Hög på olika vis på höghöjd

Pagosa Springs har hundratals olika trails och jag kan inte låta bli att undra varför detta inte har blivit ett riktigt löparmekka? Eller det kanske det är men inte just nu så här mittemellan vinter och vårsäsong? Jag har dock aldrig hört om någon som åker hit för att just springa. Mycket märkligt. Däremot vet jag att folk åker hit för de varma källorna, golf , cykla, konsten, river-rafting och det vackra landskapet. Jag återkommer till det där med de varma källorna för det är något verkligen speciellt.
Det finns t o m kartor som beskriver massor av olika trails och en flik på deras hemsida heter just “running”. Ja du fattar va? Detta ställe är unikt!

Vi åkte till ett område precis i närheten som kallas Turkey Springs. Bara där är hur många olika trails som helst att välja mellan.

Vi började tillsammans och det dröjde inte många hundra meter innan vi båda var helt sålda. Fina välmarkerade stigar omringat av de unika träden med den röda barken. Kyligt i början men sen värmde solen mer och mer. Och dofterna! Tall, skog, sol, lera, bark, varma stenar och gräs.

Efter ca 6 km hade vi gjort klart första rundan och jag fortsatte medan Anders tog bilen till en parkering vi bestämt vi skulle ses vid. Verkade ju enkelt och bra det var bara det att just den skylten in på den stigen tydligen fått ben för jag hittade den aldrig och sprang på tok för långt med tanke på det där loppet jag har på lördag. I stället för en dryg timme blev det 100 minuter. Men men, det blir som det blir. Jag får turbovila de resterande dagarna!

Direkt efter åkte vi ner till byn och floden. Det finns massor av olika SPA-och badanläggningar om man vill bada i det varma vattnet som kommer från den mineralrika “Mother Spring”. Pagosa Spring har världens djupaste geothermala varma källor och de är enormt mineralrika och sägs vara väldigt bra för hälsan på olika sätt. Det finns visst även en öl, “Earth Powered Beers”, som är bryggd på detta vattnet.
Vi var lite mer äventyrliga, eller småsnåla beroende på hur man ser det med tanke på att man får betala hundratals kronor för att gå in på de “riktiga” anläggningarna, och valde en mer naturlig källa i San Juan River. Helt gratis och hur härlig som helst. Det är rejält varmt och en stor kontrast mot mina “vanliga” bad men det var bara att glida över stenarna så var man i den kalla floden.

Några av de mer fina (och dyra) anläggningarna från båda hållen

 

Varmt

Kallt

Efter lunch for vi norrut och klättrade ännu mer uppåt för att få uppleva Treasure Falls.

 

Bilderna får tala för sig själva…

Pagosa Springs ligger på ca 2100 m över havet och det är en höjd min kropp klarar av ok. Efter 2500 m brukar jag bli lite extra flåsig och vid 3000 rejält påverkad.
Vi åkte upp genom bergen till 3200 och jag trodde det skulle gå bra eftersom jag satt stilla i bilen men det hjälpte inte. Jag blev ganska rejält påverkad med illamående och yrsel så vi fick vända innan vi hade tänkt. Detta har hänt innan, bl.a när jag varit högst uppe på Sandia, men minnet kan vara lite extra kort ibland…
Ja så klen är jag. High Altitude sickness är dock inget att leka med för blir man riktigt dålig kan man få både lung- och hjärnödem med dödlig utgång. Vem som helst kan drabbas, Anders påverkas nästan inte alls, men har man ex haft det innan är risken högre. Liksom låg ålder. Det faktumet håller jag fast vid. Haha!

Vägen var i alla fall hisnande vacker när jag väl pallade trycka på fotoknappen.

Bästa boten är att komma ner på en bättre höjd och när vi var “hemma” igen kändes det bättre och nu är jag som vanligt igen.

Har du varit höghöjds-sjuk?

Kram från Ingmarie

Nytt ställe och ny stat

Vi lämnade verkligen Moab i perfekt tid för helt plötsligt blev det snorkallt!

För att vara effektiv, och vila benen, körde jag gymet innan vi körde och det var ett bra val.

 

Faktum är att vi kört genom både regn, hagel, snöblandat och snö. Makalöst hur ett väder kan skifta så!

På vägen mot första stoppet passerade vi bl.a Wilson Arch. Undra hur många vi egentligen sett dessa dagar!?

Four Corners Monument är det enda stället i USA där fyra stater möts. Arizona, New Mexico, Utah och Colorado. Det ligger mitt ute i ingenstans. De flesta områden runt omkring tillhör ursprungsbefolkningen som funnits här i hundratals år och hela området tillhör ett större område som kallas Colorado Plateau vars natur är mestadels oländig, avlägsen och torr.
Själva monumentet är egentligen bara en platta men man har byggt upp runt om den och man kan både lära sig mer om ursprungsbefolkningen, äta local food och köpa hantverk.

Vi hade ingen riktig bild av vad som väntade men det kändes som en verklig turist-grej som man “bör” göra.
Eftersom det stödjer urbefolkningen så kändes det som en extra bra grej och det var himla roligt! Tydligen kan det vara timtals med köer och man får då bara ta 3 foto. När vi var där var det max 20 pers så vi tog väldigt många fler och väntetiden var typ 10 sekunder. Vi hade även tur med vädret för när vi var där sken solen så det sved i ögonen och när vi satte oss i bilen började det snö-regna.

Vi har sen åkt genom djupa skogar, öppna fält, blomstrande samhälle såväl som övergivna, pampiga gårdar såväl som fallfärdiga ruckel och häftiga väderfenomen.

Vi har sett rancher, snötäckta berg, uttorkade bäckar, virvlande floder, kor, får, hästar och även Chimney Rock Monument. Det är främst känt för att ha några av de största och äldsta Pueblos i sydvästra Coloroado men även för major Lunar Standstill (MLS) dvs när månen står mitt emellan de båda pelarna och som bara händer var 18,6 år.
När vi väl var där var det stängt så vi fick nöja oss med att se allt på håll.

Nu har vi landat i Pagosa Springs och jag tror banne mig vi har hamnat i ännu en pärla!

Kram från Ingmarie

Sista hela dagen i Moab

En av alla bra saker med att kunna springa är att när man är på nya platser så kan man ta sig till ställen som många andra inte kan eller ens vet om att de finns. Man får se, höra, uppleva och känna dofter som de flesta, ffa turister som vi, aldrig får.
I dag åkte vi till Arches nationalpark  en andra gång. Jag tog en verklig dustroad där bara fyr-hjulsdrivna fordon och motorcross-hojar kan ta sig fram. Och vi till fots.
Det fanns inte ens en skylt om pärlan som väntade utan bara en pytteliten text på en av alla kartor jag råkade se.

Vägen var vackert böljande med en del stenpartier och väldigt mycket sand som sög rejält i benen. Inbillar mig att det är bra träning.

Sen låg den där. Valen. Som från ingenstans.

Och där fanns också denna sjukt coola “The Eye of the Whale Arch”. Det kändes som jag hade hela stället för mig själv för jag var helt ensam. De anda jag hade sett var en grupp i någon slags guidad tur som åkte ett 4-hjulsdrivet monster. De undrade antagligen lika mycket över hur jag kunde kuta ut dit som jag undrade hur de kunde åka i de där fordonen…

Jag hade lite svårt att slita mig men Anders väntade och vi hade mer att upptäcka så jag kutade tillbaka och fick njuta av utsikten från andra hållet.

Längst upp i Arches nationalpark ligger Devil´s garden. Ett namn de första européerna tydligen hittade på när de kom dit på 1800-talet. Oklart varför. Indianerna har tvärtom kallat det”The Smiles of Gods”.
Totalt finns det nästan 13 km olika trails där och största delen är mycket svår. Vi valde att gå de enkla och det var mer än tillräcklig! Så otroligt vackert!

 

Tunnel Arch

Pine tree Arch

Landscape Arch

På tillbakavägen kollade vi även in Skyline Arch. Ännu ett ofattbart mirakel av naturen.

Många timmar senare var vi tillbaka på hotellet och det var onekligen skönt med lite vattenlöpning även om poolen är lite för varm för att riktigt svalka.

Kvällen har tillbringats inne i byn. Moab må vara litet men det är inte varken dött eller direkt stillsamt. Många små butiker, restauranger, caféer, glassbarer, parker och en stor utomhus Food Truck Park. med i princip all sorts mat och en live-trubadur.

Såklart vi åt där! Stor Falafeltallrik och ännu större falafel-wraps. Mumsigt värre!

För att se, upptäcka och göra allt som finns i och runt Moab skulle vi behöva många många månader, kanske t o m år, men man kan inte få allt här i livet. Åtminstone inte på en gång.
Vi har haft helt fantastiska dagar här och denna sista hela dag har varit lika magisk som de andra.

Tack Moab!

I morgon drar vi till ytterligare en ny stat.

Kram från Ingmarie

Moab dag 4

Varje kväll under denna road-tripen har vi sagt till varandra att just denna dagen har varit den bästa och att vi nog måste ha sett det mest vackra men sen har en ny dag och kväll kommit och vi säger det igen.

Denna dagen är inget undantag. Det känns som att vi har haft tre dagar i en pga tre olika upplevelser.

Den första var i Dead Horse Point Park. Historien om den är ganska brutal.

The Legend of Dead Horse Point
Dead Horse Point is a peninsula of rock atop sheer sandstone cliffs. The peninsula is connected to the mesa by a narrow strip of land called the neck. There are many stories about how this high promontory of land received its name.

According to one legend, around the turn of the century, the point was used as a corral for wild mustangs roaming the mesa top. Cowboys rounded up these horses, herded them across the narrow neck of land and onto the point. The neck, which is only 30-yards-wide, was then fenced off with branches and brush. This created a natural corral surrounded by precipitous cliffs straight down on all sides, affording no escape. Cowboys then chose the horses they wanted and let the culls or broomtails go free. One time, for some unknown reason, horses were left corralled on the waterless point where they died of thirst within view of the Colorado River, 2,000 feet below.

Det är inget sånt där nu, faktum är att det inte finns några hästar ö h t kvar där men parken är bedårande vacker med massor av trails, utsiktspunkter, rastplatser, camping och en stor fin turistinformation. Denna parken är verkligen en pärla som tyvärr verkar komma lite i skymundan av de andra större men är du här så missa den inte!

Jag sprang alla slingorna där var + lite extra på MTB-trailsen för att få ihop 2 timmar och jag njöt av varenda sekund! Gott om plats, obeskrivligt vackert, de mest springbara trailsen hittills och över 25 grader i skuggan. Vad kan liksom bli fel då?

Colorado River

På något mirakulöst sätt lyckades vi komma samtidigt till parkeringen trots att vi inte har varken mobiltäckning, komradio eller röksignaler. Fikat satt extra fint med denna vyn.

Någon mil därifrån ligger Canyonlands. Detta är ett enormt stort område som delas in i fyra områden; Island in the Sky, The Needles, The Maze samt floderna Green och Colorado River. Alla är olika och har sina speciella karaktärer. Island in the sky som vi åkte till är den mest besökta och mest lättillgängliga. Många liknar den vid Grand Canyon och jag kan bara hålla med!  Precis när man inte tror det kan bli mer magiskt och storslaget så blir man motbevisad av ännu mer.
Ännu en gång inser jag att inget foto i världen kan beskriva hur det verkligen ser ut. Vi åkte runt på alla vägarna, vandrade och tappade hakan om och om igen av utsikterna i många timmar. Vilket ställe!

Mesa Arch. Kanske den coolaste av alla coola archer

I verkligheten är detta en ljus grön färg och man vet inte hur den uppstått. Otroligt vackert!

 

Green River långt där ner

När vi kom tillbaka till Moab tog vi Scenic Route 128 norrut utmed Colorado River. Kilometer efter kilometer med enorma berg på ena sidan, floden på den andra och ett Big Ben någonstans mitt i!

Mitt stora mål var dock detta. Gissa om jag njöt!

Kram från Ingmarie

Moab dag 3

Jag undrar allt hur mycket intryck en hjärna kan klara av på en dag. Min är i alla fall proppfull just nu så håll i hatten för nu blir det galet mycket bilder!

Vi började med att åka Scenic Driveway nr 279 till Potash Road där det finns både trails och dirt-roads. En makalöst vacker väg utmed Colorado River.

Jug handle Arch

Tågfrakt av olika mineraler

Anders tog Longbow arch trailen medan jag började med grusvägen/Poison Spider trailen (fråga mig inte varför den heter så…). Båda började brant uppför och underlaget var blandat men det kändes helt ok. Moab är ju “bara” ca 1200 m ö h så plötsligt känns även uppförsbackarna enkla! haha

Denna vägen är en av de mest populära för motorcykel och fyrhjulsdrivna “monster” och först tänkte jag nästan vända när de kom brölande. För mig känns det helt galet att ta sig fram i naturen på det viset men så tänkte jag om. Alla är ju faktiskt inte som mig och dessutom var alla väldigt trevliga och hjälpsamma. Vet inte hur många gånger jag fick frågan om jag ville ha vatten och hejaropen var fler än om jag sprungit lopp! En man skrek att “wow you are the fittest woman I´ve seen and I can´t belive you´ve run up those hills! I´ve never seen any woman running here”. Vem kan liksom vara arg på en som säger så?Själv fattar jag inte varken hur de kan eller vågar köra de där fordonen i den här terrängen.
Uppe på toppen var det platt och lättsprunget blandat med coola klippor och röd, mjuk sand. Jag sprang även en bit på den där Longbow trailen där den enda jag mötte var Anders.

Här gick det inte fort…

De här blir nog aldrig grå-blå igen..

Egentligen hade vi inte tänkt att kolla på så mycket mer men så fick jag ett hiskeligt badsug så vi åkte till Colorado River för att försöka hitta något av de ställen vi blivit tipsade om men det gick si så där så det blev inget bad. (Jag har dock inte gett upp om det!)

I stället hamnade vi i Arches Nationalpark.

Det är härifrån du säkert har sett bilder på de spektakulära röda bergsformationerna och jag har velat åka hit så länge jag vetat att det funnits. Förväntningarna var minst sagt skyhöga och allt jag kan säga är att de infriades med råge. Detta landskap är helt omöjligt att beskriva och vi konstaterade flera gånger att detta var bland det häftigaste och coolaste vi sett och upplevt. Kanske kan dessa bilder ge en liten hint.

Vi hann precis de ca 3 milen till slutet av vägen för att kunna avnjuta kvällsmaten i solnedgången. Snacka om bra tajming!

Fyra timmar var vi där och hann precis ut ur parken innan det blev kolsvart. Vi har inte hunnit se riktigt allt men vi har fler dagar och våra huvud och hjärtan hade ändå inte fått plats med mer i dag.

Och just det ja. Jag har gymat också! Det känns som jag kommer att somna ovaggad om en stund…

Moab dag 1

Första löpturen och första simpasset har gjorts på detta ställe som är precis så som jag trodde men ändå inte.
Jag hade bl.a trott att det fanns mer trails i närheten av själva byn men precis som i t ex Sedona så behöver man oftast köra en (bra) bit för att komma till dem.
Jag trodde inte heller att själva Moab skulle vara så vansinnigt gulligt! Vi var inne en sväng på Turistinfon och det var utan tvekan en av de bästa vi någonsin besökt. Hon som svarade på alla våra frågor var både trevlig och superkunnig. Äntligen någon som inte tittade på mig som om jag vore ett UFO när jag frågade om löpstigar och badplatser. haha

Det finns verkligen oändligt mycket att välja mellan och det finns inte en chans i världen att hinna med allt även om vi hade haft ett år på oss.
Till slut valde vi att börja med Pritchett Canyon Trail. Vi kan väl säga som så här att det gick inte snabbt. Det var djup sand och miljarder stenar blandat med platta stenklippor och perfekt packad sand. upp och ner och hit och dit. Bergen, solen, tystnaden, växterna, fåglarna och färgerna övervägde dock allt. Det var precis så vackert som jag inbillat mig.

När det blev en slags Dead End med ännu mer sten vände jag och när jag var tillbaka till Anders och bilen så stod han och pratade med några MTB:are. De tipsade om några trails bara en kort bit upp på grusvägen så jag fortsatte medan Anders tog bilen till nästa parkering.

Där fanns ett nytt trailsystem och jag häll banne mig på att dö lyckodöden igen för det där var min typ av trails!

Numera, efter att ha pratat med en riktig trail-runner, vet jag att de flesta trailsen här tydligen är ganska utmanande och jag vet också att “trail” inte automatiskt betyder löp- eller MTB trails utan det kan lika väl vara för 4-hjulsdrivna monster och motorcyklar.
Hur man kan vilja köra runt med något sånt är dock en gåta för mig men det är sjukt poppis här.

Klockan hann bli långt efter lunch innan vi var tillbaka “hemma” igen. Extremt skitiga för det dammar rejält här. Men jag älskar det!

Hotell-poolen är också invigd. Den är väldigt kort så det blev en himla massa längder för att få ihop några hundra meter. Blev nästan snurrig i skallen.

Nu ska vi “bara” välja hur morgondagen ska bli. Snacka om lyxproblem.

Kram från Ingmarie

 

Roadtrip dag 2

Vi lämnade Chinle så fort vi kunde för dels väntade en lång dag och dels var rummet vi bodde i bland det kallaste vi sovit i. Värmefläkten funkade förvisso fint men  så fort den tyckte det var varmt nog stängdes den av för att sen sättas på igen när temperaturen sjunkit. Till saken hör att det inte var den tystaste modellen utan varje gång den sattes på lät det som en mindre traktor utan ljuddämpare.
Vi stängde därför av den för att kunna sova och alltså blev rummet isande kallt.
Med tanke på hur de andra små husen såg ut så tror vi att de hade gett oss det sämsta och äldsta av dem alla.  Gissa om de får bra eller dåliga recensioner?

Vi tog vägen mot och genom Kayenta.  Landskapet är otroligt varierande och  vackert men det som är tråkigt är att se vilken misär Indianerna (fortfarande) lever i och hur vansinnigt mycket skräp det är överallt. Och bildäck! Vi funderar fortfarande på hur det kan vara så många och varför man använder dem till allt från att hänga på grindar och lägga på hustak till att inhägna en tomt eller bara stapla dem på hög.

Strax efter Kayenta kommer man in i Utah och till  Monument Valley. Det är tydligen ett av de mest fotograferade ställena i världen och vi förstår varför. Landskapet är bedövande vackert och de majestätiska stenformationerna är snudd på osannolika. Området är enormt stort och man kan köra en 17-mile loop (ca 30 km) på rough roads men vi hade redan innan bestämt att det räckte mer än väl att se allt på lite avstånd. Vi hade även en plan på en annan 17-mile loop.

En annan grej detta stället är känt för är att det är där Forrest Gump sprang. Om du inte har sett den filmen så är det hög tid!
Naturligtvis gjorde jag det också.

Min “riktiga” springtur blev dock långt senare och på ett helt annat ställe där det inte ens fanns en tanke på asfalt. Men först åkte vi igenom urgulliga Mexican Hat som fått sitt namn av denna coola formation.

Precis utanför Mexican Hat ligger Goosenecks State Park.. Det är en pytteliten park men så väl värt ett besök. På kanten av en djup canyon kan man se hur San Juan river snirklar sig fram långt där nere. Galet häftigt!

Ytterligare en bit därifrån ligger Valley of the Gods. Detta området är stort och vi började med att åka hela vägen upp mot toppen av berget som kantar dalen för att kunna se allt. Det var brant som attan på en serpentin-grusväg som emellanåt kändes som den var på väg ut över kanten. Men utsikten alltså.
Olallaaa!
När vi vände bestämde jag att nu ville jag inte vänta mer på att kuta så jag började med en nedförsbacke som heter duga! Jag var nästan snabbare än Anders ner. Nästan.

Sen fortsatte jag in i själva Valley of the Gods så nu kan jag säga att jag kutat i både den och i Garden of the Gods.
Det var denna 17-mile loop vi hade siktat in oss på och även om vägen emellanåt var minst sagt rough och bilen var så skitig efteråt att man knappt såg att den var vit så ångrar vi inte en sekund att vi tog den. Jag sprang alltså inte hela loopen. Någon måtta får det ju vara för stackars Anders att behöva vänta på mig…

Detta är ett av de häftigaste ställen vi varit på och inga foto i världen kan återskapa dess storhet. Flera av formationerna har namn. Det ena gulligare än det andra eller vad sägs om Lady in the bathtub, Rooster butte och Setting hen butte.

Det är verkligen inte kallt utan ibland är A lite väl ljusskygg…

Sista biten bjöd på ännu mer hisnande vyer och vi kan konstatera att vi sett och upplevt prärier, berg, skogar, vatten, klippor, rancher, nylagda vägar och urgamla vägar, fallfärdiga ruckel och gigantiska hus, hästar, kor, får, hundar, rovfåglar och mängder av backar, raksträckor och kringelikrokar.
Inte konstigt vi känner oss lite yra i bollen. haha!

Tio timmar efter att vi startade vår tur är vi nu äntligen framme i Moab.. Hit har jag velat i över 10 år så gissa om jag längtar efter att få upptäcka allt som här finns!

Kram från Ingmarie

 

 

 

När verkligheten överträffar sig själv

Har du någonsin varit med om en upplevelse som är så stor att du känner att det nästan inte kan bli mer vackert eller hisnande?

Jag har fått göra det magiska flera gånger och fastän jag varje gång verkligen trott att just  “det här” måste vara det häftigaste ever så har det hänt om och om igen.
Senast i dag.
Livet alltså. Så himla häftigt det är!

Vi kom iväg i hyfsad tid från Albuquerque efter att jag hade kört ett yoga- och vattenlöpningspass.
De första ca 20 milen till Gallup har vi kört innan men det var tydligen så längesedan att vi glömt hur cool vägen trots allt är. Den kan tyckas platt och kal men de röda bergen, de oändligt långa tågen, de enorma lastbilarna och husbilarna, husen ute i ingenstans och skolbussarna som släpper av ungarna på en väg där man får köra i hundra knyck (!) gör att det aldrig blir tråkigt.

Vi åt medhavd mat från Wholefoods på ett av alla roadstops. Det finns mat att köpa där men om jag är snäll så kan jag väl säga att det inte riktigt är vad jag vill stoppa i munnen… Inte Anders heller.

Däremot köpte jag kaffe och som allt i detta landet är det stort även när det är small.

När man nästan precis passerat gränsen till Arizona så kommer man till Windowrock där det välkända monumentet Tribal Park & Veterans Memorial finns.
This small park established sometime around 1936, features the graceful red sandstone arch for which the capital is named Tségháhoodzání (Window Rock). 

In 1936, the Navajo Nation headquarters and other government offices were built in close proximity to this arch, due to its history and cultural significance, paricularly with the Waterway Ceremony. In Navajo culture and history, there was once a water pond right below the arch opening on the ground, a Navajo medicine man would collect this water to use in the Waterway Ceremony. This location was one of four sacred water ponds. Although today, you likely won’t witness a ceremonial water collection while visiting. But nonetheless, the area should be respected and there is no climbing allowed onto the Window Rock arch or its surrounding sandstone formations.

A Veteran’s Memorial was established in 1995, this is also at the base of Window Rock to honor the many Navajos who served in the U.S. military. Many Navajo soldiers are recognized in the annals of history for their role as Code Talkers, whereby they used the native Diné language to create a code that was never broken by the enemy. Historians credit the Navajo Code Talkers for helping to win World War II.

Är du i närheten så åk dit!

90 minuter senare var vi vid dagens slutstation Chinle..  Trodde och tänkte vi i alla fall. Vi skulle åka in en liten bit i Canyon de Chelly eftersom vi fått det rekommenderat. Inte hade vi fattat att detta var bland det mäktigaste, coolaste och vackraste vi någonsin sett. Inga bilder i världen kan beskriva dessa hisnande vyer, färger och utsikter! Som Grand Canyon och Körsbärsdalen i en unik kombination men också ändå helt olika.  Långt ner i  dalarna rann floden kantat av träden, hästar och kor betade och det var så stilla att jag ibland trodde allt bara var ett foto och en illusion. Jag fick en så stor lyckokänsla att tårarna rann.
Jösses alltså.

 

Vi avslutade denna magiska 3-timmars tur med att äta vår kvällsmat med denna vyn.

Min hjärna och mitt hjärta är överfulla av lycka och tacksamhet. I natt sover vi i Arizona. I morgon blir det en annan stat och en plats jag velat till i minst 10 år.

Kram från Ingmarie

Ibland blir det annorlunda

Jag hade tänkt göra mitt sista långpass innan Cedro i dag och tidsmässigt blev det bra men det blev inte riktigt så många kilometer som jag hade velat.
Trailsen bort till Sandia peak Tramway är några av mina “vanliga” och även om de ibland är lite mekkiga att ta sig fram på så är 95% springbart.

Vid Tramen väntade Anders och tanken var att jag skulle förlänga med Tramway trail (8km ToR) och Anders skulle haka på en bit. Jag visste den skulle vara kuperad men inte hur underlaget skulle vara.
Början var brant uppför men sen blev det ganska ok och jag sprang på. Eller jag tog mig framåt i alla fall. Det var en hel del stenar att parera och mycket rullgrus vilket är livsfarligt (för mig) när det går nedför.  Värre än bananskal!

Inzoomad Anders

Efter ett par kilometer blev det mer och mer gång och till slut kände jag att det var ganska både “värdelöst” och risky. Stuka/bryta någon kroppsdel är inget som någonsin står på min önskelista och absolut inte här och nu!

Så jag vände. Tog mig tillbaka till starten och upp igen för att möta Anders. Fråga mig inte om minen för jag vet inte vad den betyder. Haha

För att få åtminstone några kilometer till sprang jag även ner till stora vägen där Anders plockade upp mig och hamnade därför även på ett bilkamerafoto.

Det blev några timmar och lika många höjdmeter som loppet trots att det var kortare så det var bra!

Bra var också kiropraktorbesöket och Athletic yoga passet.

Ölen vi köpte i lördags var förresten också bra och ruskigt god.

I morgon är det take off norrut. Hoppas du hänger med!

Kram från Ingmarie

Chocholate & Coffee

Just nu sitter vi i soffan med benen i högläge, några bagels med ett berg av groddar, hummus och annat gott. Man skulle verkligen kunna tro att vi inte fått mat på hela dagen men så är det i-n-t-e. Det är egentligen tvärtom.

Vi har dels frossat i oss, efter en gigantisk frukost, varsin jättelunch på Wholefoods. Dyrt som skam men jösses så värt det!

Sen har vi varit på årets Southwest Chocolate & Coffee fest på Expo New Mexico. Själva festivalen är gigantisk med 200 utställare både ute och inne, olika scener med demos och tävlingar plus oräkneliga smakprover. Själva Expo NM är x antal gånger större med allt från Horse-racing till Fleamarkets och där är alltid en massa olika aktiviteter. Jag har varit där flera gånger och aldrig blivit besviken även om det (också) är snordyrt. Bara parkera bilen kostar $10 och inträdet $15/skalle. Sen vill man ju antagligen köpa något också. I princip är jag emot inträde till ställe där det handlar om att man ska köpa. Väldigt osmart faktiskt för om det hade varit gratis hade jag garanterat köpt mer. Jag hade dock ett “gratis” inträde efter det där jobbiga loppet.

Vi åt och drack så mycket att jag trodde magen skulle spricka. Kaffe, rostade nötter av olika slag, ännu mer kaffe, Cbd-olja, choklad, choklad, choklad, lite mer kaffe och cookies.
Det finns verkligen sjukt mycket kaffe- och chokladsorter! Där fanns även massor av olika NM- delikatesser, te, hudvårdsprodukter, vin, öl, krimskrams, muggar och köksprodukter.
Galet skoj men efter ett par timmar var vi heeeelt slut och väldigt nöjda både med besöket och våra inköp.

Det är inte mjölkchoklad utan ÖL! Plus Chokladmandel, några organic soaps och mjölkchoklad.

Nu antar jag att du inte tror att vi bara ätit och druckit oss igenom denna dagen.
Det stämmer inte heller.
Vi har faktiskt tränat också.

Började med löpning nere vid floden. Intervaller för mig och ett första distanspass denna gången för Anders.
Det har blåst friskt här i dag och i motvinden dog jag nästan. I medvinden kände jag mig som Bolt. haha

3 x 10 min med 2 min vila + hopp&skutt.

På tal om hopp. Det gick si så där med att synka våra hopp.

Jag har dessutom kört ett pass på gymet (mest ben) och vattenlöpt.

Nu blir det inte mycket mer aktiviteter i dag för någon av oss. Ska ladda för morgondagen.

Kram från Ingmarie