Mumsmums

Det var i går jag tog beslutet att springa Middlefork trailrun-loppet men egentligen har jag nog vetat att jag velat springa det ända sen jag hittade det för någon månad sedan.
Tveksamheten berodde dels på att jag ju inte är ensam på resan och kan göra helt hur jag vill även om Anders är med på det mesta, och dels på att jag inte visste vilken distans som skulle vara bästa och det i sin tur berodde på vädret.
Det var i ärlighetens namn utan tvekan prognosen som gjorde mig mest tveksam.
Från att ha varit sol varje dag skulle det nämligen bli regn, regn, regn och max 10 grader. Dock ingen vind.

21 km vet jag dock att jag klarar även om det är frysvarning så det var det det blev. (Fanns 10 + 36 + 50 km också och det var 36 jag egentligen mest ville.)
Innerst inne hade jag också en svag förhoppning om att väder-appen hade spått fel, det har ju liksom hänt förr, men i dag hade de prickat helt rätt.

Vi var uppe i snorottan och trots mörkret ute så visste vi att det regnade ruskigt bra för det smattrade oavbrutet utanför och när vi körde fick vindrutetorkarna gå på full speed stora delar av vägen.
Ändå såg jag fram emot det!
Jag som bara vill ha sol och värme.
Vad har hänt?
Är det all den friska luften som helt har fått hjärnan att gå bananas?

Tack och lov hade jag garderat mig med att packa ner lite extra varma kläder och Anders lånade snällt (och lite motvilligt) ut sin mössa till mig. Den satt förvisso inte på många minuter när jag väl började springa men just där och då innan starten kändes det skönt att ha den.

Loppet startade prick i tid och vi fick första springa en liten extra 2km-loop åt ”fel” håll. Första 5-600 m var det platt sen rakt upp i himlen innan vi tvärvände och sprang tillbaka. Dvs vi mötte alla som var bakom och det är en konst på smala stigar kan jag berätta. Där och då visste/fattade jag inte att det skulle bli mycket mer sånt och mycket mer besvärligt.

Banan går utmed Middlefork Snoqualmie river och än en gång blev jag lurad för jag trodde därför det skulle vara hyfsat platt. Vi kan väl säga som så att jag hade ganska fel. Egentligen var det ”bara” totalt 450 höjdmeter men förutom fina rolling hills var det några rejäla stigningar där det även var olika slags trappor som helt sög musten ur benen om man (läs jag) tog i för mycket.

Som en löpare sa till mig för någon dag sedan så är naturen här gjord för att ta emot allt regn och tur är väl det för annars hade det blivit ännu blötare och slafsigare för torrt var det inte. Att jag inte stod på näsan är ett mirakel i sig för förutom oändligt mycket lera, vattenpölar och gegga var det lika oändligt mycket hala rötter och stenar i olika storlekar som var som gjorda att snubbla /halka på.

Men vet du? Jag älskade det! Inte en enda gång ångrade jag mig eller ens funderade på om jag skulle orka. Jag sprang nog banne mig med ett leende på läpparna hela vägen! Det var så obeskrivbart fint att jag helt enkelt inte finner ord som är bra nog. Det enda jag någon bråkdels sekund oroade mig för just att jag skulle trilla och bli liggande för det hade inneburit lång väntan på hjälp och jag hade garanterat frusit ihjäl.

När de snabbaste löparna var på väg tillbaka och vi alltså möttes blev det både trångt och svårt för stigarna är oftast max en linjal breda och kantades antingen av en bergsvägg, ett stup, gigantiska träd eller snårskog. Lägg till slirig gegga och balansförmågan fick jobba på högsta nivå. Det blev samma för mig när jag skulle tillbaka men jag tog det lite lugnare än de där första bergsgetterna som inte verkar veta varken vad stopp eller snubbelrisk är.

Trots att jag på något vis missat att klockan bara hade 22% kvar så höll den hela vägen och jag kom i mål. Blöt, pigg, skitig, glad och med en känsla av att jag vill göra om detta!

Tid; 2.48 och först bland de mogna damerna om någon undrar.

Mat- och gottebordet efter var fantastiskt och jag blev nästan lite för mätt. Fråga mig inte varför personen har mask… Finns tydligen de som fortfarande går på det..

Innan nästa planerade (mat)stopp drog vi på en liten roadtrip till Snouqualmie Summit men såg mest bergen bakom dimma och regn och satt i en evighetslång bilkö..

Trots att jag redan varit mer än genomblöt så ville jag bada. Alltså det är nästan jobbigt att ha detta ”begär”! Särskilt när det är knepigt att hitta ett bra ställe. Till slut hittade jag via ett lokalt tips en  plats i rivern under en järnväg med tidigare mycket suspekta besökare… Måste vara en av de konstiga platser jag någonsin doppat min kropp i men sen var jag extra nöjd och lycklig. Vattnet var i alla fall garanterat rent för det rann på ordentligt.

Till slut blir det ännu en gång tillbaka till Twin Peaks-temat. Minns du hur de satt på Double R Diner?
Well här är det och nu har även vi varit där.
Inte bästa maten men gott och sjukt bra service!

I morgon är vårt äventyr här slut för denna gången. Hinner förhoppningsvis med åtminstone en kort löptur innan planet lyfter.
Känns jättetråkigt att behöva åka hem men jag/vi är så otroligt tacksamma över denna tiden och jag är säker på att jag kommer tillbaka.

Kram från Ingmarie