Morgonyoga, julgran, härligt och svettigt löp- och gympass, svalkande badaktiviteter, slapp i solen på kritvit sand, god (vego)mat, kärlek och omtanke, sinnesfrid, picknick vid havet, Australiensiska luminaries, kattmys, solnedgång och en absolut stressbefriad dag. Vad mer kan man begära av en julafton??
God jul och stor kram från Ingmarie
När jag valde vegoliv för över 35 (!!!)år sedan var såna som jag verkligen udda typer. Konstiga, märkliga och snudd på skumma. Första frågan jag genom åren nästan alltid fått är “men hur får du i dig protein”?
Tack och lov har kunskapen om vegetarisk mat nått ut till fler men mystiskt nog är den frågan fortfarande lika vanlig. Tänk så starkt en myt kan bita sig fast i människohjärnan! För såklart det inte är svårt att få i sig protein. (Läs gärna mer t.ex här, här och här.) Inget annat heller för den delen. Tvärtom! Som vego äter man troligtvis mycket mer grönsaker, bär, frukt, bönor, linser, fullkorn, nötter och annat än “allätaren”. D.v.s mat som är näringstätare än vanlig husmanskost. För den som är intresserad finns det obegränsat med studier som tyder på att vegomat är hälsosammare. För att inte tala om hur mycket djur-och miljövänligare det är. Och hur mycket effektivare det är för att få fler människor att kunna dricka sig otörstiga och äta sig mätta.Har du t.ex tänkt på att en ynka hamburgare kan “kosta” 2400 liter vatten? Eller att ett kilo kött kräver 10 kilo spannmål? I min värld är det både ett stort slöseri och oerhört oetiskt. Läs gärna mer här och här om köttets påverkan på vår jord och vår hälsa.
En annan fråga/ kommentar jag hört oräkneliga gånger är “men vad ska vi göra av alla djuren då”? Egentligen är det där så korkat att jag nära på inte ens orkar kommentera. Om det är en av dina funderingar så läs mer ex. här och här. Även här är en annan bra “argumentsida”.?
Nu för tiden har ju människor börjat förstå allt det där och göra fler medvetna val. För vi har ett val och det finns oräkneliga alternativ! Jag och bästa Karin besökte Vegovision i dag. En stor mässa som i dagarna två bjuder på massor av vego-inspiration. Inte bara när det gäller mat utan även när det handlar om vad vi sätter på kroppen i form av hudvårdsprodukter och kläder.
Det var tur vi var hungriga när vi kom dit för jösses så mycket smarrigt det bjöds på! Och så underbart att så många hittat dit!
Vi shoppade loss riktigt duktigt. Bl.a köpte vi oss en sån här varsin bok.
Och både väskor och påsar var proppfulla innan vi var klara.?
Jag känner mig fortfarande proppmätt trots att jag före var vrålhungrig efter att ha kört tokintervaller på hamsterbandet.
Och efter mässan körde på gymet så svetten rann.
Men jag ska nog få ner lite till. Min mage brukar inte vara svårövertalad när det gäller (vego)mat.?
Kram från Ingmarie.
Mycket kan man säga om de här dagarna i Halmstad men det är då inte ett viloläger.? Det är mycket som ska (för att jag vill) hinnas med och göras. Men vill man bara så funkar det mesta.
I går velade jag lite över vilket löppass det skulle bli.Försökte känna efter men velade lika mycket ändå. Men så skrev Anna om en “trappträningsbok” hon fått ( ja man kan tydligen skriva om det med ?) och vips kom jag på vad jag skulle göra! Galgbergstrapporna så klart! De jag härjade i några gånger i somras.
Tanken var 8-10 varv på min lilla 630-metersslinga. Det blev 12. Inte för att det var plättlätt och lattjolajbans utan mer för att något inom mig ville. Jag kände mig helt enkelt stark! Men de suger de där stegen och när jag väl är uppe kommer raka jag “måste” trycka på steget (det är ju jag som hittat på reglerna) innan det bär nerför.
100 min totalt och tusental trappsteg innan jag var hemma igen. Snabbdusch och sen direkt ut i de riktiga tassemarkerna (Googla Bögilt i Halland så förstår du) tillsammans med lillebror Daniel för att hälsa på pappa. Och äta! Smörgåstårta (vego såklart) är i princip aldrig fel. I alla fall inte i rätt sällskap.
Supermysig eftermiddag och med all den där maten i magen är det kanske inte så konstigt att styrkepasset gick som tjohejsan.
Namnet till trots är Gladius gym ett riktigt hardcore-ställe. Här är det svett, järn, talk, hårdrock och biffiga grabbar som gäller.
Men även såna som mig.?
Lördagen kunde varit slut där men kvällen fanns ju kvar. För mer mat. Och mer familjemys.
Mamma hade plockat fram en gigantisk låda med alla fotografier hon samlat genom åren. Du vet såna där vanliga i fotopapper. Herregud vad roligt det var! Vilka minnen! Men mer om det i morgon.
Sen var det plötsligt i dag. Söndag. Bästkusten har bjudit på ruggväder men det är ju som det är. Man får ta på sig det som finns, gilla läget och ge sig ut. 2,5 timmars löpning är 2,5 timmars löpning även om man efteråt fryser så förbenat om händerna att man nästan inte ens får i nyckeln i låset.
Och en timmes simträning på det är en timmes simträning oavsett hur trött man blir. Men det gick ruskigt bra även i dag. Och var sjukt skoj. Dessutom var sällskapet samma fantastiska som i fredags. Liksom ormglosögonen…
Sen är det ju så himla käckt att mitt emellan badhuset och “hemma” bor mamma och Ulf. Så vad var väl bättre än att smita inom där för mer mys (och mat) innan sista promenixen hem till pyjamasen.
Hur har din helg varit?
Kram från Ingmarie.
Sitter på tåget igen. Mot välkända trakter men helt nya äventyr.
Tåget kommer ta mig till Falun. Platsen som under sex år var min och Anders hemstad. Det känns både som i går och som ett helt annat liv för väldigt längesedan. I verkligheten är det dock inte mer än sju år sedan. Så unga vi var! Och vilken fin tid vi hade där även om livet var väldigt mycket berg-och dalbana då.
På den tiden fanns det inte ens i min sinnesvärld att jag skulle simma i någon av alla de vackra sjöar som finns där. Nästan inte ens bada. ?Jo det är sant. Det fanns en tid då jag inte gillade det. Eller rättare sagt inte visste att jag gillade det.
Men man förändras och utvecklas tack och lov! På lördag kommer jag få chansen att både springa och simma på kända såväl som okända platser och det kommer bli en av mitt livs utmaningar på flera sätt och vis. Stora Stöten swimrun blir garanterat ingen walk in the park och jag hoppas min (ännu okände) partner orkar dras med mig.?
Benen var väl inte precis i sitt piggaste tillstånd i dag av naturliga skäl. Men intervallerna, hopp&skuttövningarna och styrkeövningarna kändes ändå helt ok. Nu blir det easy, easy i dagarna två. I alla fall för kroppen. Hjärnan lär bli rejält mosad för jag ska fortsätta lära mig mer om mitt nya jobb på Alpha plus. ?
På tal om Anders förresten, tillika universums bästa sambo, så fyller han år i dag. ❤️ Sånt ska förstås firas med extra god (vego)mat på ett av favvohaken.
Nej, han är inte vego men jag skrev ju det. Att han är universums bästa sambo.?
Kram från Ingmarie
Springa från A till B är ett grymt bra sätt att få både ett långpass och ett äventyr på samma gång. Nu för tiden finns ju dessutom Google Maps så man behöver ju inte ens riskera att springa vilse.
Många av mina klubbisar skulle köra Åhlatriaden triathlon i Gyltige så vad passade väl bättre än att kuta dit? Ombyte och matlåda fick skjuts och jag behövde bara göra det roliga.Gyltige är f.ö ett jättemysigt utflyktsmål. Ligger några mil öster om Halmstad om man tar närmsta vägen.
Min tur blev Halmstad, Sperlingsholm, över Kaneberget (Malin vet ganska väl hur sega backar där är), Hertered, Simlångsdalen, Mahult och sen Gyltige med lite extra omvägs-knorr. Totalt 190 goa minuter.?
Gjorde ett riktigt depåstopp för att fylla på vätskeflaskan.Tyckte det var ett ganska passande ställe. Jag och alla motorcrosshojarna på samma ställe.
Jag är lite oldfashion och bär vattenflaskan i handen. Just i dag hade jag dock piffat till det hela med lite av bästa sportdrycken. Ruskigt bra krut i den!
I Gyltige var det fullt ös och massor av tokladdade triathleter som gjorde sig redo inför start. Jag passade på att testa och inviga målportalen.
Kolla triathlon är superskoj! I synnerhet när man har en massa härliga människor att heja på och babbla med. Och jag älskar verkligen att se på när alla simmar iväg. Det är så otroligt coolt!
Jag har ju lärt mig det där nu. Att min abstinens efter att själv få hoppa i inte är nådig när jag ser sånt här. Så jag var förberedd. Hade packat med simgrejerna och så fort alla tävlande var uppe var jag i. Vilket vatten! Någon sa det var mellan 22-24 grader! Det är ju nästan samma temperatur som bassängvattnet på Brottet! ?
Efter det där var det grymt fint att sitta i solen, käka, kolla race och t.o.m bli bjuden på gratis kaffe av de snälla funktionärerna. Världen må vara crazy men jag är övertygad om att det finns mer godhet än ondska i den och att det förstnämnda är vägen man ska välja.Både att göra och att se.
Men jag åt inte mer än att jag lite senare tillsammans med mamma, Ulf och lillebror Daniel ännu en gång kunde frossa i mig av Glada grisens smarriga vegomat. Är det extra allt så är det ju liksom.?
Kram från Ingmarie.
Femtio och ett halvt år ung i dag. Planen är ( minst) lika många år till.?
Jag firar ju mitt halvsekel hela året och fira kan man göra på många sätt och vis. T.ex med att hjälpa (läs lura) bästa Maria till ett nytt tjusigt distansrekord.?
Den sista tredjedelen var jag väl kanske inte hennes favvo-vän/coach men nog ser hon bra nöjd ut de sista stegen? Och efteråt vet jag att hon gillade mig ganska mycket trots allt.?
När det gäller simning är det ombytta roller så jag lär få betala tillbaks.?
Så därför kan, och bör, man även fira genom att fortsätta öva, öva, öva på det man vill lära sig ordentligt. Testade ett nytt simställe med extra spännande historia tillsammans med klubbisarna Jens, Roger och Micke. För mig är det verkligen hur häftigt som helst att kunna, och våga, prova det ena simstället efter det andra så här.
Drygt två nya härliga kilometrar in på simkontot bara så där.
Om jag håller i som jag gör kommer jag vara oslagbar som hundraåring.?
Men inget party utan lite extra god mat på ett av Halmstads mysigaste hak tillsammans med världens bästa mamma. Det är så himla mysigt att kunna ses så här (nästan) hur ofta som helst.?
Just Norre Katts park där myshaket ligger är ett Pokemon-getto utan dess like har jag lärt mig. Jag och mamma var nog de enda som inte jagade. Och min Sprada-frände Morgan. Han föredrar nämligen (verkliga) pinnar.
Kram från Ingmarie.
Det är så himla mysigt, härligt och ett stort privilegium att få och kunna träffa nära & kära. Tänker ofta på alla de som inte har eller kan varken det ena eller det andra. Som kanske tvingats fly, flytta långt bort av någon orsak eller som är ensam av någon annan anledning. Det är ju ibland lätt att ta sin familj och sina vänner för givna men det är ju faktiskt inte en självklarhet.
Att samla hela min familj är snudd på omöjligt. Inte bara för att den är stor och geografiskt spridd, utan även för att alla lever olika liv och en del t.o.m valt att helt leva sina egna liv utan “oss andra”.
Det är väldigt sorgligt men man får liksom acceptera deras val…
Just i dag var i alla fall en stor bunt av oss samlade för det har varit lilla Junos namngivningsdag.
Lillebror Markus och hans Lina hade ordnat så fint med mat, musik, sång och dikter. Precis som på storasyster Iris namngivningsdag.
Lillebror Markus och Juno
Vackert fiolspel
Hela fina familjen! Markus, Iris, Lina och Juno.
Både Lina och Markus är så där finurliga och påhittiga som jag önskar att jag vore. Just den genen verkar ha missats hos mig nämligen. Men man kan ju inte få allt här i livet. 😉 Jag verkar å andra sidan ha fått ett överskott på gillaattträna-gener så det jämnar nog ut sig i längden. 🙂
Namnet Juno hade de klurat på ett tag och det finns en massa grejer jag inte hade en aning om när det gäller det namnet.
Visste du t.ex att Juno är en asteroid? Att Juno är den högsta gudinnan i den romerska mytologin? Att båten M/S Juno är världens äldsta registrerade fartyg med övernattningsmöjligheter? Ännu mer kan du läsa t.ex här.
På tal om att orka maten så var jag smart nog att se till att komma hungrig till kalaset. (Jag har ju varit på det där stället förr…)
Löpning och sen simning tillsammans med superproffset (och min klubbkompis) Salli. Hon som vann det där stentuffa Engadine swimrun i helgen. Makalöst att hon ens kan gå! Det är gott krut i ungdomen nu för tiden. 🙂
Försökte sen göra plats i magen med hjälp av ett skönt yogapass men det gick väl si så där. Dock var det gudagott för både kropp och själ. Som alltid. 🙂
Kram från Ingmarie.
En helg kan gå så fort så fort så fort att man nästan inte hinner säga ordet (helg) innan den är över.
Men fastän den gått rasande fort, och fastän jag hunnit med en massa inklusive powernaps, fika med kompisar och lite jobb, så har den inte känts varken stressig eller energidödande. Visst är det märkligt? För ibland kan det ju vara helger när man inte får något vettigt gjort ö.h.t och ändå är helt energislut på söndagskvällen.
Det är mycket jag inte begriper här i livet och just det här är en av de sakerna…
I går hade coachen (d.v.s jag) fått för sig att det skulle köras långa intervaller. Innan lät det som en bra idé men precis före jag skulle sätta igång så undrade jag allt lite hur coachen/jag tänkt…
12 + 10 + 8 + 6 + 4 + 2 min. med 2-1 min vila.
Men det var bara att köra och göra mitt bästa.
Farten skulle bli högre och högre ju kortare intervallen blev och om TomTom-klockan inte helt sov så skilde det ca. 40 sek./km på första och sista intervallen. Ganska bra fördelat om jag får säga det själv.
På nedjoggen la jag till ett gäng med hopp&skutt-övningar för att vara säker på att benen skulle bli trötta. 🙂 Ska det vara hårt så ska det ju vara hårt.
Simträningen blev på Brottet igen. Även om det är några kilometer dit så är det värt cykelturen för hur det än är så blir just teknikträning bättre i en stilla (saltvattens)bassäng kontra OW. Att det dessutom är helt gratis (!) gör ju inte det hela sämre. Så bra är det här nämligen.
Teknikträning är skoj men man (läs jag) gör ju det helt ärligt mest bara för att klara av “the real thing” så bra som möjligt.
Och även om Bästkustvädret just nu är det sämsta tänkbara för en sol- och värmeälskare som mig så är (nästan) allt förlåtet när man har en sån här swimrunsjö.
Och inte bara det! Min klubb-kompis (och storsimmare) Micke hakade på och jösses vilket pass vi fick. Magi på högsta nivå!
Extra roligt var det att Micke tyckte jag simmade fint och väldigt mycket bättre än förra sommaren. Flit lönar sig tydligen. 🙂
För så är det. Man får hålla i och hålla ut och kämpa på. “Use it or lose it”. Det gäller det mesta här i livet. Yoga och meditation med. Man blir liksom aldrig “klar”. I ärlighetens namn gör det mig ingenting alls eftersom jag älskar det jag gör. En del ser tydligen träning (och yoga) som ett straff men för mig är det belöning rakt igenom.
Att få yoga här är banne mig ett av de största privilegiumen man kan ha här i livet! Mitt klippkort försvinner i en rasande fart men vad gör väl det? Det går ju alltid att köpa ett nytt. 🙂
Ett ännu större privilegium är att ha vänner och en härlig familj. Vår har precis fått en ny liten medlem och är så söt så man dör sötdöden direkt.
Och ännu en gång blev jag så där go, glad och mätt i magen. Lyllos mig!
Svägerska Lina, Iris 4 bast med lillasyster Juno och min fina mamma. 🙂
Mamma, Lina, extrapppa Ulf, lillebror Markus, Iris och jag. 🙂 På bordet massor av (vego)mat som det efteråt inte fanns en smula kvar av. 🙂
Kram från Ingmarie.
Det finns bra dagar, jättebra dagar och helt fantastiska dagar. Sen finns det de här unika megaunderbarasuperduperkanonmagiska dagarna upphöjt till 15 miljarder som händer då och då. De där som man vet att man aldrig kommer glömma oavsett hur senil man blir. Jag har haft turen att få uppleva en del sådana och torsdagen den 7:e juli 2016 kommer definitivt att vara en av dem.
Om jag fick bestämma skulle jag hänga med världens bästa Anna helst varje dag men eftersom vi bor många mil från varandra så får man passa på att utnyttja de gånger avståndet mellan oss krympt till mycket mindre än hälften.
Vi kommer aldrig få problem med att roa oss tillsammans eller få brist på samtalsämnen. Det enda som nog skiljer oss åt, förutom utseendet, är att jag gillar att simma (vilket Anna inte gör) och hon gillar att cykla långt (vilket jag inte gör). Just nu i alla fall. Man ska ju som bekant aldrig säga aldrig…
Så hur har vi nu roat oss?
Well, håll i hatten och häng med.
Anna hann inte mer än ställa in väskan i hallen innan vi gav oss iväg. Min härliga klubbis Salli hängde på en bit och hade det inte varit för att hon ska köra det där supertuffa Engadin swimrun på söndag så hade hon garanterat hängt med på hela vår runda.
Vi började med att avverka hela Prins Bertil leden. Fortsatte förbi Möllegården (utan att ens köpa en kaffe), hela vägen tillbaks in till stan, upp på Galgberget där vi cirkulerade runt på slingorna och sen tillbaks till startpunkten
På bästkusten behöver man ingen hårfön. Det sköter naturvinden så fint ändå. 🙂
Glada Grisen har inte funnits så jättelänge men är redan superpoppis och vi förstår definitivt varför. Hur mysigt som helst, trevlig och serviceminded personal, fullständiga rättigheter för den som önskar sånt, billigt och extremt god mat. Dessutom fick man mycket!
Inte mycket kvar där…
Någonstans här började det bli sen eftermiddag utan att vi fattade riktigt hur.
Avrundningen blev ett 90 minuters härligt hot yoga-pass på Yogainstitutet. Det där är verkligen ett av jordens bästa yogahak och jag blir liksom aldrig besviken. Tror inte Anna var det heller. 🙂
Mig och Anna känner du nog igen vid det här laget och längst till höger är det Mikael som höll i passet denna kväll.
Kram från Ingmarie.
Det är inte helt enkelt att ladda inför lopp när man jobbar som löpcoach och ränner runt än här och än där som en liten rumpnisse. Men jag har kämpat tappert och “fuskat” så mycket jag kunnat. 🙂
Två löppass i går och sen studentfirande hemma hos bästa Karin & Co. där det (bl.a) bjöds på veganpaj som var så god att jag nästan föråt mig.
Karin, studenten Adam, Fredrik och Erik.
I dag blev ett litet (coach)löppass, ganska mycket yoga och massor av mer übergod (vego)mat på Sally Voltaire & systrar.
Lillebror Daniel är i stan och världens bästa sambo behövde ju också krubb så då får man (läs jag) såklart passa på att lyxa till det!.
Jag och lillebror om nu någon inte ser det. 🙂
Världens bästa sambo!
Så om det går åt fanders i morgon så är det i alla fall inte för att jag käkat för lite.
Faktum är att jag känner mig så redo jag kan göra, och f.f.a ser jag verkligen fram emot det. Men om jag nu ska oroa mig för något, förutom det faktum att jag ska simma över 4000 m. utan att drunkna/frysa ihjäl och kuta ca. 23 km. utan att stupa,, så är det min benstatus.
(Och här varnas ev. känsliga läsare!)
“Tack vare” en cykelvurpa och en tuff swimrunuppgång, så har jag två sår på båda underbenen och två feta lårkakor på överbenen.
Om man ska se något positivt i det hela, och det ska man ju, så är det att det åtminstone är väldigt jämnt fördelat…
Kram från Ingmarie