Happy life

Grattis till mig!

I dag har jag fyllt 54 år! Det är inte alla som får bli det och det är absolut inte alla som kan och får fira som jag gjort. (Eller kanske ens vill..🤪)

Efter födelsedags-frukost (som var typ som den alltid brukar) sprang jag upp till Lions Head trailen ännu en gång och tog samma varv som i går. Det är en brutal start , vi snackar Hammarbybacken x flera direkt från start, men den är så värd det!

När jag kom över till andra sidan av berget tog jag asfaltsvägen ner till Camps Bay (här snackar vi verkligen om att “rulla nerför”) och sen söderut vidare hela vägen till Hout Bay där Anders mötte upp med bilen. Jag är ju ingen stor fan av asfaltslöpning nu för tiden men det finns undantag! Sega, jättelånga backar som jag älskar och med vyer så jag nästan tappade andan! Blev i princip inga fotostop för jag var helt in the flow.

Det fanns småavstickare från asfalten.

Tanken var egentligen att jag skulle hoppat in i bilen långt innan men när jag väl gnetat mig upp för den sista överlånga backen ville jag minsann även njuta av den sista biten ner till stranden i Hout Bay och Anders hade parkerat helt perfekt!

Bara att gå rakt ner!

Det enda egentligen  “dåliga” denna dag har varit att det var så galet mycket med folk överallt att det var omöjligt hitta en vettig parkering så vi kunde fixa mat på vegohaket jag siktat in mig på.

Vi letade som tokar efter något ätbart och det slutade på ett café som var ok men väldigt dyrt och inte alls den typ av mat jag gillar och mår väl av. Bara för att det är vego betyder ju liksom inte att det är superbra… Men den gav i alla fall ny energi efter de många timmarna springandes.

Vegoburgare och vegobowl som vi delade på. Och bubbelvatten. 🙂

Vi for sen vidare på en av de vackraste vägarna i detta land, kanske t.o.m i världen, enligt diverse “tävlingar” och jag kan förstå det! Chapmans Peakdrive är verkligen något utöver det vanliga! Cirka 40 spänn kostar det att åka igenom och det är lätt värt varenda öre!

Vi tog “stora” vägen tillbaka till Capetown, otroligt vacker den med men på ett annat vis, inklusive en vända inne i stan innan vi hamnade på gymet.  Fyller man år får man ju träna precis hur mycket man vill, eller hur?
Blev ett bra gympass plus ett minst lika bra simpass.

Nu har denna 54-åriga kropp även fått i sig en rejäl dos både bra och god vegomat (under salladsberget finns bl.a tofu, hummus, quinoa, kikärtor, kål, morötter och falafel) så förhoppningsvis fortsätter den vara glad och stark och tuffa på ännu lite till. Oavsett är jag tacksam för allt både den och livet gett mig hittills.

Kram från Ingmarie

Äventyrsdag med många höjdmeter och kultur

Det finns tydligen de som tycker jag är “modig” som vågar simma i iskallt vatten men det är verkligen absolut inget märkvärdigt alls med det. Kallt – ja – men i princip helt ofarligt. Klättra upp på höga berg däremot, det är modigt för det är ju faktiskt farligt på riktigt. Jag “fegade ju ur” de sista meterna när jag var uppe på  Lions Head men Anders han grejade det minsann!

Han är utan tvekan både modigare och bättre på sånt där än vad jag är men till mitt försvar får jag väl säga att han hade “sällskap” av väldigt många fler i dag mot när jag var där. (Helg = högsäsong för outdoor-life.) Bryta ben/skära upp en artär/slå hål i skallen är aldrig bra men att behöva ligga och vänta på att bli upptäckt ö.h.t är väldigt obra. Ja så tänkte och tänker jag fortfarande. I might be crazy but I´m not stupid..

Jag springer i alla fall längre än honom och jag tar mig gärna både uppåt och nedåt hur många meter som helst bara jag har fast mark under fötterna. I dag startade jag hemifrån, tog mig upp för de första tokbackarna till Lions Head-trailen och sprang sen motsatt varv mot förra gången vilket visade sig vara en riktig vinstlott!

 

Fortsatte sen upp mot toppen ännu en bit, ner igen och vidare bort till Signal Hill.

Snacka om utsikt! Och tuffa vindar.

En sån där “måste-bild”….

Sen sprang jag tillbaka nedåt och uppåt på vägen mot Lions Head igen för att möta upp Anders. Exakt hur många höjdmeter det blev vet jag inte men jag vet att det blev många. 
Såna här äventyr avslutas absolut bäst så här.

När magen sen också var mätt bestämde vi oss för att även vara lite kulturella.

Zeitz Museum of Contemporary African Art  är ett museum för samtida konst. Muséet är inrymt i en renoverad, 27 meter hög silobyggnad från 1920-talet i hamnområdet Victoria & Albert Waterfront. Galet häftigt men också mycket tankeväckande och sorgligt.

Hela Waterfront-området innehåller stora shoppingcenter, små butiker, konst, museum, utställningar, restauranger, barer, lekplatser, teatrar och jag vet inte allt.Härifrån utgår också en mängd olika guidade turer både till havs, på land och i luften.

Och det är väldigt nytt för så här har det inte alltid varit. Det framgångsrika återuppbyggnadsprogrammet av hamnområdet är uppkallat efter drottning Victorias son. 1860 tog prins Alfred initiativet till anläggandet av den första vågbrytaren i stormiga Table Bay. Genom att tippa ett lass stora stenar som tagits upp från havsbotten i vattnet skapades Alfred Basin. Detta blev ett effektivt skydd för ankommande skepp då starka stormvindar blåser vid Kaphalvön på vintern och det har orsakat många förlisningar.

Den ökande skeppsfarten ledde senare även till byggandet av Victoria Basin för att avlasta trycket på Alfred Basin. På 1960-talet fick hamnbassängerna och det kringliggande hamnområdet förfalla. I november 1988 bestämde sig Waterfront Company för att modernisera och utveckla området och numera är det en stor turistattraktion. Helt ärligt blir jag miljarder gånger tröttare av att vara en halvtimme i det här än att kuta timtals i backar. Men det är kul att ha fått se och uppleva det såklart!

Kram från Ingmarie

Det enkla (ljuva) livet

Nästan direkt utanför vårt hus börjar det som är själva strandpromenaden. Det är förvisso många som promenerar där men jag tror det är minst lika många som kutar. Som jag fattat det är det nämligen en av Kapstadens mest populära löpstråk. Mycket antagligen för den är lättillgänglig, platt och bilfri. Om man kutar tills den tar slut blir det ca. 5-6 km. one way.

Utmed vägen finns det förutom havet och stränder även lekplatser, utegym och olika statyer. T.ex. den här.

Jag sprang så långt “promenaden” gick men tog även en runda runt stadion för att kolla in den helt galet fina friidrotts-banan. Tyvärr var den också galet stängd…

På tillbakavägen bestämde jag mig för att köra på hela vägen “hem”. Kändes helt ok men 98% asfalt/stenplattor är i ärlighetens namn inte det varken jag eller min kropp gillar mest nu för tiden. Men det funkar ju så här då och då. ( Hoppas jag…)

Lika nära som strandpromenaden börjar lika nära är “vår” lilla playa. Eftersom havet är så extremt vilt så har man på många ställen därför gjort små bassänger som är skyddade från vågorna. En del är rejält stora men just den här hos oss är liten, söt och jättehärlig! Jag tror min sprada höjde vattentemperaturen rejält för min kropp kokade.

Enda egentligen bekymret vi haft i dag var vilken beach vi skulle testa förutom vår egen. Det blev vackra Camps Bay. Perfekt med gräs, strand, skugga och sol hur man nu vill ha det.

Och havsbassängen. Den du!

På hemvägen tog vi en omväg till andra sidan bergen och även om det blåste som attan, så där så man nästan inte vågar gapa med risk för att spottet flyger ut, så var utsikten outstanding.

Det var på den toppen jag var (nästan) uppe i går och jag lovar det är högt upp! Och väldigt besvärligt att ens ta sig till kanten av själva “stenbumlingen”.

Man vet förresten att solen är både stark och varm när jag ser ut så här under ett poolrun-pass.

Efter en kort repa på stan var det helt plötsligt kväll! Och den blev så här.

Det är bara att ännu en gång konstatera. Livet är enklare när solen skiner, det är 28 grader varmt och vindarna lika varma som från en hårfön.

Kram från Ingmarie

Några av de sista

Om du skulle komma på besök hos oss nu så är det snudd på omöjligt att inte se att vi snart ska dra iväg. (Om du ens kommer in för hela hallen är full av väskor och prylar…)

Det är förvisso inte förrän i morgon kväll vi åker till Kapstaden men jag har fullt upp med simträning, anställningsintervju (!!!) och annat som behöver fixas ända fram tills taxin kommer så då gäller det att ligga steget före. Jag gör också mitt bästa för att rasta av mig så mycket som möjligt så jag inte ska ha allt för många myror i brallan alla de timmar jag kommer behöva vara stilla. Flyga är inte min favorit-sysselsättning hur många bra filmer och böcker jag än erbjuds.

Så det är en del “sista på ett tag” i denna del av världen nu.

T.ex sista löp-intervallpasset. 4 x 10 min. ( 2 min. vila) + upp- och nedjogg 45 min. Det var inte mycket men jag var faktiskt lite, lite, lite snabbare än förra gånge, Och allt räknas! Även pyttesmått!

Min soulmate Veronica var väldans lättövertalad för ännu en iceswim. Inte heller hon tyckte det räckte med gårdagens korta (snabba) dopp. Jag behövde framförallt få känna lugnet av att simma lite längre och långsamt. Och så bra det blev! Vi valde att ta oss till stranden vid Hellas för att slippa allt stoj. (Fint väder en helgdag och halva 08a land är liksom där…) Stillsamt, fridfullt, tyst förutom vårt babbel) och bedårande vackert. 1,2 grader i vattnet och runt nollan i luften. Milde himmel så härligt!

Tro det eller ej men det här är faktiskt något jag kommer att sakna väldigt mycket. Men jag längtar också väldigt mycket efter värme, sol, enkelhet, äventyr, tid för reflektion och frihetskänslan av att inte behöva styra tiden varken av en klocka eller tuben. Det kommer vara mycket ledigt men jag har även några små projekt jag kommer arbeta vidare med.

Kram från Ingmarie

Stockholm Winterswim Open

Livet alltså. Tänk vad det kan bjuda på äventyr, upplevelser och tvära vändningar. Aldrig att jag trodde jag skulle vara med på tre simrace under en och samma dag och absolut inte sprint och ännu mindre ute mitt i vintern.

Men så blev det. 2020 är året då jag ännu en gång klev utanför min comfortzone och gjorde det där jag aldrig skulle göra.

Jag tror jag såg annonsen om Stockholm Winterswim Open på Fejjan i höstas någon gång och det tog max fem minuter innan jag hade anmält mig till två klasser. 25 + 50 meter. Det fanns inga längre så det var liksom bara att ta det som erbjöds. För att göra en lång story väldigt, väldigt kort blev det sen även ett stafettlag med TOT Endurance. (F.ö dem jag emellanåt haft simprogram från och som jag ska anlita för ett bra swimrun-upplägg  om någon månad.)

Att jag ”övat” flitigt på att simma i kyla, och klarar det hyfsat bra, vet väl de flesta som följer mig på något vis vid det här laget. 🤪 Jag har ju dessutom blivit helt både förälskad och beroende av det! 🥶Men det är en sak att såsa runt i sin egen fart även om det är både iskallt och länge. Det är en helt annan att maxa direkt hur kort det än är! Något som skulle bli extra märkbart i dag…😱

Klockan 09.10 i morse mötte jag upp Ville på vår vanliga mötesplats för att cykla till Hellas. Även han skulle köra två solo-race men det var väl enda likheten mellan oss. Han är nämligen som en Formel 1 bil. Jag är ju liksom mer en traktor. 🙄Skyller också på att han är många år yngre och simmare sen ännu längre tillbaka.

Det var redan full rulle när vi kom till Hellas men allt flöt på grymt bra. Vi fick vårt startkit och anvisningar från de fantastiska funktionärerna om var vi skulle byta om, var samlingsplatsen och badtunnan fanns, bastutider (alla 185 deltagare kunde ju liksom inte vara inne samtidigt så man fick olika färgband för att veta när man fick vara där) och var man kunde fika. Sen var det bara att vara med på invigningen och börja ladda. Jag hade mitt schema klart och väskan hade packats med bl.a tre olika baddräkter och mössor. Det blir liksom lite roligare då! Och mindre kallt.😀

Vile och jag på plats. De andra två i laget mötte upp senare. De skulle “bara” köra stafetten men agerade som bästa hejarklacken innan! Inklusive Anders.

Lugnet före. Så vackert och fint ordnat att jag fick tårar i ögonen!

 

Finfin vy för publiken!

Jag skulle köra 25-meters racet redan strax efter kl. 10 och hann liksom inte ens bli nervös. Faktum är att jag mest längtade! Vi körde två till fyra pers i varje heat och varje person hade en egen funktionär som tog hand om kläderna och hade dem redo när man gick upp. Superlyxigt!

Ett av heaten

Säkerheten var såklart stor men jag tror ingenting allvarligt hände. Förutom att vi hade skitskoj! Alla jag såg var glada! 100%! Hur ofta ser man det på en tävling?

Efter första racet var jag bara tvungen testa badtunnan. Jag som är van vid att byta om utan någon som helst värme tyckte såklart det var jättehärligt. Och nästan lite fusk.😄

Ville körde 25 m bröst + 25 m frisim. Om jag vetat att man fick ha huvudet under vattnet hade jag kört frisim också. Hade missuppfattat eftersom man  inte fick det på bröstsimmet. Next year!

Det där att starta från noll och sen direkt maxa är inte min grej. Mjölksyran och maxpulsen kommer direkt! Det gick väl an på 25 meter men blev väldigt markant på 50-meters racet. Men jag lovar att jag var gladast av alla för jag tror banne mig jag skrattade och log hela tiden!

En dryg halvtimme senare var det så dax för stafetten. Veronica och jag hade samma mål. Vara glada och se snygga ut. Visst lyckades vi extremt bra?

Stafetten var minst lika skoj som solo-loppen. Vi körde på bra (jag var långsammast) och teamkänslan var absolut den bästa man kan tänka sig  Vilket gäng!

Tack Ville, Joachim och Veronica för att jag fick vara med i ert lag!

Och tack Hellas Winterswim för ett fantastiskt event!

Vi avrundade med gofika  och framtidsplaner i mysiga Storstugan innan vi skildes åt för i dag.

Med mig hem, förutom en upplevelse utöver det vanliga, hade jag bl.a detta.

Det är tur jag har många baddräkter för det blev att jag använde även en fjärde. Inomhus.

Då fick jag även möjlighet att inviga min nya fina mössa!

Så var denna dagen jag längtat efter att få uppleva över. Enda “felet” med den var att allt tog slut så fort! Det är inte utan att det känns både lite tomt och sorgligt. Hade det inte varit för att jag om bara ett par dygn har ett nytt spännande äventyr som väntar hade jag nog t.o.m känt mig lite deppig. Å andra sidan vet jag att ett år går väldigt fort, särskilt när man har roligt, så snart är det dax igen! Då ska jag vara med i alla grenarna!

Kram från Ingmarie

Fler pärlor

Min hemstad är proppfull av vackra pärlor i olika former, färger och storlekar. I går berättade jag om några. Nu kommer några till.

I dag sprang jag några timmar österut förbi bl.a Sperlingsholm. Där bodde min farmor och farfar i en statar-bostad (om du inte vet vad en statare är får du googla) en gång i tiden och slet för godsherren. Statarna är (tack och lov) borta men både det vackra godset och dess kraftverk i Nissan finns fortfarande kvar. I tider som dessa med gott om vatten forsar det på rackarns bra!


Jag fortsatte via gamla järnvägs-leden till Skedala-skogen där mossan och de höga träden gör att det känns som att springa i en sagoskog. Det är förresten en sagoskog!


Det är också där fina, fina Torvsjön finns och eftersom min älskade lilla mamma kom dit för att hämta upp mig behövde jag inte ens tveka på om det skulle funka med min favorit after-run. (Förresten favorit oavsett tidpunkt.)


 

Jag var faktiskt inte ensam om att vilja och gilla att vara i. Morgan som är av samma åsikt tog sig ett dopp han med. ❤️ Han frös dock kortare tid men var blöt längre. 🤪

Tror jag ändå vant mig lite vid kylan för 3.9 grader kändes inte särskilt (is)kallt. Men visst fryser jag fortfarande efteråt… Länge.

Men även om jag huttrade flera timmar efteråt så är mitt minne kortare än kort. Bara några timmar senare var jag nämligen i igen. Dock inomhus och med betydligt högre fart, längre tid och fler att samsas med. Jag var lite extra modig i dag och gästtränade med Halmstad Triathleterna. Riktigt, riktigt skoj, bra och trevligt!

Tre banor och här är vi i “min” bana.

Kram från Ingmarie

 

Sport +kultur = sant

Att gilla att sporta ensam är nog en förutsättning om man ska hålla på med t.ex löpning. Jag gillar att ha sällskap med andra men jag gillar lika mycket, kanske t.o.m mer, att kuta tillsammans med bara mig själv. Särskilt en dag som i dag när kroppen bara ville såsa runt i sitt eget tempo och tankarna var både överallt och ingenstans. 80 minuter egentid utan något mer mål än att ta mig framåt, inte blåsa bort i vinden eller halka i någon lerpöl.

Vattenbristen är sen länge över och vatten-nivån i Nissan är numera rekord-hög! Faktum är att ibland var t.o.m stigen dränkt! (Och nej, jag hoppade inte i.)

Vattnet i bassängen är dock konstant och i dag hade jag turen både att få sällskap av bästa Karin plus hitta ett av Halmstad Triathleternas simpass. Inplastat och klart! Bara att köra. Jag är inte i närheten av Karins farter, hon är liksom pro, men det spelar ingen roll. I en bassäng är man ändå nära!

Bara några stenkast från simhallen ligger Hallands konstmuseum. Så länge jag kan minnas har det varit en trist och intetsägande byggnad som jag besökt max en gång under mitt liv. Tills nu. Under flera år har den nu byggts om och restaurerats, bland annat av ovan nämnda Karin för hon är förutom en rackare på sport även en väldigt duktig arkitekt, och i oktober 2019 öppnades den på nytt.

Just i dag var det en föreläsning av konstnären Maria Stigsdotter Drott som berättade om sitt arbete med trädgården runt museet (där även Karin varit inblandad) och konstnären Mikael Ericsson som berättade om ljuskonstverket på den nya fasaden. Superspännande! Jag hade gärna velat följa med i Mikaels hjärna under en dag! Han var galet rolig och intressant att lyssna på. Maria hade jag velat följa för att framförallt lära mig mer och inspireras.

Förutom olika utställningar så finns det även en fin liten butik.

Och ett Café men så god mat att både jag och Karin höll på att dö mums-döden! Dessutom enormt service-minded. Rekommenderas!!!!

Men jag undrar ändå om inte toaletterna var bland det coolaste på hela stället. T.o.m bland det coolaste någonstans! Här hade jag kunnat sitta både länge och väl.

Så om du bor eller besöker Halmstad, missa inte denna pärla! Till sommaren kommer det bli en ännu större pärla. Jag lovar!

Kram från Ingmarie

Bästkustens (enda) baksida och en massa mys

Det finns en nackdel med bästkusten och det är att det kan regna och blåsa mer och bättre än (nästan) någon annanstans. Föär tro mig, det kan verkligen blåsa och regna från precis alla håll och kanter! I dag var inget undantag och i morgon ska visst regn- och blåsguden, eller vad hen nu kan heta, vara i sitt esse. (Men torsdag har hen ledigt!)

Nåja. Det är som det är och hur mycket det än smattrar mot fönster-rutorna så vill jag ut. I dag var jag dessutom intervall-sugen och sånt ska man ta till vara på. Galgberget är ett ganska säkert kort när det regnar och blåser från precis alla håll och kanter så det var dit jag sprang. Planen var 2-minutare och det blev det. Bland annat. Närmare bestämt 12 st + 10 st 60-30 sek. och 10 x30-30 sek + hopp&skutt i backe. När jag väl sladdade in på gatan där jag bor just nu gick benen knappt i styrfart. Jag var jättenöjd och dessutom hade det slutat regna!

Några timmar senare mötte jag upp lillebror Daniel på tåget från Göteborg. Så himla mysigt att ses igen! Alltid en massa att babbla om och självklart blev det ett gympass också. SATS Halmstad är utan tvekan ett av mina favvogym. Trevligt, inspirerande, bra grejer gott om plats och bra läge. Så där blev jag ännu lite tröttare inte bara i benen. Men det är ju liksom meningen.

Hela dagen avrundades hemma hos mamma och Ulf tillsammans  med även Markus och tjejerna. Så nu är jag inte bara ruskigt mätt och trött i kroppen utan även väldigt glad och tacksam. Det är en ynnest att få vara en del av denna underbara och fantastiska familj.

Kram från Ingmarie

Festdag!

Jag hade förvisso några tider att passa i dag, tre för att vara exakt, men de var plättlätta att “stå ut” med.

Tid nummer ett:
06.30. Snabb kopp kaffe och sen hojen till upphämtningsplatsen för att åka till Nälstabadet på andra sidan stan. Klockan 08 var vi alla redo för  90 minuter lördagssim med TS .
Första kvarten undrade jag på riktigt hur i all sin dar jag skulle palla men det gjorde jag! Blev starkare och starkare och t.o.m snabbare och snabbare ju längre vi höll på! Så som det är med trögstartade motorer.

Tid nummer två:

Hojen igen men denna gången genom skogen till Hellasgården där ett nygammalt gäng var redo för lite iceswim kl 14.30.  Tre av gänget hade aldrig testat innan och det är galet modigt att göra det när det är – 0.01 grad i vattnet, isen ligger tjock och det blåser! Men de fixade det!

Och hålet var nästan lagom stort för att vi alla skulle få plats!

 

Att alla blev euroforiskt lyckliga är det väl svårt att betvivla?

Finns en kul liten film på Fb och i mitt Insta-flöde för den som vill kolla! (@Ingmarie_yoging)

Tid nummer tre.

Kanske den aktivitet som de flesta verkligen kallar fest. Coach Ulf hade bjudit hem ett stort gäng av enda anledningen att vi skulle ses utan svett, klor och mjölksyra. Dvs som helt vanliga människor. Hur skoj som helst med massor av god mat, babbel, dans och bubbel. De där Tofu-bollarna var så goda att jag inte ens kan beskriva hur goda de var!

Och vad kan väl vara bättre att ge en simcoach än en Dryrobe?

Jag var inte kvar till slutet för i morgon ska det jobbas. Och det kommer vara ett lite speciellt pass…

Kram från Ingmarie

Lyxdag!

Att ha en hel dag utan en enda tid att passa är megalyx för de flesta och absolut för mig! Målet är att ha åtminstone en sån dag/vecka men det lyckas jag väl si så där med… Alltid är det liksom något även om man s.a.s är arbetsbefriad.

Men i dag hände det!
Precis hela dagen har varit klockfri!
Och jag har både njutit och utnyttjat det till max.

Löpturen blev lugn men ganska lång. Den där solen har visat sig i princip hela dagen så hur skulle jag kunna hålla mig inne? Dessutom i princip helt vindstilla vilket var “tur” för temperaturen var runt nollan.

Jag sprang bland annat runt både Ältasjön, Drevviken, Källstorpssjön och Flaten men hur vackert och stilla det än var lyckades jag hålla mig från att hoppa i.

Men när jag passerade Söderbysjön var det kört.

Det var så pass kallt att isen låg bara 15-20 meter ut men det räckte ju.

Egentligen var jag väl ganska nöjd med “nöjes-utelivet” där. Fixade lite hemma, målade, skrev och lagade mat men så blev det mörkt och högst upp på himlen syntes den fetaste månen du kan tänka dig.

Jag tror inte ens att jag tänkte. Jag bara gjorde. Det fanns liksom inget att fundera på. En dröm skulle gå i uppfyllelse! Den att få is-simma under månen!

Hade jag väntat tills lite senare hade månen antagligen varit mer rakt över sjön men jag vågade helt enkelt inte chansa på att molnen skulle hålla sig borta. Det var därför lite svårt att fånga ögonblicket men kanske kan du ana. fanns nu en tunn is hela vägen in till kanten vid det här laget men den var enkel att ta bort.

Tydligen var det heller inte vilken måne som helst utan en Wolf Moon Eclipse. Jag är så himla tacksam och glad över att jag tog tillfället i akt för detta hade jag inte velat vara utan. Så otroligt vackert, unikt, magiskt och fridfullt att det faktiskt är obeskrivbart.

Jag hoppas din dag, med eller utan klocktid, också varit fin och värdefull för dig!

Kram från Ingmarie