Parkrun och Triathlon

I jag vet inte hur många år har jag fått frågan om (och varför) jag aldrig är med på något Parkrun. Det är gratis varje lördag, alltid 5 km, bra träningstävling oavsett form och nivå och det finns på flera olika ställen.

Enda förklaringen jag väl egentligen har är att i 08a land skulle det ta mig halva lördagen för att kuta 5 km ( + upp- och nedjogg) eftersom det inte finns någon i närheten av min adress. Åka SL är superbra men inte alltid så supersmidigt…

Men där jag hänger nu är det bara ett par kilometer till banan, som för övrigt är Big swamp land där jag redan kutat en del intervaller, så nu fanns inga som helst “ursäkter”. Förutom att det startar en smula för tidigt…

Det var mellan tummen och pekfingret ca 80 deltagare och det var alla möjliga åldrar, ambitioner och nivåer på de som var med i dag. Hur trevligt som helst och mycket välkomnande!

För att få sin tid registrerad måste man ha printat ut sin kod men eftersom jag inte hade möjlighet så blev jag “tidslös”. Men det kvittar. Benen kändes ok och jag blev lagom trött!

Kul att det känns bra tycker jag! Det är trots allt det viktigaste om du frågar mig. Kuta i gyttja med gummistövlar och blyväst är väl aldrig kul men särskilt inte när det bör gå undan åtminstone lite.

Det går bra med styrkan också. Högeraxeln fortsätter imponera även om det fortfarande är flugvikter och lättstretchade band som gäller. Å andra sidan har jag både vikter och band nu vilket jag inte hade för bara någon vecka sedan.💪🏻

Mest och bäst har ändå Mattias jobbat denna strålande dag när han grejade Bunbury Half IM! Grymt bra gjort! 1900 m sim + 9 mil cykel + en halvmara är inget man bara snyter ur näven. Särskilt inte i nästan 30 graders värme och bitvis tuffa vindar!

Tror helt klart supporter-teamet med Janine, Ethan, Amahlie, Seb och fyrbenta Oscar hjälpte till och gav krafter!

När man själv har kunnat rasta av sig är det himla kul att kolla på andra som kämpar. Vilka tuffingar det finns! Nästan så jag blev sugen. Men bara nästan… Däremot önskar jag att jag suttit här och laddat för Busselton jettyswim i morgon men det sket sig ju ganska ordentligt. Fördelen med att absolut inte ens kunna fundera på att simma nästan 4 km i havet är att jag slipper vela.😜 Och det kommer ju en ny chans redan om ett år…

Kram från Ingmarie

Världsrekord? Eller kanske det bara är Bunbury-luften…?

En av alla bra grejer här är att jag hittar bra och har massor av bra löprundor oavsett vad jag vill hitta på för pass. Som den runt Big swamp. Körde ju 3 varv (2,2 km) på julafton så tyckte det var dax igen. Jobbigt (såklart) men de gick minsann 20 sekunder snabbare/varv i dag så något har hänt! Amber var inte med men jaga och leka med pinnar är nog minst lika jobbigt. Vet inte vem av oss som var tröttast.😜 Men vi hade garanterat lika skoj!

En annan väldans bra grej här är Koombana beach. Särskilt nu när det är extra lugnt där. Februari här är lite som augusti hemma. Sommaren är kvar (det var 30 grader i dag) men semestersäsongen är liksom över och därmed blir folks rutiner annorlunda. Med andra ord ännu mer gott om plats även om bl.a simskolorna fortfarande pågår. Dessutom är vattnet nästan alltid lugnt där eftersom det är en stor vik. Och hajfritt! Perfekt för vattenlöpning!

I dag är det förresten exakt två veckor sedan olyckan då axeln bakåtluxerade. Värsta sorten som tydligen bara händer 5% av alla drabbade. Läkaren sa 6-8 veckor innan jag skulle bli bra nog för att ens fundera på att simma. Han ville helst inte jag skulle träna alls och uppmanade stackars Anders att hålla mig lugn. Hade jag varit en överviktig soffsittare hade “ordinationen” troligtvis blivit helt annorlunda… Läkaren ville säkert mitt bästa men även om jag kanske är galen så är jag inte dum. Att göra som jag gjorde i mina yngre år, pressa mig genom smärta tills det absolut inte gick längre, har jag slutat med för längesedan. Jag har lärt mig den hårda vägen att det i princip aldrig funkar… I stället litar jag numera på min känsla både när det gäller träning, meditationer, yoga, mat och kosttillskott. Har bl.a tagit både särskild gurkmeja och Bromelain för att hjälpa axeln läka. Och eftersom sjukgymnasten jag besökte fortfarande inte skickat några övningar (!!!) så har jag även där gått på känsla + råd från några jag litar på. (Tack! Ni vet vilka ni är!😍🙏🏻)

Och inte vet jag om det är allt tillsammans eller bara en av grejerna men i dag simmade jag 10 minuter i havet. Två gånger!

Sjukt långsamt och sjukt kort men ändå! Jag simmade “på riktigt”! Och det bästa är att det kändes bäst andra gången.

Eller så beror både PB-rundorna och simningen helt enkelt på Bunbury-luften. Vem vet…?🙄

Ännu är jag inte varken helt hel eller säker så jag jobbar långsamt vidare men jag undrar ändå om det inte är någon slags världsrekord i snabbt tillfrisknande. Vad tror du?

Kram från Ingmarie

Skenet kan bedra

Visst ser det fridfullt och stillsamt ut så här på håll?

Men verkligheten är en smula annorlunda. Fanns inte en chans att jag vågade mig i vattnet i dag heller…

Inte heller fick jag se någon orm på min löprunda trots oräkneliga sådana här skyltar.

Men jag såg ju faktiskt en förra gången jag sprang där och jag antar det är bättre med för många än för få skyltar när det gäller en sån här grej. Fint var det i alla fall!

Minns du förresten när vi var och kollade på den ännu ej öppnade makalösa poolen i december? Well, now it’s open och här bedrar inte skenet för den här poolen är lika fantastisk i verkligheten som på bild! Ska erkänna att jag inte kunde låta bli att ta några crawltag men nej, axeln är inte redo ännu…

Och jag älskar verkligen Australienarnas sinne för ordning och reda. Och att de fattat grejen med poolrun!

Kram från Ingmarie

Back in Perth

Phju! What a day! Började tidigt i Albany med yoga och frukost som vanligt innan packning av alla pinaler och en fin löptur i skogen. Plus ett bra kiropraktorbesök. Nu ska förhoppningsvis ryggen vara som den var innan den där vågen ställde till det. Axeln är redan jätte-mycket bättre! 😍

Klockan 11.30 hade vi sagt goodbye till både vår fantastiska husvärd och fina Albany.

Hade vi kört non-stop till Perth hade det tagit ca 4,5 timme men eftersom vi inte hade bråttom och vi (ffa jag) behövde undvika sitta stilla för länge blev det ganska många stopp. Nu är denna sträckan inte direkt full av varken hus eller samhällen. Men väldigt mycket raksträckor, vidder, gigantiska fält, stora gårdar och oändlig skog.

Och Road trains förstås!

Och rastplatser.

Och bensinmackar för vätskepåfyllning av både oss och bilen. Plus rengöring av rutor för den röda sanden gör ju inte bilen renare precis…

Det verkliga guldkornet hittade vi i Kojonup. 1257 personer bor det tydligen där så utan Google maps hade vi ganska säkert bara susat förbi. Men jag hade googlat “swimmingpool” och en swimmingpool fick jag minsann!

Som jag önskade jag kunde ha simmat där! Så som Anders gjorde…

Men vattenlöpning är inte fy skam även om jag fick hålla till på kortsidan för att få tillräckligt djupt.

Vi var rörande överens om att det var ett av de bästa roadstoppen ever! Och priset! 2 AUD/person!!!! ( Ca 14 spänn!)

Efter nästan 7 timmar kom vi fram till Perth.

Och ännu en ny lya för några dagar. Känns helt ok.

Från balkongen kan vi se The super blue blood moon ovan gatlamporna! Sjukt coolt!

En annan lite cool och festlig grej är att trots att vi har åkt många mil norrut, vilket oftast ju betyder svalare väder, så är det över 10 grader varmare här. 😍 Inget ovanligt för hur det än är så är ju Albany ett av de första ställena Southern Ocean vindarna kommer till.

Kram från Ingmarie

Enochenhalv-axlad

För varje dag som gått sedan olyckan har axeln blivit bättre och bättre men det betyder dock inte att den är bra. Mitt rörelsemönster är högst begränsat och gör jag för mycket gör det ont på riktigt. Plus att eftersom jag aldrig varken varit med om detta, eller ens haft problem med en axel, så vet jag heller inte vad som är normalt eller hur man får den hel och glad igen. Nu är sjukvården här så himla smidig att läkaren fixade tid till en sjukgymnast på ett Sports medicine center direkt och i dag var det dax för visit!

Om det nu hade varit att jag hade känt mig hopplös och missmodig så hade Stacey som jag träffade garanterat ändrat på det. Whata girl! Hon höll på i över en timme med först behandling, sen övningar och hela tiden fyllde hon på med pepp om att det här kommer att bli bra! Det enda som krävs är tålamod och flitig rehab. Två av mina bästa grenar! 😜 Och det bästa? Jag får göra allt som inte gör ont. Eller som riskerar att jag vurpar.

Gymet kändes som en bra plats att öva vidare på.

Och är man ändå där kan man ju lika väl passa på att svetta ner den där hojen ännu lite mer.

Och lite senare även testa lite mer “ordentlig” poolrun nu när jag vet det är ok. Albany Leisure center  är förresten nog det enda stället på många mils avstånd som är mindre bra. Litet, trångt, halvsunkigt, dålig service och dessutom bara typ 12 m med tillräckligt djupt vatten för vattenlöpning. Men man får, och har, det inte roligare än man gör det och oavsett var det bättre än ingenting.

The Alkaline café däremot! Lika bra som förra gången! Faktiskt så bra att det är värt att åka till nästan andra sidan jorden för ett besök!

Kram från Ingmarie

Mt Barker, Porongurup och snuvad på Sky walk-konfekten

Undra om det inte väldigt ofta är som så att det finns oerhörda upplevelse-skatter att finna om man bara börjar kolla runt där man själv befinner sig just nu. Men ofta så tänker man nog “ska göra sen” om det som finns i ens närhet. I alla fall funkar jag ofta så även om jag blivit bättre med åren på att göra små hemmautflykter.

Även om jag skulle ha bott här ett helt liv skulle jag nog kunna hitta på nya grejer att se och göra bara i och runt Albany. Det är mycket därför vi håller oss inom ett ganska litet område med Australien-mått mätt. Jämför gärna Australien och Europa om du inte redan gjort det. Det ger perspektiv. Och den lilla hörna vi håller oss i är som en liten flugskit i det stora hela. Om ens det…

Ca 45 km norr om Albany ligger Mt Barker. Det är ingen särskilt speciell plats egentligen men det finns bl.a en extremt fin och bra turistinformation där med en av de trevligaste “informations-personer” jag någonsin träffat, och bara några kilometer från själva “city” kan man få a picnic with a real view!

Den lilla kullen där borta är inte så liten och ligger i Porongurup National park. Där finns t.ex ett Tree-in-the-rock. Ännu ett av naturens under!

Egentligen är den där kullen inte bara en kulle utan flera olika berg och stenformationer. Den plats som drar mest besökare är nog utan tvekan Balancing rock och Granite sky walk. Vi hade läst innan att det var en 2,2 km (och ca. 300 höjdmeter) one-way trail för att komma dit, att den var “hard and diffucult” och att det krävdes 2-3 timmar för att göra den tur och retur.

Hittills har det stämt ganska bra med graderingarna men vi tänkte lite att “ja ja, hur svårt kan det vara?”

Så vi traskade i väg. Upp, upp, upp, upp.Men även om det var brant var stigen helt ok och vi gick förbi flera andra. I typ en kilometer. Sen började det. Klättrandet. Över stenar och rötter och de låg inte i ordning om jag säger så. Men vända fanns inte på världskartan.Inte ens med bara en fullt fungerande arm.

Först kom Balancing rock.

Några ytterligare meter till var så den sista lilla biten upp. Men där fick jag ge mig. “Stege” på stenblock och sen ytterligare en inkl. balansgång med en arm. Så crazy är inte ens jag…

Anders kravlade sig dock upp och om det var för att vara snäll mot mig eller om det var sant lär jag aldrig få veta men han sa att det inte var värt mödan. Det fanns dessutom en mesvariant så lite utsiktsvy fick jag trots allt.

Upp är en sak men sen skulle vi ju ner igen. Trots att det i och för sig var lättare rent ansträngningsmässigt så var det så mycket svårare. Tror jag hade samma puls som när vi gnetade på uppför.

Med facit i hand vet i sjuttsingen om det var värt risken men det gick ju bra. Och när vi var nere igen fick vi ändå en upplevelse som var värd hela resan och lite till! Tror det var 7-8 st kängurur, varav en med bebis i pungen, som lät oss titta på dem en stund! Vilka härliga djur!

Totalt tog det 80 min för oss upp och ner så vi traskade nog på ganska bra ändå. Och helt ärligt var det jobbigare än den 90 min löptur jag gjorde i morse. Men det kan bero på att jag dels tycker det är triljoner gånger roligare att kuta och dels för att rundan jag hittade var magic.

Kram från Ingmarie

Bergsbestigning med en skuggsida

Redan när vi kom hit första dagen och körde förbi Mt Melville så sa Anders “dit upp ska jag!”

Det dröjde dock till i dag, buzy days du vet, och jag hakade såklart på. Är ju inte så svårövertalad när det gäller sånt.😄

Och tur var väl det för vilken vandringstur vi fick! Jo vi gick faktiskt… I flera timmar! Trots att jag brukar tycka det är astråkigt.Tumlas runt i en våg kan tydligen ställa till oreda mer än i en axel och en rygg. Eller så hänger det ihop på något vis…

Mt Melville är 157 högt. Dvs inget jätteberg men ändock mer än en kulle. 😜 Trailen upp och runt var hyfsat välmarkerad och jag höll mig på benen även när det var en del trixiga partier. (Läs gick bakom Anders och höll i honom…) Och utsikten! O lalaaaa!

Högst upp finns ett utsiktstorn man kan gå upp i och då även kan se hela Albany och surrondings i 360 grader. Skitcoolt! Nu älskar jag banne mig denna del av världen ännu mer!

Och där nere bor vi just nu!

Det där var bra för min själ. Jag har absolut inget att varken klaga på och gnälla över men av någon anledning känner jag mig lite låg efter “olyckan”. Kanske för att jag har ont (ffa i ryggen) och kroppen liksom inte funkar. Särskilt eftersom det känts så himla bra innan vågen kom. Kanske är det någon efterdyning. jag kunde ju faktiskt lika väl ha dött. Kanske är det båda. Det går över såklart, det vet jag och det är skönt att veta, men just nu går allt på sparlåga. Kanske jag helt enkelt behöver få vara just lite låg ett tag för att sen kunna kravla mig upp igen. Det brukar ju vara så det går till. 🙂

Cykla hojen svettig och gyma (det som går) är absolut bra grejer men handen på hjärtat så är det ju bara en slags substitut…

Längtar tills jag åter igen kan kuta och yoga för fullt utan att ha begränsningar eller smärta. Och simma! Något jag aldrig trodde jag skulle längta efter! Som det kan bli…

Kram från Ingmarie

A Giant day

Man kan hinna mycket på en dag om man vill men fastän vi verkligen gör det, och har både sett och upplevt massor bara på denna resan, så har vi ändå bara besökt en pluttdel av western Australia. För att inte tala om vilken ännu mindre pluttdel av hela landet vi avverkat. (Jag har i och för sig varit runt i hela landet men det var a long time ago.)

Hur som haver har vi verkligen haft en sån där upplevelsedag jag aldrig kommer glömma. Om inte en ev. senilitet suddar ut den vill säga.

The Valley of the Giants Tree Top Walk ligger i The Walpole wilderness. Där finns flera unika växter, djur och träd. Man kan välja att se allt både från marken och luften. Anders valde båda men jag valde enbart marken. Det var så maxat att jag inte ville ha mer upplevelse just där och då. Ibland är det liksom bara fullt i känslo- och upplevelsehjärtat.😍

Men det fanns plats för mer. Vi åkte en svindlande vacker tur längre in i parken med hisnande utsikter.

Djupt där inne ligger The Giant Tingle tree.

Där finns unika Tingle-träd typ såna man tror bara finns i tecknade sagoböcker. But they are real!

Faktum är att t.o.m Anders har varit “liten” denna Giant-dag! 😄

Och såklart det finns trails att kuta på i dessa skogar! Oräkneliga! Men eftersom min största rädsla just nu är att trilla så valde jag en garanterat snubbelfri Heritage Rail trail. Axeln och ryggen ömmar, är pinnstela och hela jag är ramsne men det är ändå mycket bättre! Och benen funkar!

Kram från Ingmarie

En del fattar sent…

Ju mer jag tänker på det ju mer ofattbart är det.

Här har jag under mina snart 52 levda år rest kors och tvärs över hela världen, varav det är fjärde gången jag är i detta landet, och ändå har jag lyckats missa denna pärla som Albany är. Har jag inte lyssnat? Eller har ingen sagt något och i så fall varför?

Men bättre sent än aldrig såklart!

Och tänk att vi, nu när vi äntligen hittat detta kalasplace, även lyckats hitta ett lyxboende som ligger precis vid början av Bibbulmun-trailen.

I ärlighetens namn sprang jag lite fel på “utvägen”, låt dig nämligen inte luras av den enkla asfaltsrakan där i början för det blev snart skogsstigar, men hemvägen och mittemellan lyckades jag pricka rätt och det var som typ att vara i (löpar)himmelriket. Även fastän det mestadels var en massa 2- minutersintervaller och många av dem blev på cykelbanan utmed havet.

Kanske var det just omgivningarna och Albanys energi. Kanske var alla stjärnor, planeter och solar i perfekt symmetri, kanske det var vädret eller kanske det var de nya pjuxen.

Eller så var det allt ihop eller bara en av de där dagarna då allt liksom stämmer. När höger-vänster-upp-ner och diagonalt är synkade. Det kändes helt enkelt bra!

Allt är så mysigt här. Omgivningarna med alla sina berg, skogar, stränder och vyer. Själva Albany city går man igenom på 15-20 minuter (om man inte pausar i någon av alla butiker, cafeer eller historiska byggnader vill säga) och det är precis lagom om du frågar mig! Sen har jag tröttnat för längesedan.

Och mitt i allt finns ett vegohak med stort, stort V. The Alkaline är inte bara djurvänligt utan även ett café med stort miljö- och hälsotänk. T.o.m toapappret var rättvisemärkt! Och maten. O lalalaaaa!

Gymet är väl inte det bästa jag besökt men absolut ok. Sjukt stort och hur lätt som helst att bli svettig och trött i.

Sen har vi ju den där ocean-poolen. Egentligen kanske lite svalt för kvällssim men såååå skönt att få sträcka ut i havets mjuka vatten.

Kram från Ingmarie

Det här med samband. Och annat som hör ihop

Jag tror stenhårt på att kropp och själ hör ihop. Det går att skita i den ena eller andra men i längden blir det förödande. Antingen blir man sjuk i kroppen eller i själen eller i båda eller så gör man tokiga saker som ställer till det i ens liv. Jag har såklart inga som helst vetenskapliga bevis för att det är så men å andra sidan så finns det väl inga bevis på att jag inte har rätt heller.😜 Ungefär som att ingen kan bevisa varken att Gud finns/inte finns eller att universum är evigt/har ett slut.

Hur som helst så är den här, för mig, så livsviktiga samhörigheten mellan kropp och själ en av många anledningar till varför jag yogar och mediterar varje dag. Det är inte varken så märkvärdigt eller krångligt som det låter. I princip alla kan göra samma sak om man bara vill. Om du inte kan gå till en studio/gym med lärarledda klasser så kan du t.ex ta hjälp av internet och appar. Det fullkomligt kryllar ju av dem! Jona har en massa små filmer man kan haka på och appen Insight timer bjuder på oräkneliga olika slags meditationer. Varför inte prova att i 30 dagar yoga och meditera lite varje dag för att se vad som händer? Nothing to lose!

Jag gillar att göra det direkt på morgonen. Då är hjärnan ren och kroppen orörd. Ofta blir det samma yogaserie (mycket för ryggen) och sen mediterar jag beroende på tid, känsla, syfte eller sinnesstämning. Ibland flyter det på hur lätt som helst och jag är helt fokuserad. Ibland är det trögt och tråkigt. Men det är så det är och det är även en del av grejen. Att lära sig att acceptera, att inte värdera och att vara seriös men inte ta det hela på för stort allvar. It’s only yoga and meditation. ❤️

Och man måste inte ens ha det så här för att det ska bli fint och bra. Alla ställen funkar!

Och det hjälper förstås att ha extra tid men som med allt annat så handlar det om prioriteringar och val. Jag gör ju exakt samma oavsett hur mina dagar ser ut. Det är fortsättningen på dygnet som oftast blir olika. Särskilt här.

Vi har hängt på Cosy corner beach halva dagen. Ja du fattar nog redan på namnet hur mysigt det var!

Och simmat i en vik i The Inlet utanför gulliga lilla Denmark väster om Albany.

Och just det. Jag har lyckats svetta ner ännu en cykel totalt.

Och allt har jag gjort med både kropp och själ. Tillsammans.

Kram från Ingmarie