Laddar för det kända men okända

Jag skrev ju i torsdags att jag hittat på något galet igen. Och just nu känns det väldigt galet och inte alls så himla kul, härligt och spännande som i onsdags när jag låg varm och go under solen i 28 graders värme.

Men du vet. Man får akta sig att önska för önskningar kan slå in.😀

För några veckor sedan började jag känna att det skulle vara himla skoj att köra ett swimrunrace snart. Närmast till hands låg Utö swimrun. Den jag och Fredda körde för två år sedan. Och som vi tänkte köra den långa varianten av förra året men då mitt diskbråck tyckte annat.

Anyway.

Jag la ner det hela ganska fort för dels hade jag ingen att köra med, något som är absolut nödvändigt, och dels var mitt jobbschema omöjligt att kombinera med ett sånt äventyr. Ändå fortsatte det mala i huvudet. Att det hade ju varit roligt ändå…
Så jag gjorde som så många gånger förr. Via bl.a en meditation så sände jag ut min önskan i rymden, släppte tanken och tänkte att är det menat så blir det.

I onsdags såg jag att någon skrivit på en FB-sida som heter “swimrunpartner sökes”. Den har av förklarliga skäl varit ganska tyst ett bra tag så jag kollade direkt. En tjej som heter Anna undrade om någon ville köra Utö med henne. Sträckan kvittade för hon ville mest göra det på skoj. Ja du fattar va? Jag nappade såklart direkt och messade henne för att fråga om hon skulle kunna tänka sig en långsam men entusiastisk lady i sina bästa år som sällskap? Och såklart jag var nyfiken på henne. Hade ju ingen aning om vem hon var. Eller vilka krav hon hade på sin partner. Anna är en fd elitsimmare som kört en massa coola lopp och flera swimrun. Och hon ville gärna köra med mig!

Sen gick det fort. Jag messade min chef, berättade som det var och frågade om det gick att ändra om lite i schemat? Inom 30 min, eller kanske det bara var 20, så fick jag svar. Inga problem! Jag fixar det svarade hon. Alltså fatta vilken chef jag har! Jag och Anna velade ett tag om vilken sträcka vi skulle ta men efter ett klokt och mycket moget beslut valde vi sprinten. Det är tidigt på säsongen, vi har aldrig kört tillsammans (vi har ju inte ens setts IRL!) och det kommer vara fullt tillräckligt med totalt 3 km sim i 10-gradigt vågigt havsvatten. I alla fall för mig.

Så i morgon beger vi oss till Utö! Jag har “laddat” sen i onsdags med lite jogg, lite vattenlöpning och en jämrans massa jobb vilket i praktiken betyder en massa timmar på benen.

Men mest har jag funderat på vad i all sin dar jag ska ha på mig så jag inte ska frysa mig fördärvad samtidigt som jag behöver kunna röra mig fullt ut. Det är ingen enkel kombo att få ihop kan jag berätta. Högen av valmöjligheter är gigantisk! Och jag kommer garanterat inte frysa varken före eller efter!

Jag är inte ett skvatt nervös över själva swimrun-grejen och sträckan, utan det är just kylan som gör mig orolig. Jag är ju en förskräckligt klen rackare när den tar tag i mig. Typ jätteklenast…

Men ändå vill jag verkligen köra och tycker det ska bli makalöst skoj! Vill det sig väl kan jag veva på så bra i vattnet att jag snabbt är uppe igen och har jag dubbeltur så värmer solen åtminstone lite.

Kram från Ingmarie