Nära nu

Om inget oförutsett händer så kommer dessa ”kläder” inte användas tillsammans med Ulrika igen förrän om mindre än en vecka från nu.

 

Jag hoppas att ett kasst genrep med blytung kropp betyder pigg och studsig kropp när det väl gäller. Annars kommer det bli ett riktigt segt äventyr. 😱 Men kul ska det bli för det har jag redan bestämt.

 

Just nu skyller jag på jobbet för det gör verkligen ingen direkt piggare. Åtminstone inte av personalen…  Oavsett dag är och blir människor sjuka, behöver opereras och tas omhand akut. Men jag har fått rast både i går och i dag.🙏🏻

Kram från Ingmarie

Hemresa

Allra helst hade jag velat simma i Hellas med TS-gänget i morse men efter gårdagens jobbpass med övertid och utebliven rast kände jag att uppstigning strax efter 06 hade blivit lite väl mastigt…

Så jag sov några timmar till och simmade solo i lilla Söderbysjön i stället. Inte lika varken skoj eller “bra” men minst lika härligt!

 

Sen blev det många timmars rumpnötande men som jag saknat detta! Sitta på tåget (hem) och jobba, läsa, dricka kaffe och planera ett nytt projekt jag innerligt hoppas kommer bli som jag vill och önskar! Jag är jättetacksam för varje tumhållning!

 

Nu ska jag i alla fall njuta flera dagar i min fina hemstad!

Kram från Ingmarie

I stället för att vara med på festen…

Det där att säga ja eller nej till grejer är inte alltid helt enkelt. Ibland är, känns och blir det rätt hela vägen. Ibland inte. Ibland säger man ja men önskar sen att man sagt nej och vice versa. Det är som bekant alltid lätt att vara efterklok. Kanske t o m det enklaste som finns…?🙄

När jag tackade nej till att köra ÖtillÖ med Micke, trots att det var andra gången vi vann en plats, var jag slutkörd pga hög arbetsbelastning och mitt vänsterben fortfarande så ledset att jag inte ens kunde fundera på att kuta 15 km. Ännu mindre 65.

Simningen var lustigt nog det jag var minst orolig över…

Bara någon vecka efter beslutet började det vända. Långsamt men ändå. Det ljusnade. Jag var ledig några dagar och fick vilsamma dagar i Norge. Både kroppen och knoppen började vakna till liv igen och jag sprang timtals utan större problem än att jag blev galet stel efteråt.

I dagsläget känner jag mig hyfsat stark och uthållig. Särskilt i simningen. Jag är löjligt långsam löpmässigt men i den här typen av lopp har man i princip ingen nytta av att vara sprintersnabb. Åtminstone inte om man inte siktar på topp-placeringar.

Så istället för att vara på äventyr i skärgården har jag jobbat extra på sjukan. En ruskigt dålig “ersättning” men det känns ändå bättre än att ha suttit hemma och grämt mig…

Lite har jag ju roat mig förstås. På fina utegymet.

Och i fina  Söderbysjön. Måste vara ett av de vackraste vattenlöpningsställena på jorden!

Inte i närheten av det stora festen såklart men bättre än inget. Jag får istället se fram emot kalaset jag ska vara med på om mindre än tre veckor. 😍

Kram från Ingmarie

Som en andra sommar!

Det blev sommar igen! Och Ingmarie-väder! Såklart jag då var ute så länge det bara var möjligt innan jobbet. Jag har ju inte bara lyxen av att ha en simsjö (nästan) inpå knuten. Jag har även 4-5 utegym på några minuters cykelavstånd. Brotorps  är min favvo. Stort, bra grejer (särskilt när jag kompletterar med lite egna prylar), soligt och vackert beläget.

Dessutom ligger ”min inpåknuten-sjö” nära även där. (Allt som är viktigt är faktiskt nära i Bagis.😍) Perfekt på alla sätt och vis för vattenlöpning.

Kram från Ingmarie

DNS

Jag hade verkligen sett fram emot att äntligen få köra ett swimrun-lopp, och då särskilt dagens fina Brotorps swimrun, men det blev en DNS. (Did Nor Start.) Förklaringen är enkel. Som jag skrev i går är det fortsatt tufft på jobbet och jag är helt enkelt ganska slutkörd. Både fysiskt och psykiskt. Det känns som att jag inte har varken någon inre glöd eller något ”go” i mig. För lite prana helt enkelt. Jag är liksom dränerad på inte energi. Och även om anledningen högst sannolikt är jobbet så vet jag att det är jag som får göra något åt det hela. Dels för att arbetsbelastningen troligtvis inte kommer förändras (åtminstone inte till det bättre) och dels har jag ett eget ansvar över mitt liv. Man kan be om hjälp men förändringen måste jag stå för själv. (Det är väl det som gör att man så ofta drar sig för att göra just det…)
Nåja.
Eftersom jag ännu mer än att köra ett lopp, hur fint det än är, vill hålla mig frisk och hel så fick jag tänka om och prioritera sömnen. Det svider i hjärtat att inte ha fått vara med men jag försöker intala mig om att det var rätt gjort. Faktum är att jag kände inte ens någon riktig lust till att vara med på kalaset fastän jag vet hur skoj det är. Då är det illa…

Jag hade egentligen ingen lust att gå upp ur sängen över huvudtaget i dag (då är det jätte-illa!😱) men av erfarenhet så vet jag att inget hos mig blir bättre av att jag blir passiv.

Så jag tog mig upp. Och tog mig så småningom även ut. Som från ingenstans visste jag nämligen plötsligt vad dom skulle kunna göra mig glad igen!

Hammarbybacken såklart!

Jag må bli gladare av den men jag blir nog inte direkt piggare. Fast denna slags trötthet som blir av fysisk träning mår jag bra av! Hur motsägelsefullt det än kan verka så ger träning mig energi. Något jag tror de flesta som provat vet.

Fem varv à 2 km (= 10 gånger upp och 10 gånger ner) + kuperade omvägar både dit och hem blev till slut 135 svettiga minuter.

Den sena lunchen avnjöt jag nere vid Söderbysjön. Vilken liten pärla den är!

Följt av 2,3 km simning. Jättehärligt!

Så det blev en väldigt bra ledig dag ändå trots att det inte alls blev som jag tänkt och planerat. Och jag är tacksam för det. Allt kunde ju ha varit så väldigt mycket värre. Må nu bara denna energin få stanna kvar tills jag kan fylla på den igen!

Kram från Ingmarie

(Tillfälligt) uppiggad tröttmössa

Man vet att man är ruskigt trött när man nästan inte ens orkar ta sig hem från jobbet. Så kände jag i går. Jag var tokrött! In i märgen dödens trött. Egentligen har jag nog varit (sov)trött i flera dagar. Trots ok sömn. Vet inte direkt varför. Eller jo. Det är ganska säkert pga det vanliga. Jobbet. Och jag vet. Det är både osunt och ohållbart…

Efter 9 timmars sömn kom jag i alla fall upp i tid i morse så jag kunde vara med på TS-simningen. Kändes ofattbart nog riktigt bra och jag är så himla glad att jag får vara en del av detta goa gäng. Fika-båten var också med. Inkl. hembakat! 😍 Och jag stor-diggar min poncho efteråt!

Innan jag cyklade hem passade jag på att meditera en stund på en av klipporna. Så himla härligt! Och välbehövligt. Jag är helt säker på att jag skulle klarat (jobb)stressen ännu sämre utan dessa dagliga små stunder.

Jag var lite piggare än i går efter dagens kvällskneg och jag hoppas jag är pigg nog att ta mig upp i morgon för en ledig dag med fin Swimrun-träning..

Kram från Ingmarie

Lång-dag

Vissa dagar både är och känns längre än andra. När jag vill hinna träna både före och efter kl 10-18 passen får jag se till att masa mig upp i tid. Och planera för att det blir en sen kväll. Det är ju inte bara själva träningen och jobbet som tar tid. Det krävs ju liksom även en hel del “frakt-tid”. Men det är det värt för att få roliga timmar.

Vid kl 8 är det gott om plats på gymet. Då har de riktigt morgonpigga hunnit bli klara men förmiddags/lunchruschen ännu inte kommit i gång. Blev ett bra morgonpass för hela kroppen. Inkl (p)rehab.

Typ samma fenomen som på badet faktiskt. Dit kom jag dock precis lagom till kväll-ruschen. Fick nästan inte ens ett skåp!

Men det löste sig såklart och jag fick dessutom (oväntat) väldans trevligt sällskap av Elina. Träna, jobba och SL-frakta sig kan vara nog så jobbigt men det kämpigaste av allt är nog ändå att packa upp den där trunken…

Kram från Ingmarie

Alltid redo

Helgjobbet avklarat. skönt!

I går fick jag jag dessutom jobba lite “extra” i skogen på min löptur före sjukan-kneget. Två MTB-cyklister hade frontalkrockat varav den ena hade flugit in i skogen, slagit i nacken och bl.a fått känselbortfall i ena armen. Är man sjuksköterska så är man. 24-7 året runt. Och framförallt hjälper man såklart en (sportande) medmänniska! Så jag gjorde vad jag skulle/borde tills ambulansen tog över. Jag tror och hoppas allt gick bra! Det är bl.a sådana händelser som gör mig extra tacksam att jag kan röra på mig, att jag kan andas och att mitt hjärta slår. Allt det där man så lätt tar för givet men som kan tas ifrån oss på en millisekund…

Dagens vattenlöp/simpass var däremot helt odramatiskt. Skönt det. I fredags blev det klart att jag och Ulrika ska köra Solvalla ÖtillÖ merit race så nu försöker jag ladda med att ha “rätt” badmössa. Tveksam till om den hjälper men vem vet? 🤪 Det kommer bli ett av mina tuffaste race ever

Kram från Ingmarie

Ben-trött

85 min (långsam) löpning utan att det kändes som om både hand-och fotbroms var i, Och utan något ont! Fatta hur glad jag är över det!

Trött i benen av att kuta är underbart! (Det är fördelen med att vara dåligt löptränad. Man blir nöjd av lite.😀)

Att det sen tog typ 3,5 minut på jobbet innan energin jag fått från mina två dagars ledighet var förbrukad var mindre skoj. Trött i benen av att stå/gå i princip non-stop på hårda betonggolv är extremt o-underbart. 😱 Ja jag vet att det är ohållbart. Och att jag måste göra en förändring eftersom systemet högst troligt inte kommer att förändras hur många avvikelse-rapporter vi än skriver.🤪

Kram från Ingmarie

Kort-paus!

Bästa sättet för mig att klara av det jag beskrev i går är som sagt var att träna och att vara ute i naturen. Helst i kombination. tillsammans  Jag provade att jogga lite i dag. Långsammare än långsamt, och bara kort, plus en sväng på närmsta utegymet. Det funkade åtminstone ok.

Yogade lite extra och vilade en stund i gräset efteråt för att verkligen dra åt mig av jordens energi. Ja, jag inbillar mig att det funkar så. Att naturen läker och ger kraft bara genom sin blotta existens. Eller vad tror du?

Från i dag kl 22 har jag två dagars ledighet framför mig. Gissa om det ska bli skönt?!

Kram från Ingmarie