Tips

Gör i alla fall mitt bästa av det jag har och kan

Leave a Comment

Ingen kan säga annat än att jag åtminstone försöker fixa till fossingen så den blir glad och springbar igen. Jag tränar vidare så all träning fram tills nu inte varit förgäves. Försöker därför även hitta bra artiklar på var man kan läsa om hur långsamt (eller snabbt) det går att förlora kondis, styrka och teknik om man håller uppe. Tipsa mig gärna! Så jag vet om jag behöver/inte behöver oroa mig så förbenat.🤪

Simning (med dolme) och vattenlöpning verkar i alla fall funka! Tog det easy i dag för att se hur reaktionen blir men det gjorde inte ont ens en sekund!

Jag har varit hos bästa Fredrick på Kiropraktorkompaniet också. Ja det är där även Micke håller till men dels var han ledig i dag och dels är Fredrick en suverän fotspecialist! Och kolla så bra det blev med laser och lätt justering! Jag kan faktiskt nästan gå normalt nu. Åtminstone på platten. Trappor är värre. Men det går ju onekligen framåt, eller hur?😄

Har även köpt ett ordentligt vriststöd som förhoppningsvis gör att svullnaden minskar ännu mer. Och kanske kan jag få ner foten i en sko…

Och jag har börjat med vitkålsomslag. Grymt bra grej och både billigt och biverkningsfritt! Funkade det för Anja så ska det väl funka för mig!😃

Och självklart bombar jag med Curcumin. Något som förresten alla borde ha hemma alltid. Bra till mycket! Idrottare eller ej.

Fast jag undrar just om Bellman-mys ändå inte är det som ger största läkningen.😻

Kram från Ingmarie

När det roliga tar hastigt slut (för ett tag)

10 Comments

Jag lovade ju i går att berätta om det läskiga jag skulle göra och om Bellman. Jag börjar berätta om Bellman. Han är nämligen enbart glädje och absolut oläskig.

Nej, han har inte flyttat in till oss men han bor nästan granne så nu när hans familj är på lite äventyr så får vi vara stand-in!😍 Bellman är söt som få och så himla mysig och go att jag helt ärligt inte vet om jag kommer låta honom bo kvar på sin nuvarande adress. Fast å andra sidan är jag ganska säker på att han inte vill flytta. Kissekatter är ju oftast väldigt bestämda både med var och med vem de ska bo hos och han har det superfint hos sig! Jag är i alla fall glad vi får låna honom då och då!🙏🏻💕

Så till det andra…

Eftersom jag är så himla kass på trail, och tycker det är ganska läskigt med alla rötter som kan gripa tag i en och stenar man kan snubbla över och slå halvt ihjäl sig på, så bestämde jag mig för att ta till proffshjälp. Tomas Granberg är en både extremt erfaren och duktig traillöpare samt en fantastisk coach. Jag har använt honom lite då och då även innan och alltid lärt mig nya grejer!

Det gjorde jag även i dag! Fick massor av bra tips och nya tricks och det gick riktigt, riktigt bra! Med mina mått mätt alltså.🤪

Vi körde massor av bra övningar, Tomas filmade och gav råd och vi sprang på. Ett tag kände jag mig nästan som en “riktig” traillöpare och det var kanske just det som var felet och gjorde att jag slutade fokusera och slarvade.

Helt plötsligt, när det dessutom var nästan plant och snubbelfritt, så stupar jag. 😱 Platt fall och jag känner hur det gör fruktansvärt ont i min högerfot. På bara några sekunder sväller fotleden till en tennisboll och det första jag tänker på är “av med skon och linda”. Både jag och Tomas brukar ha någon slags förband med oss men av någon anledning hade vi båda glömt så det fick bli min tröja….

Den lilla biten som var kvar till stora vägen tog sin lilla tid men sen körde Tomas mig hem så jag fick duschat, lindat och lagt den stackars foten i högläge… Och jodå, jag vet att jag har knöliga fötter. Det är inget nytt. Och de funkar. Ännu så länge…

Sen började karusellen med att försöka få tid hos läkare. Ringde vårdcentralen som inte hade tid i dag. Blev skickad till närakuter/1177 som tyckte jag skulle avvakta men ringa VC igen för läkartid i morgon. Ringer dit igen och blir då ombedd att direkt åka till närakuten efter jag förklarat symtomen. Så det gjorde jag. Med snordyr taxi för att gå längre än 10-20 m åt gången är bara att glömma. Tur det inte är allt för kallt för flipflops är det enda som går att få på foten…

Sen var det bara att vänta i 13 evigheter. Eller i alla fall 3 timmar innan allt var klart. ( Vilket ändå måste anses vara ok i 08a land.)

De goda nyheterna är att inget är brutet! Mitt skelett är gjort av pansar! 💪🏻 Ledbanden är antagligen inte heller av.

De dåliga nyheterna är att detta är en ovanligt kraftig stukning som kommer ta tid. Semestern blev avbruten och i stället är jag sjukskriven. Löpning kan jag glömma för ganska lång tid framöver. Plus helgens race och troligtvis även ÖtillÖ. Å andra sidan har jag satt världsrekord i rehab förr…

Jag är såklart skitledsen. Inte bara för att det gör ont som attan utan för att alla semester- och tävlingsplanerna blev helt förstörda bara för att jag klantade mig. Förlåt min franska men skit, skit, skit! Och varför, varför, varför?

Samtidigt tänker jag att jag kan alltid välja hur jag tar det. Jag kommer fortsätta deppa tokmycket ett tag, jag tror nämligen man ska tillåta sig det, men jag väljer också  att tänka att det kunde blivit så väldigt mycket värre!
Kanske det blir något bra av detta? Kanske finns det någon mening med det? Kanske jag ska lära mig något? Kanske behöver jag denna (ofrivilliga) vila eller kanske det är för att jag ska satsa på att simma ännu mer? Vad vet väl jag? Egentligen tror jag inte på något av det där men jag väljer ändå att tänka att det kommer bli bra och att det är någon mening med det hela helt enkelt för att alternativet att tänka att allt är kört och livet är orättvist är så otroligt mycket både tråkigare och sämre. I alla fall i min värld.

När jag snorat färdigt och snutit näsan så har jag några grejer jag direkt ska jobba med och fokusera på.

Att kunna gå.
Att fortsätta träna allt det jag trots allt kan.
Att meditera ännu mer för att hålla skallen lugn.

Om någon har tips på yoga och/eller simresa till varmt land med snar avgång tar jag tacksamt emot det.🙏🏻 Och såklart om någon har tips på hur man rekordläker en sån här grej…

Kram från Ingmarie

En sån där (för mig) unik dag

2 Comments

Ett par gånger varje år beter jag mig som lite mer “vanligt” folk. (Hur nu en sån beter sig…?) Men det är i alla fall då jag både kammar jag mig, tar på mig klänning, åker in till stan, äter ute och är kulturell. I dag var en sån dag.

Maten avnjöts på veganhaket The plant som är ett av mina favvoställen. Jag gillar konceptet och det faktum att grundaren och världskocken Maximillian Lundin en gång var stor köttälskare men som ändrade sig och blev vegan när han insåg vad det gjorde med hans välbefinnande. Vill man så kan man! Åtminstone när det gäller en så pass enkel grej.

Det kulturella blev på Hallwylska museet. Jag har varit där massor av gånger förr men nu är det längesedan. Man kan gå in och kolla runt på egen hand men allra bäst är att gå en guidad tur. För ynka 70 spänn får du en “resa” genom både familjen Hallwyls och vår historia. Stället är en smula svårt att förklara, det är ett undangömt palats vid Norrmalmstorg som fru Hallwyl lät byggas för alla sina samlingar, men det låter så himla trist vilket det inte är. Varje gång jag varit där har jag lärt mig nya saker och jag lovar att du inte ångrar dig om du gör ett besök. Det är inte bara intressant och lärorikt utan även obeskrivbart vackert och rogivande.

Palatset var klart i slutet av 1800-talet och modernt redan från början. Bl.a fanns det flera telefoner för olika bruk. Både för internt inom palatset (där är 40 rum!) samt för Sverige-samtal och Stockholms-samtal. Jo det var olika “linjer”.

Fru Hallwyl var spänstig som attan och vägrade t.ex använda personhissen. Hon sprang/gick i alla trappor (5 våningar) hela sitt liv och hade dessutom ett eget gym och en personlig sjukgymnast!

Rinnande kallt och varmt vatten var en självklarhet. Fanns en kran för regnvatten också! Även badrum med både dusch och badkar samt toa såklart.

Vår fenomenale guide förklarar mat-och personhissen

Men helt utan träningskläder och okammat hår har jag inte varit. Vattenlöpning är en perfekt aktivitet dagen efter race men för att kunna köra lite längre utan att frysa ihjäl så blev det i Eriksdalsbadets utebassäng. Halvkasst väder betyder färre människor där så det blev hur bra som helst!

Kram från Ingmarie

Vindar, födelsedag, mat och resa

Leave a Comment

Man skulle kunna tro att vi bor på bästkusten nu för jösses vad det blåser. T.o.m lilla Söderbysjön hade vågor som emellanåt stänkte långt över näsan när jag körde min vattenlöpning i förmiddags. Och det märks att vattnet (redan!) är svalare. Kallt vatten är jättehärligt när man Spradar men inte för sim och vattenlöpning. Men ännu viker jag mig inte!

Anders fyller år i dag och jag har firat honom så gott jag kunnat innan den där resan norrut. Han säger att han inte är så mycket för att fira men jag undrar jag. Tror inte han velat vara utan varken presenterna eller maten på Lilla Utban Deli. Food to (nästan) die for! 😍

Men sen hann vi inte mycket mer för jag skulle med tåget till fina Falun! Älskar åka tåg och jag älskar Falun!

Allt är nästan sig likt sen vi bodde här. Ibland kan jag sakna Falu-livet fruktansvärt mycket. Så där så hjärtat gör ont. Därför känns det extra fint att vara här! Hotellet jag bor på har jag bott på jag vet inte hur många gånger och det är också sig likt.

Och Faluån ligger där och väntar på oss swimrunners. När vi väl tagit oss hit i morgon är vi i princip i mål.

Ska bli jättekul att köra med min kompis Kennet. Han är en grym både löpare och simmare så jag känner mig trygg där. Bara hoppas han inte har för bråttom till målet. Men vi är ju som sagt var ett team så utan mig blir det ingen målgång hur bråttom han än har.🤪

Kram från Ingmarie

Mysdag

Jag är fortfarande verklige jätteglad och tacksam över gårdagen! Och kroppen känns också glad så jag har både joggat och vattenlöpt. Det är så himla bra på Brottets simstadio för man behöver inte ens ha med eget bälte. Man lånar helt enkelt där! Gratis även det! Halmstad alltså.😍

Mest har jag dock bara hängt vid havet och Söderpiren.

Slöat och fikat med mamma, lillebror Hannes, Jessica, fyrbenta Morgan och lilla Melissa.

Och just det. Jag har även årspremiärsimmat i Nissan med en hel bunt goa klubbisar och andra likasinnade! Jag som inte är överförtjust i Nissans vatten tyckte plötsligt det var helt fantastiskt härligt! Och det är egentligen det. T.o.m jättehärligt!

Inte blev det sämre av att en del av oss gofikade efteråt. Ute. Vi tyckte det var schysstast så för det är tydligen inte alla som uppskattar sjö/Nissan-doften riktigt lika mycket som vi gör .🤪

Kram från Ingmarie

Jag har varit på safari!

En del åker långt bort för att uppleva safari av alla möjliga slag. Jättehäftigt och coolt förstås men man kan faktiskt göra safari hemmavid. Det finns massor av grejer att upptäcka om man bara tar sig tid och tänker lite utanför boxen. Jag har varit på Simsafari med Team Snabbare och Coach Ulf i kväll och upplevt helt nya vidder, stigar och (sim)vatten. Det är verkligen en snudd på aldrig sinande skatt jag har på min bakgård. (Simsafari är egentligen samma som swimrun men visst låter det lite mer exotiskt?)

Jag har även upptäckt att jag faktiskt klarar av att frysa ganska mycket och ändå kunna både simma och springa. Till en viss gräns i alla fall. Kanske hjälpte det att jag inte var ensam om att både huttra och skaka.🤪 Det hjälpte i alla fall definitivt när vi högt uppe på en bergstopp blev serverade (varm) fika! Ja alltså där var inget “riktigt” fik, vi var verkligen ute i tassemarkerna, utan det var Ulf som förberett så fint. Vilken lycka! Tror vi alla tyckte det var en av de bästa fikastunderna ever!

Jag upptäckte också att jag klarar av saker trots att panikkänslan tagit sitt grepp om mig. Känslan av att inte kunna andas och liksom vara instängd. Den har en enorm kraft och kan knäcka i princip vem som helst om den får övertag. När vi skulle klättra upp för en hög bergsvägg kom den nämligen på besök igen. Men jag tror jag lärt mig att hantera den nu. Plus att jag fick fantastisk stöttning och hjälp av de andra. Vilket gäng!

En annan sak jag upptäckte var att jag faktiskt inte är långsammast. Inte just i dag i alla fall. Att det inte alltid är så graciöst det jag gör visste jag dock redan…🤪

Efter 2,5 timmar var vi tillbaka där vi startade. Ännu gladare och massor av erfarenheter rikare. Tusen tusen tack Ulf och alla som var med!

Och tack kroppen som håller ihop och som var pigg trots intervallerna i förmiddags. Kanske är det för att jag satsar en hel del just nu på mjuk yoga, meditation och squats. Vem vet, vem vet? 😍

Kram från Ingmarie

Drillad under jord

Södersjukhuset har, som antagligen de flesta sjukhus, många våningsplan. Och “byggkroppar”. Det är inget jättesjukhus men det är ändå ett av både Stockholms och Sveriges största. Men allt syns inte! Vad många kanske inte vet är att det även finns våningar under markytan. Fyra för att vara mer exakt. Några innehåller vanliga kulvertar men där finns även olika verksamheter. Allra längst ner finns det sen rum i händelse av krig eller om det t.ex krävs sanering. Där ligger också “Bergsrummet” och det är där jag har hård-drillats tillsammans med några av mina kollegor hela dagen. Vi har repeterat och gått igenom teoretiskt såväl som praktiskt A-HLR för vuxna, S-HLR för barn samt vad och hur man gör vid drunkningsolyckor, andnings- och luftvägsstopp oavsett ålder. Tunga och svåra grejer såklart men hur tokigt det än låter så tycker jag det där är kul! Superkul t.o.m! Och oerhört lärorikt. Gemene man behöver såklart inte kunna det vi måste kunna men alla bör verkligen, verkligen kunna HLR och vad man gör vid luftvägsstopp. Läs gärna mer här. Och även om du gått en utbildning så kom ihåg att repetera den åtminstone vartannat år. För tro mig. Man glömmer! Plus att riktlinjer kan ändras.

När jag väl cyklade från jobbet var min hjärna absolut överfylld, och kroppen som en blyklump. Våning minus 4 är nämligen en smula (läs mycket) instängt och 100% fönsterfritt. Jag var så där trött så jag inte trodde jag skulle orka trampa hela vägen hem men efter lite sim och vattenlöpning fick jag ny kraft!

Ja i alla fall så pass mycket att jag orkade ta mig hem. Just nu sitter jag som en ostbåge i fåtöljen. Men jag är tacksam som attan över allt i dag och för att jag har min hoj. Inte enbart för att jag då kan slippa en hel del av det där krånglet utan även för att jag med hjälp av den kan hämta riktigt stora paket!

Exakt vad får du reda på i morgon. Eller kanske på torsdag för i morgon händer annat skoj!

Kram från Ingmarie

Intervaller med nödhjälp och simgupp

Skorna fortsätter att leverera. Men det är klart. De har ju vilat sen i torsdags så de borde vara pigga! 10 x2 min. + 10 x 1 min + 10 x 30 sek. betade jag av. Och det kändes riktigt bra! Sommarvärmen gör mig verkligen gott! Att det sen inte går så himla fort skiter jag faktiskt i. Jag kutar helt enkelt så fort jag kan i förhållande till vad benen tillåter. Svårt att göra på något annat vis förresten…🤪Och svettigt var det! Fick stå utanför och svetta av mig en stund för att inte förstöra den nystädade lyan. Vem vill liksom städa två gånger på samma dag?

Men även om allt gick väldans bra så fick jag ett högst ofrivilligt stopp mitt i en av de där en-minutrarna. På en av grusvägarna möter jag en kvinna på cykel med sitt lilla barn i en sån där barn-sittstol fram vid styret. Jag hann inte mer än att tänka tankarna klart att det måste vara kul för ungen att sitta så, men också både vingligare och osäkrare, förrän jag hör ett grusslir, ett brak och barnets gallskrik. Det blev ett jäkligt snabbt stopp på mig om jag säger så. Och en ännu snabbare vändning för hur adrenalin- och endorfinstinn jag än var så kopplas (tack och lov) medmänniska- och sjuksköterskehjärnan på direkt.

Ungen verkade mest skärrad och hade i alla fall inga synliga skador. Mamman var lika skärrad och hade skrapsår eftersom hon reflexmässigt skyddat sitt barn när de föll. Barnet hade hjälm men den hade trillat av. (!?) Mamman hade ingen. Jag har alltid undrat hur man tänker då. Det jag kommit fram till är att man nog inte tänkt mycket alls… Hur som helst. Det tog sin lilla tid att undersöka dem, plocka ihop alla pinaler och vara försäkrad om att de klarade sig tillbaka hem samt att hon skulle fortsätta hålla barnet under observation. Lång intervallpaus alltså men märkligt nog gick det ändå bra att köra vidare. Jag fick väl helt enkelt en extra adrenalinkick på köpet.

Betydligt lugnare var och blev det vid Flaten. Men det blev en annorlunda stund där. Solen sken men det kom regndroppar större än tefat flera gånger. Eller i alla fall större än vanliga regndroppar. Man kunde liksom se dropparna falla! Skitcoolt! Det var härligt varmt men också rejält blåsigt så det blev en väldans guppig simsession. Men vet du, jag tycker numera det är kul! På riktigt! I alla fall i en sjö. Det kan ju inte hända så väldigt mycket där menar jag. Värre med havet. Men jag har alltid respekt för vattnet vare sig det är stilla eller busigt. Och jag simmar aldrig solo utan min Saferswimmer.

 

Kram från Ingmarie

Nytt, bakvänt och rent

Det här med ledig torsdag är bra fint! För att inte tala om nya skor! Jag tror minsann det kom med ett par nya ben också för hej å hå vad det gick undan på intervallerna! Så pass bra att jag förlåter Newton-tillverkarna för att de gör så uselt slittåliga skor.

Varmvädret kom tillbaka i dag men ändå valde jag att vara inomhus på SoFo några timmar. Fråga mig inte varför eller hur men helt plötsligt blev jag liksom sugen på både vikter, maskiner och extra svettig Hot Mojo.

Det bästa med denna dagen var nog ändå inte all bra träning, eller att jag var ledig, utan att våra fönster är rena! Så där rena att man ser ut på riktigt!

Helt klart värt varenda liten krona att anlita någon som kan och tycker det är kul så fortsätter jag med det jag blir glad av. (Fönsterputs finns nämligen inte med på den listan! Inte ens längst ner,)

Kram från Ingmarie

Glassig

95% av det jag köper på nätet är träningsrelaterat. 92% är löprelaterat. För bara några år sedan hade detta inte hänt men numera blir jag (nästan) lika glad när en ny baddräkt kommer som när nya pjux kommer. (Det är förresten typ bara det jag köper på nätet när jag tänker efter…)

Denna festliga och glassiga Funkita-baddräkten från Trispot kom i dag och jag älskar den redan! Man kan ju liksom inte bli annat än glad av den! Eller hur?

Invigningen får dock bli en annan dag. Det dög fint med en av mina “gamla” i dag. De har börjat fatta det här med sim-grejen så nu hoppas jag glassdräkten redan är inkörd så jag slipper lära även den. 😀

Kram från Ingmarie