Som det kan bli

När jag började simma för några år sedan hade jag någon slags längtan efter att kunna göra det och ffa kunna göra det obehindrat. Det ser ju som sagt var enklare ut än det är… I alla fall för mig. Inget av det jag kan i dag har kommit gratis och det har inte varit enkelt. Det finns de som lär sig på ett tjillenik och inte har några som helst problem med flytläge, arm- och handvinklar, huvudposition eller drag. Jag tillhör inte dem. Jag har fått, och får, slita hårt för minsta lilla framsteg. Oräkneliga är de gånger jag tänkt ge upp och och ännu mer oräkneliga är de gånger jag fått kallsupar, känt mig kassast i världen och undrat vad i all sin dar jag håller på med.

Samtidigt har jag haft en väldans tur. Hela tiden har det funnits människor omkring mig, vänner och coacher, som stöttat, peppat och uppmuntrat mig. Och jag är övertygad om att när man verkligen, verkligen vill något, från djupet av sitt hjärta, då stretar man på. Då “står man ut” med att det är trögt, kämpigt, svårt, att man ständigt är sist och att utvecklingen går långsamt. Åtminstone så länge det går lite framåt. Och det gör det ju. Även för mig. 😀 Jag tänker att dels är det svårare att lära sig en teknik-sport när man är 50+ och dels att jag har hela (resten) av livet på mig att öva vidare.

 

Att jag skulle längta efter, och bli beroende av, simning hade jag dock aldrig ens kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Men så har det blivit. Jag längtade lika mycket efter dagens löppass som efter dagens simpass. Och båda var lika härliga!

Så säg aldrig aldrig. Längtan, val och rätt omständigheter kan få livet att ta oväntade, häftiga vändningar om man bara tillåter det. 😍

Kram från Ingmarie

Alltid är där något

Det var en smula segt att kuta i dag och har man en segdag så är de kuperade trailsen vid berget en extra utmaning. Men det är som det är. Gårdagen spelar säkert in. Benen ät ju som sagt var inte 50 längre.🤪 Energin är det inget fel på i alla fall och det finns verkligen otroligt många (vackra) anledningar till att uppleva lycka och glädje även med trötta ben. Eller hur?

Som t.ex nyckelpigan som gjorde mig sällskap i solstolen. Att kunna känna smaken av mat och lukten av gräs. Flowet under kvällens yogapass. Vänner. Ett avslutat skrivjobb och fler nya målarprojekt. Solnedgången och att det var 20 grader kl 18.

Kram från Ingmarie

Sunlove

Jag har sagt det förr och säger det igen. Det är snudd på obegripligt att att något som ser så enkelt ut som simning kan vara så förbenat svårt när man själv ska göra det.

Men det går onekligen framåt! I går “kom jag på” ännu en av dess hemligheter. En liten vinkeländring på huvudet och vips så blev det helt annat flyt!

Och i dag på Master simträningen blev vi filmade vilket är både läskigt och jättenyttigt. Resultatet blev i alla fall att ännu en liten slant åkte till rätt ställe när det gällde draget.

Sen hjälper ju denna säkerligen till.

För precis som alltid när solen och värmen kommer så tinar hela jag och allting i mig funkar liksom några snäpp bättre. Slår aldrig fel! Intervallerna i parken i förmiddags kändes riktigt bra! 16 x 2 min (1 min gå/joggvila) + hopp&skutt-övningar.

På gymet efteråt kom en man fram till mig och sa:

Congratulations to what you just did!

Jag fattade inte riktigt vad han menade så jag frågade. Det är ju liksom enda sättet att fatta.

Well when you did those special jumping up and down that box I told myself that there’s some big trophies in that body! Am I not right?

Ja vad svarar man på en sån komplimang? Helt fel hade han ju faktiskt inte. 🤪🤩🙏🏻 Glad blev jag i alla fall! (Det jag hade gjort var bl.a olika koordinations-hopp upp och ner på en låda.)

Lunchen satt inte helt oväntat som en smäck i den där Trofé-kroppen under den där energi-klumpen.😀😉

Kram från Ingmarie

Olika slags sim

Det händer inte ofta men när det nu ska hända att jag kutar i ottan före frukost så är det ju tacksamt att ha valt en sån här gudavacker och ljummen morgon. 😍

Anledningen var enkel. Klockan 09 skulle jag träffa mina vänner Erin och Lorraine för att åka till Cochiti lake. Samma sjö där jag och Anders var för några veckor sedan.

Jag visste inte riktigt vad som väntade mer än att vi skulle i plurret och att det skulle vara svalt.🤪 Både Erin och Lorraine är vana ice-swimmers och framförallt stentuffa så för mig handlade denna utflykt mycket om att både inspireras och lära mig mer. Om det ska vara riktig ice-swim ska det vara under 5 grader Celsius (ca + 41 Farenheit) så på det viset räknades dagens strapats inte riktigt dit. Men helt ärligt är 5,5 grader C inte särskilt varmt det heller när det handlar om mer än ett dopp… 😀

Särskilt inte när vinden ligger på och solen mestadels var skymd av feta moln.

Man skulle kunna tro att de där två brudarna aldrig fryser men jag lovar, det gör de! De var påpälsade upp över öronen både före och efter!

Jag var i och simmade några meter tre gånger.

Och ja det var kallt!

Erin och Lorraine däremot stannade i och höll sig där. Lorraine simmade ruskigt långt ut och jag begriper fortfarande inte vad hon är gjord av! När hon kom upp igen efter nästan 20 (!!!) minuter skakade hon inte ens.😳

Erin är mer som jag när det gäller frusenhet och precis som mig anser hon att det aldrig kan bli för varmt. Ändå har hon börjat med detta! Så kan det tydligen bli när man upptäckt “ruset”. Hon skakade som ett asplöv efter sina dryga 10 minuter i sjön men skrattade mest hela tiden åt det! Och det finns knep hur man vänjer sig och gör. Några av dem som jag lärde mig och blev påmind om i dag är:

• Vänj kroppen successivt och don’t overdo it så det blir farligt. Det är kallt och det gäller att lära sig både hur det känns och hur kroppen reagerar.

• Man behöver inte doppa huvudet för att det ska vara “riktig” ice-swim. Men inget mer än badkläder är tillåter. Dvs ingen våtdräkt eller liknande.

• Många (de flesta?) fryser vådligt efteråt men man vänjer sig och det går över. Oftast är det helt ofarligt och enbart positivt för både hälsan och välbefinnandet.

• Ta av badkläderna, torka kroppen torr, på med varma, torra kläder direkt, drick varmt, lägg ev “heaters” (typ små varma påsar) i sockarna, bh:n, vantarna, anywhere.

• Om du behöver köra bil så åk inte ensam alt ha inte bråttom hem igen.

• Var helst inte ensam ö h t.

• Du behöver inte vara direkt extra kyltålig eller ens gilla kyla för att älska ice-swimming.

• Det är stor skillnad på sprada/swimrun och ice-swim. Det är som tre olika saker även om alla inkluderar (kallt) vatten.

• Ice-swimming är riktigt häftigt och det ordnas flera olika event och tävlingar över hela världen året runt. Det finns olika längder och klasser och säkerheten är extremt noggrann! ISA är den international organisationen där man kan läsa mer .

• Att det är hälsosamt på flera sätt och vis är det ingen tvekan om! Här är några platser som anses extra coola.🤩

Jag blev ruskigt inspirerad i dag så vem vet vad som händer framöver? Jag har i alla fall skaffat en lika fin mössa som supergirlsen!

Men hur det var så blev det ju inte särskilt mycket sim så jag var även i (den uppvärmda) sol-poolen för en timmes drill av coach Jenny tillsammans med sim-kompisen John.

Tufft men på ett helt annat vis. Och absolut frysfritt.

Kram från Ingmarie

El Cerro de Los Lunas

Trots att jag har höjdskräck så älskar jag berg! Särskilt när de är omgivna av vidder! Då känner jag mig både trygg och fri! Bergen i t ex Schweiz är fantastiska men efter en vecka omgiven av dem känner jag mig instängd. Fråga mig inte varför men det finns säkert någon bra bokstavskombination även för den “åkomman”.

Här finns massor av “fria” berg. Ett av dem ligger i El Cerro de Los Lunas Preserve. Ca 80 km söder om Albuquerque och strax utanför Los Lunas. Jag hade läst att den skulle vara utmanande men eftersom det går ett race där så är det ju inte omöjligt att kuta där och hela stället är känt för sina trails och vyer. Planen var i alla fall att jag skulle springa uppför i max 40 min och sen samma väg ner. Men du vet hur det kan bli med planer…

Det var skönt varmt redan när jag gav mig iväg. Bred fin grusväg som smalnade av allt eftersom den ringlade sig upp, upp, upp och delade sig lite hit och dit.

Det var krävande, såklart, men utsikten och känslan där uppe var värd varenda svettdroppe, andetag och hjärtslag!

Där och då bestämde jag mig för att kuta hela vägen ner på andra sidan och sen ta asfalten tillbaka till parkeringen. Dels för att jag var nyfiken, dels för att det kändes så bra i kroppen och dels för att vädret var ett typiskt Ingmarie-väder! Vatten hade jag med mig men jag insåg jag skulle behöva snåla och i värsta fall skulle det nog gå att fylla på vid “andra sidan”. Innan jag var tillbaka vid bilen alltså. Hade såklart med mig mer.

Så jag kutade vidare. Ner, ner, ner och precis som det stod i det där loppets banbeskrivning så skulle det mestadels vara djup sand och det var det! Kuta uppför där igen (banan går nämligen i princip samma väg tillbaka) är utan tvekan en galen utmaning! Nerför var det ju liksom bara att plumsa på. Och känna hur sanden sipprade in i skorna…😱

Sista 4-5 km gick på asfalt men var inte alls så platt som jag trodde. Men fram kom jag på hyfsat pigga ben, tom vattenflaska, en jäkla massa sand i skorna och så mycket svett i ögonen att jag hade svårt hålla dem öppna. Härligt!

Hängde kvar där en stund. Drack, stretchade och slöade. Om kroppen, knoppen och vädret vill då kanske jag kör hela banan nästa helg. Med service. 😀

Innan jag åkte dit hade jag googlat fram ett café jag var nyfiken på. För visst låter Europa. Coffee, Bakery. Tea. som ett spännande ställe att besöka mitt i New Mexicos desert.

Det var det! Och jag hade garanterat aldrig upptäckt det utan Google för det ligger utmed en evighetslång raka in the middle of absolutely nowhere.

Så himla gulligt och trevligt! Utan att tveka fixade de till en vego-måltid till mig som jag avnjöt ute i solen. Med utsikt mot hagarna och en traktor.

För den som undrar blev det ingen dusch förrän långt senare men då gjorde jag det å andra sidan dubbelt. Före, och efter, vattenlöpningspasset.

Kram från Ingmarie

Fredagsfys-mys

En riktig fysmys-fredag ser ut så här när jag får välja.

Intervaller i Academy-parken. Det kändes så ruskigt bra så jag spände bågen ett snäpp. I stället för planerade 3 x 10 min så blev det 4 x 10 min. (2 min vila.) Plus de där “vanliga” utfall-grodhopp-enbenshoppen.

Enda “misstaget” var att jag helt hade felbedömt vädret. Det blev väldans varmt! Men sånt gillar ju jag! 😍 Och att bli så där härligt trött!

Sen direkt vidare till gymet för en genomkörare av hela kroppen. T o m händerna!

Och till slut ett extra långt uüberskönt yoga-pass. Med instruktör. 🤩

Och såklart mat! Massor. Bl a en egenpåhittad superlunch. Helt plantbased så den var snäll även mot djuren och Moder jord. ❤️ I ärlighetens namn är i princip alla mina måltider egenpåhittade. Och plantbased. Jag och recept har liksom aldrig riktigt synkat.🤪 Tycker ärligt att jag klarat mig väldigt bra utan hittills ändå.

Hur gör du? Recept eller frilans?

Kram från Ingmarie

Flow utan någon riktig plan

En bra sak med att vara yoga-instruktör är att när den ordinarie instruktören inte kom till klassen jag tänkte vara med på så körde jag helt enkelt mitt eget pass. (Den stackars instruktören hade krockat!😱)

Ingen plan, inga “måsten”, ingen klocka, inga regler, inget schema.

Bara jag helt ensam i mitt eget flow, på mitt vis, en hel timme i den varma, goa salen. Kändes megalyxigt! Och jättehärligt!

Alla de andra som skulle varit med gav upp direkt och gick ut när beskedet kom. Kanske för att träna något annat. Kanske för att åka hem direkt. Själv ville jag verkligen yoga så jag funderade inte ens på om jag skulle. Efter 135 min upp och ner för trailsen i solen (tidsmässigt mest upp) längtade jag helt enkelt extra mycket efter att få “sträcka ut mig”.

Löppasset gick förresten bra. Vackert, kuperat, lugnt, flow, halvt planlöst och varmt. Precis som jag vill ha ett långpass. Ja any löppass förresten.😍🏃🏻‍♀️🙏🏻

Kram från Ingmarie

Ny utmaning

Simma i solpoolen, d v s, utebassängen, är hur ljuvligt och lyxigt som helst och nu har jag piffat till och lyxat till det hela ännu lite mer!

Jag har gått med i en Master swimgroup så nu har jag en coach även här.

Lite läskigt var det innan för jag hade ju ingen aning om vad som väntade. Men du vet mina motton: Dare to dare and face your fears.

Simningen är ju så galet mycket teknik så det är bättre, och jobbigare, när någon säger hur och vad jag ska göra. Inte varje pass, det är skönt att kunna såsa och göra lite hur som helst också, men att ha någon som direkt korrigerar är guld. Jenny gav mig några bra tips och drillade mig genom x antal tuffa 100-yards intervaller. Amerikanerna lever ju efter sina egna fjantiga mätvärden som bara de begriper du vet så bassängen är 25 yards. D v s 22.86 meter. Och vem orkar liksom räkna hur många meter alla längder blir efter ett tag?🙄

 

Kutade gjorde jag dock på egen hand. Testade faktiskt nya trails nere vid floden. På den “andra” sidan av Rio Grande. Ännu en höjdare! Så otroligt fint att det blev flera extra kilometer. Smart nog hade jag vatten med för annars hade jag inte “vågat”. Få vätsketorsk här är nämligen ingen hit. Utmana sig och göra sånt som är lite läskigt är ju en sak. Vara korkad en helt annan.

Och jag hittade denna coola lilla plats.

Och denna lunchplats.

Kram från Ingmarie

Normaliseringsläge

Things are back to normal för nu verkar både vädret och jag vara som vanligt igen.

Hela jag ville kuta i dag och det blev precis så där soligt, svettigt och härligt som jag gillar och som det ska vara när man kör intervaller i Academy park.

För den som ev vill veta blev det detta i dag:

• Uppvärmning 15 min. + lite dynamisk stretch och några stegringslopp.

• 2 x ( 10 x 30-30 + 10 x 60-30) Gå/joggvila rakt igenom.

• 3 x (70 utfallssteg i backe + 8 burpees + 20 enbenshopp/ben)

• Nedjogg 15 min.

Belöningen för det där var (medhavd) lunch och slöande i solen vid poolen. Behöver väl inte säga att det var ljuvligt..?🤪😍

Men såklart bassängen drog. Den var lika skön som alltid och jag fick in ett par bra kilometer på simkontot.

Belöningen efter det var ännu en magisk kväll vid berget jag för alltid kommer både älska och fascineras över.

“Vanligt” och “normalt” kan verkligen vara bra!

Kram från Ingmarie

Vädersnurr

Det är väl egentligen en smula trist att skriva om väder men ibland är det bara så makalöst snurrigt att man liksom måste.

I går förmiddags när jag kutade här uppe vid berget blåste det minst sagt friskt. Turligt nog från väster för det betyder motvind nerför och medvind uppför. Betydligt värre, och jobbigare när det är tvärtom.🤪 Vinden tilltog mer och mer under dagen och “warning for winterstorm” dök upp både på stora blinkande vägskyltar, i radion och på väderkanalerna. Jodå, det finns skyltar och media-kanaler för det mesta. 😳 När jag senare på kvällen, strax efter kl 18 om man ska vara petig, kom ut från gymet efter vattenlöpning och ett yogapass hade hela Albuquerque förvandlats till en stor massiv vit snöhög! Under alla de gånger jag varit här har jag aldrig varit med om något liknande. Det var crazy! Så där så jag funderade på om jag skulle bli tvungen att sova över på gymet… Snön vräkte ner samtidigt som den hysteriskt yrde runt åt precis alla tänkbara håll. Att försöka få bilen ren från snön var lönlöst. Två sekunder efter ett bortstdrag och det var genast ett nytt tjockt lager. För en gång skull körde folk i krypfart (bilkörandet är annars oftast under all kritik här) och det låg bilar huller om buller på vägarna. Det var faktiskt lite läskigt för när Moder jord sätter in sin kraft har vi små ynka människoknytt ingenting att säga till om.

Men jag kom hem. Utan en skråma på varken mig eller bilen. Det går inte att visa med bilder hur det var men den lilla gången jag skottade fram försvann på några minuter. Snacka om meningslöst jobb.

I morse hade allt lugnat sig. Vinden hade mojnat, snön slutat falla och solen sken. Här uppe vid Foothills var vägarna helt isbeklädda och snön låg tung. Även på den glada, lekande flickan.

Jag gav mig på skottandet igen men struntade i att ta hela uppfarten. Solen sken som en strålkastare och när den är på det humöret då händer det nämligen grejer även med tjock is och tung snö. Och jag ville ju inte jobba i onödan en gång till. Även om det på sitt vis nog är bra träning.😄

Jag körde ner till floden, de stora vägarna var snustorra redan då, och sprang på stigarna där. De flesta var redan helt torrlagda och snöfria!

Vackert, eller hur? Mötte många andra löpare/hikare och ett gulligt litet ekipage på tre hjul.

Sprang även förbi (häst)gårdar så stora att jag nog hade gått vilse redan på uppfarten!

Frånsett att benen var som gjuten och förstelnad sirap så blev det en jättefin tur. Bara det att ha bergen som kuliss borde ju göra vem som helst lycklig! 😍

Och solen såklart!

När jag var tillbaka vid huset strax efter lunch var all is borta från vägarna överallt och uppfarten såg ut så här. Snacka om solkraft!

Och i utebassängen är det alltid sommar! Visst har jag sagt att jag älskar den?

Detta skiftande, och “dåliga”, väder som det varit sen jag kom hit kan jag inte minnas att det någonsin varit. Klimatet har helt klart påverkats och förändrats oavsett vad Åkesson, Trump och deras gelikar påstår. Och om man ska tro på väderprognoserna så blir det halvsommar och mer “vanligt” från måndag. Det tycker jag däremot låter väldans bra!

Så här ser det förresten ut nu i kväll.😍😍

Kram från Ingmarie