Lång färd

Man får ju säga vad man vill om SJ men det är onekligen ganska spännande att åka med dem. Man vet ju liksom aldrig hur mycket förseningar det blir eller ens riktigt var man hamnar…

Det blev många, långa (extra) timmars resande från 08a land hem till bästkusten. Det var tur att jag hade en del jobb att göra, att landskapet är vackert och att jag hade både mat och vatten med mig. Bistron var nämligen helt stängd (pga personalbrist) men konduktören trollade ändå fram lite fina bars.

Jag hade också “bottnat” med en ljuvlig morgon i och vid Söderbysjön. Vattenlöpning i sjön och meditation vid dess kant ger inte bara en unik frihetskänsla utan även ett stort inre lugn. Det behövdes lite extra sånt  i dag om jag säger så…

 

För att sitta still i över 8 timmar (bensträckare räknas knappt) är bland det jobbigaste jag vet men det viktigaste är (förstås) trots allt att jag kom fram till slut! I morgon ska jag (bl.a) se till att få jobba bort träsmaken.

Kram från Ingmarie

 

Allt kan vända så fort så fort

Livet kan verkligen förändras fortare än man både vill och anar. Åt alla håll. Från mörker till ljus och från ljus till mörker. Vissa händelser skapar en tillfällig förändring. Andra en evig.

I går var allt som vanligt här. Jag hann med både ett tröskelpass och gym innan jobbet. Kroppen var glad och pigg. Våra nära och kära levde på med sitt och naturen fortsatte att växa och sprida sin skönhet och kraft.

Även i morse var det som vanligt. Eller inte riktigt. Det var ju Openwater premiär med Team Snabbare! Totalt var vi nog 30 pers som samlades vid Hellas badstrand i morgonsolen. Som vi längtat!!!

Coach Ulf berättar lite om det speciella med att simma OW.

12.7 grader i vattnet (kontrollerade med två termometrar) och ungefär samma i luften.

Foto:Lena Grundin

Vi körde lite olika teknikgrejer och sen en “kort distans”. Ingen långsim ännu men nu ÄR verkligen sommaren officiellt invigd!

Foto:Lena Grundin

Visst är det en snyggt synkad simning jag och Veronica fick ihop? 🙂

Foto:Lena Grundin

Men efter detta var dock inget som det brukar. Det blir nämligen aldrig som vanligt när döden kommer på besök. Det blir ett för alltid slut vare sig man vill eller ej och oavsett vad man gör. För mig är den bästa medicinen mot det mesta att vara ute i naturen. Det finns få, om ens några, saker och händelser som inte blir åtminstone lite bättre för mig än av en löptur och meditation.

Så du, lev medan du kan. Det kan vara för sent redan i morgon…

Kram från Ingmarie

Sinnesfrid de lux

Så här skulle alla morgnar börja. Med en cykeltur ner till sjön, lite yoga, en simtur och en stunds meditation i solen. Jag är ganska säker på att världen varit både friskare och fredligare om alla haft chansen till det åtminstone en gång/vecka.

Men nu bor jag ju i Sverige där solen inte är att lita på och där det halva året är mörkt fram till lunch. Nästan i alla fall. Kanske det också skulle förlora sin charm och ljuvlighet om jag kunde ha det så här varje morgon? Men jag är tveksam och är absolut beredd på att ta den risken om det vore möjligt. Jag är hur som helst oändligt tacksam för de morgnar jag får som det är så här! Särskilt när solen fortsätter skina och värma resten av dagen. Jag har roat mig med att leta vidare efter de där Naturpasset-kontrollerna. Nästan fyra timmars svettande i skogen men det betyder inte att jag sprang lika länge. En halvtimme gick säkert åt till att bara stanna för att kolla kartan. (Det där att springa och kolla samtidigt finns liksom inte i min simpla orienteringshjärna.) Resten handlade mest om att gå/jogga.

Nu är det inte många kontroller kvar innan jag tagit alla 50 och jag är allt lite stolt över mig själv. Det är ju onekligen en väldans bra metod för att få ett långt lågpulspass. Tiden går rasande fort, jag har varit på stigar och i bröte jag aldrig skulle besökt annars, massor av frisk luft, absolut coronafritt och (nästan) helt gratis. (Kartan kostar en liten slant.) Dessutom är det lika skoj varje gång jag prickar rätt!

Som den sociala ensamvarg jag är så detta att vara ute så här mycket i naturen med bara mig själv som sällskap underbart! Det ger mig sinnesfrid de lux!

Vad gör dig lugn i själen?

Kram från Ingmarie

 

 

 

Så himla enkelt!

Det är inte ett skvatt konstigt eller märkligt att jag mår så bra och känner mig så lycklig här. Det är faktiskt plättlätt!

Det första jag ser när jag vaknar!

 

Underbara löpvägar


Bästa Skaparstället ❤️

Experiment 😁

Lunch-paus 😍

 

Söta kompisar 😍

 

Gångavstånd till närmsta badsjön 😍


En helt tyst dag gör allt extra lugnt och fridfullt 🙏🏻

Kram från Ingmarie

 

 

 

 

 

På skaparäventyr igen

Som alltid är det som en befrielse att komma hit till ”min” lilla stuga på Rådmansö och Skaparladan. 

Det finns inte ett enda måste här. Faktiskt. Man är med på, och gör,  det man vill helt enkelt. Ateljén är öppen dygnet runt så det är liksom ingen stress att man måste skapa under vissa tider. Vi har dock ett litet schema men man väljer som sagt var själv vad/ hur man vill göra. ❤️

Just denna helgen är ett retreat, tror det är 4:e gången för mig, vilket innebär tystnad, meditation, yoga och mindfulness. Förutom obegränsat med målningstid förstås.  Denna gången är det bäste Peppe som håller i det.

Jag önskar verkligen att alla hade möjlighet att få prova en sån här helg. Man behöver inte ”kunna” måla. Det viktigaste är att vara nyfiken! Det är oerhört berikande och lärorikt att stanna upp flera dagar på rad.. Om inte annat så är det ganska säkert att man upptäcker nya sidor hos sig själv. Vi har alla både fantastiska sidor men också några som är  mindre smickrande. Det festliga är att man blir aldrig klar. Denna helgen har jag valt att fokusera på ”icke dömande, tålamod och tilltro/tillit”.  Ganska svåra grejer för mig men vem har sagt det ska vara enkelt?🤪

Så jag målar på och när jag känner att den där inre kritikern eller ”bråttomheten” gör sig till känna så påminner jag mig om de där orden. Jag gör ju detta för att jag har lust och behov av att skapa. Inte för att jag måste.

Tro det eller ej men man blir ruskigt trött av att måla så som paus har jag tränat. Sprang ett bra intervallpass på de fina grusvägarna här och avslutade med ”crab-walk”. Grymt bra övning för armar/axlar, rumpa, höfter och lår!

Och jo, jag har badat/simmat också. En kort tur. Sakta men säkert börjar jag vänja mig vid känslan igen så nu börjar det bli dax att utmana med lite längre stunder.


Kram från Ingmarie

 

 

 

 

 

 

Välfylld

Ibland funderar jag på, så här i efterhand, om jag ens hade orkat gå upp om jag vetat hur mycket jag skulle göra och hinna med under dagen. Men jo, det hade jag nog för det allra mesta jag gör, även hemma i vardagen, är sånt jag gillar och tycker är kul! Livet är för kort och värdefullt för något annat. (Till det icke-roliga är sånt där som tandläkarbesök, städa och för mycket SL-åkande.)

Men jag tar det från början.

Vi har lite nya rutiner här nu. Upp tidigt och efter morgonyoga och frukost jobbar vi. Japp. Jobbar. Anders med sitt “vanliga” jobb och jag med ett projekt som jag hoppas ska bli det jag vill. Ännu är det i sin linda men jag  återkommer (förhoppningsvis) med mer om det senare. Målar en stund gör jag också. Men det handlar bara om några timmar, särskilt för mig, innan jag måste ut och rasta mig på något vis. Just i dag kutade jag bort till Maties (d.v.s där gymet och bassängen är) för att köra intervaller på en av de gigantiska gräsbanorna som ligger precis jämte. En sak jag har börjar lägga till nu i och med mitt nya program, är löpskolning. Genom åren har jag gjort det tusentals gånger men sen emellanåt blir jag lat och “glömmer bort” att göra det…🙄  Samtidigt vet jag ju att det är superviktigt! Särskilt för en Master som mig. Spänst, koordination och styrka får man slita hårdare och hårdare för att behålla ju högre siffra åldern visar. Å andra sidan ger ålder också erfarenhet och uthållighet så på så vis är det ändå åtminstone lite rättvist.😄

Intervallerna gick superbra men jag ska erkänna att jag inte följde dem till punkt och pricka… Farten och ansträngningen var på tok för hög mot vad det stod på pappret men jag fick feeeling och det där gräsfältet alltså! En dröm att kuta på!

När jag var klar dröp jag av svett. Nästan så där så jag började frysa du vet! 😅

Avslutade hela detta party med 90 minuter gym-sim- och vattenlöpning. Sen var jag faktiskt färdigrastad. 🤪 Och jättehungrig! Bästa Pekkas tips om att käka på Botaniska var ett perfekt botemedel mot svältkänslan. Vi tog en varsin supergod (vego-)currygryta plus extra sallad och bara njöt! Ett så otroligt lugnt, vackert och fridfullt ställe.😍

Bara 500 meter därifrån ligger Runners Edge. Jag hade läst om den innan och när vi först gick in tänkte jag att “oj vad liten den är” men  den visade sig ha precis det man behöver! Benni Stander, the owner, är en sån där genuin löpare (han hade hållit på i mer än 50 år av sina 60 hittills levda) som vet vad han snackar om men som dessutom är enormt ödmjuk. Fick en massa bra tips och gick ut med ett par skor, strumpor och ett vätskemidje-bälte.

Ska tillägga att vägen dit är kantad av jättegulliga affärer, caféer, restauranger och byggnader av alla möjliga och omöjliga slag. Bland annat var vi inom Art on Church street/Vincent Da Silva där vi såg Dylan Lewis´magnifika skulpturer. Wow alltså! 🤩

Sen gjorde vi något vi inte alls hade planerat. Simproffset och vännen Åsa i Falun, som dessutom är sommelier, hade tipsat oss om att åka till Lanzerac Wine Estate så vi for dit. S-å-v-a-c-k-e-r-t! Och lyxigt. För skojs skull kollade vi vad det skulle kosta att bo i det “enklaste” rummet under lågsäsong och vi kan väl säga som så att inte ens då var det inom vår budget…😱😱😱

Men nu kan man tack och lov ändå få njuta av allt det vackra och vi testade t.o.m på en vinprovning. Ingen av oss hade gjort det innan så det var en ny och kul erfarenhet. Vi fick prova 5 olika sorter som vi valt från en lista och för varje vin fick man berättat hur det var gjort, smaker, lukter och en massa annat som jag helt ärligt inte riktig begrep… Man kan svälja det man smakar eller så spottar man ut det och allt “överblivet” häller man sen i en särskild behållare. Väldigt fiffigt!

Två flaskor köpte vi med oss. Ett rött och ett vitt trots att vi aldrig dricker vitt. Så kan det gå. Vi blev helt enkelt lite överförtjusta i just ett av dem.

De hade inte bara vin. Det fanns mat och kakor också! Så med oss hem åkte en fin vegan chocolate cake. Numera jämnt fördelad i våra magar. 🥳

Tja det var väl typ allt och jag tror det räcker så. Åtminstone för i dag. 🙏🏻

Kram från Ingmarie

Mosselbay

Stackars Anders har haft en riktigt tuff natt. Matförgiftning är verkligen inte att leka med! Vi tror det var en pasta-röra han köpte i en salladsbuffé eftersom vi f.ö käkat i princip samma saker. Hur som helst är han lite bättre men jag har fått roa mig på egen hand. Något jag är ruskigt bra på som du vet.

Jag började min dag som jag brukar men morgonyoga och meditation är onekligen en smula härligare ute!

Frukosten avnjöt jag även ute. Sen var det bara att snöra på skorna och bege sig ut på upptäcktsfärd.

Började norrut men vände efter knappt en halvtimme för det var ganska tråkigt faktiskt. På kartan hade det sett ut som en strandpromenad men i verkligheten var det en nedlagd asfalterad väg utmed en lika nedlagd järnväg. Men diset var coolt! Låt dig inte luras och tro att det var kallt för det var det inte. Luftfuktigheten var dessutom minst 90% så jag svettades floder. Eller i alla fall mindre bäckar.

Jag var egentligen sugen på The Blaize trail men i går när jag såg början på den blev jag väldigt tveksam för den var minst sagt både knölig och teknisk. När jag nu sett den mer från ovan, jag var nämligen uppe vid fyren för att kolla,  så såg jag att den såg riktigt fin ut! Kanske jag vågar mig på den i morgon i stället.

Där nedanför går förresten världens längsta Ocean zipline.

Inget jag är sugen på men de som for fram verkade tycka det var kul!

Resten av dagen tillbringade jag på Santos beach. Vilket ställe! Stor fin strand, lugnt utan att vara de, bra faciliteter och ett hav så ljuvligt att det inte går att beskriva. De har hägnat in en jättestor del (av säkerhetsskäl antar jag) så jag körde vattenlöpning två gånger.

Fantastiskt bra sätt att förena träning med avsvalkning!

Och på tal om yoga/meditation ute… Såklart jag passade på!

 

Kram från Ingmarie

Undviknings-strategier

Mycket orkar, klarar och står jag ut med men minsta lilla sömnbrist så är det som om allt raseras och det där svarta hålet är ruskigt nära att sluka mig.

Jag går aldrig säker men en stor skillnad mot förr är att jag numera känner igen både symtomen och varningssignalerna. Just nu är båda de där väldigt starka och jobbet är utan tvekan orsaken och den utlösande faktorn. Så nu gör jag mitt bästa för att bromsa och undvika att så att säga ”trilla dit”.

Mest vill jag egentligen ingenting hellre än att isolera mig, dra täcket över huvudet, sova och sen mirakulöst vakna och vara glad som vanligt igen. Men det funkar ju inte riktigt så. Jag måste liksom häva, bromsa och ta mig igenom det här på egen hand. Tack och lov orkar jag det ännu så länge vilket jag är obeskrivbart tacksam över såklart. Visst, det finns piller, men helt ärligt så hjälper de bara för stunden och förr eller senare måste man sluta och konfrontera eländet ändå. Dessutom är  biverkningarna en flera kilometer lång lista….

Mina “piller” är absolut biverkningsfria men kanske en smula jobbigare och krångligare än att bara behöva svälja. (?)

Yoga och meditation är alltid bra både som förebyggande och när det krisar. Det vet man ju numera. I dag körde jag både eget (som alltid) och ett Hot Vinyasa pass. Så himla skönt att slippa tänka och bara låta sig ledas av instruktören! Att löpning är bra även för själen vet man också numera. Så tur för mig att jag gillar det. var tveksam till min ursprungliga plan på 3 x 10 min. tröskel men jag bestämde mig för att testa och det gick helt ok!  Avslutade det hela med det jag tror har absolut allra bäst effekt på mig och många, många fler. (Alla varken kan eller vill ju kuta eller yoga.)
Ja du vet säkert redan.

Sprada, coldswim, iceswim. Kärt barn har många namn du vet men när jag går i på vägen hem under ett löppass då är det utan tvekan en sprada!

 

Så tack kroppen och tack Söderbysjön. Utan er hade livet varit väldigt tungt och olustigt just nu.

Kram från Ingmarie

Hjärnvila. Men inte kroppsvila

Min lilla skalle går ofta på högvarv och jag har som bekant inga som helst problem med varken att hitta på saker eller att roa mig själv. Men det betyder inte att jag inte gillar att låta den vila. Tvärtom! Meditera är ett väldigt bra sätt.  Ha en PT som säger vad jag ska göra ett annat. Mediterar gör jag ju varje dag men i dag har jag även lyxat med inte mindre än två PT-pass.

Det första med Ulf och Team Snabbare. Vi var förvisso några fler än bara jag men dessa pass är alltid i liten grupp vilket innebär massor av feedback och både “allmänna” såväl som personliga övningar.  Lika bra i dag som alla andra gånger. Och kul såklart!

Andra passet var med PT-Rafael.. Det var ju ett tag sen sist och milde himmel vad jag saknat det! Jag säger det igen. Alla borde köra med PT då och då. Inte bara för att bli lite extra pushad och för att bli kollad så man gör rätt, utan även för att  få nya idéer och för att få ny inspiration. Vem vill och behöver liksom inte det mellan varven?

Den här hade jag t.ex aldrig kommit på själv. Och den är betydligt svårare än vad den ser ut att vara.

Nu återstår att se hur jag blir påmind om denna dag i morgon.

Kram från Ingmarie

Black River Run 2019

Naturligtvis hade jag allra, allra helst velat swimrunna  i Finland tillsammans med Ulrika men nu blev det som det blev och för mig blev det väldigt bra ändå. Värre för stackars Ulrika som inte fått göra något skoj över huvudtaget.😢 Men en förkylning går över och vi tar nya tag!

Jag somnade före 22 i går och sov non-stop tills klockan ringde strax efter 06. Så skönt! Och välbehövligt. Eftersom frukosten inte öppnade förrän kl 8 hade den extremt service-minded tjejen i repan på hotellet fixat en frukostbag till mig så efter morgonyogan och meditationsstunden gick jag loss på innehållet. Mumsigt värre!

Så himla gulligt! Inte konstigt att jag kände mig lite extra glad! 😍

Inte nog med detta. Hon fixade så jag fick ha rummet extra länge vilket gjorde att jag bara behövde ta med mig en liten bag med ombyte till loppet.. Jättelyxigt! Den tjejen hade verkligen hamnat på rätt plats!

Bussen, inklusive en kort promenad,  till starten tog bara 15-20 min. Jag fick trevligt sällskap av en Australiensk stockholmare som skulle springa 50 miles. Jag insåg ganska snart vilket blåbär jag är i dessa ultrasammanhang. 20 miles är typ ingenting för dessa tuffingar som körde (och kör för en del håller i skrivande stund fortfarande på ) 50 eller 100 miles. Tre varv hade jag gärna kört men 5 eller 10 finns liksom inte ens i min fantasi. Men jag vet också att man aldrig ska säga aldrig… Kanske det en dag blir att även jag har en sån där låda vid varvningen..

Före start var det obligatorisk genomgång av regler och banan.

Varje varv var 10 miles, dvs drygt 16 kilometer,  och det enda jag egentligen kom ihåg av den där genomgången var att det var en del teknisk trail framförallt i början på varvet, att det fanns tre vätskekontroller inkl. den vid varvningen, vi skulle förbi ett koloniområde, att det var en stor väg som skulle korsas och något om en backe på slutet. Att jag skulle kuta två varv hade jag faktiskt koll på.

Kanske kan tyckas som jag kom i håg mycket men det visade sig inte vara tillräckligt för mig ändå.

Starten var på ett brett och fint elljusspår. Jag hade redan innan bestämt mig för att ta det lugnt och bara se detta som ett väldigt bra långpass. Faktum är att jag ju inte kutat så här sammanhållande långt sen Dackefejden. Eller i alla fall sen så långt tillbaka att jag glömt när det var. Hålla på länge kan jag men det är ju liksom helt annorlunda när jag får “fuskvila” med simning då och då. Efter bara någon kilometer bar det in i skogen över rötter och stenar. När vi väl var ute på fast mark igen kände jag sån lättnad, och njöt så mycket av att få springa på grusstigen, att jag helt glömde bort att titta ordentligt efter snitslar. Så där kom första felspringnigen. Några schyssta killar visslade dock tillbaka mig så det blev ingen jätteomväg. In i skogen igen. Lera, spång, rötter och sten. Hade fullt sjå med att hålla mig upprätt men jag lyckades! På båda varven till och med! Sen blev det härliga grusvägar igen fram till första vätskekontrollen, över den där stora vägen innan (visade det sig) banans bästa del. Hårt packad stig, medvind, sol och platt. Där fick t.o.m mina ben bra fart!

Vid slutet kom en liten backe och vid det omnämnda koloniområdet kom dagens andra felspring. Istället för att ta höger ner på en nästan (nåja) osynlig stig fortsatte jag rakt fram men sen såg jag några längre fram kuta på andra sidan staketet. Bara att vända, göra om och göra rätt. Efter ytterligare några kilometer blev det några partier med asfalt, grusvägar och sista vätskestationen innan den sista biten till varvning. Där kom den där “riktiga” backen. Som jag lyckades springa förbi och fick springa tillbaka till (tredje felspringningen) och som visade sig vara både brant, innehålla trappor och aldrig riktigt ta slut för det kom nya hela tiden! Nedförsbackarna efter varje uppför kändes märkligt nog betydligt kortare. 🙄 Sista 100 m bestod av gyttja sen började allt om igen.

Jag är jättenöjd över min 5:e plats! Inklusive fyra felspringningar på första varvet (jag lyckades även ta fel och missa vätskestationen vid varvningen), två kisspauser, avtag av tröja och skifta nummerlappen från tröjan till kjolen. Det var nämligen ett riktigt Ingmarie-väder! ☀️😍 Blev alldeles för varmt med långärmad tröja. Benen höll ihop helt ok och enda gången jag egentligen tryckte på var på den där ljuvliga sträckan och sista kilometrarna till mål.

Jag hängde kvar en bra stund efteråt och njöt av solen, drack mängder av vatten och blåbärssoppa, mumsade i mig lite godsaker och hejade på de ”riktiga” hjältarna. Några av de riktigt vassa varvade mig fastän det startat 30 min. senare. Lite knäckande… Men min tröja kommer jag bära med stolthet även om jag är ett blåbär!

Tog åter bussen in till stan, duschade på hotellet och traskade sen till tåget. Unnade mig en riktigt god vego-bowl och vilken härlig känsla att kunna avnjuta den ute i solen! Har jag sagt att jag gillar den? Solen alltså? Och värme. Annars vet du nu. 🤩

Tja, sen var det bara hemfärden kvar. Och upp-packning. Smidigt som attan att ta sig hem och i skrivande stund sitter jag nöjd och belåten i favvo-fåtöljen i mitt målar-rum. Nya äventyrs-planer är redan på gång.

Black River Run är ett jättefint lopp och jag har mest bara positiva grejer att säga.

  • Fin bana
  • Välorganiserat
  • Trevligt och bra stämning
  • Bra med energi vid varvningen
  • Bra med omklädning
  • Massage efter för den som ville
  • Hade önskat någon mer vätskestation utmed banan med tanke på vädret som blev i dag.
  • Lite fler funktionärer vid första varvet (alt fler snitslar/pilar) för virrpannor som mig. Och jag var inte ensam om att ta fel väg(ar)..
  • Maten efteråt var en besvikelse. Jag betalade 700 kr i efteranmälningsavgift (500 kr annars) men det fanns inte ens en vegokorv för oss som inte vill äta döda djur. Dock serverades det vego senare i kväll men då är det ju så dags… Kasst!
  • Om man är ute efter ett digert prisbord så är inte detta rätt lopp

Jag kan absolut tänka mig att kuta igen men då får det nog allt bli fem varv. Så jag får riktig (vego)mat och kan vara en av de där med låda. 😄

Kram från Ingmarie