King of The Hill och mitt dyraste toa-besök ever

När jag gick och la mig i går kväll trodde verkligen jag skulle somna bums för jag var snortrött. Men tror du jag gjorde det? Icke! Kl 02 var jag fortfarande vaken och funderade allvarligt på att ställa in hela långpass-äventyret. När larmen (ja, jag hade två) tjöt 04.45 sov jag minsann. Men det är som jag konstaterat 18 miljarder gånger innan. Det där att gå upp i snorottan är inte min grej. Något i skallen slår slint helt enkelt.

Men jag tog mig upp, åt min frukost och körde iväg de 7-8 milen till Los Lunas och El Cerro de Los Lunas preserve där loppet skulle gå. Jag kom i perfekt tid för att få en bra parkering, hämta ut start-kitet och göra allt det där man behöver göra innan ett långpass med nummerlapp på magen.

Så där tidigt (starten var 7.30) är det oftast fortfarande väldigt kyligt här in the desert. Funderade ett tag på att behålla mössan på men vis av erfarenhet så avstod jag klokt nog. Dock behöll jag pannbandet på hela vägen men inte för att jag frös utan för att jag var klantig. Återkommer till det.

 

Försökte värma upp genom att jogga lite. Benen var som gjutna i bly. För lite sömn, kallt och blyben. Det kunde ju onekligen ha börjat bättre. Jag visste ju dessutom vad som väntade…Berget må se ut som en liten kulle på avstånd men jag lovar att det är den inte.

Banan går alltså upp till toppen via slingrande stigar av olika vidd med hårt packad sand, extremt lös sand och stenar i olika storlekar. En del stigningar är så branta att man måste gå. Både upp och ner. Väl uppe bär det sen av neråt på andra sidan och där är det i princip bara djup sand. När man kommer ner är det lite böljande sten/grusväg innan man kutar på en liten asfaltsnutt till vändningen. Sen är det samma väg tillbaka plus en liten extra krok för att få ihop de där 21 km. Att tillbakavägen skulle bli den stora utmaningen hade jag begripit. Kuta uppför efter en lång brant nedförslöpa är alltid jobbigt och det blir då inte enklare av att det är brant uppför i djup sand! Lägg där till att allt sker på mellan 1400-1700 m ö h.

Men vi tar det från början. Starten gick och som alltid rusade en del. Jag tog det skitlugnt. Kroppen var seg som gammalt snor, benen fortfarande gjorda av bly och andningen ska vi bara inte tala om. Det var så där illa så jag trodde jag skulle behöva bryta redan efter en (amerikansk) mile. Men jag fortsatte. Såg till att helt köra mitt eget tempo trots att “alla” kutade om. Märkligt vad man kan inbilla sig för riktigt så illa var det ju inte… Efter den första riktiga stigningen började det lossna, Jag hade egen vattenflaska med mig så jag skippade att stanna vid kontrollerna. Vid mile 3 hade jag hittat flytet och ner till vändningen gick det som tjohejsan. När värmen kom hade jag tagit av mig pannbandet men fick då även med ett hårspänne. Flaxande hår i ögonen funkar inte för mig, särskilt inte på teknisk trail. så det var därför jag sprang vidare med pannband trots att det var på tok för varmt. Klantigt att inte ha ett bättre hårspänne, jag vet.

Sen blev jag kissnödig som attan. Vid vändningen kunde jag inte tänka på något annat och eftersom där var en bajjamaja hoppade jag snabbt in och gjorde det jag skulle på ny rekordtid. Men inte tillräckligt snabbt visade det sig sen. Jag visste att jag låg sjua här och även om jag egentligen inte brydde mig så ville jag ju helst inte bli omsprungen. Så kom jag ikapp en tjej. Sprang förbi i djupsanden uppför. Sen en till. Fler och fler kroknade på tillbakavägen. Även killar. Jag tog mig förbi en hel bunt bara genom att gneta på och jag kände mig urstark! Långa sega backar är verkligen min grej. Då kommer min traktor i gång! Särskilt efter att ha övat på trailsen här. När det gick nedför igen flög jag. Borta var blybenen och segsnoret! Jäklar vilken känsla det är!
När det var ca 2 miles kvar kom jag i kapp och förbi en tjej till och såg att avståndet till hon jag sett hela tiden framför mig minskade hela tiden. Jag var nu fyra och tänkte att jag kör och ser hur länge/om det håller. Trea hade ju varit nice med tanke på att det var prispengar till topp tre. Snacka om pengavittring och hur ha-galen man kan bli… Men $100 är en del. Åtminstone i min värld. Tjejen var trött, hon gick i alla uppförsbackarna, så jag matade på. Ett par hundra meter innan mål var jag i fatt och förbi och kom trea i mål. Men nu hade vi ju chip och enl dem hade hon startat 5 sek. efter mig och jag var bara 4 sek. före henne i mål. Med andra ord kom hon trea med en sekunds marginal. Hade jag inte behövt göra det där bajjamaja-besöket hade jag alltså varit lite rikare just nu och ffa väldigt mycket mindre irriterad. För ja, det är klart jag är besviken. Hur ofta är man liksom nära extra $$$?

Men, men. Det är som det är. Chip är rättvist på det viset men nästa gång ska jag banne mig starta långt bak. Banan är superfin, loppet var välorganiserat och jag både vann och satte banrekord i min åldersklass.

 

Det serverades pannkakor och burritos efteråt men ingen vegovariant. Trist. Och jag vet inte varför men stämningen var liksom inte särskilt familjär om jag jämför med andra lopp jag kutat här. (Och det är trots allt en hel del.)  Lite arrogant attityd på något vis. Synd. Eller så var det jag som inbillade mig.

Väl hemma igen slappade jag en stund i solen (efter att jag ätit “riktig” mat) och kom fram till att jag såklart är nöjd med loppet, känslan och över att min kropp och knopp är så starka! Jag är ingen King of the hill men jag är banne mig en Queen of the hill!

Har även köpt ett halvt dussin bagels som present till mig själv samt vattenlöpt och hängt i hot poolen tills jag var alldeles mjuk och genomsvettig.

Så här tänker jag. Man får vara besviken och gnälla när man upplever att det är så. Men bara ett tag. Sen får man skärpa till sig och inse hur bra man har det, hur mycket fantastiska saker som sker i ens liv varje dag och att få saker är värda ödsla negativa tankar på. Särskilt inte en löptävling. Inte ens när man missar $100 med en sekund.

Kram från Ingmarie

 

Alltid är där något

Det var en smula segt att kuta i dag och har man en segdag så är de kuperade trailsen vid berget en extra utmaning. Men det är som det är. Gårdagen spelar säkert in. Benen ät ju som sagt var inte 50 längre.🤪 Energin är det inget fel på i alla fall och det finns verkligen otroligt många (vackra) anledningar till att uppleva lycka och glädje även med trötta ben. Eller hur?

Som t.ex nyckelpigan som gjorde mig sällskap i solstolen. Att kunna känna smaken av mat och lukten av gräs. Flowet under kvällens yogapass. Vänner. Ett avslutat skrivjobb och fler nya målarprojekt. Solnedgången och att det var 20 grader kl 18.

Kram från Ingmarie

Sunlove

Jag har sagt det förr och säger det igen. Det är snudd på obegripligt att att något som ser så enkelt ut som simning kan vara så förbenat svårt när man själv ska göra det.

Men det går onekligen framåt! I går “kom jag på” ännu en av dess hemligheter. En liten vinkeländring på huvudet och vips så blev det helt annat flyt!

Och i dag på Master simträningen blev vi filmade vilket är både läskigt och jättenyttigt. Resultatet blev i alla fall att ännu en liten slant åkte till rätt ställe när det gällde draget.

Sen hjälper ju denna säkerligen till.

För precis som alltid när solen och värmen kommer så tinar hela jag och allting i mig funkar liksom några snäpp bättre. Slår aldrig fel! Intervallerna i parken i förmiddags kändes riktigt bra! 16 x 2 min (1 min gå/joggvila) + hopp&skutt-övningar.

På gymet efteråt kom en man fram till mig och sa:

Congratulations to what you just did!

Jag fattade inte riktigt vad han menade så jag frågade. Det är ju liksom enda sättet att fatta.

Well when you did those special jumping up and down that box I told myself that there’s some big trophies in that body! Am I not right?

Ja vad svarar man på en sån komplimang? Helt fel hade han ju faktiskt inte. 🤪🤩🙏🏻 Glad blev jag i alla fall! (Det jag hade gjort var bl.a olika koordinations-hopp upp och ner på en låda.)

Lunchen satt inte helt oväntat som en smäck i den där Trofé-kroppen under den där energi-klumpen.😀😉

Kram från Ingmarie

El Cerro de Los Lunas

Trots att jag har höjdskräck så älskar jag berg! Särskilt när de är omgivna av vidder! Då känner jag mig både trygg och fri! Bergen i t ex Schweiz är fantastiska men efter en vecka omgiven av dem känner jag mig instängd. Fråga mig inte varför men det finns säkert någon bra bokstavskombination även för den “åkomman”.

Här finns massor av “fria” berg. Ett av dem ligger i El Cerro de Los Lunas Preserve. Ca 80 km söder om Albuquerque och strax utanför Los Lunas. Jag hade läst att den skulle vara utmanande men eftersom det går ett race där så är det ju inte omöjligt att kuta där och hela stället är känt för sina trails och vyer. Planen var i alla fall att jag skulle springa uppför i max 40 min och sen samma väg ner. Men du vet hur det kan bli med planer…

Det var skönt varmt redan när jag gav mig iväg. Bred fin grusväg som smalnade av allt eftersom den ringlade sig upp, upp, upp och delade sig lite hit och dit.

Det var krävande, såklart, men utsikten och känslan där uppe var värd varenda svettdroppe, andetag och hjärtslag!

Där och då bestämde jag mig för att kuta hela vägen ner på andra sidan och sen ta asfalten tillbaka till parkeringen. Dels för att jag var nyfiken, dels för att det kändes så bra i kroppen och dels för att vädret var ett typiskt Ingmarie-väder! Vatten hade jag med mig men jag insåg jag skulle behöva snåla och i värsta fall skulle det nog gå att fylla på vid “andra sidan”. Innan jag var tillbaka vid bilen alltså. Hade såklart med mig mer.

Så jag kutade vidare. Ner, ner, ner och precis som det stod i det där loppets banbeskrivning så skulle det mestadels vara djup sand och det var det! Kuta uppför där igen (banan går nämligen i princip samma väg tillbaka) är utan tvekan en galen utmaning! Nerför var det ju liksom bara att plumsa på. Och känna hur sanden sipprade in i skorna…😱

Sista 4-5 km gick på asfalt men var inte alls så platt som jag trodde. Men fram kom jag på hyfsat pigga ben, tom vattenflaska, en jäkla massa sand i skorna och så mycket svett i ögonen att jag hade svårt hålla dem öppna. Härligt!

Hängde kvar där en stund. Drack, stretchade och slöade. Om kroppen, knoppen och vädret vill då kanske jag kör hela banan nästa helg. Med service. 😀

Innan jag åkte dit hade jag googlat fram ett café jag var nyfiken på. För visst låter Europa. Coffee, Bakery. Tea. som ett spännande ställe att besöka mitt i New Mexicos desert.

Det var det! Och jag hade garanterat aldrig upptäckt det utan Google för det ligger utmed en evighetslång raka in the middle of absolutely nowhere.

Så himla gulligt och trevligt! Utan att tveka fixade de till en vego-måltid till mig som jag avnjöt ute i solen. Med utsikt mot hagarna och en traktor.

För den som undrar blev det ingen dusch förrän långt senare men då gjorde jag det å andra sidan dubbelt. Före, och efter, vattenlöpningspasset.

Kram från Ingmarie

En SÅN dag

Vissa dagar alltså! Du vet de där när allt flyter friktionsfritt, energin är obegränsad och man känner sig totalt odödlig. På något vis verkar de komma med en viss slags regelbundenhet så man liksom håller både (livs)gnistan och hoppet om vad det nu är man hoppas vid liv.🤪

Och ja, jag har haft en sån dag i dag. 😍🙏🏻

Det var snorkallt när jag joggade iväg för att köra intervaller nere vid floden. Så där kallt så jag ville vända, åka hem och lägga mig under ett värmetäcke. Känslan innan ett intervall-pass kan ju liksom vara en utmaning i sig utan att man fryser. Den där ångest-längtan-farhågor-nervositet-jäklaranamma-varförgörjagdethär-känslan. Du som vet vet. 

Det tog väl typ 90 sekunder från det att första intervallen var igång sen hade jag glömt allt det där hjärn-tugget före. Jag stänger liksom helt av när jag kör kvalité av något slag. Jag är totalt fokuserad och har fullt sjå med att hålla reda på när jag ska börja, känslan och när pauserna är. Och helt ärligt så har det nog hittills aldrig hänt att jag ställt in ett planerat intervall-pass. I alla fall inte p g a att jag frusit eller för att skallen har försökt övertala mig att det är för jobbigt/onödigt.

Det kändes bra! Och det blev väldans varmt.

Och känslan när man är klar är alltid värd själva obehaget intervaller innebär. För det är just bara det det är. Obehagligt. Det är inte smärtsamt som många verkar tro och tänka. Gör det ont så är det något som är fel. Ont är så det känns när man smäller i tån i ett bordsben, sätter handen på en het spisplatta, får en hjärtinfarkt, en puck i nyllet eller trillar pladask i marken och får skrapsår/bryter ett ben. Mjölksyra, trötta ben och flåsig andning är mest bara oangenämt. Och helt ofarligt! Dessutom ger det en massa endorfiner, bättre kondis, friskare celler, klokare hjärna, starkare kropp och en massa annat positivt!

Direkt efter körde jag ett bra pass på gymet och sen du! Dagens första belöning! Jag fattar inte hur jag kunnat missa detta ställe innan för Annapurna’s World Vegetarian café är ett sånt där top of the top hak!

Så galet gott att jag banne mig höll på att dö gottedöden. Igen….

Enda felet var väl att det nästan fanns för mycket att välja på men jag ska äta av så många rätter jag bara kan! Idag blev det den som heter “ABLT”.🤩

Och eftersom jag har haft en sån där odödlighets-dag så blev det ett simpass också. Det var bara jag och mina leksaker i utebassängen men vi roade oss minsann så bra ändå att vi borde få pris!

Dagens andra belöning var det här.

Bagels alltså! Det konstiga är att jag är bara så här tokförtjust i dem när jag är i USA  Aldrig annars. Förklara det om du kan!

Dagens fjärde belöning var detta. (Den tredje var bubbel-poolen tillsammans med några vänner som sportat på annat vis.)

Svårt att inte bli annat än glad och tacksam med ett sånt avslut på en redan superhärlig och bra dag, eller hur?

Kram från Ingmarie

Solo

Nu har Anders åkt hem till 08a land. Eller mer korrekt, han är i skrivande stund på väg. Det är i princip alltid tomt när han inte är i närheten men det blir såklart extra tomt när man hängt ihop 24/7 i över 4 veckor. Så länge som vi ska vara ifrån varandra nu har vi nog aldrig varit. Inte ens när vi träffades för över 17 (!!!) år sedan och bodde på olika orter. Men som jag skrev i går så tror jag det är bra både att längta och att få “klara sig själv” ett tag. Eller vad tror du? Jag är verkligen obeskrivbart tacksam över att få och ha möjligheten att få vara här igen och jag har en hyfsad, om än flexibel, plan med vad jag ska hitta på medan jag är här, Träna är (förstås) en grej. Det gör jag ju förstås hemma också men här är både höghöjd och moddfritt med en (nästan) alltid blå himmel. Skitväder varar liksom aldrig länge. Allt jag behöver finns på smidigt avstånd och jag behöver inte stressa varken före eller efter. Därmed inte sagt att jag sölar.🤪

Styrka (i finskorna) och vattenlöpning först i dag.

Och “athletic yoga” lite senare. Det var riktigt svettigt och bra! Dessutom var det min favvo-instruktör som hade det plus att vi blev bjudna på fin och smarrig Valentine-chocolate efteråt!

På tal om träning så är här lite bilder från i söndags. 🤩 (Tagna av Runfit.) Grabben som jagade mig kom aldrig förbi.😄

Vad det är mer jag ska pyssla med här kommer det mer om sen.😍

Kram från Ingmarie

Valde en bra dag

Det gäller att välja sina dagar för både det ena och det andra. Långpass t.ex. Jag fick 130 min ren och skär lycka upp och ner för trailsen under solens sken. Och okej. Det var även en hel del tung andning, hög puls och mjölksyre-svidiga ben också. 🤪

Det var också ett bra val för en sista dag här. Inte för mig men för Anders. Jag är så lyckligt lottad att jag får vara kvar ännu en stund. Han tog sig upp till över 2200 m ö h på utmanande Pino trail och ja, vi är lite olika klädda…

Det kommer bli fruktansvärt tomt utan Anders såklart men det är ju inte precis första gången vi gör så här. Det är ju faktiskt inte ett skvatt farligt att få längta lite och liksom få klara sig själv ett tag tänker jag.

Det var också en bra dag för att simma. Kändes riktigt fint! Men jag vet fortfarande inte om det är höghöjden som gör att jag hittat ett så bra flytläge eller om jag verkligen “kommit på grejen”. Det lär väl visa sig sen…

Bagels och kaffe är dock bra alla dagar!

Kram från Ingmarie

Route 66

Kanske du redan vet men den välkända Historic route 66 går via Albuquerque. Dvs den berömda och klassiska vägen mellan Chicago och Santa Monica som även bl a kallas ” The Main street of America”.

Vi har åkt den förr och den är lika cool nu. Särskilt när man åker den mot Sandia mountains.

Berget jag f.ö verkligen tokälskar inte bara för alla dess trails utan även för dess olika skepnader.Dessa är bara några av dem. Det lär komma fler här…

Route 66 passerar även Old town som vi gjorde ett litet stopp vid. Det är jättemysigt och fint där med många vackra byggnader och butiker.

Men ingen dag ( i min värld) är fullkomlig utan träning av något slag.

Gym + sim är en superbra kombo! Observera förresten de coola skorna jag har!

Extra bra blir det såklart när man kan avsluta så här.

Ingen dag är heller helt fullkomlig utan bagels. Det finns många smarriga men Einstein Bros är nog ändå favvostället att införskaffa dem på.😍

Kram från Ingmarie

Höghöjdshög

Jag vet inte riktigt vad det är med kroppen men trots att jag sprungit kuperat på höghöjd sju dagar på raken så var den sugen på intervaller i dag.😳 Det kanske är höghöjden? Oavsett så vill jag ju liksom inte varken förbise, nonchalera eller trycka undan en sån grej. Så jag körde! På platten nere vid floden vid fina Alameda open space park. Det är så himla bra där, förutom att man undviker i princip allt som kallas backar om man är på det humöret, för man kan springa asfalt/grus på spikraka cykelvägar alt. på slingriga trails. Jag körde båda. Upp-och nedjogg på trailsen och intervaller på rakan. Intervaller på platten med pigg kropp betyder dock inte varken att det går fort eller är “enkelt”. Intervaller är fortfarande intervaller, höghöjd fortfarande höghöjd och jag är ju inte 50 längre.🤪

Avrundade med ett gymbesök. Eller förresten. Det blev två besök. Styrka ena och vattenlöpning andra.

Och såklart vi ätit. Flying Star är inget “riktigt” vegohak men det de har är mjumma och de fixar till så man får det precis som man vill ha det. Kallar jag bra service!

Vi “råkade” även åka inom Sport Systems. Ett ställe man inte bara ska “åka inom och kolla lite” i. Det slutar nämligen alltid likadant…

Till mitt försvar så är hälften Anders, vi behövde dem och det var rea.🤩

Kram från Ingmarie

Colorado Springs dag 4

Jag minns när jag såg Shannon åka konståkning första gången, det är mer än 10 år sedan, och hur galet imponerad jag var redan då. Nu, många tusentals träningstimmar senare, är hon a Super-star och jag ännu mer imponerad. Vi var och kollade när hon, plus en massa andra super-stars körde sitt andra pass i dag, och milde himmel. Så vackert! Och så galet svårt! Jag blev nervös bara av att kolla. Både för att de kan smasha in i varandra och för att de kan trilla riktigt illa. Det var inte tillåtet ta foto när de tränade så det fick bli ett sånt här.

Skrillor och hårda isar är inte min grej men roströda trails, backar, sol, svett och höghöjd är det! Vi testade några av de andra trailsen i Red Rock Canyons Open Space, där vi även var dag 1, och alltså det finns nästan inga ord! Tänk Runners high från första till sista löpsteget så kanske du kan ana! Varmt var det också! Jag var rejält over-dressed men hellre det än tvärtom.😄

Vi har även åkt en liten road-trip på slingrande och svindlande vägar uppe i bergen tillsammans med Trish och James.

Vi var även vid Manitou incline. Jag hade aldrig hört talas om denna “trappa” innan men nu är jag helt fast och vill verkligen ta alla de där 2744 stegen upp till toppen. Själva trappan är drygt 1500 m lång med en stigning på mellan 45-68% så det är inte gjort på en kafferast precis. Och absolut inte på ett snabbstopp där man är den enda som är sugen på mjölksyra… Rekordet upp är strax under 17 minuter men för de flesta tar det minst en timme enl informations-tavlan. Ner tar man sig sen via en ca 6 km lång trail och man får inte ha hund med sig helt enkelt för att det är för tufft. Jag fick i alla fall gå några steg upp och ja, den går hela vägen upp till trädgränsen!

På hemvägen plockade vi upp Shannon och åkte till ett av hennes coffee-favvohak. Dutch Bros. F.ö ännu en grej jag aldrig hört talas om innan. De är enbart drive-thru och det finns över 290 st spridda i (ännu så länge) sju stater. Och ja, kaffet var supergott!

För att inte tala om maten på veganhaket Moxie! Visst var besöket på Broadmoor fantastiskt och superlyxigt men maten var jag helt ärligt inte så superimpad av. (Typiskt fantasilös vegomat trots att vi skriver 2019…) Moxies mat däremot! O lalaaaa! T o m Trish och James som är extrema köttälskare blev nöjda och absolut proppmätta. Kanske, kanske jag sådde ett litet, litet vego-frö? 🙏🏻

Och kolla! Pusslet är avklarat!

Kram från Ingmarie