Jag har varit på safari!

En del åker långt bort för att uppleva safari av alla möjliga slag. Jättehäftigt och coolt förstås men man kan faktiskt göra safari hemmavid. Det finns massor av grejer att upptäcka om man bara tar sig tid och tänker lite utanför boxen. Jag har varit på Simsafari med Team Snabbare och Coach Ulf i kväll och upplevt helt nya vidder, stigar och (sim)vatten. Det är verkligen en snudd på aldrig sinande skatt jag har på min bakgård. (Simsafari är egentligen samma som swimrun men visst låter det lite mer exotiskt?)

Jag har även upptäckt att jag faktiskt klarar av att frysa ganska mycket och ändå kunna både simma och springa. Till en viss gräns i alla fall. Kanske hjälpte det att jag inte var ensam om att både huttra och skaka.🤪 Det hjälpte i alla fall definitivt när vi högt uppe på en bergstopp blev serverade (varm) fika! Ja alltså där var inget “riktigt” fik, vi var verkligen ute i tassemarkerna, utan det var Ulf som förberett så fint. Vilken lycka! Tror vi alla tyckte det var en av de bästa fikastunderna ever!

Jag upptäckte också att jag klarar av saker trots att panikkänslan tagit sitt grepp om mig. Känslan av att inte kunna andas och liksom vara instängd. Den har en enorm kraft och kan knäcka i princip vem som helst om den får övertag. När vi skulle klättra upp för en hög bergsvägg kom den nämligen på besök igen. Men jag tror jag lärt mig att hantera den nu. Plus att jag fick fantastisk stöttning och hjälp av de andra. Vilket gäng!

En annan sak jag upptäckte var att jag faktiskt inte är långsammast. Inte just i dag i alla fall. Att det inte alltid är så graciöst det jag gör visste jag dock redan…🤪

Efter 2,5 timmar var vi tillbaka där vi startade. Ännu gladare och massor av erfarenheter rikare. Tusen tusen tack Ulf och alla som var med!

Och tack kroppen som håller ihop och som var pigg trots intervallerna i förmiddags. Kanske är det för att jag satsar en hel del just nu på mjuk yoga, meditation och squats. Vem vet, vem vet? 😍

Kram från Ingmarie

Drillad under jord

Södersjukhuset har, som antagligen de flesta sjukhus, många våningsplan. Och “byggkroppar”. Det är inget jättesjukhus men det är ändå ett av både Stockholms och Sveriges största. Men allt syns inte! Vad många kanske inte vet är att det även finns våningar under markytan. Fyra för att vara mer exakt. Några innehåller vanliga kulvertar men där finns även olika verksamheter. Allra längst ner finns det sen rum i händelse av krig eller om det t.ex krävs sanering. Där ligger också “Bergsrummet” och det är där jag har hård-drillats tillsammans med några av mina kollegor hela dagen. Vi har repeterat och gått igenom teoretiskt såväl som praktiskt A-HLR för vuxna, S-HLR för barn samt vad och hur man gör vid drunkningsolyckor, andnings- och luftvägsstopp oavsett ålder. Tunga och svåra grejer såklart men hur tokigt det än låter så tycker jag det där är kul! Superkul t.o.m! Och oerhört lärorikt. Gemene man behöver såklart inte kunna det vi måste kunna men alla bör verkligen, verkligen kunna HLR och vad man gör vid luftvägsstopp. Läs gärna mer här. Och även om du gått en utbildning så kom ihåg att repetera den åtminstone vartannat år. För tro mig. Man glömmer! Plus att riktlinjer kan ändras.

När jag väl cyklade från jobbet var min hjärna absolut överfylld, och kroppen som en blyklump. Våning minus 4 är nämligen en smula (läs mycket) instängt och 100% fönsterfritt. Jag var så där trött så jag inte trodde jag skulle orka trampa hela vägen hem men efter lite sim och vattenlöpning fick jag ny kraft!

Ja i alla fall så pass mycket att jag orkade ta mig hem. Just nu sitter jag som en ostbåge i fåtöljen. Men jag är tacksam som attan över allt i dag och för att jag har min hoj. Inte enbart för att jag då kan slippa en hel del av det där krånglet utan även för att jag med hjälp av den kan hämta riktigt stora paket!

Exakt vad får du reda på i morgon. Eller kanske på torsdag för i morgon händer annat skoj!

Kram från Ingmarie

Intervaller med nödhjälp och simgupp

Skorna fortsätter att leverera. Men det är klart. De har ju vilat sen i torsdags så de borde vara pigga! 10 x2 min. + 10 x 1 min + 10 x 30 sek. betade jag av. Och det kändes riktigt bra! Sommarvärmen gör mig verkligen gott! Att det sen inte går så himla fort skiter jag faktiskt i. Jag kutar helt enkelt så fort jag kan i förhållande till vad benen tillåter. Svårt att göra på något annat vis förresten…🤪Och svettigt var det! Fick stå utanför och svetta av mig en stund för att inte förstöra den nystädade lyan. Vem vill liksom städa två gånger på samma dag?

Men även om allt gick väldans bra så fick jag ett högst ofrivilligt stopp mitt i en av de där en-minutrarna. På en av grusvägarna möter jag en kvinna på cykel med sitt lilla barn i en sån där barn-sittstol fram vid styret. Jag hann inte mer än att tänka tankarna klart att det måste vara kul för ungen att sitta så, men också både vingligare och osäkrare, förrän jag hör ett grusslir, ett brak och barnets gallskrik. Det blev ett jäkligt snabbt stopp på mig om jag säger så. Och en ännu snabbare vändning för hur adrenalin- och endorfinstinn jag än var så kopplas (tack och lov) medmänniska- och sjuksköterskehjärnan på direkt.

Ungen verkade mest skärrad och hade i alla fall inga synliga skador. Mamman var lika skärrad och hade skrapsår eftersom hon reflexmässigt skyddat sitt barn när de föll. Barnet hade hjälm men den hade trillat av. (!?) Mamman hade ingen. Jag har alltid undrat hur man tänker då. Det jag kommit fram till är att man nog inte tänkt mycket alls… Hur som helst. Det tog sin lilla tid att undersöka dem, plocka ihop alla pinaler och vara försäkrad om att de klarade sig tillbaka hem samt att hon skulle fortsätta hålla barnet under observation. Lång intervallpaus alltså men märkligt nog gick det ändå bra att köra vidare. Jag fick väl helt enkelt en extra adrenalinkick på köpet.

Betydligt lugnare var och blev det vid Flaten. Men det blev en annorlunda stund där. Solen sken men det kom regndroppar större än tefat flera gånger. Eller i alla fall större än vanliga regndroppar. Man kunde liksom se dropparna falla! Skitcoolt! Det var härligt varmt men också rejält blåsigt så det blev en väldans guppig simsession. Men vet du, jag tycker numera det är kul! På riktigt! I alla fall i en sjö. Det kan ju inte hända så väldigt mycket där menar jag. Värre med havet. Men jag har alltid respekt för vattnet vare sig det är stilla eller busigt. Och jag simmar aldrig solo utan min Saferswimmer.

 

Kram från Ingmarie

Nytt, bakvänt och rent

Det här med ledig torsdag är bra fint! För att inte tala om nya skor! Jag tror minsann det kom med ett par nya ben också för hej å hå vad det gick undan på intervallerna! Så pass bra att jag förlåter Newton-tillverkarna för att de gör så uselt slittåliga skor.

Varmvädret kom tillbaka i dag men ändå valde jag att vara inomhus på SoFo några timmar. Fråga mig inte varför eller hur men helt plötsligt blev jag liksom sugen på både vikter, maskiner och extra svettig Hot Mojo.

Det bästa med denna dagen var nog ändå inte all bra träning, eller att jag var ledig, utan att våra fönster är rena! Så där rena att man ser ut på riktigt!

Helt klart värt varenda liten krona att anlita någon som kan och tycker det är kul så fortsätter jag med det jag blir glad av. (Fönsterputs finns nämligen inte med på den listan! Inte ens längst ner,)

Kram från Ingmarie

Glassig

95% av det jag köper på nätet är träningsrelaterat. 92% är löprelaterat. För bara några år sedan hade detta inte hänt men numera blir jag (nästan) lika glad när en ny baddräkt kommer som när nya pjux kommer. (Det är förresten typ bara det jag köper på nätet när jag tänker efter…)

Denna festliga och glassiga Funkita-baddräkten från Trispot kom i dag och jag älskar den redan! Man kan ju liksom inte bli annat än glad av den! Eller hur?

Invigningen får dock bli en annan dag. Det dög fint med en av mina “gamla” i dag. De har börjat fatta det här med sim-grejen så nu hoppas jag glassdräkten redan är inkörd så jag slipper lära även den. 😀

Kram från Ingmarie

Hemmaläger dag 2

Medan tusentals människor roade sig inne i stadens brus med att kolla på eller själv vara med i Stockholm marathon så har jag och en bunt likasinnade roat oss i och runt Hellasgården i stället. Det var ju också dag två på mitt pyttelilla hemmaläger. Dag ett var i går om du missat.😀

Faktum är att jag troligtvis började min dag långt före de flesta mara-löparna. Klockan 08 hade jag ätit frukost, packat två trunkar, cyklat genom skogen till Hellas och fått på mig våtdräkten. Man skulle kunna tro att jag skulle vara ensam där men icke. Bara i vår Team Snabbare simträning Deluxe-grupp var vi nog 30 pers! Plus alla andra som var där. Coolt!

Och kolla in detta! Man blir ju nära på religiös på kuppen!

Coach Ulf lät oss testa en massa roliga och nyttiga övningar. Bl.a en där vi skulle simma och blunda för att testa hur rakt, eller orakt, man egentligen simmar. En del lyckades väl bättre än andra om jag säger så och faktum är att jag var åtminstone inte sämst!

Vi simmade även ut en längre bit till en klippa för att fika! Hur mysigt var inte det?

90 min senare var vi klara och, om möjligt, ännu lyckligare! Vilken morgon! Om det alltid vore så här hade jag lätt kunnat bli morgonmänniska! Jag hade dock planerat mer, annars hade det ju liksom inte varit någon trainingcamp, och som den turflicka jag är så hade jag fått med mig både Ulf och Tomas på Swimrun-träning. I verkligheten var det väl egentligen tvärtom. Dvs jag fick haka på dem för de skulle köra genrep inför Stockholm Swimrun på lördag. Snacka om att få hänga med proffs! Ulf med sitt förflutna i tyska simlandslaget och Tomas som är en grym traillöpare och 4a i ÖtillÖ-rankningen 2017. När de satte av hade jag inte en chans! Som två bergsgetter for de över stock och sten och det var som om de hade en propeller med sig i vattnet. Makalöst! Såklart även jäkligt roligt för mig att få både se och ta del av! Och de var snälla och väntade in mig när det behövdes.

Det är tydligen där i skogen många av de allra bästa hänger. Eller nej det där blev fel. Det är där de tränar järnet så de blir så där ruskigt bra. En är Daniel Hansson. Han är världsmästare i Swimrun och har även klarat sub 8 timmar på ÖtillÖ tillsammans med dels Lelle Moberg och dels Jesper Svensson Dvs sub 8 timmar på 65 km löpning i rejält tuff terräng plus 10 km sim i havet. Jag hade inte klarat den tiden ens om det vore enbart löpning på platt väg.😱

Så förstå att jag blev ruskigt starstruck när han plötsligt dök upp! Men jag hade huvud nog att passa på och fråga en massa. Och såklart gratulera! What a man!

Men man ska bara jämföra med sig själv tänker jag. Tror jag fick ihop 4 km sim i dag och x antal löpkilometer i skogen. Inte så illa ändå för en gammal asfalts-och banlöpare som för bara några år sedan inte gillade att doppa huvudet i vattnet. Eller hur? 😀

Jag har även svettats en stund på utegymet inkl lite yoga. (Och ja, det är min stackars överpackade hoj i bakgrunden. )

Mediterat i solens sken.

Och ätit en av de dyraste vego-mackorna ever! Men den hette också “Supermacka”, var väldans god och vansinnigt mättande. Dessutom tyckte jag faktiskt jag var värd den. 😍

Kram från Ingmarie

Totalt osocial (och några värmeråd)

Jag brukar kalla mig själv för en social ensamvarg för lika mycket som jag gillar och är social till max lika mycket gillar och är jag en ensamvarg. Jag behöver båda men jag skulle inte klara mig länge om jag inte fick min ensamma egentid. Jag har faktiskt inga som helst problem med att hänga med mig själv. Och tur är väl det för jag måste ju trots allt göra det 24-7.🤪

Denna dagen har jag inte sagt särskilt många ord. När jag tänker efter var det nog inte innan kl 18.30 när jag var och handlade. Och kanske tänkte jag högt när jag körde de där intervallerna i förmiddags. Vem minns liksom sånt när man har fullt upp med att andas, blinka svetten ur ögonen och försöka få benen att pinna på så fort de kan.

22 x 60-30 + 10 x 30-30 blev det. Egentligen hade jag tänkt nöta på tartanen men där var packat med skolkids och Nytorps gärde är ett fullgott alternativ! Nästan helt platt, grusvägar och inga träd som skymmer solen. För det här vädret alltså! Känns som jag är i himmelriket igen! Så som det är i t ex Australien. Och har du märkt så lite tvätt det blir?🤪

På tal om solen så har jag förstått att väldigt många har börjat stressa upp sig över att det kommer bli varmt på lördagens Stockholm marathon. Till er säger jag bara Don’t! Det blir man nämligen inte svalare av. 😉 Skämt åsido. Jag har kutat en hel del värmelopp, även några Stockholm marathon med rekordvärme, och har lärt mig att de som klarar det sämst är just de som stressar upp sig. Acceptera och tagga ner. Sänk ambitionen några hack, drick, spring genom duscharna, se till att få i dig energi och njut av att slippa frysa! Är du van vid att ha keps ha det. Annars inte. I år har vi ju dessutom hunnit vänja oss. Hade det inte varit för att 1: jag är för otränad för en asfaltsmara 2: jag är absolut totalt osugen på en asfaltsmara så hade jag kutat just pga vädret!

Hur som helst. Resten av dagen har jag hängt vid Flaten. Och varit tyst. Läst, mediterat, sovit och simmat. Det är makalöst vackert där! Och vattnet är så där perfekt tempererat för att simma i. Det var t.o.m nära att jag skippade våtdräkten! Fortsätter det så här är det bara en kort tidsfråga innan våtdräkten får förbli torr.

Kram från Ingmarie

OW-kick off

Det kan svänga snabbt minsann. Både i livet som stort och i det lilla för lika pigga som mina ben var i går lika sega var de i dag. Men det är så där det kan bli och vara. Två timmar i sagoskogen bjöd de mig på i alla fall!

Det blev dock ingen vila efter för direkt när jag kommit hem tog jag hojjen och trampade iväg till Hellasgården för att vara med på Team Snabbares OW-kick off. Olander Swim var också där för att låta oss testa våtdräkter och andra prylar. Simning/Swimrun är inte riktigt lika prylnördig som t.ex cykling men det är banne mig inte långt ifrån!🤪

Coacherna Ulf och Tomas

Provade en av deras värstingdräkter. Och jodå, jag kom ihåg att ta av trätofflorna innan jag hoppade i.

Coach Ulf tillsammans med Coach Tomas höll i själva passet och vi var nog ett 40-tal som traskade ner till sjön medan ännu fler badgäster tittade på. Kanske undrade de vad vi skulle göra. Fast mest tror jag de hade velat vara med för vi hade superskoj!

Det är alltid knepigt med teknikövningar och med typ 80 armar och ben som ska göra samma saker på en begränsad plats blir det inte direkt enklare. Men då blir det extra bra trängsel-träning tänker jag! Vi avslutade med att simma en lite längre runda och det där att vara en hel grupp som simmar ihop är en så sjukt cool känsla! Min simning var si så där i dag men det kvittar för kul och härligt var det oavsett.

Efteråt babblade vi vidare och bjöds på fika. Så himla mysigt att få hänga med Richard, Inger, Anders, Elina, Ulf, Walter, Tomas, en annan Ulf och en massa andra trevligt folk! För att inte tala om hur skönt det är att slippa frysa! För visst har jag väl sagt att jag älskar solen?🤪😍☀

Man kan använda Saferswimmern på mer än ett sätt förresten.

Denna bönan alltså. Vad jag gillar henne!

På lördag börjar den mer “riktiga” Deluxe simträningen och jag längtar redan!

Kram från Ingmarie

Ledig dag

Ledig dag och Ingmarie-väder. Kan ju inte bli mycket bättre! Enda gången jag väl egentligen hållit mig stilla, och varit inne, någon längre stund var på målarkursen. 😍

Resten av den vakna tiden har jag (förstås) spenderat ute. I rörelse. Två-minutersintervaller på grusvägen runt Nytorps gärde så gruset sprätte i förmiddags.

Det var såklart jobbigt, intervaller är ju liksom det, men det var ändå helt ok. Jag är mest tacksam över att jag kan och får springa mig trött för hur det än är så är det en extrem lyxtillvaro. Särskilt nu när hela världen lyser!

Direkt efter de där grusintervallerna joggade jag bort till IP och körde 10 x 100 m + hopp & skutt- övningar. Sen var jag nöjd. Hade bara exakt så mycket ork kvar så jag tog mig hem också.

Men sen hade jag ju den där målarpausen, inkl. ett stort lass (vego)mat, och vips var kroppen pigg igen! Och tur var väl det för jag hakade på Inger och Richard på ett av 08a lands alla Swimrun-träningspass. Just detta är det Wolff Wear som fixar i Brunnsviken. För 100 ynka kronor får man både ett galet bra träningspass med coachning och bra tips plus mat. Trevligt sällskap ingår alltid verkar det som.

Tänk om jag inte fått för mig att jag ville kunna crawla då för fyra år sen eller när det nu var. Då hade jag missat allt detta! Hemska tanke.😱 Men jag är övertygad om att livet vill mig väl och ingen är gladare än jag att jag var just här idag!

Kram från Ingmarie

Utö swimrun sprint 2018

Det spelar ingen roll hur “van” jag är vid att tävla, det är ändå alltid mer eller mindre lite pirrigt innan. Faktum är att jag tror det ska vara  så. Annars tror jag det är svårt att liksom behålla fokus och skärpa till sig en smula. Jag är nämligen i ärlighetens namn lite likadan även inför lite mer “seriösa” träningspass. Avslappnad men spänd på samma gång på något underligt vis. Egentligen är det ju absolut inget att vara nervös för men det är ju onekligen mycket trevligare och roligare om hela kroppen är med på det man ska hitta på och det är väl just det man är pirrig för. Hur är den i dag – kroppen? Är det studs i benen eller är det blystövlarna på?

Att tävla i par blir därför ännu lite pirrigare för det är ju liksom en sak att sinka sig själv men att sinka en annan för att man har en kass dag är ju inte särskilt skoj någonstans. Och ännu pirrigare blir man (såklart) när man inte ens träffat den man ska köra med IRL förrän samma morgon. Men det är ju så där det blir när man spontananmäler sig med en okänd några dagar innan.

Så hur skulle det bli att köra Utö swimrun sprint med denna Anna som jag inte visste något mer om än att hon är tillsammans med en av mina idoler. Därav vårt lagnamn: Team Gysings-fans!  (Och för dig som inte vet vem Kenneth Gysing är så kan du börja med att läsa hans blog på RW-sidan.. Eller någon av hans vansinnigt skojiga böcker.)

Hur som helst. Anna, tillsammans med Monique och Alexandra som också skulle köra, plockade upp mig utanför porten i morse (snacka om lyx) och jag kände direkt att det skulle bli noll problem att köra med Anna i dag. Du vet när den där magkänslan bara säger ja – det här är en genuint fin människa och man bara tokgillar personen direkt. Så där rann det värsta pirret bort direkt. Phju liksom.

Vi kom lätt och smidigt med båten till Utö och som alltid älskar jag att stiga av på ön. Och alldeles extra mycket en sån här dag när solen sken och havet var så där stilla och havsblått som bara hav kan.

Monique, Anna, Alexandra och jag making plans. Och försöker ladda upp oss.

Utö swimrun är som alla lopp i denna Swimrun-serie extremt välorganiserat och välplanerat. Supersmidigt att hämta ut startkitet inkl. visa att vi hade allt som krävs för att få starta. (Våtdräkt, kompass, första förband och visselpipa.) Hann precis besöka bageriet för fika innan det var dax för race-briefing. Alltid lika kul att höra Michael Lemmel och Mats Skott berätta historien bakom allt. Hur de en sen kväll på Utö värdshus startade det hela med en vadslagning för över 10 år sedan.

Sen var det bara dax att börja byta om och värma upp. Nackdelen med swimrun är att det där att ta på och av sig tar sin lilla tid. Å andra sidan blir det minimalt med tvätt.

Bevara naturen är en stor grej inom swimrun. Absolut inget skräp får lämnas och absolut inget får förstöras. Då blir man diskad direkt! Nytt för i år var därför också att vi hade egna muggar med oss. Superbra!

Tiden går fort när man har skoj och kanske framförallt när man är fokuserad på något roligt så plötsligt var det dax att gå in i startfållan. Totalt var vi 99 lag från 16 nationer som skulle iväg samtidigt uppför första backen.

 

Foto: ÖtillÖ

Jag gjorde förresten en sån där vild chansning och testade en helt ny Ark swimrundräkt från min favvobutik Trispot. Och nya paddlar eftersom mina andra “försvunnit”. (Läs “jag glömdedempåenbrygga”….)

Första löpet är alltid lite knepigt för det är lätt hänt att man öser på och sen är man halvdöd och flämtar som en lungsjuk när det är dax för första simmet. Som också är knepigt för även om vi doppat oss i vattnet innan (och konstaterat att det var ruskigt kallt) så är det en smärre chock varje gång att börja simma. Det är ju inte bara kallt det är även rörigt och typ 10 000 (nåja) armar, paddlar ben och skor som vill fram åt samma håll samtidigt. Men vi startade så där klokt som man gör när man är i sin klokaste ålder och har lärt av alla sina misstag. Nästan… Linan vi så noga mätt ut visade sig vara på tok för kort så jag hade Annas skor i ansiktet hela tiden. D.v.s omöjligt att simma. Jag kopplade  därför loss mig och hoppades att jag inte skulle vara allt för långt efter henne så hon skulle behöva vara i vattnet längre än nödvändigt. (Man får nämligen vara max 10 m. från varandra.) Men vet du, vi simmade i princip i exakt samma fart! Om det var mina nya paddlar eller om jag hade en ovanligt bra simdag låter jag vara osagt men linan fick förbli oanvänd resten av racet. Förutom en liten snutt då jag drog Anna på löpningen.

Fot: ÖtillÖ

Totalt är banan bara 12 km men man ska inte låta sig luras och tro det är en walk in the park. 7 simsträckor betyder 7 nedstigningar och 7 uppstigningar och sånt tar tid. Särskilt när det är hala klippor och stenar eller annat bröte som man kan trassla in sig i och drutta på ändan av. Plus att när man blir nedkyld så är det förbenat svårt att springa snabbt direkt. I alla fall för en klenis som mig. Men vi kämpade på och jag njöt verkligen hela tiden utom i början av den längsta löpsträckan då mina fötter och ben helt plötsligt förvandlats till någon slags isklumpar (de tinade dock ganska snabbt) och den näst sista simningen för den var lite väl bitig. Banan är otroligt vacker. Upp och ner, stigar, trail, grusvägar, söta hus, klippor och broar i perfekt kombo. Och Anna. O lalalaaaa! Vilken Quinna! Stark, tuff, positiv, rolig, lättsam, ödmjuk och bara så underbar! 12:a totalt på en helt ok tid på vårt första race är banne mig MVG direkt! Så vi håller redan på att smida nya planer.

Av de 99 lag som startade kom 100% i mål. Starkt! Och kanske ett bevis både på att banan är ofattbart fin (man vill liksom inte bryta för då missar man ju det härliga) och att man klarar mer än man tror.

Duschen efter var gudomlig! Och bastun. För att inte tala om min Dryrobe. Som jag diggar den! Det var många som önskade de hade en egen kan jag berätta för även om solen värmde så är man ruggigt sval efter en sån här grej. 9-11 grader i vattnet är trots allt bara 9-11 grader. Och Ark-dräkten? Jag älskar den! Som ett andra skinn! Hade dock en Heatseeker under plus ett neoprenpannband för annars hade jag absolut dött frysdöden.

Alltså vilken dag det blev! Har du tänkt på att spontangrejer blir sällan fel? Mer sånt! Go with the flow, var öppen för vad universum erbjuder dig och var flexibel är mina ledord nu för tiden. Och jäklar vad vi fyra i bilen har skrattat! Det är helt klart magmusklerna som jobbat mest av alla mina muskler denna dag.

Tack, tack, tack alla som jag på något vis träffat i dag! Det här kommer jag leva på länge, länge.

Kram från Ingmarie