”bara” knappt 3 km kvar. Men vilka kilometrar! Man passerade mål men fick bara se det och istället springa en miljard backar (nåja) runt sjön. Vid varje kurva trodde jag att målet skulle synas men icke. Det enda som kom var ännu en backe. Men allt har ett slut. Även ett 5-mils terränglopp. Och även om jag kände mig pigg så får jag ju lov att säga att det var väldigt skönt för benen att få stanna. Och extra härligt att få ett så varmt välkomnande av Janne! Det är han som står bakom det hela och som var den som peppade mig mest till att komma. Är honom evigt tacksam för vet du, jag kom femma! Att det blev PB är ju inte så konstigt. Har nämligen aldrig kutat så här långt innan.

Mållet är i Haninge vid Rudan och gissa vad som bl.a finns där som jag inte kunde låta bli att besöka…

Sprada är aldrig fel men jag tror jag var den enda som fattat det. Så himla härligt!

Skorna fick hänga med i men jag är tveksam till om de någonsin blir sig lika igen. Eller om tårna kommer återfå sin hudfärg…

Tydligen har det aldrig varit sämre förhållande i skogen än i år så det var ju perfekt att jag valde just 2017 till min SUM-debut. Nu kan det ju bara bli bättre! För det här ska jag absolut göra om.

Men då ska jag nog både förbereda mig och ladda lite bättre.😜

SUM är precis så trevligt, tufft, kul och vackert som alla sagt och jag är så himla glad och tacksam att jag tog mitt förnuft till fånga och körde.

Hur de där supersnabba gör är för mig en för evig gåta. Särskilt en sån som Kajsa Friström som år efter år efter år presterar på absoluta toppen. I dag kom hon tvåa efter en spurt(!!!)strid! Makalösa quinna! Dessutom ödmjuk och härlig som få!❤️

Tack, tack, tack allt och alla för i dag!Särskilt kroppen som står ut med allt vad knoppen hittar på.

Kram från Ingmarie

Lidingöloppet 2017

När Rubin på Urban Tribes ringde i onsdags för att fråga (igen) om jag ändå inte kunde tänka mig vara farthållare för 3-timmarsgruppen på Lidingöloppet var jag egentligen fortfarande ytterst tveksam. Och ofattbart nog lite osugen. 😳

Inte för varken sträckan eller backarna, jag har ju gjort det där loppet några gånger, utan mer för ryggens skull. Hur det än är så sliter 3 timmars löpning bra mycket mer än 4-5 timmar Swimrun. Samtidigt så är 3 timmar på LL en väldigt ”bekväm” fart. (För mig. )  Och det var ju det där att jag är tokenkel att övertala när det gäller sånt här. Rubin sa också att jag inte ens behövde fullfölja och även om jag innerst inne visste att det inte skulle hända att jag hoppade av så var det ju lite skönt att veta. Lidingö är ändå Lidingö och en nästanläkt diskbråcksrygg är just bara en nästanläkt diskbråcksrygg.

Så jag sa alltså ja och var en av alla som tog bussen från Ropsten ut till Lidingövallen i förmiddags.

Det här är världens största terränglopp, tror det totalt är nästan 30 000 startande, och det är extremt välorganiserat. Det går liksom nästan inte att komma, eller göra, fel någonstans.

När man är farthållare har man även lite specialare som t.ex VIP-fil och särskild tröja. Vi var flera med samma uppdrag i de olika klasserna och Rubin såg till att allt funkade och att vi fick bra med pepp.

Det är nämligen inte helt enkelt att vara pacer och särskilt inte på ett så kuperat lopp som LL. Hålla jämn fart kan man tokglömma direkt. Och har man bränt sig under de 2 första milen är risken stor man kroknar rejält på den sista för det är då loppet verkligen börjar!

Min plan var att ligga på plus innan sista milen och jag skötte mig perfekt om jag får säga det själv. Ca 82 min på halva och över 70 min tillgodo på sista milen. Jag tycker verkligen jag tog det så lugnt jag bara kunde men ändå fick jag bromsa, bromsa, bromsa. Dels dras man såklart med, dels var benen oväntat pigga och dels var det så himla skoj att jag fick extra energi bara av det. Och de där gelen.

Har aldrig upplevt ens hälften så bra. Tror det är dunderhonung i dem. Eller något. 😀

Sista 5 km sprang jag mest och peppade alla stackare som stod vid kanten med krampande ben och på upploppet höll jag igen och ägnade mig åt att vinka och heja. Sluttid strax under 2.55 så ganska nära!

Tycker i alla fall jag skötte mig ruskigt bra och bättre långpass kan man ju nästan inte få!

En annan bra grej med detta fina uppdrag är att man får tillgång till huvudsponsorns fantastiska VIP-lounge. Den buffén är utan tvekan en av de bästa race-bufféer jag någonsin upplevt. Exakt lika bra som förra året! Massor av vegoalternativ och så god att man liksom dör gottedöden mest hela tiden. Dessutom vansinnigt trevligt!

Men inte nog med det. Man får massage också!

Ja du fattar va? Vilken perfekt dag!

Och som någon sa: undra om det finns någon annan (quinna) som sprungit detta loppet på tider mellan 2.10 och 2.55? Det är banne mig värt en medalj bara det!

Tusen tack Rubin och TCS för att jag fick göra detta fina hedersuppdrag!

Kram från Ingmarie

Julafton i september?

Tomten är tidig som attan i år eller hur förklarar man annars en sån här dag?

• Har fått ett bautapaket fyllt med ”godsaker” från Mighty sport. Jag kommer ha extra energi och näring låååång tid framöver nu! 😍

•Ett helt fantastiskt vattenlöp-simpass mitt på dagen. Skulle kunnat simma forever and ever and ever and ever and… ja du fattar.😍

• Hot vinyasa samtidigt som regnet strilar utanför. Sjukt lyxigt! Och så sköööööönt.

• Möjlighet att gratis få köra Allgau Swimrun om 2 veckor. Jag och Peter vill förstås men plånboken skriker noooooooo. Så där var det bara en halv julklapp. 😜

 

• Besök på bästa Trispot! Igen. Denna gång var det dock även å jobbets vägnar men jag har även lånat med mig två par Hoka-skor för att testa. Rent spontant satt de som gjutna och jag hoppas verkligen, verkligen de funkar på mina krångelfötter.

• Förfrågan en andra gång om jag vill vara farthållare i morgon på Lidingöloppet. Jag hade faktiskt sagt nej innan, för ryggens skull, men jag är ju inte bara galet lättroad. Jag är även galet lättövertalad när det gäller sånt här. Dealen är att jag får hoppa av om jag vill och behöver.

Så jag sa ja!

Det är svårt (kanske t.o.m omöjligt) att tacka nej till långpass med service, sällskap, vacker runda och gratis mat efteråt. 😄

Efter allt detta är frågan förstås om tomten kommer på den ”riktiga” julafton också…

Kram från Ingmarie

Bara en till om Solvalla….

….sen lovar jag sluta älta. Tror jag… För förhoppningsvis vet även du hur det känns i kroppen när man fått uppleva något som är så där extra speciellt och som får hela kroppen att bubbla av lycka bara av tanken! När jag kollade igenom alla otroligt fina bilder från i lördags på Flickr blev jag nära på lipfärdig av lycka och fylldes av en enorm tacksamhet för att jag både kunde och fick.

Att leva är en gåva och att få köra Swimrun på makalöst vackra platser tillsammans med bästa Peter är baske mig ett av de största privilegium livet ger mig!

Det var inte enkelt att välja men här är ett urval av alla de bilder som tagits. Den som vill se mer hittar fler på Solvallas hemsida. Tack Janne Räsänen, Petteri Rantanen och Teri Koski för att ni tog er tid att föreviga oss alla under denna magiska dag!

Kram från Ingmarie

Solvalla Swimrun 2017

Att sammanfatta en dag som varit mer eller mindre helt perfekt (förutom en liten felkörning på hemvägen) är banne mig ingen enkel grej. Särskilt inte när man samtidigt är både snortrött och jättesprallig! Men jag ska göra mitt bästa.

Morgonen är inte så mycket att orda om. Det vanliga. Lite yoga och meditation, frukost, toabesök och packa. När jag började med Swimrun så tänkte, och trodde, jag att en våtdräkt, ett par goggles och ett par skor skulle räcka. Jag hade lite fel där… 😜

Såklart man inte ”måste” ha allt men varje liten pryl har sin funktion och en del är t.o.m obligatoriska. Som t.ex visselpipa och första förband.

Vi kom i precis lagom tid till Solvalla för att svira om innan racebriefingen inne i sporthallen. Också obligatoriskt för i Swimrun är säkerheten A och O och går alltid, alltid först.

Dryroben var förstås med! Jag älskar den! Trots att den tar upp halva packningen. Jag frös inte en enda gång före eller efter loppet tack vare den! Och lite äkta finskhet men jag återkommer till det.😄

Prick kl 11 gick starten. Framför oss hade vi ca 21 km löp med 500 höjdmeter och 4 km sim uppdelat på 11 sträckor. Som den slowstarter jag är så tycker jag alltid att det går tokfort i början. I synnerhet när första backen kommer redan efter max 400m. Första löpet var drygt 3 km och jag lovar att där var inte en enda platt centimeter. Knappt sen heller förresten om jag ska vara petig. Så här med med facit i hand så var nog den där första biten egentligen ”enklast” för den var torr och fin helt befriad från gegg, träsk, rötter och stenar. Första simmet är också alltid lite speciellt. Hur kallt kommer det kännas? Kommer det bli trångt? Funkar teamworket?

Vi for i och iväg direkt.700 m och det kändes hur bra som helst. Fantastiskt vatten och samspelet mellan mig och Peter funkade perfekt.

Men jag kände mig redan lite ”trött”. Liksom utan glöd trots att jag verkligen njöt och tyckte det var skitskoj! Började oroa mig för om något var fel i kroppen och jag skulle drösa ihop av utmattning någonstans på mitten. Men jag sa inget. Inte ens när jag efter, som jag upplevde det en hel evighet, frågade hur länge vi hållit på och Peter svarade ”vi har gjort 7 km på snart en timme” och jag tänkte ”jösses-hur ska jag orka? Men jag har också lärt mig att det kan vända snabbt som sjuttsinge, åt alla håll, och det gjorde det! Helt plötsligt kände jag mig urstark och raketsnabb! Eller så snabb jag nu är när det är hala spång, rötter och geggiga myrar som ska passeras. För att inte tala om hundratals trappsteg rakt upp i himlen! Jag kämpade på så gott jag kunde men jag märkte att Peter var lite frustrerad när jag mesade ibland. Men bara lite. Han är ju ingen tyrann och när det väl var hyfsat fast under fötterna höll vi jämna steg. På slutet fick han t.o.m bromsa mig för jag var pigg som satan! Sega backar är min grej!

Simningarna var fortsatt otroligt härliga och jag frös inte en enda sekund. Är så himla tacksam att jag hittat prylar som funkar för detta är verkligen så himla kul!Några av sjöarna var som att simma i guld! Du som gjort det vet vad jag menar. Bubblorna som blir av våra rörelser i de där lite ”brunare” sjöarna, samtidigt som solen skiner, ser ut som miljarder små guldkorn och hade jag kunnat så skulle jag både fota dem och tjoa högt av lycka! Det där är magiskt!

Några av uppgångarna var riktigt knepiga och krävde rep så man kunde dra sig upp. På någon fick vi kravla oss upp på sankdynor och på två upp på bryggor. Men det funkade fint! Vi klafsade genom dy, under och över trädstammar, sprang på fina stigar och små grusvägar, upp, ner, upp, ner och plötsligt var det sista simmet. Precis innan hade vi gått om ett ryskt par som vi visste var mycket sämre simmare än oss men (hittills) bättre löpare. Skulle vi kunna hålla undan fram till mål? Direkt efter simningen var ju den där groteska skidbacken och Peters ben hade börjat stumma. Vi matade på för hur det än är bestämt innan så växer de där små hornen ut om man har chans att klättra en placering. Vi hade ingen aning om hut vi låg till men målet var topp 10 och vi var ganska säkra på att det skulle vi klara.

Perfekt simning rakt över till andra sidan. Upp och snabb koll bak för att se att de var en bra bit efter. Uppförsbacke direkt och Peter ville dra ner lite på takten så vi inte skulle dra på oss mjölksyra. Säkert smart men jag ville bara fram, fram, fram. Ut på en väg, lite nerför och sen kom den. The hill! Jag kände mig skitstark och försökte peppa Peter så som han gjort med mig innan när jag fegade. Vi är ett team och man följs åt oavsett. Det är ju det som är grejen! Kunde inte låta bli att snegla bakåt men såg varken ryssarna eller herrlaget som dragit förbi oss innan men som vi kommit i kapp igen.

Sista biten mot mål gick nerför och då var det ju inget att spara på. Bara ösa! När vi passerade mållinjen kände jag mig så himla glad och nöjd och den känslan blev ju inte precis mindre när vi fick veta att vi kommit 3a i Mixedklassen och 4a totalt! Helt ofattbart!

Tid 3.48.29. Ca 10 min efter 1:an och 5 efter 2an så vi hade nog inte kunnat göra mycket bättre just i dag.

Vi blev bl.a bjudande på underbart god tomatsoppa och den var så smarrig att jag tog en portion till. Eller om det var två…

Prisutdelningen dröjde lite och jag hade börjat huttra en smula men jag visste ju att den finska sjöbastun väntade och vem blir liksom inte både varm och glad över att få stå på pallen? Dessutom i Finland!

Och bastun. Alltså så grymt läckert!

Och på äkta finskt vis så hoppade jag såklart i vattnet! Naken! Hör kan vi snacka Lyckorus med stort L!Solvalla Swimrun blev långt över mina förväntningar. Extremt välorganiserat och trevligt. Obeskrivbart vacker, och utmanande, bana. Superbra service och dessutom ingick en mättande buffé efteråt. Den här ska jag absolut göra om nästa år om kroppen och livet är fortsatt med mig. ( Jag hoppas förstås på samma partner…) Det här är en av de där dagarna som kommer bli ett minne för livet och som

Vi kommer kunna säga till varandra: ”Minns du Finland?” och veta exakt vad den andre menar. 😍

Kram från Ingmarie

Laddar i Helsinki

Det här att gå upp kl 05 är inte min grej. Känner mig helt förstörd i kroppen och yr i skallen varje gång det sker. Men ibland ”måste” man ju om man vill vara med på Party. Nu börjar det förvisso inte förrän i morgon men även om Helsingfors ligger snudd på nästgårds så tar det ändå sin lilla tid att ta sig dit. Och ännu längre för min (tålige) co-partner (Ironman)Peter som fick ta sig ända från Skåneland via Köpenhamn hit. Jag åkte ju bara SL till Bromma. Vilket förresten tog längre tid än flygningen till Helsingfors. 😳 Allra längst tog ändå väntan i vänthallen (kanske därav ordet) men turligt nog fanns där både kaffe och wi-fi så det gick verkligen ingen nöd på mig trots trötthetsgrus i ögonen.

Somnade direkt på planet trots att jag satt så där hopklämd som man bara kan på ett flygplan. Då är jag trött!

Jag och Peter hade lyckats synka flighterna så himla bra att vi landade i princip samtidigt. Käckt! Hyrbilen hämtades ut och med bara en liten felkörning kom vi till hotellet, checkade in och sen rakt ner i plurret. Det här är tydligen den största hotellbassängen som finns i Helsingfors (tack Google!) och vi hade den i princip helt för oss själva. Fatta lyckan!

Hade inte ens behövt släpa med mig bältet… Men vem kunde tro finnarna skulle bjuda på det här?

Däremot hade vi lite pyssel med att hitta mat. Det är liksom en smula knepigt att förstå vad som står på skyltarna… Till slut blev det ett pizza/salladshak som nog aldrig haft en så specialbeställande kund ever som mig. Peter var betydligt enklare. Men bra blev det!

Racet går vid Solvalla sportinstitut i Noux nationalpark. Vansinnigt ackert men vi har också både fått beskrivet och sett att det också kommer bli vansinnigt mycket backar i morgon. Eller som racedirector Mats sa:

Enda gången det är platt är vid start och mål.en sista ”lilla” skidbacken som vi ska kravla oss uppför efter att ha simmat över sjön långt där nere…Kommer bli spännande värre.

Det hela känns enormt välorganiserat och vi blev personligt omhändertagna av ovan nämnda Mats och Alexandra som är den andra racedirectorn.

Egentligen har vi ju bestämt att det ska fortsätta vara kul och prestigelöst det här med Swimrun-race men det är en sanning med viss modifikation.

Dels hade jag den viktigaste utrustningen i handbagaget. När hände det sist? Har det ens hänt?

Dels har vi suttit och detaljstuderat både karta och sträckor, klurat på energiintag och diskuterat hur vi gör vid olika scenario. Har definitivt aldrig hänt innan i mitt swimrun-liv. Hur mycket som finns kvar i skallen i morgon efter ett par timmar återstår att se men det känns bra och tryggt att vara två att dela på detta äventyret. För det är det Swimrun är! Ett lekande äventyr som är absolut omöjligt att förutspå.

Precis som för två veckor sedan så ser jag verkligen fram emot morgondagen med pirrig glädje. Nu återstår bara det sista. Sova. Tror inte det ska bli några större problem.

Kram från Ingmarie

Heroes!

Det finns väldigt många olika slags hjältar och hjältinnor men när det gäller sport så är det vissa jag hyllar, ärar och beundrar lite mer än alla andra. Antagligen för att jag ganska enkelt kan sätta mig in i deras prestationer.

Ta tex ”riktiga” ultralöpare. Dvs de som springer (mycket) över 5 mil. I helgen gick UTMB. 17 mil och 10 000 höjdmeter i Alperna. Helt sanslöst! Går det ens att fatta hur långt det är på platten?😳

Sen har vi alla de som lyckats bli en Ironman resp. en Ironwoman. Som simmat 3.86 km, cyklat 180.2 km och sen direkt kutat 42.195 km. Respekt! Ärligt talat begriper jag inte ens hur man klarar av träningen.,,

Men de allra, allra största hjältarna och hjältinnorna, i min värld, är de som genomför ÖtillÖ. I synnerhet som den var i dag. Höstrusk med vindar som gjorde att havets vågor blev höga som små hus. Tror du mig inte så kolla filmer och bilder från t.ex hemsidan och FB. Helt sanslöst!

Ändå lyckades Daniel Hansson och Jesper Svensson ta sig i mål på en ny rekordtid! 7.58.06. Daniel är f.ö den ende som klarat att ta sig sub 8 timmar två gånger. Tänk dig bara. Om du kan. 75 km från Sandhamn till Utö varav 10 km simmandes och resten springandes. I regn , över hala klippor, i havets höga vågor, på sliriga stigar, branta backar både upp och ner, i absolut obanad terräng samt upp och ner i havet 22 gånger.

På något vis är det både fattbart och ofattbart. Fattbart för det går ju uppenbarligen. Ofattbart för det är en helt makalös prestation!

Min mesrunda i skogen är ju typ ingenting i jämförelse men bättre än inget.😀

Kameran lämnade jag hemma, den hade ändå inte klarat regnet, så det får bli en liten solskensbild från andra tider. De är ju också en slags heroes som kan växa sig så ståtligt höga på bara vatten och solljus.💕

Så berätta, vilka är dina sporthjältar och sporthjältinnor? Kram från Ingmarie