Mumsmums

Glad men ledsen

Man kan faktisk vara både glad och ledsen på samma gång. Man kan t o m vara tacksam och ledsen samtidigt.

Jag är jätteglad  över denna makalöst fina novemberdag då jag pallade intervallpasset jag hittat på (6 x 5 minuter + 10 x 60-30 sekunder + upp- och nedjogg), hittade en fin brygga med stege så jag kunde sprada, fikastunden med mamma, Ulf och Sheila, att det var vindstilla ( jag borde köpt en Trisslott!) den vackra vägen till Sats-jobbet och för alla deltagare som fortsatt komma på mina klasser genom åren. 😍🙏🏻

 

Det som gör mig ledsen är att nu är verkligen mina Satspass i Halmstad slut. 😫

Kanske t o m forever på Sats efter över 10 år. Framtiden får utvisa hur det blir…

Tåg-bussresan hem gick finfint och jag hoppas även du ser den extra stora fullmånen.

Kram från Ingmarie

Vilat upp mig

En del vilar upp sig på sina lediga dagar genom att göra så lite som möjligt.
Jag gör helt tvärtom för att orka jobba. Framförallt nu när jag sitter mer still än tidigare.

Efter att lyan städats drog jag iväg utan några större förhoppningar om pigga ben. Ärligt talat var jag inte ens särskilt sugen på att springa men just där och då var det enklast och jag var sugen på bad i fina Viken. A till B-löpturer är min favvo oavsett hur benen är.
I går ville jag kuta men benen var bly. I dag var jag osugen men jäklar vad benen pinnade på!
Hur förklarar man sånt?

Tog en omväg via Kungshult, Laröd och Kulla Gunnarstorp. Slottet är förresten nog fortfarande till salu om man har några buntar pengar över. Jag hade varit jättenöjd med att bara få gå in där!

Och badet… Underbart såklart! Ganska exakt 10 grader för den som undrar så coldswim-säsongen är nära nu!

Eftersom vi firar 24 år tillsammans lyxade vi till det lite med att äta lunch på Linneaträdgården. Alltid mysigt och gott!

Trots mat, massor av kläder och rumpvärme i bilen frös jag som attan plus att jag hade en massa energi över så jag drog till gymet när vi kom hem. Vi kan väl säga som så att sen frös jag inte längre….

Finalen på denna (celebration)söndag blev ”Höstljus” på Sofiero.
Vi var där förra året också och älskade det. I år var det minst lika fantastiskt och extra coolt att månen höll oss sällskap. Det pågår några dagar till så gå om du kan annars får du snällt vänta tills nästa år.

Hur har din helg varit?

Kram från Ingmarie

Skrylle och Billebjer

Skrylle naturvårdsområde ligger en bit utanför Lund och är en oas för alla som gillar friluftsliv. Det finns massor av slingor att välja mellan och även MTB-banor, ridstigar, lekplats, naturum, restaurang/café och möjlighet till dusch.

Vi har varit där ett flertal gånger nu men då oftast i samband med något organiserat evenemang. Dvs man har bara följt efter.

I dag skulle jag spring-roa mig själv medan Anders gick en egen runda.
med facit i hand så borde jag ha fattat att jag borde ha vänt men du vet hur det kan vara. Jag hade bestämt mig för ett håll med några extra avkrokar och då hade hjärnan tydligen svårt att tänka om trots att jag ganska fort märkte att markeringarna i princip bara syntes från ett håll och det var inte det hållet jag valt.

Av de drygt tre timmar jag var ute så sprang jag knappt två och kollade sen karta/letade markeringar resten av tiden. Flera gånger fick jag vända och springa tillbaka för att liksom komma på rätt bana och en gång blev jag hänvisad ut i en kohage med minst 25 råmande stora kossor precis där (ko)stigen gick. Det är mycket möjligt att de inte brydde sig om svettiga löpare men just där och då ville jag inte testa om det stämde utan vände och klafsade tillbaka i gyttjepölarna.

Men hur kasst det än var markerat och hur många gånger jag än må ha stannat så var det makalöst fint!

Nästa gång, för självklart blir det en nästa gång, så ska jag springa åt ”rätt” håll så jag slipper bli frustrerad. Anders gjorde som man skulle och fick en kalasfin runda.
Det tycker jag är bra!
Maten på restaurangen är väl kanske ingen gourmet-upplevelse men vego-utbudet var helt ok och det var både gott och mättande.

Bara några kilometer bort ligger Billebjer stenbrott. Förra gången jag badade där var det på väg mot sommar och värme. I dag not so much men det betyder också att jag hade hela stället för mig själv och att det var så där härligt uppfriskande.

Kram från Ingmarie

Ont men som ny

Vet inte hur många gånger jag fått ( den ibland lite förvånande) frågan om jag kan få träningsvärk.

Såklart jag kan!🤪

Det kan alla om man vill. Gör nya (fysiska) övningar och ta dig an nya utmaningar så får du ganska garanterat belöningen dagen och dagarna efter.
Som jag gjorde i går.
Det resulterade i väldigt ömma muskler i dag så det blev  en väldigt långsam runda utmed havet i morse. Jag gillar det jättemycket! 🤩 Då vet jag att jag både gjort rätt och utmanat min kropp till utveckling. Det tycker jag är en superfin belöning.🤩👌

Liksom den goda lunchen på Brocktorpsgården tillsammans med min vän Karin.😍 Det är förresten min second favvo i stan efter Lugnet.

Innan jag for hem har jag unnat mig lyxen med ett besök hos världens bästa frissa.  Det sker ju inte så ofta, typ två gånger/år, och jag är alltid lika nöjd efteråt och känner mig verkligen som ny. Som du vet varar ju en nyfriserad skalle inte särskilt länge men jag ska minsann njuta så länge det går!😄

Före..

Under tiden…

Och efter!

Kram från Ingmarie

 

Åshöjdenloppet och en massa mys

Jag är inte helt säker på varför det heter Åshöjdenloppet för det går i Åsljunga men kanske är det för att det verkligen var en himla massa höjder?

12, 5 km som började och slutade platt men däremellan gick upp och ner på alla möjliga och omöjliga underlag.
Jag var dessutom så korkad att jag drog iväg i alldeles för hög fart de första kilometrarna. Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget att det alltid straffar sig…?
Tydligen inte.
Skyller på solen och att det var kallt så jag ville få upp värmen. Haha!

Redan vid 3-4 km började min mage protestera och det i sin tur gjorde att benen förvandlades till två betong-klumpar. Ingen rolig kombo kan jag meddela…
Men jag stretade på och lyckades t o m springa om några på slutet och få en tid som var lite bättre än jag hade trott. Slog säkert även någon slags världsrekord i att komma snabbt till en toa efter målgång.

Banan och loppet var väldigt fint och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att göra om det!

Du ser ju att start/mål dessutom är precis vid en sjö så fatta vilken lycka för mig! Jag behövde alltså inte ens leta efter badplats.

Badet var den ena belöningen.
Den andra var gudagod mat på vårt favvoställe i Halmstad tillsammans med mamma, Ulf och Sheila. Alltså jag älskar maten där så missa inte det om du är i krokarna.

Den tredje belöningen var ett härligt Bodybalance pass och ännu härligare snack med instruktören Nina som ju dessutom är en av mina favvo-människor och en av de klokaste jag känner. Det var förresten på just detta gymet jag hängde i början av min s.k gym-karriär för en si så där 35-40 år sedan.
Mamma Mia! Vad hände med tiden?

Kram från Ingmarie

Hemma igen

Resa är en väldigt märkvärdig sak när man tänker efter.

Vi far numera hit och dit mellan olika tidszoner, kulturer, miljöer och atmosfärer utan att nästan ens vara förundrade!
För 100 år sedan fanns det ju nästan inte ens i fantasin.
I morse, som egentligen var mitt i natten svensk tid, var jag ute och sprang nästan längst upp på USA:s västkust.

I flera dagar hade vi bott i finhuset inne i skogen och känt oss helt som hemma.

På några timmar, eller ganska många om jag ska vara ärlig, tagit oss till flyget i Seattle, chillat i loungen, flugit över hela USA och Atlanten, ätit massor av mat, druckit champagne, kollat film, försökt sova (inte min starkaste gren ens i Business-klass), åkt tåg och buss från Köpenhamn till vår lya, packt upp, tagit en megakort tupplur, handlat, lagat mat och såklart cyklat till havet och badat.
Jag alltså.
Anders har ju fortfarande inte riktigt fattat grejen med det där…

Nu gäller det bara att hålla sig vaken några timmar till. Fasar lite för hur det ska gå med att kvällsjobba i morgon. Tänk om jag somnar!
Jetlag är banne mig inte att leka med. Den slår nämligen till stenhårt utan förvarning. I alla fall på mig.

Kram från Ingmarie

Middlefork trailrun 2025 och coolaste Dinern

Det var i går jag tog beslutet att springa Middlefork trailrun-loppet men egentligen har jag nog vetat att jag velat springa det ända sen jag hittade det för någon månad sedan.
Tveksamheten berodde dels på att jag ju inte är ensam på resan och kan göra helt hur jag vill även om Anders är med på det mesta, och dels på att jag inte visste vilken distans som skulle vara bästa och det i sin tur berodde på vädret.
Det var i ärlighetens namn utan tvekan prognosen som gjorde mig mest tveksam.
Från att ha varit sol varje dag skulle det nämligen bli regn, regn, regn och max 10 grader. Dock ingen vind.

21 km vet jag dock att jag klarar även om det är frysvarning så det var det det blev. (Fanns 10 + 36 + 50 km också och det var 36 jag egentligen mest ville.)
Innerst inne hade jag också en svag förhoppning om att väder-appen hade spått fel, det har ju liksom hänt förr, men i dag hade de prickat helt rätt.

Vi var uppe i snorottan och trots mörkret ute så visste vi att det regnade ruskigt bra för det smattrade oavbrutet utanför och när vi körde fick vindrutetorkarna gå på full speed stora delar av vägen.
Ändå såg jag fram emot det!
Jag som bara vill ha sol och värme.
Vad har hänt?
Är det all den friska luften som helt har fått hjärnan att gå bananas?

Tack och lov hade jag garderat mig med att packa ner lite extra varma kläder och Anders lånade snällt (och lite motvilligt) ut sin mössa till mig. Den satt förvisso inte på många minuter när jag väl började springa men just där och då innan starten kändes det skönt att ha den.

Loppet startade prick i tid och vi fick första springa en liten extra 2km-loop åt ”fel” håll. Första 5-600 m var det platt sen rakt upp i himlen innan vi tvärvände och sprang tillbaka. Dvs vi mötte alla som var bakom och det är en konst på smala stigar kan jag berätta. Där och då visste/fattade jag inte att det skulle bli mycket mer sånt och mycket mer besvärligt.

Banan går utmed Middlefork Snoqualmie river och än en gång blev jag lurad för jag trodde därför det skulle vara hyfsat platt. Vi kan väl säga som så att jag hade ganska fel. Egentligen var det ”bara” totalt 450 höjdmeter men förutom fina rolling hills var det några rejäla stigningar där det även var olika slags trappor som helt sög musten ur benen om man (läs jag) tog i för mycket.

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Som en löpare sa till mig för någon dag sedan så är naturen här gjord för att ta emot allt regn och tur är väl det för annars hade det blivit ännu blötare och slafsigare för torrt var det inte. Att jag inte stod på näsan är ett mirakel i sig för förutom oändligt mycket lera, vattenpölar och gegga var det lika oändligt mycket hala rötter och stenar i olika storlekar som var som gjorda att snubbla /halka på.

Men vet du? Jag älskade det! Inte en enda gång ångrade jag mig eller ens funderade på om jag skulle orka. Jag sprang nog banne mig med ett leende på läpparna hela vägen! Det var så obeskrivbart fint att jag helt enkelt inte finner ord som är bra nog. Det enda jag någon bråkdels sekund oroade mig för just att jag skulle trilla och bli liggande för det hade inneburit lång väntan på hjälp och jag hade garanterat frusit ihjäl.

Foto: Anders Gustafson

När de snabbaste löparna var på väg tillbaka och vi alltså möttes blev det både trångt och svårt för stigarna är oftast max en linjal breda och kantades antingen av en bergsvägg, ett stup, gigantiska träd eller snårskog. Lägg till slirig gegga och balansförmågan fick jobba på högsta nivå. Det blev samma för mig när jag skulle tillbaka men jag tog det lite lugnare än de där första bergsgetterna som inte verkar veta varken vad stopp eller snubbelrisk är.

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson

Bästa supportern

Trots att jag på något vis missat att klockan bara hade 22% kvar så höll den hela vägen och jag kom i mål. Blöt, pigg, skitig, glad och med en känsla av att jag vill göra om detta!

Tid; 2.48 och först bland de mogna damerna om någon undrar.

Foto: Anders Gustafson

Foto: Anders Gustafson


Mat- och gottebordet efter var fantastiskt och jag blev nästan lite för mätt. Fråga mig inte varför personen har mask… Finns tydligen de som fortfarande går på det..

Innan nästa planerade (mat)stopp drog vi på en liten roadtrip till Snouqualmie Summit men såg mest bergen bakom dimma och regn och satt i en evighetslång bilkö..

Trots att jag redan varit mer än genomblöt så ville jag bada. Alltså det är nästan jobbigt att ha detta ”begär”! Särskilt när det är knepigt att hitta ett bra ställe. Till slut hittade jag via ett lokalt tips en  plats i rivern under en järnväg med tidigare mycket suspekta besökare… Måste vara en av de konstiga platser jag någonsin doppat min kropp i men sen var jag extra nöjd och lycklig. Vattnet var i alla fall garanterat rent för det rann på ordentligt.

Till slut blir det ännu en gång tillbaka till Twin Peaks-temat. Minns du hur de satt på Double R Diner?
Well här är det och nu har även vi varit där.
Inte bästa maten men gott och sjukt bra service!

I morgon är vårt äventyr här slut för denna gången. Hinner förhoppningsvis med åtminstone en kort löptur innan planet lyfter.
Känns jättetråkigt att behöva åka hem men jag/vi är så otroligt tacksamma över denna tiden och jag är säker på att jag kommer tillbaka.

Kram från Ingmarie

Från fint till megalyx

I dag lämnade vi ”veranda-huset”. Mysigt som attan och vi kan absolut tänka oss att bo där igen men helt ärligt finns det bättre områden runt Seattle att satsa på.

Då visste vi ju inte heller att vi skulle komma till THE HOUSE i North Bend..
Vi har bott på många Airbn´b genom åren och detta är utan tvekan på topp tre listan! Sjukt fint, mysigt , stort, rent och proppfyllt med en massa lyx.

På vägen hit åkte vi de mindre vägarna, vi gör ofta det för att få se mer, och pausdade vid en park i Carnation så jag fick rasta av mig lite.
Det var visserligen sammanlagt ingen lång bilresa men har man myror i brallan så har man…

Började med att springa och efter lite virrande hittade jag en perfekt grusväg utmed Snoqualmie river där jag kunde springa lite intervaller.

 

Precis innan jag kom tillbaka till bilen såg jag denna:

Så nu har jag badat även i denna vackra flod! Friskt vatten från bergstopparna!

Precis som i Seattle så finns det mycket broar här och jag tycker de är så himla fina! Fika gjorde vi i solen i en liten, liten park i lilla, lilla jättesöta Fall City.

 

Coolaste i dag var det oplanerade stoppet vid Snoqualmie falls.

Vi är inte direkt ensamma om att ha varit där för att beundra fallet. 1,5 miljoner (!) besökare kommer dit varje år. Den intressanta historian med allt från hur the Native Americans var här från början till hur det blev en kraftstation kan du bl.a läsa om här.

Fallet är 82 meter högt och fastän vi var där när det var ”lite” vatten så var det oerhört mäktigt och ljudet nästan öronbedövande.

Kram från Ingmarie

Fler pärlor!

Vi hade bara vaga planer i dag men jag hittade en park jag ville se för den verkade så cool.
Gas Works Park är ett gammalt gasverk vid Lake Unions norra del.  I stället för att riva allt har man gjort det till en öppen park med bl a picknick-platser, kite-surfing, och olika slags event samtidigt som man har en makalös vy mot Seattle. Sjön kantas av grönområden, flotta hus, flådiga båtar och superfina båthus. Jag hade lätt kunnat bo i detta område!
En väldigt oväntad super-häftig pärla!

Några kilometer norrut ligger Green Lake som är ett himmelrike för alla som gillar uteaktiviteter. Man kan spela tennis, springa/gå/cykla/åka inlines runt sjön (ca 5 km), spela boll, paddla, simma mm mm
Vi gick en promenad och njöt av solen, och bagels, på en parkbänk.

Min plan var att jag skulle bada här och på avstånd såg vattnet fantastiskt ut men på nära håll not so much och detta var anledningen.

Men du vet hur det är. Det finns en mening med det mesta för hade jag badat där hade vi aldrig åkt omvägen runt Edmonds och då hade jag missat både det fantastiska havsbadet och att få göra det med sälar på nära håll.

Jodå de är där. Svårfångade som attans på bild

För den som undrar så har vi tränat också. På ett toppenställe!
Förra YMCA vi var på tyckte de av någon anledning att bassängen skulle vara stängd mellan 12-16.
Varje dag!
Fråga mig inte varför. Gymet var litet men helt ok och jag blev ju både svettig och fick träningsvärk.

Det finns dock gym och sen finns det G-Y-M.
Samma kedja som ovan men det här i Everett är makalöst fint och nästan sprillans nytt. Gigantiskt stort med massor av salar för olika slags träningsformer, bollplaner, en löparbana (!), stort-stort-stort gym och en bassäng som inte bara var öppen utan som också hade massor av plats och ljuvligt varmt vatten.
Som en stor lekplats för såna som mig så det blev en del timmar där. T o m Anders gillade det.

Anders tyckte också jag skulle ta en bild på denna skylt eftersom vi varit på båda de ställena. Vi har alla olika sätt att bli roade på. haha!

Vi hittade förresten ännu ett toppenställe bara några kvarter bort från där vi bor just nu.

Bayside café är 100% vegan och maten var så god att jag glömde fota!

I morgon drar vi vidare österut mot andra äventyr!

Kram från Ingmarie

Segben och lyckligt hjärta

Jag har hört att det är regn, rusk och busväder hemma.
Här är det så här!

Som du kanske förstår så njuter jag varje sekund.

Vi testade en ny park i dag. Lord Hills Park som ligger ca 25 minuter sydost om Everett.
Även denna park är ganska liten men den är proppfull av trails. Nästan 5 mil för att vara exakt. På en av alla sidor jag läst på om detta ställe varnade man för att det var lätt att springa vilse eftersom alla stigar inte är markerade.

Lägg till denna skylt så kändes det ju en smula extra spännande.

Samtidigt så tänker jag att det vore en ära att få träffa på ett sånt djur för chansen, eller risken beroende på hur man ser det, är så minimal att den är obefintlig.
Särskilt när man vet att där är en massa andra människor, hundar och hästar ute i samma skog.

Det började bra med stora fina skyltar med stigens namn på men sen vet i sjuttsingen vad som hände för jag hamnade helt utanför kartan.
Namnen på stigarna fanns väldigt sällan så jag följde skyltar där det stod ”trail” på men på kartan fanns de inte ens med.
Enda anledningen till att jag vet att jag var helt off är för att jag fick ta gps:en till hjälp. Utan den hade jag garanterat hamnat ännu längre bort.

Skogen var fin och stigarna minst sagt varierande. Det var omöjligt att springa ens halvfort för de gick i kringelikrokar, hade branta backar, var snåriga, knöliga, bitvis steniga och ofta fulla av löv så jag inte så vad som låg under.

Två gånger hamnade jag helt bananas fel och fick vända.Andra gången gjorde felvalet att jag fick se denna vy så helt tokigt var det ändå inte men helt ärligt är det lite stressande att inte ha en susning om hur långt det är tillbaka till start eller ens om man ska hitta tillbaka.

Benen var sega som en gammal kolarem men kroppen och knoppen lyckliga så detta var egentligen perfekt som återhämtningspass.

Det blev inte så långt trots att jag var ute i flera timmar men vem bryr sig? Vi fick båda vara ute i fin natur och vädret var helt magiskt! Enda djuren, förutom Homo Sapiens,  jag så var de där hundarna och hästarna. jag vet med 100% säkerhet att där också finns en spindlar som gör megafeta nät. Förstörde nämligen flera då jag sprang rakt in i dem…
Är sånt kanske bra för huden?

Bara 10 minuter bort, i Monroe, ligger Lake Tye Park. En stor park och en liten sjö men oj så fin!

Några hundra meter bort hittade vi ett kalasfint cafe och köpte med oss kaffe + bagels och tog med ner till sjön. Jo då, jag älskar forfarande de där runda brödbitarna. Jättemycket!
Satt länge vid sjön och jag somnade minsann en liten stund där i solen. Så himla härligt!

Innan vi åkte hem gick vi ett varv runt sjön också. Gäller verkligen att passa på när det är så här!

Hur har du det?

Kram från Ingmarie