Tvärslut

Första dagen på jobbet efter “ledigheten” och jag är helt slut och totalt utmattad! Mitt jobb måste vara bland de bästa för att skapa sig uthållighet och för att lära sig nonchalera både törst, hunger och toanöd. 🤪 I alla fall under de flesta arbetspass. Jag må vara klen i dag men jag vet att jag fortare än snart är inne i det igen.

Tiden går i alla fall fort som sjuttsingen när det är full rulle och viktigast (förutom att ta hand om patienterna vill säga) är att foten har hållit sig hyfsat glad och smärtfri hela dagen! Inte bara för allt traskande och stående på de hårda betonggolven utan även för morgonjogg och kvälls-vattenlöpning. Hurra för det! Tröttheten är trots allt snart borta igen. Ska bara ladda om mig lite.😄

Kram från Ingmarie

Deadline-dagen och ett sista för i år

Så kom deadline-dagen då jag och foten skulle bestämma oss för om det skulle bli något ÖtillÖ eller inte. Om jag skulle kört solo, det är ju trots allt en vecka kvar, hade jag kunnat vänta in i de sista. Men nu funkar ju inte Swimrun så utan man är ett team med gemensamt ansvar både för sig själv och varandra. Att starta utan att vara åtminstone ok i kropp och knopp är oschysst mot båda. Och ska/kan man inte köra ett planerat lopp behöver man ju dessutom en ersättare och den i sin tur behöver ju ha lite tid på sig. I synnerhet för ett så tufft lopp som ÖtillÖ .

Därför var Simsafarin/Swimrun-eventet med TS-gänget så perfekt att köra i dag som ett test. Förra gången var supernajs så förväntningarna var ganska höga. Det är ju liksom inte så enkelt att höja ribban när den redan var skyhög. 🤪

Men jag vet ju att när Coach Ulf och Coach Tomas fixar något så kan det liksom inte bli annat än bäst. Alltid! Vi samlades i Hellas för genomgång och avlämning av de grejer vi kunde undvara tills vi var tillbaks. Rundan var nämligen one way med avslut i Drevviken efter ca 13 km traillöp och 4 km sim i 7 olika sjöar. Jag la, som de flesta andra, lite torra kläder i Saferswimmern plus lite nödproviant i strumporna. Hade kittat mig med “vintermunderingen” men utan väst så då fanns det liksom ingen annan riktigt bra plats.🤪

Vi började direkt med 800 m sim i Källtorpssjön och det var svalt om jag säger så men också fantastiskt härligt! Vi höll ihop bra och de som behövde blev dragna av någon annan så det inte skulle bli för utspritt och därmed både för lång tid i vattnet för en och för lång väntan på land för andra. På land höll vi ihop hela tiden!

Min simning funkade riktigt bra! Känner mig stark och trygg även när det blir brötigt av växter, armar/ben/paddlar/skor från andra eller guppiga vågor. Det sista var det dock inte mycket av i dag och det finns såklart en gräns för hur stora jag mäktar med.😱

Ler- och gegginpackning à la swimrun

Vi sprang på stigar, grusvägar och ibland även asfalt. Vi simmade, babblade och skrattade så jag kommer ha träningsvärk både i ansiktet och i magen i morgon! Mitt i allt så hade Caroline fixat så det fanns fika i sin trädgård! Gissa om det var gott?

Förutom Källtorpssjön simmade vi genom  Sandasjön, Strålsjön, Ulvsjön, Ältasjön, Flaten och Drevviken. Det här att swimrunna sig fram är verkligen makalöst härligt och jag är så himla tacksam att jag fick alla dessa timmar tillsammans med detta supergäng. Plus Ulf förstås som stod bakom kameran. (Tack Ulf och Sabina för bilderna!)

Och hemma hos Ulf blev det ombyte, mer fika ( bl a vansinnigt god hembakad banan/avokadokaka av Ellinore) innan skjuts tillbaks till Hellas.

Och foten då? Den skötte sig förvånansvärt bra men jag har fått inse och acceptera att några 65 km på hala klippor, ojämna trails, obanat och tuffa backar inte kommer att funka för den. Emellanåt gör det väldigt ont, som i rödlampa-ont, så det är med mycket ledset hjärta jag får lämna min plats till en annan. Jag vet inte hur många gånger jag för mitt inre sett mig och Micke kämpa tillsammans och gemensamt korsa mållinjen på Utö. Nu blir det inte så.😢 I alla fall inte i år. Och det svider som fasen! Det finns säkert de som skulle tejpat foten stenhårt, käkat painkillers , bitit ihop och bara kört men jag är inte så “tuff”. När varningslamporna blinkar backar jag. Kanske är jag klen men jag har också, bl.a genom jobbet, sett hur illa det kan bli med även “små skavanker” om man går över gränsen så därför varken vill eller vågar jag riskera något. Det finns ett liv även efter den 3/9 och jag vill gärna att min fot ska bli glad igen. Inte mer ledsen… Jag har gjort så gott jag kunnat för att få fossingen hel men tiden har helt enkelt inte räckt till.

Det kommer bli en tung vecka men jag ser framåt och kommer sända all kraft och överskottsenergi jag trots allt har till alla de jag känner som ska köra.

Det där “sista” var inget värre än att det var sista dagen Eriksdalsbadets utebassäng var öppen. Och jag kunde förstås inte låta bli att köra ett sista poolrunpass.

Kram från Ingmarie

Testar

Drömmen och önskan om att kunna köra The Race finns kvar. Åtminstone till söndag. Sen måste jag ha bestämt mig. Foten är i alla fall inte sämre efter gårdagens lilla äventyr men inte heller (mirakulöst) jättemycket bättre. Fast så länge den blir bättre är det jättebra tycker jag, eller hur?

I går köpte jag även en rulle sporttejp för att verkligen stabilisera foten när jag tränar. Inte annars för då kommer den aldrig bli stark igen. Tänkte därför att jag verkligen skulle testa hur mycket svett och väta det egentligen tål.

Började med 50 min intervaller på crosstrainern. Så där hårt att man liksom känner hur svetten rinner ner i strumporna. Ljuvligt! Och välbehövligt! Har svettats på tok för lite senaste tiden.

Sen direkt vidare in i gymet där jag bl a testade att belasta foten med diverse olika övningar. Det gjorde inte ont-ont men det var heller inte smärtfritt och ffa kändes det oroväckande vingligt.😱

Snabbt ombyte och sen ner i bassängen för vattenlöpning i 40 min. Sån här lyxbana hittar man förresten inte särskilt ofta!

Sen såg tejpen ut så här…

Så tror inte det är ett alternativ att ha på swimrunrace oavsett längd…

När jag simmade och vattenlöpte nu i kväll hade jag inget stöd, inte ens en dolme, och det funkade faktiskt riktigt bra! Vatten är grymt bra när man behöver undvika stötar! Och Brottet är aldrig fel! Särskilt inte när det är varmare i plurret än i luften. Ville nästan inte gå upp.

Jag har en plan fram till söndag kväll som jag hoppas håller! För om ca 1,5 vecka vill jag verkligen, verkligen bli så där toktrött att man inte ens vet om man orkar andas. Och jag vill bli det tillsammans med Micke någonstans inte allt för långt från målet på Utö.😍

Kram från Ingmarie

Läkning pågår

Det där att veta när det är läge att testa en skadad kroppsdel igen är inte helt enkelt. Samtidigt “måste” man ju någon gång… Foten är långt ifrån som vanligt men jag har liksom inte röd varningslampa ont-ont nu utan mer gul lampa svullet-ömt-obehagligt.

Så jag har testat jogga lite i dag. Med betoning på lite. Av de dryga 8 km jag tog mig var kanske 2 jogg. Det kändes inte direkt bra, inte ens halvbra, men inte heller superdåligt.

Jag körde ute i Steninge eftersom jag åkte med mamma till finstallet för att riktigt bomba mig med må-bra hormoner. Eldjarn är den hingst mamma rider nu och vilken häst! Jag blev tokförälskad! Han är en islandshäst så som gudarna beskrivit dem! Vacker, stolt, eldig, snäll, temperamentsfull och ärlig.

Men jag red inte denna gången. I stället tog jag med mig goa Mogge på skogsturen och emellanåt hade vi sällskap av ridgänget en liten bit. Eller de av oss beroende på hur man ser det.

Jag tror i alla fall inte jag har förvärrat något av det här. Bara att vara där ute i allt det vackra tillsammans med djuren och härliga människor är och var som bästa dundermedicinen! Och efteråt både spolade jag foten kall och satt med den i högläge. Jag tror även den blev lyckligare även om den var både ömmare och tröttare än innan.

Har även varit på ännu en behandling med laser, massage och tejpning. Hade aldrig varit där innan men det är ett riktigt bra ställe!

Ett annat bra ställe är nya Sats. Blev ett kort och intensivt pass men jag lär hänga mer där. Kalasfint!

Och kolla detta!

Torvsjöns vatten är bra mycket svalare i nu mot förra gången, det går rackarns snabbt utför med den goa värmen 😱, Men jösses vilken härlig simtur Peter, Johan, Maria och jag fick!❤️ Episkt!

Om denna dagen inte hjälpt till att läka min lilla fossing så vet jag banne mig inte vad som skulle kunna göra det.

Kram från Ingmarie

Kissnödig

Det jobbigaste med vattenlöpning är varken det faktum att man måste ta sig till en bassäng (sjöarna är för kalla för sånt nu om man är frysklen som mig), själva aktiviteten i sig eller att kuta runt, runt, runt, runt utan att egentligen komma någonstans. Särskilt inte i dag när jag hade sällskap över halva tiden av bästa Lisa. Nej, det jobbigaste är att man blir så vansinnigt kissnödig om man kör länge och varken orkar eller har tid att ta sig över den oändliga gräsmattan fram och tillbaka där toan finns. Ja jag vet. Lat är bara förnamnet men egentligen är det för att ett toabesök från utebassängen lätt tar 10 min från den “riktiga” träningen och det är inte ens en sprängfärdig blåsa värd.🤪

För det är den!

Efter 2,5 timme var jag så kissnödig att jag inte ens kunde kissa trots att jag t o m såg hur full den var! Hade jag använt scannern vi har på jobbet för att kolla urinmängd hade den garanterat flippat ur. Det är grymt obehagligt, och kan såklart vara farligt, men jag har lärt mig hur jag får igång det hela igen och när det väl börjat får jag ränna till toan 5-6 gånger/timme! Då gäller det att även fylla på med vätska för att inte bli ännu mer russinlik. 😱

Ö h t kan vattenträningen oavsett aktivitet vara lurigt på det viset eftersom man ju inte direkt toksvettas men ändå förlorar mycket vätska. Samma som när man tränar i kalla förhållande. Vatten duger dock fint som ersättare!

För dig som undrar över foten så kan jag berätta att den känns ganska ok efter en stel morgonstart. Tror dock det var den “vanliga” stelheten och nu efter ännu en behandling av Fredrick så känns den nästan som vanligt om än fortfarande lite småfet.🤪

Nu får den i alla fall vila för jag är på väg med tåget igen. Söderut denna gången. Med direkttåg! 😍 Och det är nära till både toan och bistron😄

Kram från Ingmarie

Skrynklig

Det här att köra mestadels av sin träning i vatten kräver sin hud! Känner mig redan konstant ihopskrynklad. 😳Men den blir faktiskt inte enbart skrynklig. Sjövatten gör den nämligen även sammetslen och mjuk som babyfötter. Simdrillades i finsjön av Coach Ulf tillsammans med resten av gänget i morse. Fikabåten var såklart också med.😍 Och även om det är tidigt så är jag så vansinnigt tacksam att jag har dem och att jag ö h t kunde ta mig dit!

Avrundade som alltid med en stunds meditation. Älskar att jag kan göra det just här!

Nyttjade även Eriksdalsbadets bassäng för 2 timmars vattenlöpning och bastun nästan lika länge.

Och mittemellan blev det ännu en behandling av Fredrick och om det är den, något av allt det andra eller allt tillsammans kommer jag aldrig få veta men kolla här! Foten går i skon igen och jag kan gå både upp och ner för trapporna! Det är minsann inte illa för en fossing som var mer eller mindre obrukbar för bara 3 dygn sedan. 🙏🏻💪🏻💕

Den är färgglad också! Vem behöver liksom en Pride-flagga när man har det här?🤪

Kram från Ingmarie

Fetfots-gnäll med hopp

Tja vad ska jag skriva i dag som åtminstone låter lite muntert…🙄

Svullnaden har nog gått ner någon millimeter. Eller så är det en synvilla för nu är allt på något vis jämntjockt men med extra feta tår. 😱

Var på behandling hos Fredrick i dag igen. Det känns som att lasern hjälper för svullnade går ner direkt! Bara hoppas det hjälper i långa loppet. Justeringarna han gjort har i alla fall helt klart gjort nytta I dag kan jag nästan gå vanligt även ner för trappan.

Det är såklart kämpigt att ha ont. Vaknade pga smärta vid 03.30 i natt och kände efter ett tag att jag faktiskt inte stod ut så jag tog en painkiller-tablett. Funkade sådär…😢 Det jag ändå mest måste kämpa med är att inte trilla ner i det där svarta hålet. Passar jag mig inte så tar det mig direkt. Fördelen är att jag vet om det och förhoppningsvis är mer förberedd än i vintras… Två timmar i bassängen, i solsken, gjorde i alla fall ingenting sämre. 😍💕 Varken fysiskt eller mentalt. Men jag blev väldans kissnödig !🤪

Jag vet ju att detta kommer att gå över, och att allt kunde varit väldigt mycket värre, men det känns allt lite taskigt att nu när jag äntligen får lite ledigt så händer detta! Dessutom verkar regnet ha parkerat sig över hela landet från nu fram till forever! 😱 Bellmans familj är hemma igen så inget mer sånt mys just nu heller.😢

Håhåjaja. Nu ska jag sluta gnälla! (Fast det var skönt att få göra det!) Jorden snurrar vidare och jag är ju faktiskt på bättringsvägen! Har precis druckit en bauta-cappuccino (koffeinfri med havremjölk) så god att jag nära på dog smarrighets-döden! Och mätthets-döden. 😄

Kram från Ingmarie

Gör i alla fall mitt bästa av det jag har och kan

Ingen kan säga annat än att jag åtminstone försöker fixa till fossingen så den blir glad och springbar igen. Jag tränar vidare så all träning fram tills nu inte varit förgäves. Försöker därför även hitta bra artiklar på var man kan läsa om hur långsamt (eller snabbt) det går att förlora kondis, styrka och teknik om man håller uppe. Tipsa mig gärna! Så jag vet om jag behöver/inte behöver oroa mig så förbenat.🤪

Simning (med dolme) och vattenlöpning verkar i alla fall funka! Tog det easy i dag för att se hur reaktionen blir men det gjorde inte ont ens en sekund!

Jag har varit hos bästa Fredrick på Kiropraktorkompaniet också. Ja det är där även Micke håller till men dels var han ledig i dag och dels är Fredrick en suverän fotspecialist! Och kolla så bra det blev med laser och lätt justering! Jag kan faktiskt nästan gå normalt nu. Åtminstone på platten. Trappor är värre. Men det går ju onekligen framåt, eller hur?😄

Har även köpt ett ordentligt vriststöd som förhoppningsvis gör att svullnaden minskar ännu mer. Och kanske kan jag få ner foten i en sko…

Och jag har börjat med vitkålsomslag. Grymt bra grej och både billigt och biverkningsfritt! Funkade det för Anja så ska det väl funka för mig!😃

Och självklart bombar jag med Curcumin. Något som förresten alla borde ha hemma alltid. Bra till mycket! Idrottare eller ej.

Fast jag undrar just om Bellman-mys ändå inte är det som ger största läkningen.😻

Kram från Ingmarie

När det roliga tar hastigt slut (för ett tag)

Jag lovade ju i går att berätta om det läskiga jag skulle göra och om Bellman. Jag börjar berätta om Bellman. Han är nämligen enbart glädje och absolut oläskig.

Nej, han har inte flyttat in till oss men han bor nästan granne så nu när hans familj är på lite äventyr så får vi vara stand-in!😍 Bellman är söt som få och så himla mysig och go att jag helt ärligt inte vet om jag kommer låta honom bo kvar på sin nuvarande adress. Fast å andra sidan är jag ganska säker på att han inte vill flytta. Kissekatter är ju oftast väldigt bestämda både med var och med vem de ska bo hos och han har det superfint hos sig! Jag är i alla fall glad vi får låna honom då och då!🙏🏻💕

Så till det andra…

Eftersom jag är så himla kass på trail, och tycker det är ganska läskigt med alla rötter som kan gripa tag i en och stenar man kan snubbla över och slå halvt ihjäl sig på, så bestämde jag mig för att ta till proffshjälp. Tomas Granberg är en både extremt erfaren och duktig traillöpare samt en fantastisk coach. Jag har använt honom lite då och då även innan och alltid lärt mig nya grejer!

Det gjorde jag även i dag! Fick massor av bra tips och nya tricks och det gick riktigt, riktigt bra! Med mina mått mätt alltså.🤪

Vi körde massor av bra övningar, Tomas filmade och gav råd och vi sprang på. Ett tag kände jag mig nästan som en “riktig” traillöpare och det var kanske just det som var felet och gjorde att jag slutade fokusera och slarvade.

Helt plötsligt, när det dessutom var nästan plant och snubbelfritt, så stupar jag. 😱 Platt fall och jag känner hur det gör fruktansvärt ont i min högerfot. På bara några sekunder sväller fotleden till en tennisboll och det första jag tänker på är “av med skon och linda”. Både jag och Tomas brukar ha någon slags förband med oss men av någon anledning hade vi båda glömt så det fick bli min tröja….

Den lilla biten som var kvar till stora vägen tog sin lilla tid men sen körde Tomas mig hem så jag fick duschat, lindat och lagt den stackars foten i högläge… Och jodå, jag vet att jag har knöliga fötter. Det är inget nytt. Och de funkar. Ännu så länge…

Sen började karusellen med att försöka få tid hos läkare. Ringde vårdcentralen som inte hade tid i dag. Blev skickad till närakuter/1177 som tyckte jag skulle avvakta men ringa VC igen för läkartid i morgon. Ringer dit igen och blir då ombedd att direkt åka till närakuten efter jag förklarat symtomen. Så det gjorde jag. Med snordyr taxi för att gå längre än 10-20 m åt gången är bara att glömma. Tur det inte är allt för kallt för flipflops är det enda som går att få på foten…

Sen var det bara att vänta i 13 evigheter. Eller i alla fall 3 timmar innan allt var klart. ( Vilket ändå måste anses vara ok i 08a land.)

De goda nyheterna är att inget är brutet! Mitt skelett är gjort av pansar! 💪🏻 Ledbanden är antagligen inte heller av.

De dåliga nyheterna är att detta är en ovanligt kraftig stukning som kommer ta tid. Semestern blev avbruten och i stället är jag sjukskriven. Löpning kan jag glömma för ganska lång tid framöver. Plus helgens race och troligtvis även ÖtillÖ. Å andra sidan har jag satt världsrekord i rehab förr…

Jag är såklart skitledsen. Inte bara för att det gör ont som attan utan för att alla semester- och tävlingsplanerna blev helt förstörda bara för att jag klantade mig. Förlåt min franska men skit, skit, skit! Och varför, varför, varför?

Samtidigt tänker jag att jag kan alltid välja hur jag tar det. Jag kommer fortsätta deppa tokmycket ett tag, jag tror nämligen man ska tillåta sig det, men jag väljer också  att tänka att det kunde blivit så väldigt mycket värre!
Kanske det blir något bra av detta? Kanske finns det någon mening med det? Kanske jag ska lära mig något? Kanske behöver jag denna (ofrivilliga) vila eller kanske det är för att jag ska satsa på att simma ännu mer? Vad vet väl jag? Egentligen tror jag inte på något av det där men jag väljer ändå att tänka att det kommer bli bra och att det är någon mening med det hela helt enkelt för att alternativet att tänka att allt är kört och livet är orättvist är så otroligt mycket både tråkigare och sämre. I alla fall i min värld.

När jag snorat färdigt och snutit näsan så har jag några grejer jag direkt ska jobba med och fokusera på.

Att kunna gå.
Att fortsätta träna allt det jag trots allt kan.
Att meditera ännu mer för att hålla skallen lugn.

Om någon har tips på yoga och/eller simresa till varmt land med snar avgång tar jag tacksamt emot det.🙏🏻 Och såklart om någon har tips på hur man rekordläker en sån här grej…

Kram från Ingmarie

LED Swimrun 2018

LED Swimrun går i mysiga Loftahammar söder om Västervik och anses vara en av de vackraste banor i vårt land så självklart såg vi båda fram emot loppet även om jag nog var lite mer stissig över distansen (37 km trail och ca 9-10 km sim) än vad Elisabet var. Det kan låta kort om man bara tänker sträckorna var för sig men i praktiken är det ganska långt. Särskilt i tid. I dag innebar det t ex 25 gånger ner i vattnet och lika många upp. Och då pratar vi inte släta strandkanter eller stegar upp på en brygga eller snubbelfria stigar. Vi pratar klättra upp och ner för sliriga klippor, knöliga stenar, gyttja och högar av tång. Vi pratar även vågor, teknisk löpning, klättring och höga höjder blandat med fina stigar, ängslöpning och slingriga grusvägar mellan kohagar och Bullerbyhus.

Jag åkte med Micke, Lars och Coach Ulf ner i går. Väldigt lyxigt! Och skoj för det finns mycket att prata om när det är fyra likasinnade i samma bil under flera timmar. Elisabet och Peter plus en massa andra kända ansikten bodde också i eller nära vandrarhemmet vi installerade oss på vilket gjorde allt extra kul! Och nummerlappsutdelning/start/mål inkl mat var bara några stenkast bort. Hur smidigt som helst!

Jag kände mig egentligen ganska opepp och liksom lite loj vilket jag antar lite beror på att jag bara har ett jobbpass kvar innan semester. Elisabet var mycket mer på men också mycket lugnare. Dessutom sov jag skitkasst men det har jag lärt mig inte betyder någonting om man bara sovit bra innan. Men när det väl var dax var jag ändå både lugn och fullt fokuserad.

Vandrarhemmet hade fixat särskild LED-frukost så strax efter kl 06 var vi på plats. Minus Micke och Ulf. Men det fanns mat kvar till dem också.🤪

Lars, Peter och Elisabet

Det bra med långa lopp är att man inte behöver värma upp så mycket. Inget alls om man som vi hade bestämt att ta det lugnt och bara ha som mål att klara cut offerna och ta sig i mål.

Vi höll vår plan fint. Kändes lusigt de första 8 km ändå sprang vi fortare än vi tänkt. De 4-5 första simningarna var rejält vågiga men jag kände mig förvånansvärt lugn och avslappnad. Vattnet var nämligen perfekt tempererat! Inte en chans att jag skulle kunna börja frysa! Något som för mig är värre än vilka jättevågor som helst! Dessutom var det ju redan 22-23 grader i luften kl 8 då starten gick och det blev inte svalare. M a o perfekt Ingmarie-väder och vi var jättenoga med att få i oss bra med vätska och energi hela tiden. Tappade räkningen på hur många gånger jag kissade och då har man fyllt på bra! ( För dig som inte vet. Nej man stannar inte och drar ner våtdräkten. Man kissar i farten.🤪)

Jag kände mig pigg och stark. Elisabet också. Hon drog i de långa simningarna i början och på löpningen var vi helt synkade. Vi hjälptes åt med allt och det liksom bara funkade jättebra!

Efter typ 8e simmet hade vi en 4,4 km löpning i skogen och jag märkte att Elisabet drog ner på farten och ville vi skulle ta gåpauser. Hon kände sig konstig och illamående.Men hon kämpade på! Jag började dra i både löpningen och simningen men stoppen då hon behövde gå blev fler och fler och illamåendet värre och värre. När vi kom till Hasselö kunde hon inte ta ett löpsteg utan att behöva stanna och spy. Vid detta laget hade vi konstaterat att hon blivit sjösjuk och sånt är ruskigt svårt att bli av med! Det är alltid lätt att vara efterklok men nu vet vi till 100% att öronproppar är ett måste. Precis som för mig.

I Swimrun tävlar man nästan alltid i par vilket i praktiken betyder att vill den ena bryta så måste den andra också det. Så när vi var vid målet för Hasselö Challenge, då hade vi tagit oss ca 25 km till fots och 5 km simmande, så bestämde Elisabet efter mycket velande att det inte skulle funka. Det är nog alltid svårt att ta ett sånt här beslut men helt klart är det svårast för den som för dagen inte klarar mer. Jag var ju liksom bara pigg. Hon både mådde skit och var den som var tvungen bestämma sig. Men så här är det och det kunde lika gärna ha varit tvärtom. Jag är i alla fall glad över alla de timmar vi ändå fick och att det inte var värre saker än sjösjuka vi behövde bryta för. Det går ju liksom över ganska fort när man bara fått vila upp sig.

Tur i oturen gick en av båtarna tillbaka till Loftahammar precis så vi behövde inte vänta och väl där hade vi hela duschrummet för oss själva! Sen var det bara att gå tillbaka för mat och snack. Ulf och Micke gjorde ett kanonlopp och kom 4a. Lars var jättenöjd med sitt lopp och Peter hade fått lite spring han med när han var fotograf i skogen. (Tack!)

Coach Ulf och Micke

Hur trist det än är att vi inte kunde fullfölja så har det varit en fantastisk dag! Superbra arrangemang, trevliga människor och fantastisk miljö! Jag är tacksam att jag kände mig så stark och inte ballade ur varken pga vågorna eller svindeln från några av klipporna. Man får tjura, vara arg, besviken och ledsen ett tag men sen är det bara att ta nya tag och smida nya planer. Vilket vi redan har gjort. Livet går nämligen inte under för ett DNF. Det fortsätter i samma fart oavsett. Och hade vi bara kört Hasselö challenge som vi trots allt tänkt från början så hade det ju faktiskt blivit ett Did Finish.

Kram från Ingmarie