Jemez Springs & surroundings, bad-bad och bisons

Minns du att jag fick ändra utflyktsplaner för ett tag sedan? Det blev ju väldigt bra ändå men den tänkta utflykten ville jag ju göra oavsett och i dag kändes som en perfekt dag för det! Både vädermässigt och för att jag skulle hålla mig (fysiskt) lugn.

Så jag drog iväg. Norrut. Jag hade egentligen bara som mål att återuppliva lite gamla minnen från när jag och Anders var här för flera evigheter sedan samt för att testa något jag aldrig gjort förut. 🤩

Jag hade helt glömt hur vacker vägen mot Jemez springs är. Och hur mycket mer tid det tar när man ideligen “måste” stanna för att föreviga underverken.

På vägen passerar man även Walatowa Pueblo of Jemez. Det är som att åka in i en sagovärld! Utsikten, de röda bergen och vidderna tar fullkomligt andan ur en!

Denna Pueblo verkar väldigt välmående om jag jämför med många av de andra jag åkt förbi i dag och tidigare. Tyvärr ser många eländiga ut pga allt skräp som verkar slängas överallt och för att mycket liksom inte sköts om. Troligtvis pga av den fattigdom som oftast är. Varje Pueblo är sin egen och man får oftast besöka dem dagtid. Viktigt är dock att då alltid följa de regler som finns. En är att man måste ha tillstånd för att fotografera. Därför som jag inte har med några bilder.

Jemez springs är framför allt känt för sina naturliga hot springs. Det finns en hel del sådana där och naturen är hisnande vart man än vänder blicken.

För att inte tala om hur gulligt det är! En kul grej här är att oavsett hur litet ett ställe är så finns det i princip alltid en kyrka, en mack och ett bibliotek!

Det var här jag skulle testa något jag aldrig gjort förut. Bada i badhus! Alltså ett riktigt BADhus. Enligt historien så är Jemez springs bath house det första badhuset som byggdes där. Det byggdes 1876 runt en hot spring som rasat och det är än i dag den källans vatten som används.

Vattnet från källan är mellan 154-186 grader Farenheit (ca 68-86 grader C) och en del vatten hålls i tankar för att kylas ner. Så man slipper bli kokt för det varma vattnet är verkligen varmt! Och det kalla kallt.

Man kan välja om man bara vill bada och/eller även ta någon av alla de behandlingar som erbjuds. Jag nöjde mig med ett bad. Man får sin egen lilla hytt och i 30 ljuva minuter låg jag här och njöt av värmen, lugnet, dofterna och den softa musiken. Magiskt!

Efteråt var jag både pigg och skönt avslappnad. Strosade omkring lite i “byn” (det gick fort om jag säger så) innan jag tog samma fina väg tillbaka. När man någon timme senare är i norra delen av Albuquerque kan man se dessa vackra djur på riktigt nära håll! Jag blir lika förtrollad varje gång!

Som du säkert vet blev Bison oxarna mer eller mindre utrotade då européerna kom till Nordamerika och även om de är fler nu så finns de allra flesta i olika slags naturreservat. Må de få fortsätta leva i det fria. Det är förresten tydligen de tillsammans med bl.a rådjuren som trampat upp många av de stigar vi tvåfotade människoknytt springer på i dag!😍

Det har verkligen varit en härlig chillar-dag! Men jag är tacksam över simpasset i morse. Annars hade rumpskavet garanterat varit ännu värre. Dessutom gick det riktigt bra!

Kram från Ingmarie

Beviset

Jag berättade ju att jag verkligen gjorde vad jag mäktade med på loppet i söndags. Well, här är starten. Då var jag fortfarande pigg.

Och här är målgången. Orkade inte ens le pga av all mjölksyra. Då är jag inte pigg.🤪

Det jag vill säga med detta är att även om jag oftast är pigg, och ler allt som oftast, så är det inte alltid så. Såklart. När jag säger jag är trött då är jag verkligen det. Men stänga av klockan pallade jag tydligen. Det sitter så galet djupt inrotat att jag t o m gör det de gånger jag vurpat. I know. Helt crazy!

Så där trött har jag i alla fall inte blivit i dag trots löpning, gym och yoga. All träning är, och ska inte vara, stenhård. Jag tror på variation. Man behöver vara bra på att chilla också. Och det är jag! Typ proffs! Extra enkelt är det förstås när solen skiner, vinden är ljummen, boken man hittat är superbra och magnolians doft och skönhet fullkomligt knockar en!

Kram från Ingmarie

Det är verkligen enkelt..

…att älska livet och (backig trail-)löpning när man har detta inpå husknuten!

Lägg till äventyr, superbra gym, extremt bra yogainstruktör, solskens-bassängen, bagels, solljus, underbara människor, höghöjd, stressfritt, upptäckter, värme, massor av bra vegomat, coffee, kultur och tid för att bara vara så kan du ju ana varför jag trivs så bra här. 😍

Kram från Ingmarie

Olustigt som blev lustigt

När jag vaknade i morse hade jag någon slags märklig olustkänsla i mig. Jag tror det var för att jag drömt så konstigt. Fråga mig inte om vad för det lilla jag kommer ihåg är helt obegripbart och obeskrivbart. Det var inga mardrömmar utan mer just olustiga och konstiga drömmar. Så där så man vill somna om, drömma om något skoj och sen vakna med en glad-känsla.

Men dels kunde jag inte somna om och dels hade jag liksom inte tid. Det är skönt och viktigt att sova men jag vill ju inte ödsla för mycket tid på det.🤪

Så jag masade mig upp. Gjorde det jag brukar göra och sakta släppte den där känslan. När jag stack iväg på uppvärmnings-joggen kändes det helt ok och när intervallerna var igång mådde jag som en (Running-)Queen!

För att inte tala om när de där 6 x (3-2-1) minuters-intervallerna var klara! Då var varendaste liten cell i min kropp gladare än glada. Och jo, trötta också såklart.

Och ännu tröttare och gladare var hela jag efter ett 40 min hårt, kul och bra gym-pass. 💪🏻

Även simningen gick bra! Teknik + distans i solskens-poolen. Begriper inte hur det funnits en tid när jag inte gillade det här. 😳

Det är härligt att vara och känna sig glad och stark! Motsatsen behöver såklart även finnas annars blir ju det härliga aldrig härligt. Oavsett vad jag gör eller hur jag mår behöver jag tystnad och stillhet. En liten stund varje dag räcker. I dag hittade jag ännu ett perfekt ställe för det. Albuquerque Open Space Visitor Center. Det ligger på västra sida floden och förutom att gå/springa på alla trails som finns kan man vandra omkring i de fina små trädgårdarna, lära sig om stadens historia inne i själva centret, se coola konstverk, få hjälp av de trevliga och kunniga volontärerna, beskåda utsikten och djurlivet.

Framförallt kan man bara vara där. Kravlöst och stilla. Återhämtning de luxe!

Kram från Ingmarie

En påminnelse

De flesta vill inte varken tänka eller prata om döden men jag tillhör inte dem. För mig är döden en del av livet och vi kommer alla drabbas av dess närvaro förr eller senare. Att låtsas som att den inte finns tror jag inte gör den mindre hemsk, skrämmande eller sorglig. Tvärtom faktiskt. Jag tror det är viktigt att då och tänka på både sin egen och andras dödlighet. Har man pratat med sina nära om döden blir det förhoppningsvis lite mindre jobbigt. Att t.ex behöva ta olika beslut mitt i en sorg är oftast snudd på omöjligt.

Några kilometer upp mot berget, vid sidan om en stig, finns en sten som kanske ser liten ut och som om den legat där i evigheter. Men sanningen är att den bara legat där i drygt fem år och var så tung att det krävdes 5-6 man för att få dit den.

Stenen är där till minne av Pat och Connor. Mina vänner som så hastigt dog sommaren 2012. Far och son. Make och bror. Två liv som tog slut alldeles för tidigt och helt utan förvarning. Döden har ju den “förmågan”. Att dyka upp precis när, var och hur som helst. För mig är det viktigt att komma ihåg det. Att bli påmind om livets sårbarhet, att vi aldrig kan ta en livsdag för givet och hur viktigt det är att leva det liv man själv vill. Inte det som (man tror) förväntas av en.

Platsen är otroligt vacker och rofylld. Precis när jag kom dit föll några regndroppar och en stor rovfågel svävade ovanför mig. Det var helt stilla och ganska snart kom det solstrimmor genom molntäcket. Det kändes väldigt fint att vara där en liten stund. För att minnas och påminnas.

Löpturen till och från stenen var ljuvlig. Ljummen luft och precis som i går så luktade det så gott från naturen att jag nära på andades ihjäl mig.

Jag är lycklig här. Och såklart obeskrivbart tacksam att jag kan och får vara här.

Och jag är väldans glad över att ha så här många simbanor att välja mellan. Fick ju nästan beslutsångest!🤪

Kram från Ingmarie

Grått och blått

Jag hade planerat in en lite längre utflykt i dag men väderprognosen sa regn hela dagen med åska och hård vind fram på eftermiddagen. Dock skulle det vara hyfsat varmt men dra iväg och det blir storm lät ju si så där smart.

Morgonen bjöd mycket riktigt på regn(skurar). Och feta blygråa moln. Nu är ett av de tillfälle jag önskar jag kunde få med lukter via cybervärlden för milde himmel vilka dofter Moder jord bjöd på! Du vet så där så man bara vill andas in, in, in! Och även om jag är en solmänniska så får jag lov att säga att det var en extrem grå magi jag bjöds på. (Som aldrig kan bli helt rättvis på bild…) Grått kan verkligen, verkligen vara vackert!😍

Så jag ställde in långturen och åkte i stället till Botaniska trädgården.Tänkte att promenera där går ju fint även om det regnar lite. Har dessutom (märkligt nog) aldrig varit där. 😳 Tror att det är för att det tyvärr även finns ett zoo som jag aldrig skulle sätta ens min lilltå i. Men trädgården är gratis att gå omkring i och det finns inga instängda djur! Och jösses vilken pärla det är! Det är ju fortfarande “vinter” men det spelade ingen roll. Det var ljuvligt att se all fin natur, de olika trädgårdarna, den coola mini-järnvägen, konstverken och åter igen de där dofterna! Jag var helt lyrisk! Det måste vara bedövande vackert när allt grönskar.😍

Inte en regndroppe kom och ganska snart kom solen igen och himlen blev då där blå som den alltid blir inom kort här.

Nästa gång ska jag förresten testa några av alla de trails som ligger precis jämte trädgården.

Nästan lite plågsamt att se dem men dels hade jag inte spring-grejer med mig och dels hade jag bestämt mig för att inte kuta i dag. Kroppen känns hur bra som helst men just därför bromsar jag. Man ska absolut spänna bågen och utmana sig själv men är man oförsiktig kan man spänna för hårt just när det känns som bäst. Dumt att chansa tänker jag… Men jag har tränat. Ett bra styrkepass och ett extra långt underbart yoga-pass. Hel träningsvila har jag sällan behov av. Plus att det ju är skittråkigt. 🤪

Så det blev en fin utflykt ändå och den andra har jag ju kvar!😍

Kram från Ingmarie

Dagen efter-chill

Jag må vara galen och knäpp i någras (mångas?) ögon men jag är inte (helt) korkad.🤪 Kroppen och kroppen känns jättebra i dag men jag vet att den är sliten. Det här är ett klassiskt “dagenefter-tillstånd” och det är förrädiskt som fasen. I ärlighetens namn maxade jag ju inte direkt i går men jag maskade inte direkt heller. Och även om backarna och sanden sög så sliter det mindre på mig än om jag hade hamrat samma sträcka på platt asfalt. Jag fick inte ens en enda liten blåsa trots att mina skor innehöll en halv sandlåda när jag väl var klar. Det är märkligt!

Så även om energin är på topp har jag sansat mig. Har bl a hängt på Indian Pueblo cultural center. Jag missade tyvärr dans-uppträdandet men bara att vara där, läsa om deras kultur och kolla alla fina grejer räcker långt! Kommer man hit är detta ett måste-besök!

Personligen tycker jag det är bäst att kuta lite dagen efter ett lopp och sen hellre löpvila dag 2 eller 3. På mig verkar nämligen den ev stelheten vara värst efter 48 timmar så då är det skönt att inte behöva tvinga igång benen till någon “stötig” aktivitet.🤪 Så dagens lilla tur blev på platten nere vid floden. Vem som helst blir väl springsugen av detta?

Det går inte att varken sprada, bada eller simma i Rio Grande (too risky) men det är perfekt att yoga och meditera vid dess kant.

Simmade gjorde jag ändå. I sol-bassängen. Armarna behövde ju inte vila.

Kram från Ingmarie

Alltid är där något

Det var en smula segt att kuta i dag och har man en segdag så är de kuperade trailsen vid berget en extra utmaning. Men det är som det är. Gårdagen spelar säkert in. Benen ät ju som sagt var inte 50 längre.🤪 Energin är det inget fel på i alla fall och det finns verkligen otroligt många (vackra) anledningar till att uppleva lycka och glädje även med trötta ben. Eller hur?

Som t.ex nyckelpigan som gjorde mig sällskap i solstolen. Att kunna känna smaken av mat och lukten av gräs. Flowet under kvällens yogapass. Vänner. Ett avslutat skrivjobb och fler nya målarprojekt. Solnedgången och att det var 20 grader kl 18.

Kram från Ingmarie

El Cerro de Los Lunas

Trots att jag har höjdskräck så älskar jag berg! Särskilt när de är omgivna av vidder! Då känner jag mig både trygg och fri! Bergen i t ex Schweiz är fantastiska men efter en vecka omgiven av dem känner jag mig instängd. Fråga mig inte varför men det finns säkert någon bra bokstavskombination även för den “åkomman”.

Här finns massor av “fria” berg. Ett av dem ligger i El Cerro de Los Lunas Preserve. Ca 80 km söder om Albuquerque och strax utanför Los Lunas. Jag hade läst att den skulle vara utmanande men eftersom det går ett race där så är det ju inte omöjligt att kuta där och hela stället är känt för sina trails och vyer. Planen var i alla fall att jag skulle springa uppför i max 40 min och sen samma väg ner. Men du vet hur det kan bli med planer…

Det var skönt varmt redan när jag gav mig iväg. Bred fin grusväg som smalnade av allt eftersom den ringlade sig upp, upp, upp och delade sig lite hit och dit.

Det var krävande, såklart, men utsikten och känslan där uppe var värd varenda svettdroppe, andetag och hjärtslag!

Där och då bestämde jag mig för att kuta hela vägen ner på andra sidan och sen ta asfalten tillbaka till parkeringen. Dels för att jag var nyfiken, dels för att det kändes så bra i kroppen och dels för att vädret var ett typiskt Ingmarie-väder! Vatten hade jag med mig men jag insåg jag skulle behöva snåla och i värsta fall skulle det nog gå att fylla på vid “andra sidan”. Innan jag var tillbaka vid bilen alltså. Hade såklart med mig mer.

Så jag kutade vidare. Ner, ner, ner och precis som det stod i det där loppets banbeskrivning så skulle det mestadels vara djup sand och det var det! Kuta uppför där igen (banan går nämligen i princip samma väg tillbaka) är utan tvekan en galen utmaning! Nerför var det ju liksom bara att plumsa på. Och känna hur sanden sipprade in i skorna…😱

Sista 4-5 km gick på asfalt men var inte alls så platt som jag trodde. Men fram kom jag på hyfsat pigga ben, tom vattenflaska, en jäkla massa sand i skorna och så mycket svett i ögonen att jag hade svårt hålla dem öppna. Härligt!

Hängde kvar där en stund. Drack, stretchade och slöade. Om kroppen, knoppen och vädret vill då kanske jag kör hela banan nästa helg. Med service. 😀

Innan jag åkte dit hade jag googlat fram ett café jag var nyfiken på. För visst låter Europa. Coffee, Bakery. Tea. som ett spännande ställe att besöka mitt i New Mexicos desert.

Det var det! Och jag hade garanterat aldrig upptäckt det utan Google för det ligger utmed en evighetslång raka in the middle of absolutely nowhere.

Så himla gulligt och trevligt! Utan att tveka fixade de till en vego-måltid till mig som jag avnjöt ute i solen. Med utsikt mot hagarna och en traktor.

För den som undrar blev det ingen dusch förrän långt senare men då gjorde jag det å andra sidan dubbelt. Före, och efter, vattenlöpningspasset.

Kram från Ingmarie

Chillar med en ny mössa

Det är inte helt enkelt att hålla sig till planeringen när solen skiner och benen är fulla av spring. Trots gårdagen. Men ibland är jag klok som en uppslagsbok så jag höll mig långt från löparskorna så de inte skulle få mig till att hitta på bus. Jag vill verkligen inte riskera bli sjuk eller skadad pga att jag är övermodig. Hur det än är så är jag ju inte 50 längre och t o m jag begriper att kroppen behöver lite mer återhämtning nu. Man kan absolut köra hårda pass men man ska också vila hårt alt köra olika typer av träning. Ingen garanti för att hålla sig hel och frisk såklart men då har jag åtminstone inte varit direkt korkad. 🤪

Därmed inte sagt att vila = sitta still på rumpan även om jag även gjort det i dag. Jodå. Dels i solstolen och dels när jag skjutsade mina vänner till flygplatsen. Passade på att njuta lite extra av mitt favvo-berg från ett längre avstånd.

Förutom ett pass på gymet så invigde jag min nya fina sim-mössa jag fått av min coola vän Erin. ((Hon som simmar långa sträckor open water oavsett temperatur.)

Förhoppningsvis får jag inviga den där den hör hemma inom en inte allt för lång framtid.😍

Kram från Ingmarie