Mumsmums

Påskdag

Leave a Comment

Hade planerat somna blixtsnabbt i går kväll/natt och riktigt sova ut efter tokjobberiet men det blev (såklart) precis tvärtom. Somnade sent och vaknade tidigt efter alldeles för få sovtimmar. Men hur trött jag än var ville kroppen inte sova. Konstigt det där, eller hur? När jag skulle ut och springa kändes det som om jag var i någon slags koma-bubbla och fötterna var som fastgjutna i marken. Faktum är att redan efter 10 meter tänkte jag lägga ner hela springprojektet. Men vis av erfarenhet att det kan vända så bestämde jag mig för att åtminstone prova de där 20 minuterna jag har som “test-tid” innan jag ev lägger ner. (Har hänt max 3 ggr under 30 år.)

Det är bra att vara tjurskallig för såklart det vände. Och jösses vad det är vackert nu! Jag älskar denna tiden när naturen börjar leva ut igen! Min favvorunda runt Flaten är som bäst från nu.😍🙏🏻

Jag var fortfarande sovtrött efteråt men så fort jag var hemma igen cyklade jag och Anders direkt till Hellasgården för min längtan behövde stillas. Och som sig bör, eftersom jag började med ice/cold swim i New Mexico, så fick förstås finmössan vara med.

Så härligt! Och garanterat uppiggande!!!

10 minuter simmade jag runt. Hade kunnat längre, har ju klarat 20 i några grader varmare, men jag ville inte pressa mig själv just i dag. Det kommer snart en ny chans för en längre tid.

Jag blev aldrig så där fryshuttrig-frossig som efter Cochiti lake-simmen men jag behövde många lager kläder, mycket varmt te och god (vego)mat från Storstugan.

Eriksdals-bassängen var väldigt mycket varmare. Men jag hade med mig en del av New Mexico även där.

Hoppas du också haft en fin påskdag!

Kram från Ingmarie

Urblåst

2 Comments

Jag vet sen innan att just våren verkligen är “the windy season with gusty winds” här men hur mycket man än försöker förklara vad det innebär så går det banne mig inte. Det är en sån sak som bara måste upplevas för att helt förstå. Ungefär som att det inte går att förklara hur rosa ser ut för en som är färgblind…

Dessa “gusty winds” gör att det yr skräp från precis alla håll och kanter, gångare och cyklister välter, bilarna skakar och både vägskyltar, trafikljus, staket och flaggor halvt viker sig.

Tack och lov varar de där blåsperioderna inte särskilt länge men när de kommer är de desto intensivare. När jag gav mig i väg till Academy parken i morse för att köra intervaller höll jag på att vända redan innan jag startat klockan. Då är det illa… T o m riktigt illa. Men jag tänkte att det kanske skulle mojna och att jag åtminstone skulle prova.

Mojna gjorde det inte. Tvärtom. När jag körde första omgången av mina tänkta 5 x (3-2-1) min. trodde jag skorna skulle blåsa av alternativt att jag skulle bli begravd under sand och tumbleweeds. De sistnämnda far fram i en jäkla fart från alla väderstreck och sticker som fasen när de träffar en.

Det gäller att vara snabbfotad och parera när de kommer farande. Vilket inte alltid är så lätt när man kör intervaller. Inte ens när de går långsamt som i dag.( Förutom i medvinden!😱)

Det är sällan jag avbryter påstartade intervaller pga vädret, vet förresten inte ens om det någonsin har hänt, men i dag var det väldigt nära. Inte för att det var svårsprunget eller extra jobbigt. Jag ser sånt mest som extra bra träning för hur ofta är egentligen yttre (och inre) förhållanden helt perfekta? Nej det var mer för att jag faktiskt tycker sånt här är lite läskigt. Naturens krafter är oerhörda när de visar den sidan. Fördelen med parken är att där inte är något direkt farligt hårt som kan flyga på en tokig människa som springer. Och du vet hur det kan vara. Man vänjer sig liksom. Eller kanske rättare sagt, adrenalinet gör att man fokuserar på en intervall åt gången och “plötsligt” var alla 15 gjorda. Efteråt ångrade jag mig såklart inte och när man ser det så här så ser det ju ganska najs ut, eller hur? ( Så det där att en bild aldrig ljuger är en lögn!🤪)

Det var oerhört skönt att få vila öronen från blås-dånet inne på gymet efteråt. Och att få yoga i en lugn sal. Vindar rör inte bara om i naturen. Och håret. De verkar röra om i hela mitt inre system också. Men nu är det lugnt igen. På alla plan.

Särskilt bra blev det efter att jag tillbringat flera timmar med mina vänner Erin och Lorraine. Vi bestämde nämligen att vi borde göra något annat än att bara simma, fnissa, äta donuts och huttra tillsammans. 😀 Så vad kunde väl vara bättre än att käka god Vietnamesisk vegan food en dag som denna?

Och smida planer som bara månen vet om.

Kram från Ingmarie

Forever young

Nej, det är inte någon ny slogan jag har eller vad jag tror om mig själv. Det har varit raceday igen och loppet heter just Forever Young . 😀

Jag har sprungit det en gång för tre år sedan och det var bl. a därför jag ville kuta det igen. Som jag minns det var det nämligen supertrevligt, välorganiserat och en härlig bana. Allt stämde! Men jag hade glömt all mat efter. Återkommer om det.

Loppet går på trailsen i Placitas som ligger på norra delen av Sandia mountain. Som en liten parentes kan jag berätta att det var på dessa trailsen, samt i Albuquerque, som Paula Radcliffe tränade innan hon satte världsrekord 2003.

This race is a celebration in memory of Albuquerque Roadrunner member Charlie Young, an avid runner, cyclist and outdoorsman, who was killed in a cycling accident in Colorado in August 2004. Since Charlie always ran without a shirt even in the dead of winter,shirtless (not topless) participants are given a two buck refund at the finish line. 

Så för att göra som honom sprang jag såklart shirtless.🤪 Vilket jag antagligen gjort ändå för det var rejält hett redan kl 9 när starten gick. Dvs perfekt Ingmarie-väder!

Det var deltagarrekord i år och jag kan verkligen förstå det. Inte bara för vädret. Loppet är så himla trevligt, mysigt, familjärt och liksom superhärligt! Man kan välja 3 eller 6 miles. Jag körde 6 som förra gången. Tuff runda där 4 miles är i princip bara upp och 2 brant ner. Sånt som jag tokgillar! Jag är inte så snabb (flera minuter långsammare mot för 3 år sedan) men jag är stark nu! I dag också! Och antagligen en av de gladaste.

6:a totalt och 1:a i min AG som festligt nog kallas “Grand Master”! 😍

Efteråt hänger folk kvar och minglar till långt efter prisutdelningen. Snackar, gosar med alla hundar (vet inget lika hundrikt lopp någonstans och det är supermysigt!), dricker kaffe och käkar. Man bjuds på ett överflöd av übergoda burritos (vegan också ) och kakor.

Extra roligt var det att få träffa min forna klubbkompis Simon Guiterrez igen. Det är tack vare honom jag hittade Albuquerque ö h t och det är säkert över 10 år sedan vi sågs. Han är sig lik och fortfarande lika snabb! Överlägsen over all segrare i 3 mile loppet!

Hans mamma, 70+++, är en riktig superwoman och en överlägsen AG vinnare i 3 mile loppet! (Nr 972)

Jag blir superinspirerad av att se alla dessa stentuffa Masters! Jag hade några 60+ män före mig så det går minsann att köra hårt även i mogen ålder!

Ett verkligt “bevis” på att det varit hett i dag är detta.

Keps på mig händer typ aldrig annars. Tror det var i Australien sist. När det var 35 grader eller något. Riktigt så många grader var det inte här i dag men höghöjden gör solens strålar väldigt mycket starkare.

Så kanske inte så konstigt simningen gick så bra! Jädrans alltså! Bästa i år!!!

Kram från Ingmarie

Breathtaking

Långpass på trailsen vid Sandia mountains fot är ett långpass som garanterat är kuperat. Det är absolut omöjligt att få en “platt” runda där. Möjligtvis kan det bli något som kan kallas “rolling hills” om man springer fram och tillbaka på trail 365.

Så hitta backar är inga som helst problem! Sen kan man såklart välja några av de där som är lite extra utmanande. De där som är breathtaking både bildligt och bokstavligt talat.

Det är i princip lika jobbigt varje gång man tar sig an en av de där rejäla stigningarna och det är lika värt slitet varje gång!

Något som slår mig varje gång jag är på en högre höjd är hur små vi människoknytt är. Och hur stor, vacker och mäktig naturen och jorden är. Det är lätt att glömma när vi rusar på i vår vardag tror jag. Höga höjder liksom naturens enorma krafter gör mig alltid lite extra ödmjuk över livet.

140 minuter + en hel del traskande när det var för brant upp eller ner för att kuta blev det till slut. Går jag mer än fyra steg pausar jag nämligen klockan.😀

Jag var ganska mör efteråt. Passet sög tydligen mer än jag trodde. Lunchen satt som smäck om jag säger så. Liksom att få ligga raklång i solen en stund.

Om det var maten, ryggläget eller bara det faktum att jag trots allt återhämtar mig hyfsat fort låter jag vara osagt men jag piggade på mig riktigt bra i alla fall. Simpasset med coach Jenny var långt från någon leisure-swim men jag tycker jag grejade alla de där 100 yards-intervallerna med bravur! Vet inte hur många de var för jag tappade räkningen till slut. 🤪 Det är väl bl.a därför man har en coach vid kanten? För att slippa tänka. 😀 Den där sjunksunk-känslan som jag hade i söndags var hur som helst bortblåst! Fint bara det!

Kram från Ingmarie

En röding bland gröningarna

Saint Patrick’s Day är Irlands nationaldag som firas den 17 mars. D.v.s i dag. Dagen firas till minne av landets skyddshelgon Patrick. Shamrock är den gröna växt som han valde som en symbol för “the Trinity of the Christian church“ tack vare dess tre blad som är fästa vid en stjälk. I bland annat USA, Kanada, Storbritannien och Irland är det därför tradition att ha gröna kläder på sig.

Som mycket annat i detta land så är det en ganska stor grej och när det firas så firas det rejält. Det är Shamrock-tema på allt från mat och kläder till dekorationer, bil-rea och såklart tävlingar. Som t.ex Shamrock Shuffle runningrace här i Albuquerque. Det var 15:e året det arrangerades och jag har kutat det flera gånger innan. T.o.m vunnit det på den tiden då benen var lite raskare.🤪

Man kan välja 10 miles, 10 km och 4 miles. Jag valde det sista framförallt pga att det är 100% asfalt/betong (tufft för min kropp) och för att 4 miles kan man alltid överleva även om man tar ut sig för mycket och blir jättetrött. Å andra sidan är det nästan en garanti på att man gör det. Det finns liksom inte mycket tid för att “komma in i loppet” under ett så kort race. I alla fall inte för mig.😳 Kanske hade det känts bättre om jag värmt upp lite mer, vem vet? Banan var nämligen ändrad så redan efter 50 m kom den första backen. Och med den kom mjölksyran. Ända upp i hårfästet. Som jag berättat innan är det mycket svårare att bli av med mjölksyra på höghöjd just pga den lägre syrehalten. När den kommer så blir det liksom stövlarna på och andnöd direkt för de flesta. Har man en mindre bra dag blir det såklart ännu värre.

Så det blev ett tufft lopp. Den som byggt vägarna (och lagt banan) där i Rio Rancho har verkligen lyckats hitta varenda backe och helt undvika minsta lilla tillstymmelse till något platt parti. Men jag gnetade på och sprang om en hel del som var ännu tröttare. Väl i mål hade jag både cement i benen och blodsmak i munnen så jag vet att jag i alla fall gjorde vad jag mäktade med i dag.

Och det gick ju faktiskt bra! Etta i min age-group och åtta totalt. Då ska man också veta att det var en hel del bra löpare med. Bl. a OS-löpare från Polen (det är som alltid en hel bunt topplöpare från bl a Polen, Kenya, Ryssland och Japan som är här och tränar/tävlar) och flera starka National Runners. Sen att jag var typ 10 min efter ettan kan man ju bortse från.🤪 Vi får se hur snabb hon är om 20 år!😜

Jag var helt klart den enda rödklädda. 98% var gröna uppifrån och ner. Jag vågade dock inte gå runt och smygfota allt för mycket..😄

En del verkade dessutom fira dubbelt. Maybe only in America. Personligen tycker jag det är jättefestligt!

Mjölksyran var dock inte slut där. Coach Jenny drillade mig och John rejält på dagens extra simpass. Helt ärligt simmade jag uselt. Inget som helst flyt och höger-vänster-upp-ner verkade helt ha släppt kontakten med varandra. Men så är det ibland, med eller utan race före, och det kommer vända till det bättre igen. Det gör det nämligen alltid förr eller senare. Inget varar ju för evigt. Inte ens usel simning. Kul var det hur som helst!

Som du vet tycker jag även det är viktigt att belöna sig när man kämpat väl oavsett resultatet. Och jag är riktigt bra på det om jag får säga det själv. 😍

Kram från Ingmarie

Skum dag…

Dagen började precis som vanligt. Yoga, meditation, frukost, lite jobb och packa bagen. Inget konstigt alls. Sen började det “skumma”.

Radiokanalen jag brukar lyssna på, 99.5, bara la av. Eller rättare sagt, den började brusa like crazy! 😱 Alla de andra 418 kanalerna funkade dock utan minsta lilla störning.🙄

Sen la både Fejjan och Insta av. Inte helt. Jag kunde se flöde på båda men inte varken kommentera, “gilla” eller göra inlägg. Försökte alla knep (starta om telefonen, uppdatera o.s.v) men inget hjälpte. När jag kollade upp det verkade stora delar av hela denna gigantiska kontinent ha samma problem. Och inte bara här! I Europa också tydligen.😳 P3 kanske inte heller funkade? (Eller vilken kanal du nu brukar lyssna på.)

Sen var det vädret. Det har farit fram extrema (och ovanliga) tornados i NM och i Colorado är det hiskeliga (och även de ovanliga) snöstormar. Och det är bara två ställen. Hela USA är uppochner med “extreme weather” Enligt varenda vädersajt skulle det bli snöstorm här i dag. Och/eller very heavy rain. Det har förvisso blåst på rejält men inte en enda snöflinga/regndroppe har kommit. Inte ens ett mörkt moln. Hur svårt kan det vara att spå väder egentligen?😳

Så vips nu i kväll bara funkade allt igen! Ett tag. Insta verkar fortfarande ha mystiska problem. Märkligt. Men tack och lov har det i alla fall inte kommit varken något regn eller någon snö.🤪🙏🏻

Det som däremot varit helt vanligt och normalt är hur kul det är att träna och hur gott maten smakat efteråt. Varenda måltid! Festade till det på lunchen och käkade på Wholefoods. Smarrigt som alltid! Om det nu skulle ske skumma saker just i dag så är det ju ändå en himla tur att de viktiga grejerna var som de brukar i alla fall!

Kram från Ingmarie

King of The Hill och mitt dyraste toa-besök ever

När jag gick och la mig i går kväll trodde verkligen jag skulle somna bums för jag var snortrött. Men tror du jag gjorde det? Icke! Kl 02 var jag fortfarande vaken och funderade allvarligt på att ställa in hela långpass-äventyret. När larmen (ja, jag hade två) tjöt 04.45 då sov jag minsann. Men det är som jag konstaterat 18 miljarder gånger innan. Det där att gå upp i snorottan är inte min grej. Något i skallen slår slint helt enkelt.

Men jag tog mig upp, åt min frukost och körde iväg de 7-8 milen till Los Lunas och El Cerro de Los Lunas preserve där loppet skulle gå. Jag kom i perfekt tid för att få en bra parkering, hämta ut start-kitet och göra allt det där man behöver göra innan ett långpass med nummerlapp på magen.

Så där tidigt (starten var 7.30) är det oftast fortfarande väldigt kyligt här in the desert. Funderade ett tag på att behålla mössan på men vis av erfarenhet så avstod jag klokt nog. Dock behöll jag pannbandet på hela vägen men inte för att jag frös utan för att jag var klantig. Återkommer till det.

 

Försökte värma upp genom att jogga lite. Benen var som gjutna i bly. För lite sömn, kallt och blyben. Det kunde ju onekligen ha börjat bättre. Jag visste ju dessutom vad som väntade…Berget må se ut som en liten kulle på avstånd men jag lovar att det är den inte.

Banan går alltså upp till toppen via slingrande stigar av olika vidd med hårt packad sand, extremt lös sand och stenar i olika storlekar. En del stigningar är så branta att man måste gå. Både upp och ner. Väl uppe bär det sen av neråt på andra sidan och där är det i princip bara djup sand. När man kommer ner är det lite böljande sten/grusväg innan man kutar på en liten asfaltsnutt till vändningen. Sen är det samma väg tillbaka plus en liten extra krok för att få ihop de där 21 km. Att tillbakavägen skulle bli den stora utmaningen hade jag begripit. Kuta uppför efter en lång brant nedförslöpa är alltid jobbigt och det blir då inte enklare av att det är brant uppför i djup sand! Lägg där till att allt sker på mellan 1400-1700 m ö h.

Men vi tar det från början. Starten gick och som alltid rusade en del. Jag tog det skitlugnt. Kroppen var seg som gammalt snor, benen fortfarande gjorda av bly och andningen ska vi bara inte tala om. Det var så där illa så jag trodde jag skulle behöva bryta redan efter en (amerikansk) mile. Men jag fortsatte. Såg till att helt köra mitt eget tempo trots att “alla” kutade om. Märkligt vad man kan inbilla sig för riktigt så illa var det ju inte… Efter den första riktiga stigningen började det lossna, Jag hade egen vattenflaska med mig så jag skippade att stanna vid kontrollerna. Vid mile 3 hade jag hittat flytet och ner till vändningen gick det som tjohejsan. När värmen kom hade jag tagit av mig pannbandet men fick då även med ett hårspänne. Flaxande hår i ögonen funkar inte för mig, särskilt inte på teknisk trail. så det var därför jag sprang vidare med pannband trots att det var på tok för varmt. Klantigt att inte ha ett bättre hårspänne, jag vet.

Sen blev jag kissnödig som attan. Vid vändningen kunde jag inte tänka på något annat och eftersom där var en bajjamaja hoppade jag snabbt in och gjorde det jag skulle på ny rekordtid. Men inte tillräckligt snabbt visade det sig sen. Jag visste att jag låg sjua här och även om jag egentligen inte brydde mig så ville jag ju helst inte bli omsprungen. Så kom jag ikapp en tjej. Sprang förbi i djupsanden uppför. Sen en till. Fler och fler kroknade på tillbakavägen. Även killar. Jag tog mig förbi en hel bunt bara genom att gneta på och jag kände mig urstark! Långa sega backar är verkligen min grej. Då kommer min traktor i gång! Särskilt efter att ha övat på trailsen här. När det gick nedför igen flög jag. Borta var blybenen och segsnoret! Jäklar vilken känsla det är!
När det var ca 2 miles kvar kom jag i kapp och förbi en tjej till och såg att avståndet till hon jag sett hela tiden framför mig minskade hela tiden. Jag var nu fyra och tänkte att jag kör och ser hur länge/om det håller. Trea hade ju varit nice med tanke på att det var prispengar till topp tre. Snacka om pengavittring och hur ha-galen man kan bli… Men $100 är en del. Åtminstone i min värld. Tjejen var trött, hon gick i alla uppförsbackarna, så jag matade på. Ett par hundra meter innan mål var jag i fatt och förbi och kom trea i mål. Men nu hade vi ju chip och enl dem hade hon startat 5 sek. efter mig och jag var bara 4 sek. före henne i mål. Med andra ord kom hon trea med en sekunds marginal. Hade jag inte behövt göra det där bajjamaja-besöket hade jag alltså varit lite rikare just nu och ffa väldigt mycket mindre irriterad. För ja, det är klart jag är besviken. Hur ofta är man liksom så nära extra $$$?

Men, men. Det är som det är. Chip är rättvist på det viset men nästa gång ska jag banne mig starta långt bak. Banan är superfin, loppet var välorganiserat och jag både vann och satte banrekord i min åldersklass.

 

Det serverades pannkakor och burritos efteråt men ingen vegovariant. Trist. Och jag vet inte varför men stämningen var liksom inte särskilt familjär om jag jämför med andra lopp jag kutat här. (Och det är trots allt en hel del.)  Lite arrogant attityd på något vis. Synd. Eller så var det jag som inbillade mig.

Väl hemma igen slappade jag en stund i solen (efter att jag ätit “riktig” mat) och kom fram till att jag såklart är nöjd med loppet, känslan och över att min kropp och knopp är så starka! Jag är ingen King of the hill men jag är banne mig en Queen of the hill!

Har även köpt ett halvt dussin bagels som present till mig själv samt vattenlöpt och hängt i hot poolen tills jag var alldeles mjuk och genomsvettig.

Så här tänker jag. Man får vara besviken och gnälla när man upplever att det är så. Men bara ett tag. Sen får man skärpa till sig och inse hur bra man har det, hur mycket fantastiska saker som sker i ens liv varje dag och att få saker är värda ödsla negativa tankar på. Särskilt inte en löptävling. Inte ens när man missar $100 med en sekund.

Kram från Ingmarie

 

Alltid är där något

Det var en smula segt att kuta i dag och har man en segdag så är de kuperade trailsen vid berget en extra utmaning. Men det är som det är. Gårdagen spelar säkert in. Benen ät ju som sagt var inte 50 längre.🤪 Energin är det inget fel på i alla fall och det finns verkligen otroligt många (vackra) anledningar till att uppleva lycka och glädje även med trötta ben. Eller hur?

Som t.ex nyckelpigan som gjorde mig sällskap i solstolen. Att kunna känna smaken av mat och lukten av gräs. Flowet under kvällens yogapass. Vänner. Ett avslutat skrivjobb och fler nya målarprojekt. Solnedgången och att det var 20 grader kl 18.

Kram från Ingmarie

Sunlove

Jag har sagt det förr och säger det igen. Det är snudd på obegripligt att att något som ser så enkelt ut som simning kan vara så förbenat svårt när man själv ska göra det.

Men det går onekligen framåt! I går “kom jag på” ännu en av dess hemligheter. En liten vinkeländring på huvudet och vips så blev det helt annat flyt!

Och i dag på Master simträningen blev vi filmade vilket är både läskigt och jättenyttigt. Resultatet blev i alla fall att ännu en liten slant åkte till rätt ställe när det gällde draget.

Sen hjälper ju denna säkerligen till.

För precis som alltid när solen och värmen kommer så tinar hela jag och allting i mig funkar liksom några snäpp bättre. Slår aldrig fel! Intervallerna i parken i förmiddags kändes riktigt bra! 16 x 2 min (1 min gå/joggvila) + hopp&skutt-övningar.

På gymet efteråt kom en man fram till mig och sa:

Congratulations to what you just did!

Jag fattade inte riktigt vad han menade så jag frågade. Det är ju liksom enda sättet att fatta.

Well when you did those special jumping up and down that box I told myself that there’s some big trophies in that body! Am I not right?

Ja vad svarar man på en sån komplimang? Helt fel hade han ju faktiskt inte. 🤪🤩🙏🏻 Glad blev jag i alla fall! (Det jag hade gjort var bl.a olika koordinations-hopp upp och ner på en låda.)

Lunchen satt inte helt oväntat som en smäck i den där Trofé-kroppen under den där energi-klumpen.😀😉

Kram från Ingmarie

El Cerro de Los Lunas

Trots att jag har höjdskräck så älskar jag berg! Särskilt när de är omgivna av vidder! Då känner jag mig både trygg och fri! Bergen i t ex Schweiz är fantastiska men efter en vecka omgiven av dem känner jag mig instängd. Fråga mig inte varför men det finns säkert någon bra bokstavskombination även för den “åkomman”.

Här finns massor av “fria” berg. Ett av dem ligger i El Cerro de Los Lunas Preserve. Ca 80 km söder om Albuquerque och strax utanför Los Lunas. Jag hade läst att den skulle vara utmanande men eftersom det går ett race där så är det ju inte omöjligt att kuta där och hela stället är känt för sina trails och vyer. Planen var i alla fall att jag skulle springa uppför i max 40 min och sen samma väg ner. Men du vet hur det kan bli med planer…

Det var skönt varmt redan när jag gav mig iväg. Bred fin grusväg som smalnade av allt eftersom den ringlade sig upp, upp, upp och delade sig lite hit och dit.

Det var krävande, såklart, men utsikten och känslan där uppe var värd varenda svettdroppe, andetag och hjärtslag!

Där och då bestämde jag mig för att kuta hela vägen ner på andra sidan och sen ta asfalten tillbaka till parkeringen. Dels för att jag var nyfiken, dels för att det kändes så bra i kroppen och dels för att vädret var ett typiskt Ingmarie-väder! Vatten hade jag med mig men jag insåg jag skulle behöva snåla och i värsta fall skulle det nog gå att fylla på vid “andra sidan”. Innan jag var tillbaka vid bilen alltså. Hade såklart med mig mer.

Så jag kutade vidare. Ner, ner, ner och precis som det stod i det där loppets banbeskrivning så skulle det mestadels vara djup sand och det var det! Kuta uppför där igen (banan går nämligen i princip samma väg tillbaka) är utan tvekan en galen utmaning! Nerför var det ju liksom bara att plumsa på. Och känna hur sanden sipprade in i skorna…😱

Sista 4-5 km gick på asfalt men var inte alls så platt som jag trodde. Men fram kom jag på hyfsat pigga ben, tom vattenflaska, en jäkla massa sand i skorna och så mycket svett i ögonen att jag hade svårt hålla dem öppna. Härligt!

Hängde kvar där en stund. Drack, stretchade och slöade. Om kroppen, knoppen och vädret vill då kanske jag kör hela banan nästa helg. Med service. 😀

Innan jag åkte dit hade jag googlat fram ett café jag var nyfiken på. För visst låter Europa. Coffee, Bakery. Tea. som ett spännande ställe att besöka mitt i New Mexicos desert.

Det var det! Och jag hade garanterat aldrig upptäckt det utan Google för det ligger utmed en evighetslång raka in the middle of absolutely nowhere.

Så himla gulligt och trevligt! Utan att tveka fixade de till en vego-måltid till mig som jag avnjöt ute i solen. Med utsikt mot hagarna och en traktor.

För den som undrar blev det ingen dusch förrän långt senare men då gjorde jag det å andra sidan dubbelt. Före, och efter, vattenlöpningspasset.

Kram från Ingmarie