Tips

Ängsö trail

Som jag skrev i går så spontananmälde jag mig i onsdags till ett lopp som gick i dag. Det är ju så jag oftast gör nu för tiden.

Spontangör.

Att planera och fokusera i månader och veckor i förväg funkar inte längre så bra för mig. Tävlingshjärnan går i gång och jag stänger liksom av från halsen och nedåt och kör på no matter what kroppen säger när jag har ett specifikt datum framför mig. Det var väldigt bra förr när jag satsade och levde på min idrott men inte fullt lika bra nu när jag är äldre och absolut inte behöver “tävla” för att kunna betala mina räkningar.

Hur som helst. Ängsö trail (det ligger utanför Västerås) har flera olika sträckor att välja på. 6, 12, 23 och 45 + en “barnsprint”. Jag valde 23 och köpte startplatsen av en som inte kunde vara med. Jättebra grej tycker jag!

Helt ärligt hade jag ingen som helst aning om vad det var för slags lopp men jag visste att Ängsö skulle vara väldigt vackert. Och det var det! Men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så tuff trail. Inte ens när jag fick berättat det för mig i bussen ut till starten fattade jag väl riktigt. Det är ju ofta så. Att man inte begriper fullt ut innan man själv har upplevt det.

Start och mål var vid Ängsö slott och startskottet var en rejäl gevärs-salut av “Karolinerna”. (Jag höll för öronen. haha!)

Jag kände mig verkligen som den udda fågeln bland alla trailnördar med sina dubbskor, coola brillor och smarta ryggor. Men någon ska ju vara det…

Första biten var plättlätt. Asfalt och fin stig. Jag fick direkt en bra känsla i kroppen och hittade en perfekt fart. Sen började det. 
Det var rötter, rötter, rötter och ännu mer rötter. Och stenar, stenar och ännu mer stenar. Jag tappade till slut räkningen på hur många vurpor jag såg. Ofattbart att jag inte var en av dem men så var jag ju också snigel-långsam på de där partierna. Tack och lov var ju inte 100% av banan så där gräslig. Vi sprang även på nedtrampat gräs över ängar och halkfria klippor.

Efter drygt halva sprang man förbi kyrkan vid målområdet

Långa bitar var mjuk skön stig med bara några små fjuttrötter. Vi klättrade över jag minns inte hur många nedfällda träd och stegar. Spången var tack och lov torra och det var ytterst lite gegg över huvudtaget. Flera gånger sprang vi jämte vattnet och jag tänkte mer än fem gånger att det hade varit magiskt fint att köra swimrun där!

Vid andra och sista energi-depån kom jag plötsligt i kapp en hel bunt av löpare som hade farit förbi mig på de där allra värsta partierna och det var nog där mina horn åkte ut. Jag var ju inte trött utan det som bromsat mig var just de där brötet. Framför mig var en brant backe som följdes av en fin gräsväg. Jag körde på det jag kunde för jag ville få en lucka. Hade ju ingen aning om vad som väntade! Efter någon kilometer blev det stökigt igen. Klättring upp och ner blandat med feta och smala rötter huller om buller. Inget att göra mer än att försöka ta sig framåt utan att trilla. Sen kom en grusväg och jag såg två kvinnor långt där framme. Växlade upp och kom förbi lagom till nästa bröt-stig. Men de var trötta och backarna gjorde att de aldrig kom i fatt. Sprang förbi ännu fler och plötsligt såg jag slottet!

Det var totalt sett inga snabba kilometrar. Om jag ids ska jag kolla skillnaden mellan dem. Undra förresten om det är min klocka eller sträckan som missat de där sista 250 metrarna…?

Flera gånger tänkte jag att “aldrig mer det här bröt-loppet” men eftersom jag  har så himla kort minne har jag redan glömt det. Loppet var verkligen jättefint och välarrangerat så det skulle inte förvåna mig ett skvatt om jag står på samma startlinje nästa år.

Min tid gav mig en första plats bland damer i min ålder och en 24e plats over all om någon undrar.
Mest glad och tacksam är jag ändå över att jag inte trillade och att jag kunde få vara med!

Kram från Ingmarie

Häng med på löparrresa!

Nu är det klart!
I november kommer jag ha två olika veckor med löpning på härliga Playitas.

Så himla roligt tycker jag!
All info hittar du här på deras hemsida.

Helt hundra på att det blir är väl ingen innan man verkligen är där men jag är en obotlig optimist så jag utgår från att det blir.

Tack vare detta besked blev det ännu roligare att träna!

Simmade några kilometer på fm. Förvisso inomhus men nästan egen 50-metersbana! Minns banne mig inte när jag var där sist!

På em sprang jag till Sofo-gymet och höll höstens första Indoor running-pass. Superskoj!

Kram från Ingmarie

 

 

Lyxdag!

En sån här söndag skulle jag lätt kunna vänja mig vid. Eller det spelar förresten ingen roll om det är en måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag eller lördag. Det hade varit precis lika enkelt oavsett.

Först långfrukost och några timmars löpning i skogen. Förvisso inga jätte-pigga ben men inte heller jätte-trötta. Ungefär som väntat faktiskt. Miljön var den bästa möjliga och kroppen var glad!

Hann bara precis hem för dusch och ombyte innan tuben och spårvagnen till Djurgården och The ABBA-museum. Ofattbart nog har vi aldrig varit där och jag vet helt ärligt inte varför. Tror helt enkelt det är en sån där sak som är för nära och som man ska göra “sen”. Jag älskar ABBA. Har de ö h t gjort någon dålig låt? Att få uppleva det så här var riktigt skoj och klart mycket bättre än jag trodde det skulle vara.

Den här var kul! Kolla lappen!

Ingmarie´s wardrobe minsann!

Måste se Mamma Mia igen!

Inte alls långt därifrån ligger Ulla Winbladh så vad kunde vara mer perfekt än att avsluta Djurgårdsbesöket där?

Mia och Monica som jobbar i köket bjöd som alltid på fantastisk service och galet god mat. Här blir man garanterat mätt! (Just nu känns det som jag inte kommer kunna äta på en vecka men magsäcken har dåligt minne så det lär vara glömt tills i morgon.) Vi fick dessutom sällskap av Anders bror Mattias och hans Maja vilket gjorde allt extra trevligt!

Som alltid tog vi förstås båten tillbaka till Slussen. Tycker vi har fått in en riktigt fin och mysig tradition med den efter Ulla.

Avslutade dagen med ett litet kvälls-sim. Så fridfullt och härligt! Om du vill vinterbada är det nu du ska börja och sen helt enkelt aldrig sluta.

Kram från Ingmarie

 

Simsafari med Team Snabbare

Några gånger varje (ute)säsong ordnar Team Snabbare ett event som de kallar “Simsafari”. I praktiken är det som en swimrun med fokus på mycket sim, sammanhållning, äventyr och gemenskap. Just denna som var i dag gick från Hellas och Källtorpssjön genom Sandasjön, Strålsjön, Ulvsjön, Ältasjön, Flaten och slutligen Drevviken. Vi var 19 personer som gav oss iväg tidigt i morse på detta äventyr som började med ca 1 km simning direkt.

Jag hade av någon anledning sovit kasst men simningen gick bra. Tills jag kom upp på land. Då började jag frysa och hade svårt för att både få upp värmen och farten. 🥶 Och hålla balansen eftersom även skallen påverkas. Ingen bra början precis…😱
Det var nästan så jag funderade på att hoppa av redan där men mina grejer var inlåsta i en bil så det var bara att fortsätta och försöka härda ut. För att få en litern chans att tina upp så hoppade jag helt den andra simningen och sprang i stället liksom jag kortade av två andra. Den här turen har jag gjort flera gånger innan och den är verkligen varierande och oerhört vacker. Gänget var fantastiskt och alla väntade på alla.😍

Ungefär halvvägs var det swimrun-fika hemma hos Caroline och hennes familj. Gissa om vi kände oss varmt välkomna!🥰

Gegga-avsköljning

Vilande safer-swimmers. De är bra både för att synas, att “hänga” på och för att förvara grejer som ex torra kläder.

 

Hela gänget!

 

Jag och Petra

 

Och jag och Veronica

Målet var hemma hos coach Ulf där vi bjöds på mer godsaker innan tillbakafärd (med bil) till Hellas.

Någon värme fick jag aldrig upp men jag är oerhört glad och tacksam över att jag inte “gav upp”. Det är liksom inte att jag tycker det är “kallt” och fryser om händer och fötter utan det börjar inifrån och påverkar verkligen hela min kropp. Detta är något som börjat detta året och är en helt ny känsla för mig. Bryter jag inte innan det gått för långt så funkar ingenting förrän jag kommer in i värmen igen så med facit i hand gjorde jag helt rätt men just då kände jag mig ganska “klen”…🥺
Men så är det ibland. Liksom livet i både stort och smått. Vissa dagar är man odödlig. Vissa är man väldigt dödlig. Jag var egentligen inte varken eller i dag. Men en sak är säker, man ångrar aldrig att man hängt med Team Snabbare och alla de härliga som är med där! 🙏🏻🥳❤️ Nästan fyra timmars äventyr (+ fikapauser) är ju verkligen inget man vill vara utan även om man är en fryslort.🤩

Och jag hade i alla fall garanterat den allra minsta ombytes-handduken.🤪😄

Kram från Ingmarie

(Fotona är tagna av mig, Petra, Rebecca, Veronica och Ulf)

Vatten vatten och ännu mer vatten

Jag tror banne mig allt uteblivit sommar-regn har kommit de senaste dagarna för milde himmel vad det har vräkt och vräker ner. Trodde nästan stug-taket skulle braka in i natt.😱

Så det blev en blöt morgontur men det blåste inte och var inte lika kallt som det såg ut inifrån så det var ju tacksamt.😄

Ännu blötare var det i kväll. Då blåste det dessutom och var ynka 15-16 grader i luften. 🥶 Swimrun är ju alltid blött men det blir liksom dubbelt när det regnar. Vi hade friska vindar, galna vågor i havet, tång upp i näsan och en motvind som heter duga emellanåt. Några bildbevis finns inte men så här glada var jag och Karin i alla fall efteråt.

Dessemellan har jag dock hållit mig hyfsat torr. Lunch på Cortado med mamma, Ulf och lillebror Markus var både mysigt, gott, varmt  och torrt.

Kram från Ingmarie

TGS-race

Det finns lopp och sen finns det lopp. 

Du vet de där som går rakt in i (löpar)hjärtat och som ger minne för livet.

I dag har jag sprungit ett sånt! 🤩 TGS – Trail genom Skåne – arrangeras av Anna Nystedt,, Fredrik Nystedt och Laurent Leloup.
TGS50 är en 50 km lång A-B-sträckning mellan Lövestad och Kullatorpet.
TGS 25 är de sista 25 km på ultran, från Snogeholm till Kullatorpet.

Jag valde 25:an (i verkligheten var den 26,3 km men det visste jag inte då🤪) mest för att jag inte ville Anders skulle behöva vänta på mig för länge.😬

Snogeholm är ett enormt  vackert strövområde och vi var en härligt brokig skara löpare som hämtade våra nummerlappar och ”stämpel-pinnar” innan start. Smidigt och enkelt!

Betydligt knepigare var det att välja kläder…Det blåste kallt och varnades för regn så t-shirt kändes plötsligt inte så smart. Valde en tunn långärmad tröja i stället och vantar. Är man klen så är man. 🥶( Vantarna åkte dock av efter en halv-mil.😄)


Anna hade en kort genomgång innan vi äntligen fick springa iväg.

Loppet följde Skåneleden med några få utsvävningar emellanåt. Den är minst sagt varierande! Stigar, grusvägar, asfalt, små byar, ”djungel”, kohagar, snår, bröte, platt, kuperat, djup skog, öppna slätter, färister, stegar, grindar och obanat.jag tror banne mig allt fanns med utom möjligtvis vattenpölar och gyttja.

Första halvan var ”lätt” på så vis att den var utan bröte. Jag hade redan innan bestämt mig för att njuta och inte maxa. Inte så lugnt att jag såsade omkring men så lugnt att jag inte skulle krokna eller missa det vackra. Tog t o m lite foto!

Suveränt markerad bana!



Efter nästan halva skulle man ”stämpla in sig” innan det bjöds på ”godis-bord”!  Massa godsaker som gav mer energi!


Efter några kilometer till kom tok-backen. Lång, seg och med motvind. Tur jag gillar sånt!😀Det var värre med ko-hagen och brötet den bjöd på. Där hade jag verkligen inga snabba ben. Inte bland brötet innan golfbanan heller. Benen blev inte direkt snyggare om jag säger så och det är väl tur jag inte är en klen fotbollsspelare för då hade jag väl lagt mig ner och rullat runt av smärta.🤪🤪🤪

De sista kilometerna blev jag plötsligt lite osäker på om jag sprang rätt för jag såg inte en enda pil. Däremot de orange Skåneleds-markeringarna så jag tuffade på. Det var här “grindöppnandet” också började. Jag tappade räkningen ganska fort. Skulle ju hålla koll på vart jag skulle också och även om jag var pigg så är väl hjärnan inte den skarpaste vid slutet av sådana här äventyr. Åtminstone inte min.

Några kilometer från mål stod Anders så då visste jag att jag var rätt. Brant ner, brant upp, lite stig och sen platt väg in i mål!

Fredrik och Anna- det fantastiska paret som ordnar flera lopp/år!

Resultaten kom direkt på den stora skärmen (fördel med “stämpel-pinnar”) och allt flöt på fantastiskt smidigt. Massor av godsaker att välja på direkt efter mål och sen fick vi dessutom en varsin burgare. (Jag valde vegan förstås.) Supersmarrigt!

Jag fick även pris! Kom tydligen 3a efter ungdomarna.🥳

Det här loppet får 10 av 10 möjliga poäng!
Otroligt välorganiserat, mysigt och trevligt! Banan hade allt man kan önska sig, suverän service rakt igenom och dessutom helt galet billigt! Tack Fredrik, Laurent och Anna för ett helt otroligt bra arrangemang! 🙏🏻 Ni lyckades t o m hålla borta regnet! 😄

På vägen till Halmstad, där vi är nu, åkte vi inom Saxtorpssjöarna igen. Hur skulle jag liksom kunna låta bli. Jag är helt kär i denna (konstgjorda) sjö! 😍

Kram från Ingmarie

Söderut i Skåne

Nu är vi i Trelleborg och det känns i ärlighetens namn lite som ett nedköp i jämförelse med Helsingborg. Jag älskar verkligen Helsingborg! Så där långt in i hjärtat! Men vi vill också till Ystad och enda stället med vettiga hotell-priser var just Trelleborg. Fatta mig rätt, det är inte dåligt men det är liksom inte wow!

Dessutom bodde vi ju ruskigt fint med en frukost som var outstanding. Varje vegans dröm!

Resan till Trelleborg var dock en riktig höjdare! Snälla Anna mötte upp vid Saxtorpssjöarna och bjöd på en helt galet fin runda i skogen. Det var tur hon inte sprang ifrån mig för jag hade aldrig hittat tillbaka trots alla markeringar. De var nämligen en smula luriga…

Vi såg dock inga…

Det lite festliga är att vi inte lyckats ses på flera år och nu har vi redan setts två gånger på kort tid, förra gången var det ett rejält långt och blött långpass, och kommer ses redan på lördag igen. Och sen, om inte förr, ännu en gång i oktober för många timmar tillsammans. Något jag är oerhört glad och tacksam över!

Du ser sjön där i bakgrunden. Den är precis lika fin som den ser ut. Vattnet var ljuvligt och detta är helt klart en av de bästa sjöar jag simmat i ever!  Och de är ju en del…

Lunchen hittade jag tack vare Google.

Boregby stenugnsbageri var en chansning som visade sig vara en riktig höjdare. Det var så där gott så jag inte ens kunde prata.

Vi hann också med att besöka Höllviken, Skanör och Falsterbo. Det är flera år sedan jag var där och även om det har byggts en hel del nytt så är det lika fint som jag minns det. Den sanden alltså! Och badhytterna! Dör gullighets-döden varje gång jag ser dem.

Lyxlivet fortsätter i morgon med nya äventyr.

Kram från Ingmarie

Det oplanerade som inte blev som blev ett annat oplanerat

Nu ska vi se om jag på något vis kan berätta hela den väldigt långa, konstiga och knasiga storyn om hur ett planerat äventyr först blir inställt och sen blir ett oplanerat inställt äventyr som blir ett annat oplanerat äventyr. 😱

För några veckor sedan fick jag napp av en kompis i Halmstad som ville dra runt mig på Göteborg swimrun. Sen visade väderprognosen att det skulle bli både rejält kallt och regnigt och eftersom jag vet hur min kropp reagerar vid simning i sånt väder (den lägger i princip av) plus att jag är en kratta på hala klippor och helt ärligt inte ville riskera skada mig så bestämde vi att han skulle leta upp en annan att köra med. Vilket han gjorde. Som så ofta förr så ändrades dock väderprognosen och jag bokade in mig, efter många misslyckade försök pga att de stängt anmälan😳, till den kortare varianten i går eftermiddag. Den skulle jag köra solo och kände mig helt nöjd med det.😃

Vid 16.30 ringer min kompis och berättar att hen är sjuk och den stackars andra kompisen står alltså utan partner. 😱 Efter att den andra partnern hade förstått att det skulle bli ett extremt lugnt lopp om det kördes med mig så bestämde vi oss för att köra. Med facit i hand var det tur hen skulle åka upp på morgonen inför loppet för annars hade detta blivit dubbelt jobbigt….😰

Jag gick och la mig i bra tid i går kväll men kunde inte somna. På våningen ovanför var det ett vansinnigt liv och dunka dunka. Efter någon timme ringde jag till repan för att höra när de skulle sluta.
“Tidigast kl. 01”, blev svaret.😬 Jag blev både irriterad och smått förtvivlad för dels hade jag bett om ett tyst rum och dels skulle jag ju gå upp strax efter kl 06. Det är möjligt att andra klarar av att köra (svåra swimrun-)lopp utan sömn men det gör inte jag. Den snälla kvinnan fattade mig och erbjöd ett annat rum som jag flyttade till. Tyst var det men det fanns inga kuddar plus att det kröp omkring en spindel på golvet (!), så innan jag var i säng var klockan ännu senare och kroppen var i total uppror. Eller snarare skallen var det. Min svaghet när det gäller stress är just när jag ska upp tidigt och verkligen måste/behöver sova. Det bara låser sig och det blir helt omöjligt att somna. Jag vet det sitter i skallen men att förklara det för den verkar vara snudd på omöjligt. 🤪 Dessutom fick jag sjukt ont i magen och fick springa på toa flera gånger.🥺

Klockan 03.30 var jag lika klarvaken som kl 15.30 och insåg att detta aldrig skulle funka. Får messa min kompis (som tack och lov alltså inte åkt upp hit) att jag måste ställa in. Ändå tar det tid innan jag kommer till ro. Tror jag somnar framåt 05 och sover sen djupt till kl 9. Kände mig helt yr och vimmelkantig men mest ledsen för jag hade ju så gärna velat vara med! Nu vet jag dessutom att det var precis så fint som jag trodde det skulle bli!

Men kanske det var någon mening med det? Kanske jag bara inte skulle? Kanske jag skulle brutit ett ben, frusit så vi hade behövt bryta eller tagit ut mig så mycket att jag varit förstörd i flera veckor framåt?
Alltså det där tror jag inte på själv egentligen men det gör liksom att det känns lite lättare i (swimrun)hjärtat….🙃

Det här är ingen stor grej, jag vet det! Ett lopp är bara ett lopp, pengar är bara pengar och det kommer fler race. Men visst svider det lite! Nu blev det ändå en väldigt bra dag för om det är något jag är extremt bra på så är det att tänka om!💪🏻

I stället blev det att jag sprang från hotellet till Spinneriet i Lindome där familjen mötte upp. (De körde dit.) Inte jordens roligaste väg men det var helt klart ett äventyr och ett bra långpass. Raksträckorna var som gjorda för intervaller vilket jag såg det var fler som tänkt på med tanke på alla markeringar i asfalten. Turligt nog kändes benen både lätta och starka!🥳

Spinneriet är ett  riktigt mysigt ställe med en massa små roliga butiker med varierande innehåll och där jag fyndade en kjol, ett par sandaler och en klänning för 750 kr! 💃🏻
Lunchen på Me & The Goat var outstanding och servicen var helt makalöst bra! Rekommenderar det verkligen!🤩

Ett äkta Anna-pass från A till B med ett mål inkl. god mat och gott kaffe! (Och en snabb-tvätt på toa.🤪 😆)

Väl tillbaka i stan efter att ha lämnat mamma och Ulf vid tåget blev det ett pass på Göteborgs (enl. mig) bästa gym. Kände mig stark som en elefant!💪🏻

På tal om bra service så vill jag verkligen rekommendera hotellet jag bor på. De har gjort allt för att kompensera mig för min förlorade nattsömn. Uppgradering till en svit, gratis parkering till i morgon och ett enormt trevligt bemötande. Ännu en rekommendation!🤩

Att träningen gått bra, magen är lugn igen och jag har haft en fantastisk dag med de jag älskar är egentligen väldigt mycket bättre och viktigare än ett lopp. Det kommer ju som sagt var fler och jag vet ett redan om en vecka!🥳 Hela dagen avslutades med en stund tillsammans med lillebror på kajen. Så mysigt och värdefullt!

 

Kram från Ingmarie

Planerat Göteborg inför oplanerat äventyr

En väldigt lång dag börjar gå mot sitt slut och sover jag inte bra i natt vet jag inte när jag gör det.

Den började tidigt i morse med vattenlöpning på Brottet. Inte så tidigt att jag hängde på låset men snudd på. Vägen till och från går på Prinsen och var nog allt liter extra vacker just i dag!

 

Strax efter kl 10 for jag, mamma och Ulf med tåget till Göteborg för att träffa lillebror Daniel och hans Noel.

Vi har kollat in deras nya fina kontor mitt i smeten och käkat vansinnigt god mat på mysiga Andrum. Jag var så glupsk att jag glömde fota maten… De nya ägarna har verkligen lyckats och lyft stället ännu några snäpp!

Hela eftermiddagen har vi hängt på Botaniska. Det där är verkligen en oas och ett “måste” när man är här!

 

“Bi-hotell”

Och ett bi-samhälle

Allt detta toppades med mat hemma hos Daniel och Noel. Indiskt och veganskt lagat från grunden av Noel. Den mannen borde öppna restaurang!

Enda knasiga med denna dag är alla steg jag tagit för hastigt och lustigt ska jag på oplanerat äventyr i morgon. Men det är en helt annan historia som jag återkommer till i morgon. Om jag överlever…

Kram från Ingmarie

 

 

STHLM 5 – the full story

Vår plan var att börja guld-utmaningen på STHLM 5 kl 8.30 i går med Brunnsviken och så blev det. För alla utom mig vill säga. Mina oregelbundna jobb-tider sista tiden har (tillfälligt) satt min dygnsrytm helt ur spel. När klockan blivit 01 och jag fortfarande var klarvaken så insåg jag att det inte skulle funka med så tidig uppgång och start för mig. Några sms senare till Anna och Kajsa så var min plan ändrad. (De sov förstås.) Jag startade helt enkelt en timme senare och skippade finkaffet mellan Brunnsviken och Kungsholmen för att ha en chans att hinna i kapp dem.

Brunnsviken-rundan är ca 12 km. Jag har ju kutat den, liksom alla de andra, massor av gånger men dels var det ett tag sedan jag var i de där trakterna och dels sprang jag åt “fel” håll så det kändes nästan som en helt ny runda. Så “lättlurad” är jag!

Väskan hade jag gömt i ett buskage och tanken var att jag skulle ta buss och tunnelbana till St Eriksplan för att möta upp Anna, Fredrik och Kajsa men ingen buss kom. Eller så stod jag vid en hållplats som inte var en hållplats. Man kan aldrig riktigt veta med SL… Så det slutade med att de fick åka tillbaka för att hämta upp mig. Snacka om service! Och mer blev det! Fredrik körde som om han aldrig gjort annat än rattat runt i 08a land. Vi hade inte ens problem att hitta parkeringar. Helt otroligt!

Kungsholmen runt är ca 9 km, om man springer rätt, men babblar man för mycket och glömmer svänga blir det en kilometer till. Den metoden använde vi. Att ha sällskap gör att tiden liksom bara försvinner och jag tyckte knappt vi börjat innan vi var klara och det var dax för lunch.

Och vilken lunch! Jag har gått förbi Organico massor av gånger men aldrig ätit där. Nu vet jag att jag kommer gå dit många fler gånger för jösses vilket ställe! Allt är vegan och det var så gott att vi nästan inte kunde prata. Dessutom var detmycket mat och billigt!

Det var också ungefär då regnet kom. I rejäla doser. Det var också efter detta jag anade att min utmaning skulle komma. Har nämligen aldrig suttit ner och käkat så här för att sen börja om igen. Södermalm och Årsta var nästa etapper. 10,7 + 7,5 km med ministopp mellan för påfyllnad och, skulle det visa sig, ombyte till torra kläder.

Vi parkerade vid Eriksdalsbadet under bron vilket var perfekt för då slapp vi regnet åtminstone den lilla stunden vi stod där.

Jag vet inte om det var maten, pausen eller något annat men för mig kändes det som jag sprang utanför mig själv. Jätteskumt! Jag var liksom där men inte i kroppen. Den sprang dock så helt borta kan jag ju inte ha varit. Det regnade precis hela tiden och jag och Anna lyckades bli extra blöta när några bilar passerade vägens regnpölar exakt när vi var i jämnhöjd. Tur det inte var is-vatten….

Fredik inte bara sprang, hittade kaffe-barer och körde runt oss. Han fotade en massa också!

Mitt jobb i bakgrunden!

Efter det där 19 km-badet blev det torra kläder (igen) och finfika vid Maria-torget på Johan & Nyström.

Kaffe med havremjölk alltså! Och kaka! Hur kan man leva utan det?

Nu var det bara Djurgården kvar. Knappt 9 km. Lite stelt var det allt i början och jag fick åter igen den där känslan att jag var “utanför mig själv”. Men sprang gjorde jag. Hela vägen och vi ökade t o m lite på slutet!

 

Känslan av att vara i mål var minst sagt härlig!

Och naturligtvis blev det en sprada. Har aldrig gjort det på Djurgården innan så hur skulle jag kunna låta bli? Mina vänner var lite tveksamma men otroligt lättövertalade! Vet till 100% att de inte ångrade sig för man gör faktiskt aldrig det!

Sen var det bara avslutningen kvar. Efter ca 48-49 km (beroende på vems klocka vi kollade på) var maten och myset på vego-haket Chutney obeskrivbart! Anders mötte upp och även om han inte kanske blev direkt sugen på att haka på någon annan gång så blev han inte avskräckt. Lyckan och glädjen hos oss gick liksom inte ta fel på!

Denna dagen är en av de jag alltid kommer att minnas. Vilket äventyr och ffa vilket sällskap! Tusen, tusen tack Anna, Fredrik och Kajsa! Utan er hade detta nog aldrig ens blivit av och det hade ju varit helt fruktansvärt sorgligt!

I dag känns kroppen nästan löjligt pigg, måste ha varit all mat och kaffet, men jag nöjde mig med lite vattenlöpning i Söderbysjön. Det kommer ju fler spring-dagar! Och fler lopp!

Nu sitter jag på tåget söderut för nya äventyr och upplevelser. Livet alltså! Så himla fint!

Kram från Ingmarie