Löpning

När slutet åter gör sig påmint

Det känns ju onekligen både knasigt och märkligt att inte kuta race när start och mål är i princip utanför husknuten. Nu har jag i och för sig aldrig kutat Bagisloppet, trots dess närhet, men orsaken har alltid stavats j-o-b-b. I dag är jag ledig! Men det blev ändå inget lopp. Så bra är mitt ben nämligen inte ens i närheten av att vara så det skulle klara något sånt. Men jag är på riktigt glad ändå! En timme med väldigt mycket mer jogg än gång är ett stort steg i rätt riktning!

Ett ont ben är heller verkligen inget att gnälla över. Det går över. Liksom faktiskt det mesta man/jag gnäller över… Men det är lätt att glömma när allt rullar på i en vansinnig fart. De flesta av oss tar för givet att vi vaknar varje morgon, kommer upp ur sängen, gör det vi ska och vill under dagen, somnar, vaknar, lever, somnar, vaknar… Osv i typ all evighet. Eller åtminstone väldigt länge till. Döden är mest något avlägset långt bort “sen”.

Men vi vet inte. Vi vet absolut ingenting om när döden kommer. Så sent som i förrgår blev jag än en gång varse och påmind över livets extrema skörhet. Och att ingen går säker.

Första gången jag träffade Terese Alvén var för många år sedan när vi pluggade journalistik tillsammans. Sen blev det på Sats, i löparspåren och på olika event. En otroligt driven, levnadsglad, inspirerande, positiv, vacker, ödmjuk och hälsosam tjej. En sån människa som berör och som man blir berörd av och som man minns med värme även om tiden mellan mötena kan bli väldigt långa.

Terese hann precis fylla 37 år innan hon dog. En elakartad cancer tog hennes liv bara några veckor efter diagnosen. Två barn, man, familj, vänner och följare sörjer. Jag tror de flesta befinner sig i samma hemska chocktillstånd som mig. Hur kan någon som älskar livet så mycket drabbas av något sånt här? Och så snabbt! Det är fasen inte rättvist! För även om vi inte var nära vänner så var hon en vän. En vän som ville gott, som gjorde gott, som hjälpte andra och som var synonymt med allt vad hälsa står för.

Men som sagt var. Ingen går fri.

Jag tänkte på allt detta, på mitt eget liv och på vad som verkligen är viktigt den stund vi har här på jorden under den lilla simturen jag gjorde i dag. Det jag kom fram till, som alltid, är hur oerhört viktigt det är att verkligen leva medan man lever. Inte vänta till “sen” för då kan det mycket väl vara för sent.

Livet går upp och ner, ibland är det t.o.m platt, men det är livet. En unik gåva och det enda liv vi får. Och har. Så lev det väl och ta tacksamt emot varje dag oavsett vad den bjuder på. ❤️

Kram från Ingmarie

Fridag

En helt ledig dag. Inte en tid att passa. Inga förpliktelser. Ingen SL att åka. Och inte ett moln på himlen.

S-å-h-i-m-l-a-h-ä-r-l-i-g-t!

Jag packade en stor väska, cyklade till fina Flaten och parkerade mig jämte i och runt den hela, hela dagen. Som jag längtat efter detta!

Började med en löp-gå tur. Funkade ok. För att inte benet ska bli ledset går jag i uppförsbackarna. Platt och nedför verkar det gilla bättre.

Sen blev det simning i finsjön. Två gånger t.o.m. Lite småguppigt och jättehärligt!

Mest har jag slöat. Raklång under solens strålar. Sovit, ätit matsäck och läst. Sämre utsikt kan man ju ha.

Mitt i allt detta ljuva kom fyra goa vänner och gjorde mig sällskap. Vilken lycka! Richard, (fyrbenta) Tage, Joakim och Inger.

Kram från Ingmarie

Nationaldagen

Man kan fira Sveriges Nationaldag på många sätt och vis och faktiskt precis hur man vill! Bara det är värt att fira! Att vi har demokrati, frihet och allemansrätt.

Jag firade ute så länge jag bara kunde innan plikten kallade. Med löpning (blandat med korta gåpauser), utegym och simning i Söderbysjön. Så obeskrivbart härligt!

http://media.yoging.se/2019/06/img_0231-1.mov

Så fantastiskt och även om jag helst skulle vilja vara ute resten av dagen så är jag tacksam för de timmarna jag fick. Liksom att även bästa Micke jobbade i dag och hans fortsatta hjälp för att få mitt ben helt lyckligt igen. Texten på skylten av Kristian Gidlund är förresten en av de vackraste och samtidigt de sorgligaste jag vet.

Sen har jag alltså jobbat, jobbat, jobbat. Mycket att göra. Som för det mesta. Men jag påminner mig alltid att jag åtminstone är frisk och får gå ut när passet väl är över.🙏🏻

Hur har du firat vårt fina lands dag?

Kram från Ingmarie

Slutet

Sista dagen i hemstaden. Aldrig roligt men nu är det som det är och det har varit superhärligt in i det sista! Jag är ju som bekant en mästare på att fixa det bra för mig och att njuta av stunden.

Jag följde med mamma ut till stallet i Steninge både för att få mer tid tillsammans med henne och för att gosa häst. ❤️

Det är verkligen tokhärligt där och nu finns även superfina stugor att hyra!

Rosenlund är både ett människo- och djurparadis. Så här skulle alla fyrbenta ha det! Alltid.

När mamma och Eva var ute och red passade jag på att gå-jogga. Eller kanske snarare jogg-gå.🤩 Det går inte fort men det går åtminstone framåt. Och jag är säker på att hela min kropp blev gladare av allt detta!

För att inte tala om havs-spradan! En dam jag träffade sa det var 16 grader i vattnet för några dagar sedan men jag tror det t o m var varmare i dag. Det svalkade ju nästan inte! 😳

De här fyra hade haft en lika skön tur. Dock utan havsbad.

Min mamma är förresten världens coolaste! 71 bast och rider en sprallig hingst i brunst-tider!🤩

Men nu är jag i 08a land igen. Fulltankad på energi och längtar redan till nästa bästkust-resa.😍

Kram från Ingmarie

Tankar energi

Det är i princip omöjligt att beskriva hur underbart det är att vara här igen. Allt blir så enkelt när det mesta finns på gång-och cykelavstånd. Och det känns så lugnt. Jag är inte så korkad att jag inte begriper att det kan vara (och är) stressigt även här, det vet jag ju att det kan vara, men tempot är långsammare än i 08a land. Helt ärligt vet jag få, om ens några, ställen i världen som har ett så uppskruvat tempo som just Stockholm. Vare sig man vill eller ej så dras man med i hetsen och det är egentligen först när jag lämnar allt som jag verkligen märker det. Folk har bråttom nästan jämt och de flesta “har inte tid”. Varken att ta det lugnt eller att ses.

Det är ganska läskigt när man tänker efter. .😳

Att då komma hit där kompisarna och lekkamraterna finns nära är überlyxigt! Bara i dag har jag träffat en hel bunt vänner, lekkamrater, nära och kära. Sara ingår i alla kategorierna så min eftermiddag tillsammans med henne tillhör de där stunderna som klassas som “minne för livet”.😍

Liksom maten och kaffet på Cortado.

Kanske är det lugnet, kanske luften, kanske all sömn, kanske någon planet, kanske Cellexiret, kanske skogen, Kanske all extra gurkmeja jag äter, kanske allt det där och något mer men i dag kunde jag i alla fall springa smärtfritt riktigt länge! Jag håller bara på tills det börjar nypa i rumpan/benet. Sen går jag en stund. Springer igen, går, springer osv osv. I den här miljön måste det ju förresten vara snudd på omöjligt att vara ett ledset ben.

Kram från Ingmarie

Även det lilla räknas

Det går långsamt för benet att bli lyckligt men det går framåt. Försöker övertyga mig själv om att även mini-steg räknas. För det gör det ju faktiskt…

Det blev i alla fall en skogs-runda i förmiddags och som jag ser det kan jag tänka på den på två sätt.

Antingen “skit att jag inte kunde kuta hela rundan pga skitbenet”.

Eller “åh vad bra att jag kunde gå-jogga 80 minuter utan att det gjorde mer ont”.

Jag väljer och tänka det sista. Att vara arg på en kroppsdel hjälper garanterat inte. Jag tror verkligen på det där att dit tanken går dit går också kraften. Med andra ord, tänker jag onda tankar så blir det ont. Om det är så har jag ingen aning om men jag mår i alla fall bättre av att tänka snälla tankar. Bara att kunna vara ute i solen är ju härligt!

Men visst är det tråkigt! Säger jag något annat ljuger jag. Och bra är det inte. När jag efter en sjuhelsikes tuff jobb-kväll skulle skynda mig till bussen (läs springa) ville benet inte alls samma. Men jag hann. Inte för att jag sprang utan för att buss-chauffören var av den schyssta sorten.

Kram från Ingmarie

Utedag i det grå-gröna

Fördelen med regnet och den gråa himlen är att det doftar makalöst gott i skogen och allt det gröna blir på något vis ännu grönare! I över en timme gå-joggade jag i en slags sago-värld och det funkade!!! Benet hängde med!🙏🏻

Innan femtiotolfte besöket hos kiropraktor-Micke simmade jag järnet i det (uppvärmda) blå under det grå. Vattnet är extra härligt när det är kallt på land. Det tuffaste på hela passet är faktiskt inte alla kilometer jag simmar utan att ta sig biten från och till omklädningsrummet. Det är snudd på snorfrost-varning dagar som i dag. (Måtte den “riktiga” sommaren komma snart.) När solen inte skiner tycker jag för övrigt att min fina NM-open water cap passar extra fint.

Och nya goggles! Visst är de coola?

Mina förra ville nämligen inte vara med längre…

Kram från Ingmarie

Kort helg med säsongspremiär

En helg går ruskigt fort! I synnerhet när man jobbar en av dagarna…🤪 (I dag söndag.)

Men jag har roat mig duktigt under min fria tid. Trots att benet inte vill vara med på riktigt allt. Det är som det är och även om jag är ledsen (och lite orolig eftersom jag inte vet vad det är) så hjälper det inte att bli arg eller inaktiv. Tvärtom. Acceptera, göra det bästa av situationen och jobba vidare med det som går. Förr eller senare blir det ju bra och då vill jag inte vara helt försoffad utan så förberedd det är möjligt. Det är så jag tänker.

Styrketräning funkar finfint. Så där bra att jag tror benet är helt ok. Jag kan nämligen hoppa, putta kälke, göra utfall och djupa benböj utan några som helst problem. Plus allt annat man kan hitta på!

Samma med vattenlöpning. I går hade jag dessutom sån tur att när jag var redo att hoppa i efter gymbesöket så skingrades (regn)molnen och solen kom fram! Snacka om att ha valt aktiviteter i rätt ordning.🤩

I dag var det desto gråare. Helt tvärtemot förra årets OW-simpremiär med coach Ulf och Team Snabbare. Faktum är att hela maj är totalt tvärtom 2018.    Undra om det betyder att det kommer regna resten av sommaren…?

Det blåste i alla fall inte och humöret var på topp bland alla! Och våtdräkten kom på för första gången detta år.

Det var härligt! Och jätteskoj! Är så tacksam att jag “hittat” detta.

Att ha våtdräkt igen kändes konstigt, instängt och stramt. Men såklart den hjälpte till att hålla värmen. Efter en timme i plurret är man dock inte direkt överhettad. I synnerhet inte när man byter om i regn. Det var faktiskt varmare i vattnet än på land.

Hoppas du haft en fin helg!

Kram från Ingmarie

 

Avslutning och premiär

Det är märkligt, och nästan lite skrämmande, hur fort tiden går. (Utom möjligtvis när man väntar på tuben efter att ha jobbat sent…🤪) Jag tycker det var nyss jag började måndags-kursen med Coach Anna men det var ju faktiskt över fyra månader sedan. Och tre av dem gjorde jag dessutom alla läxorna i USA. Men i dag var den slut och det känns jättetråkigt. Jag har lärt mig massor och helt klart har min simning utvecklats. Anna är grymt bra! Jag vet också numera att jag kan både simma och skratta samtidigt. För så är det med henne. Det är seriöst och ordentligt men samtidigt avslappnat och fullt med humor. Precis som det ska vara!

Dagen till ära, och som en liten test, körde vi bl.a synk-sim. Ser kanske enkelt ut men prova så förstår du ännu bättre hur extremt svårt konstsim är! Tycker i alla fall att vi fixade det galant!

Medalj fick vi också! Så nu känns det mindre svidigt att ha missat den som kunde ha blivit i helgen. Denna är dessutom ätbar.😄

Måndag 20/5 betyder också att Eriksdalsbadets utebassönger öppnar och det ville jag inte missa. Never ever! Så mittemellan ett spännande möte med Jonas Bohr som är en av grundarna till Cellexir, och behandling hos kiropraktor-Micke, fick jag till ännu ett bra sim-pass.

Finfint sällskap av både Ulrika och solen fick jag också!

Vilken måndag alltså! Sa jag att jag även kutat en liten sväng? Svindlande 35 minuter minsann. Utan smärta. 🙏🏻 Men jag ropar inga varken hurra eller tjoho ännu. En dag i taget som sagt var.

Kram från Ingmarie

Bra helg!

Visst är det märkligt hur man kan uppleva att alla, precis a-l-l-a, är hela, friska och vinner pokaler när man själv inte kan vara med? I helgen har t.ex Utö swimrun gått och fastän jag vet att det absolut inte är sant så upplever jag det som att varenda uppdatering på FB/Insta handlar om hur folk kört superbra race där.

Knäppt…

Men det hjälper som bekant inte att hänga läpp och tycka synd om sig själv. De flesta som håller i drabbas förr eller senare av någon skavank och får sitta på avbytarbänken. Faktum är att alla drabbas av någon skada/sjukdom under livets gång oavsett om man idrottar eller ej men märkligt nog är det sällan någon säger “det är bara för att du inte sportar” när det händer. Men väldigt ofta tvärtom…🙄 I så fall skulle ju ingen icke-tränande någonsin vara skadad/ha ont. Liksom att många säger “du fryser så där mycket bara för att du inte har tillräckligt med (underhuds)fett”. Tänk om det vore så enkelt. Jag vet väldigt många “tjockisar” som fryser. Och jag har en hel del fett på kroppen jag med men inte fasiken hjälper det.

Hur som helst. Jag har varit ledig hela, hela helgen! Plus fredagen. Snacka om lyx!!

Det har varit jätteskönt! Och jättebra!

Lördag:

Jag kände mig en smula modig och hade nog någonstans någon gång i det omedvetna bestämt mig för att just denna dagen skulle vara en bra dag för att testa benet lite. Dessutom var vädret fint! Så jag gav mig ut. Med ett beslut om att bara jogga korta sträckor och att avbryta direkt om det gjorde ont. (Vet inte hur jag tänkte där för det är ju inte helt enkelt att avbryta om man är mitt ute i skogen och redan går..)

Det gick typ en miljard gånger bättre än väntat! I hela två timmar gå-joggade jag i sagoskogarna. Sen var jag hemma igen och benen mest trötta. På ett skönt vis! Hade inget egentligt “ont” utan mer att benet är stelt vilket är ok enl. Guru-Danne och något jag nog får jag räkna med ett tag till. För mig är ändå varje steg framåt det viktigaste. Även baby-steps!

Utelivet drog i mig ännu mer och mest drog Hellasgården. Så jag övertalade Anders att det just där just den dagen var extra fint för att springa runt sjön. Medan jag simmade. På så vi fick han springa och jag var säker på att någon hade lite koll på mig. Det bra med Hellas är att där i princip alltid är folk så jag känner mig faktiskt alltid trygg även om jag är där själv. Faktum är att det var fler som simmade, med och utan våtdräkt, för det är väldigt mycket varmare nu.

Jag invigde dagen till ära en av mina nya baddräkter. Var kan väl vara bättre för sånt än här?

Så himla härligt! Jag simmade fram och tillbaks och hit och dit. Hela tiden med hyfsad närhet till land för även om Anders skulle komma tillbaka så skulle det ju dröja och jag känner mig fortfarande inte helt säker på hur kroppen reagerar när den blir (för) kall.

Men det gick fint. Höll på “lagom” länge tror jag. Hann precis upp och få av mig baddräkten innan skaket kom. För även om det är varmare så är det inte varmt och är jag bara i tillräckligt länge så blir det som det brukar. 🤪 Så om någon tror att jag inte fryser har hen helt fel! 🥶 Men som sagt var. Jag har blivit biten av “the bug” och sen är man liksom fast.

Anders nöjde sig med att vara på land. Märklig människa…

Söndag:

Jag sov 10 (!!!) timmar i natt! Utan att vara sjuk. Men kroppen behövde det väl och om det var det eller något annat som gjorde att energin varit obegränsad denna dag låter jag vara osagt. Pigg har jag i alla fall varit!

Körde sista poolrun-passet inomhus på många månader. (Utebadet öppnar ju i morgon!)

Direkt efter traskade jag bort till SoFo-gymet. Och tok-körde! På riktigt! Jag verkligen galenpanna-körde! Lastade på, svettades, stånkade, skrattade, lastade på och svettades ännu mer! Det var skitskoj och jag hittade en ny leksak att utmana. (Dock ingen aning om vad den kallas. Man bär järnstängerna med vikter på helt enkelt.)

Plus en massa gamla godingar. Har jag inte träningsvärk i morgon är jag både förvånad och besviken.

Avrundade med lite skön yoga. Och mat såklart. På tal om det, eller i alla fall flytande mums-mums, så har jag fått klarhet i Espresso house havre-cappuccino förändringar. De har alltså dels den nya som kallas ”vegan cappuccino” och som är med ärtmjölk. (Inte alls lika god som iKaffe om du frågar mig.) Den vanliga cappon finns kvar men bara en storlek och då med dubbel styrka. Så vill man ha den som förr får man be om en enkel. Begriper dock inte varför de ändrat om. Det förut så enkla blev ju genast krångligare…

Hur har din helg varit?

Kram från Ingmarie