Laddar för osvett

Undra just vad som är jobbigast. Köra race själv eller vara den som är jämte. Rent fysiskt är det såklart svettigast att köra själv men puls- och nervositetsmässigt vet i sjuttsingen. Jag tycker i alla fall det är multum-mycket värre att stå jämte. Jag kan ju inte göra ett skvatt mer än att heja. Och kanske sända kraft genom atmosfären. I morgon kommer det därför bli kämpigt värre. Anna ska kuta Ultravasan 90 km.Hur coolt som helst men det kommer ju ta sin lilla tid vilket betyder att det blir en lång dag även för mig som vill hänga med.

Sen har jag en hel bunt klubbisar och andra vänner inkl. Jona som ska köra Kalmar Ironman. Det tar minst lika lång tid som Annas race. Men jag har hittat bra appar till telefonen så att jag i alla fall (förhoppningsvis) slipper sitta still vid datorn.😜För då blir det ju dubbel-jobbigt.

På tal om att stå jämte så är det här med att ordna tävling ganska tufft också. Fel. Det är skittufft! Men på kvällens möte kunde vi konstatera att Halmstad triathlon 2017 över lag var superlyckat! Kul! Nu är det fokus på 2018 som ska bli minst lika bra!

För att orka i morgon har jag laddat så gott jag kunnat i dag.

Vattenlöpning och gym är bra sätt tänker jag. Actic i stan är så himla käckt att allt finns under samma tak. Smidigt!

Det här är f.ö en bra liten övning för att både lugna systemet och öppna upp både fram och baksida.

Mest chill, och mysigast, har ändå utan tvekan långlunchen med mamma varit. Så himla mysigt att kunna ses så här lite hur som helst. Precis när vi slagit oss ner vid mysiga Rotundan och fått våra smarriga smörrebröd så kom dessutom solen. Och ja, det var lika gott som det ser ut.

Kram från Ingmarie

Bara fördelar och (ännu mer) hopp

Halmstad alltså. Så obeskrivbart härligt att vara här igen. Livet är verkligen så mycket enklare i en lagomstor stad. Inte bara för att den är "min", och jag kan den både utan och innan, utan även för att det är nära till allt och (nästan) alla.

Som vackra löpturer. I princip oavsett var man håller till så finns minst en inpå knuten. Jag tog stigen utmed Nissan och bortåt in i skogen i morse. Lugnt och fint helt enligt Camillas instruktioner i går men jag hade velat mer. Ser det som ett gott tecken.😍

Det finns hur många härliga fikaställe som helst lika nära. Jag och min fina mamma hängde en lång stund på mysiga Rotundan. Den var nedstängd ett tag pga (tror jag) både regelverk och personalbrist men tack och lov fixade det sig. Rekommenderas!

Sen har jag ju alla mina goa (tränings)vänner som alltid, alltid gör mig glad! Och ibland även ruskigt trött. Kvällens PT-pass med super-Pedda var inte så fysiskt jobbigt men klurigt, otroligt nyttigt och galet skoj! I ärlighetens namn även galet kallt för den där sköna solen gick och la sig långt innan vi var klara. Fräckt… Men det finns ju bastu!

En annan grej med denna stad är att här finns en av jordens bästa närings- och hälsoterapeuter. Jag har Guru-Danne i 08a land och Sven Bertil här. Lyxigt! Under min elittid hjälpte Sven Bertil mig minst en gång/ vecka. Jag har mycket att tacka honom för. Han är verkligen unik och otroligt kompetent, proffsig och dessutom supertrevlig. I dag hjälpte han mig alltså igen. Nu vet jag vad kroppen behöver för att komma i balans och bli "normal" igen. Det här med kinesiologi är så himla häftigt! Eftersom vi hade så himla mycket att babbla om blev det även en smarrig lunch på Gastro grön.


Om sanningen ska fram så har det varit väldigt tufft ett tag både fysiskt och mentalt, men jag är (för) bra på att hålla skenet uppe och kämpa på. Det svarta hålet har varit skrämmande nära men jag tycker det känns som jag kommer längre och längre bort från den där branta slukande kanten.
Nu känner jag mig dock för första gången på väldigt länge verkligen super-pepp och jätte-hoppfull och det är jag mycket, mycket tacksam över. ❤️

Kram från Ingmarie

Hoppfull

Här sitter jag igen. Going south. Hem till fina Halmstad.

Ska bli så himla härligt! Särskilt nu när ryggen verkar ha blivit lite gladare. Tog en lugn, skön cykeltur i morse och kände i princip ingenting! Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas det vänt! Igen…

Var även hos bästa Camilla ännu en gång men i dag räckte det med en timme. Eller räckte förresten Tiden var slut helt enkelt men jag hade lätt kunnat ligga kvar en timme till. För trots att det emellanåt är ganska oskönt (alla som blivit tryckta på ömma triggerpunkter vet vad jag menar) så känner jag verkligen att allt hon gör med händer, laser och den där andra makkapären gör gott-gott för mig. (Och nej, jag är inte sponsrad.)


Så nu känner jag mig extra hoppfull och glad. Jag har ju nytt race-försök redan om två veckor och det vore ju väldans trevligt om jag fick vara med där.😄

Kram från Ingmarie

Kloksmart eller mesfeg?

Nej det blev inget Stora stöten Swimrun. Det enda eventet i år som jag verkligen, verkligen velat vara med på och sett fram emot ända sedan jag sprang i mål med Karl förra året. Och jag är både ledsen, besviken och bitter.


Så nu behöver du egentligen inte läsa mer.
Men om du vill veta varför så får du hänga med lite till. (Läs mycket för det blev en lång text…)

Jag tror mitt medflyt vände för ca 3 veckor sedan. När jag först höll ett Indoor Running-pass och sen ett Outdoor. Efteråt kändes det stelt i ryggen igen och den där tröghetskänslan det bär med sig var tillbaka. Om jag ska försöka förklara så är det som om jag har en metallplattor längst ner på ryggen som gör att det känns fruktansvärt stelt och som om jag springer i ständig motvind uppför. Även när det går nerför och/ eller är medvind. Det där är ganska slitsamt och ffa galet tråkigt efter ett tag.

Men det var ändå liksom inte tokilla. Bara inte så bra som det varit. "Ont" är ju relativt men smärtan kände jag (tyvärr) igen allt för väl så att det var diskbråcket som börjat tjura igen fattade jag. Tack och lov dock inte lika illa som i höstas. Jag kom ur sängen utan hjälpmedel och kunde gå på toa utan att behöva hålla mig i vasken. Alltid något.😜

Nästan samtidigt kom den där eklips-månen som helt verkar ha rört till det hos mig. Över en veckas insomnia gjorde ju liksom inte min rygg särskilt gladare. Inte resten av kroppen heller för den delen. Ändå funkade i princip allt utom att springa, med något litet undantag, som vanligt. Det var, och är, inte att jag inte kan springa ö h t men det känns inte varken lätt eller bra. Och sånt sätter sig i skallen efter ett tag såklart för det är skittrist att hela tiden behöva streta på.

Jag har tagit terapeut-hjälp utan någon större skillnad. D v s tills i torsdags när jag var hos min gamla klubbkompis Camilla på Kropp & själ i Sumpan. Jag har tänkt gå till henne en massa gånger men eftersom det ligger på "fel" sida stan har jag helt enkelt tyckt det varit för krångligt att ta sig dit. Latmasken är stark när den är på det humöret…
Hur som helst kände jag att jag bara var tvungen att få hjälp av henne. Jag visste hon skulle fatta precis. Inte bara för att hon själv är löpare och har haft ett envist diskbråck utan även för att det var hon som fick mig att förstå den där mångrejen.
Min känsla var helt rätt! I nästan två timmar höll hon på med mig. Och hon hittade grejer ingen annan gjort. Än en gång, allt hänger i hop och man är inte starkare än sin svagaste länk…
När jag sen även hade varit på yin yoga lite senare så kändes det riktigt, riktigt bra och hoppet för en start tändes igen. Men då hade jag redan hunnit boka av både resa och hotell. Tydligen är Falun superpoppis för allt till vettigt pris hade redan hunnit bli uppbokat. Helt otroligt! Jag hittade till slut ett hyfsat alternativ i Borlänge men det skulle innebära att jag fick ta ett supersent tåg i går kväll.(Allt annat var fullt.)
Samtidigt var jag osäker för jag hade ju inte testat att kuta efter behandlingen och simningen i går gick uselt. Dessutom var jag fortsatt dödens trött. Jag vet att jag skulle orka de där dryga 3-3,5 timmarna loppet skulle ta men till vilket pris?

Så jag velade. Sköt upp beslutet till i morse. Bestämde att om jag sov bra och var pigg när jag vaknade så skulle jag ta ett tidigt tåg upp.
Så blev det alltså inte. Sov över 9 timmar och var ändå sovtrött. Fattar faktiskt inte mycket av det här men jag tror det är en kombo av allt. Löpbandspasset, lite oro av privata slag, månen, insomnia, reaktion på det och reaktion på behandlingen.

Nu, efter att ha kutat, så vet jag att jag valde rätt. Det funkar men jag har liksom ingen kämparkraft. Det där jäkla anamma du vet. Steget och ryggen känns ok men inte bra och gränsen verkar gå vid 70-80 minuter sen börjar det nypa och stelna. Helt ärligt så var jag nog inte ens riktigt race-sugen och då är något tokigt. A och O måste ju ändå vara att lusten finns annars är det ju meningslöst att vara med på tävling, eller hur?

Vädret var i alla fall skönt i dag när jag lusade fram och kjolen fin.😍


Och jag hade massor av egen plats på utegymet. Sånt får man vara glad över i tider som dessa.

Som jag ser det har jag nu två val. Fortsätta tjura och låta bitterheten, och skämmigt nog även avundsjukan på de som varit med, få frodas i mig. Eller lämna det, gråta en skvätt, tänka att det kommer vända nu och att både Stora stöten och en himla massa andra lopp finns kvar.

Jag väljer det sista för det första hjälper inte ett skit. Tvärtom gör det mig bara illa. Har även tröstat mig duktigt och bokat några fina resor.😍 Det är sånt man får/ska göra när man är lite ledsen i ögat tycker jag.

Kram från Ingmarie

Plogga

Nämnde ju i går att jag varit på mitt livs första "plogg-event" och det här är så bra och viktigt att jag tycker det kräver ett helt eget inlägg.
Det är min vän Erik som startade det hela när han fick nog av att se all skit som ligger slängd precis överallt i vår natur.

"Plogga" står för plocka skräp + jogga men man kan lika väl gå, cykla, köra rullskidor, gå med rullator eller med styltor. Grejen är helt enkelt att plocka skräp. Var som helst när som helst. För det behövs! Fy fan på ren svenska vad folk beter sig illa! Hur svårt kan det vara att plocka upp efter sig? Under mindre än en timme plockade vi ihop ett helt berg med sopor på en pytteliten yta. Jag fick bl.a ihop en halv påse cigarettfimpar. Fatta hur många det är! Äckligt!

Alla borde plogga på något vis. Helst skulle det vara bautafeta böter till de som slänger skräp men nu är det ju konstigt nog inte så i vårt land. Men om alla kunde plocka bara 5 skräp/vecka skulle det göra stor, stor skillnad! Ploggandet sprider sig och det har ordnats event både här och där både i Sverige och utomlands. Kul ändå!
På FB finns en Plogga-länk. Gå med i den!

På Instagram hittar du det under just "plogga".

Tv4 hade ett bra inslag häromdagen där Erik berättar mer om både hur det går till och vad t.ex alla fimpar och all plast ställer till med för elände. Kolla filmsnutten här.
Det hela är egentligen superenkelt! En påse och ev handskar är allt som behövs. Gör det ensam eller ordna något tillsammans med andra så som Erik gjorde i går.


En extrabonus i går var det att min fina vän Thomas var där. Han som bor i Skåneland, springer jättelångt, är klok som en bok och är en hejare både på att skriva egna texter och rätta andras bokstäver.


Har du ploggat?

Kram från Ingmarie

Det oförklarliga blev (nästan) förklarligt

Förrförra helgen, vi snackar slutet av juli alltså, så började jag sova väldigt dåligt. Då menar jag verkligen väldigt dåligt. Klockan blev 24,01,02,03,04 och jag var inte ens sömnig. Någonstans vid kl 05 somnade jag innan jag, utan väckning, vaknade några timmar senare. Natt efter natt. Efter 3-4 nätter började jag få panik. Kroppen var liksom trött men jag var absolut inte sömnig. Inte begrep jag varför heller. Var ju dessutom ledig och absolut ostressad. Provade alla knep jag kunde komma på. La mig i tid men det gjorde bara att jag låg och stirrade i taket ännu fler timmar. Försökte vänta in sömntåget men det kom ju aldrig. Slutade dricka kaffe efter kl 12, tog extra magnesium och sov i annat rum för precis alla ljud (även Anders andning) hördes knivskarpt och störde mig direkt. Jag provade gå upp en stund för att sen " börja om". Jag provade äta lite och jag läste mängder av Kalle Anka för att bli sömnig. Men icke. Pigg som en lärka men ändå slutkörd. Började på allvar tro jag hade en tumör i hjärnan som förstört sömncentrum. Jo faktiskt. Närmsta liknelsen till känslan jag kan komma på är en bil som är i friläge men gasen är i absoluta bottenläget. Jag var t.o.m inne på Apoteket för att få hjälp. Köpte lugnande örter men det hände (förstås) inte ett skit. Minns att jag sa till henne jag pratade med där att jag inte hade en aning om varför det var så här, att jag inte hade varken stress eller fullmåne att skylla på. Det hela var för mig helt oförklarligt.

Men nu vet jag…

I söndags natt sov jag för första gången ordentligt på över en vecka och nu sover jag som en medvetslös. Tror inte ens en bomb hade kunnat väcka mig. Och jag är så sovtrött att jag skulle kunna stå och sova. På riktigt! Somnade nästan på gymmattan och det vet vi ju alla hur omysiga de är…

Löppasset avbröt jag redan efter en timme och plockade blommor i stället.

Ja du fattar va? Kroppen är i total kaos och varenda cell känns som de ska sprängas. I samma veva som denna groteska insomnia startade började även min diskbråcksrygg tjura igen. No wonder... Så om inget underverk händer till torsdag får jag kasta in handduken till det enda eventet jag verkligen vill vara med på i år. Bittert…Som fasen…

Men nu till förklaringen. Som jag av en händelse kom på via en vän.
Så här.
Just nu har det varit en på flera vis extra kraftig fullmåne. Jag trodde ju inte det helt enkelt för det varit för mörkt på nätterna. Den brukar ju lysa upp som attan annars och vara omöjlig att missa. Denna fullmåne, som var som starkast kl 20.10 i går den 7/8., kom även i en eklipssäsong. Det är så det kallas när det blir perioder av månförmörkelse vid fullmåne och solförmörkelse vid nymåne. Tydligen blir alla krafter då extremt mycket starkare så är man känslig för fullmåne i vanliga fall, vilket jag är, så blir det extra kämpigt. Men inte nog med det. Denna fullmåne var i Vattumannens tecken och man får ju tro vad man vill om det men intressant är det! För mig som är vattuman sägs det ha extra stor påverkan på alla plan. Jag kommer t.ex kunna hitta tillbaka till och återuppta sånt jag släppt och tappat bort i livet. Det är även nu jag har chansen att verkligen hitta min identitet, få igenom mina önskningar och utvecklas dit jag vill. Men även skörda det jag sått. Det enda jag egentligen behöver göra är att våga gå utanför min trygghetszon och våga följa mitt hjärta och min längtan. Hjälpen och "peppen" kommer tydligen månen med om jag bara tar mod till mig. Allt detta kan ju låta skumt och generellt men jag ska berätta en festlig grej som hände innan jag visste detta.

Minns du att vi i lördags bl.a helt oplanerat hamnade på en konstutställning i Skaparladan? Något jag (vi) typ aldrig gör. Men jag blev kär i stället! Till saken hör att när jag var yngre tecknade och målade jag jämt. Hade alltid något på gång. Men livet kom s a s emellan och jag la ner det hela men har hela tiden tänkt att jag ska ta tag i det där igen sen.
Sen när jag har plats, tid, lust och mod. Kanske känner du igen argumenten? Har t o m en massa rit-och målargrejer i garderoben som åkt med i alla flyttlass och väntat i över 25 år på att jag ska plocka fram dem. Jag borde banne mig skämmas.
Av en händelse såg jag också en liten lapp om att de just där på Skaparladan har flera olika sommarkurser och innan jag fattade hur så hade jag kollat på nätet vad de hade mer och anmält mig till en av höstkurserna. Och fixat boende.

Någonting inom mig bara ville! Sen hade helt enkelt blivit nu!
Visst är det lite häftigt ändå? Blir det skit kan jag ju alltid skylla på den där otroliga eklipsmånen…😜


Kram från Ingmarie

Skrattar bäst som skrattar sist 😄

Jag är väl en smula hemsk nu men ibland är det väl ändå allt lite skönt med skadeglädje? Som när himlen plötsligt öppnar sig och regnet vräker ner. Folk försöker gömma sig under både tak och jackor men blir plaskblöta på nolltid. Löpare springer vidare i blytunga blöta kläder liksom cyklisterna som dessutom verkar frysa. Då kan jag flina i smyg åt alla de som flinar i smyg åt mig när jag springer omkring i mina neoprenkläder och tänka: pilutta er som inte är swimrunners! För jag var ju redan blöt men slapp ju frysa.😀 När det vräkte ner som mest funderade jag på att kuta med simglasögonen på. Men jag lät bli..😜



Det var skithäftigt att simma när regnet smattrade mot vattenytan. Så där så det liksom studsar! Har aldrig gjort det innan. (Dugg- och fjuttregn räknas inte.) Mest var det ändå uppehåll och jag fick ihop 2,5 timme ren och skär swimrunlycka.






Anders var förresten en av de som cyklade och blev både kallblöt och skitig. Men han brukar inte skratta åt min utstyrsel. Åtminstone inte så jag ser det.😜

Nu skiner solen igen, mina tappra planterade pyttesmå fröer har blivit stora och jag laddar för att jobba i morgon. Bland annat.😍



Kram från Ingmarie

Hej å hå

Sakta men säkert märker jag att känslan på intervallerna är att det går fortare och fortare. Hur det är i ”verkligheten” bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. 😀(Diskbråcks)ryggen är snäll och det är ju trots allt det absolut viktigaste! Jag märker också att jag nu kan springa mig trött på riktigt. Och det är ett gott tecken för framsteg! Blev så trött att jag tappade räkningen på de där 60-30 intervallerna trots att jag hade klocka på mig. Då har man tagit i ordentligt.😜 Det blev 21st istället för 20. 



Jag körde på Galgberget vilket i praktiken innebär en småkuperad och vansinnigt vacker runda. Avslutade med hopp&skutt-övningar i backe precis som i tisdags innan nedjogg. Som tack och lov var mest nedförsbacke…

Så himla glad och tacksam över att kroppen ännu en gång är med mig. Och att jag ännu en gång inte gett upp.


Nu sitter jag på tåget mot 08a land igen. Det kommer bli kul det ocksåäven om det innebär mycket jobb. Och jag har redan minst tre resor inplanerade, varav en hem till Halmstad igen, innan augusti ens är halvvägs.😀


Var förresten en sväng på stan i går. Skulle köpa en pytteliten burk ansiktskräm på Rituals men kommer ut med en hel stor påse! 😳 Nåja. Jag kommer åtminstone vara både ren och lukta gott ett bra tag framöver.


Kram från Ingmarie

Sport-torsdag

Det är väldigt enkelt att börja tro att man liksom inte kommer någonstans med det man håller på med och som man försöker utvecklas i. Jag skrev ju lite om det där här. Och visst, ibland står det stilla och går t.o.m bakåt men i det stora hela går nästan allting ändå framåt på något vis om man utgår från nuet. Faktum är att trots att livet tar slut när man dör så kanske det ändå inte är slut. Vem vet liksom vad som egentligen händer när vi är klara här? Men det där är en helt annan fundering och det var inte det jag tänkte på just här och nu.

Förra gången jag var i Halmstad så sprang jag ett 3-timmars pass på Prinsens stig. I dag kutade jag 2.50 men kom nästan lika långt som då. Inte riktigt samma runda men ändå! Det gick lite snabbare och ffa kändes det mycket bättre! 

Jag kutade först hela Prinsen till slutet vid Möllegård.( Ca 18-19 km) Det är förresten där ”berömda” Riccardos ligger.


Jag skippade dock glassen och kutade vidare över Söndrum, ner till Prinsen igen och tillbaka till stan. Jag undrar faktiskt om det finns någon lika fin och varierande runda någon annanstans. (?) Hav, trollskog, grusvägar, backar, platt, öppna fält, fiskeebodar, flådiga lyxvillor och man behöver inte ens ha någon välfylld vattenflaska med sig för det finns massor av ställen att fylla på sitt vätskebehov på.










Det bästa var dock att jag inte hade, eller har, ont någonstans! Tack kroppen och då särskilt ryggen.💕

Lunchen intog jag i gräset. Sen somnade jag i solen. Hur härligt är inte det?

Jag vaknade tack och lov i tid till min och Mickes simträning. Vi ville ju öva ordentligt tillsammans efter Peddas grymma coachning i onsdags. Mycket att pyssla med och hålla reda på men det gick riktigt bra! Kul har vi alltid!


Efter en sån här sport-dag är det riktigt härligt att få avsluta med att se andra kämpa och uppleva lyckorus. Klubben har även i sommar en Triathlon cup där alla har chans att vara med. Många som var med i kväll och vackrare än denna är svårt att få.


Kram från Ingmarie

Flygande vindar och beundransvärt projekt

Milde värld vad det fläktar på bästkusten. Farit som en vante än hit och än dit. Tacksam jag inte är en flugviktare för då vet i sjuttsingen var jag hade hamnat. Men jag har hållit mig på benen. Även på löpturen.


Det var t.o.m vågor i bassängen! Och flaggstängerna böjde sig oroväckande emellanåt. Men jag tänkte en hel del på Colting som just nu simmar runt Gotland som den första ever.  DET är vågigt. Och kallt! Min messimning var verkligen ingenting i jämförelse.


Coltings megasim är ett projekt för att bl.a uppmärksamma den försämrade folkhälsan och behovet av fler simhallar. Du kan läsa mer och följa allt här. Inspirerande och ofattbart på en och samma gång. Och jag hoppas du skriver på namninsamlingen för fler simhallar!

Vill du förresten läsa min korta intervju med honom efter Borås Swimrun så kan du kika in här.


Jag märker att jag blir påverkad inte bara fysiskt av all blåst utan även mentalt. Det är på något vis som om mina tankar blir lika fladdriga och ostyriga som vindarna. Det är tillräckligt turbolent i mitt hjärnkontor annars så det behövs verkligen inte mer fart där. Men jag har ju tack och lov bra knep för att stilla både tjattret och virrvarret. Som t.ex 90 min hot yoga med bästa Pernilla på Yogainstitutet. Det blir magi varenda gång i denna vackra sal. Absolut värt att åka till Halmstad för!


Påverkas du också av kraftig blåst?

Kram från Ingmarie