Ett av livets mysterium

Att mina ben förvandlats till två betongklumpar över natten trots att de var fjäderlätta så sent som i går kväll kan jag både förstå och acceptera. De har jobbat på riktigt, riktigt bra på sistone och jag är verkligen så himla tacksam! De var faktiskt så trötta och tunga att jag var tvungen korta ner morgonens löptur för att hinna till jobbet i tid. 🤪

Men vem/vad/vilka har fixat detta feteblåmärke på mitt lår?😱😳

Jag har absolut ingen aning om varken när eller hur det hamnade där men det känns rejält när jag trycker på det. Inte annars.

Som sagt var, livet är fullt av mysterium! Detta är definitivt ett av dem.

Kram från Ingmarie

Lyx(jobb)dag

Mitt jobb må mestadels vara groteskt stressigt och tufft men jag älskar egentligen verkligen det liksom mina kollegor, mina chefer och arbetsplatsen som sådan. Södersjukhuset/SÖS är en bra arbetsplats! Det finns t.o.m något som kallas “SÖS-andan”. Den är en smula svårdefinierad men när man väl upplever den så förstår man direkt. Det är liksom en slags härlig gemenskaphetskänsla, trots att sjukhuset är så stort, och som jag enbart upplevt där. Då ska man ju även komma ihåg att jag haft en hel del olika både arbetsgivare och arbetsplatser genom åren. (Ingen chans till guldklocka här inte…)

SÖS och SÖS Intensivvårdsavdelning (IVA) är stort! Ca 850 personer/år vårdas där vilket betyder att vi är det 3-4e största i Stockholm och topp 10 i Sverige. Plus att post-op/uppvaket ingår! Dvs dit nästan alla som opererats kommer direkt efter en operation innan de är redo att åka till vårdavdelning, hemmet eller i värsta fall åter till operation eller till IVA. Det blir en väldig massa patienter totalt varje dag/månad och år som vi tar hand om. Operationerna kan vara allt från små sårskador och blindtarmsinflammationer till stora buk- och kärloperationer. Många är dessutom svårt multisjuka med allt vad det innebär. Inte konstigt man kan bli både tröttmössa och matt i pälsen…

I dag har vi haft en av årets alla olika studiedagar på fina Hufvudsta gård för halva personalgruppen. De som s.a.s jobbat på jobbet i dag får sin studiedag nästa vecka när vi andra är på jobbet. Helt rättvist alltså. Och vi har inte använt skattepengar till denna lyxdag utan det är bl.a vinstpengar för seger i ett specialarbete som spenderats.

Det har varit en kanondag med mycket skratt, föreläsningar som gett nya lärdomar och ännu fler (statistik)bevis på att vi gör ett superbra jobb. Vi har t.ex räddat alla de vi borde rädda plus några till! Något faktiskt inte alla intensivvårdsavdelningar gör. Det finns såklart skillnad på hur sjuka patienterna är på olika IVA-avdelningar men man jämför enl olika gemensamma s.k score-system som t.ex SAPS och SIR så att det blir rätt i slutänden.

Själva Hufvudsta gård är magiskt fint! Det ligger precis vid vattnet mellan Huvudsta och Västra skogen och jag skulle lätt kunna tänka mig att bo där!

Eller åtminstone åka dit igen både för miljön och maten! Vi har blivit bjudna på både frukost, två-rätterslunch (jag fick extremt god vegomat!)  och fika x 2 med allt från rawfood-bollar till pajer och tårta. Jag känner mig därför mest som en fullproppad glad boll just nu.

Såna här dagar gör att jag känner mig extra uppskattad av min arbetsgivare och arbetsplats. Jag tror det är superviktigt med avbrott av olika slag som en slags personalvård.  Hur har du det på din arbetsplats?

Kram från Ingmarie

Springdag

Ledig i dag igen! Om man bortser från klassen på Sats vill säga. Men den är ju över på ett tjillenix. Där kan vi snacka om pang på rödbetan så i dag valde jag att även springa dit för att kunna vara med ordentligt på själva svettkslaset. I vanliga fall hinner jag ju liksom precis komma igång när allt är över. Så är nämligen livet som trögstartad.🤪

Nästan hela vägen i alla fall. Sista biten är bara bilar, stnabbåkande cyklister, trängsel och en vansinnig massa rödljus så då valde jag tuben i stället. gott om tid hade jag liksom inte trots ledigheten för det är ju annat som också ska hinnas med du vet. Sova, yoga, meditera, äta, slöa, handla, göra matlådor, fika och springa (egna) intervaller t.ex. Det sistnämnda var skitjobbigt men jag tycker det gick riktigt bra! Inte varken långt, fort eller många men den där braiga känslan du vet var där igen. Trallallallallalaaaa!

Kram från Ingmarie

Njuter av den lilla stundens måndagslyx

Varje måndag då jag kan vara med på Team Snabbare och Coach Ulfs morgonträning blir en bra dag oavsett hur den blir efteråt. I dag trillade dessutom några små simpolletter ner och sånt gör mig alltid glad. Nu gäller det bara att de stannar kvar och inte trillar ur igen.🤪

Det är en  sagolik tur jag är så lättroad för helt ärligt har resten av dagen mest varit galen. Om ingen förändring sker på jobbet kommer jag välja att byta för som det är nu är det ohållbart för mig. Inte bara mig förresten. Flera har redan slutat pga den hårda belastningen. Detta tynger mitt hjärta för jag trivs ju egentligen jättebra med allt och alla. Men det finns en gräns för hur mycket press och stress man kan och bör utsätta sig för. I alla fall anser jag det. Ännu har jag inte helt gett upp men jag hoppas det ska ske någon slags mirakel och det väldigt snart!

Kram från Ingmarie

Grått

Alla som känner mig det minsta lilla vet nog också att jag verkligen, verkligen, verkligen fullkomligt tokälskar sol och värme. Det kan liksom aldrig bli för mycket av någon av dem. Ju mer ju bättre och ju härligare om du frågar mig.

Så med tanke på det kan det säkert tyckas väldigt motsägelsefullt när jag också säger att jag älskar november! Jo, du läste rätt. Efter att jag såg filmen Lysleite så har min bild av, och mina tankar om, denna månad helt förändrats. Ljuset som är nu är unikt och inte alls “bara grått” som vi verkar tro. Eller kanske snarare har övertalats att tro. (?)

Nu när jag är ute förstår jag vad de menade på filmen. Det är magiskt och vansinnigt vackert om man bara anstränger sig lite, lite och skippar de gamla (förutfattade) tankarna om “gråa november”.

Och grått är ju faktiskt fint! Den finns i oräkneliga nyanser och kontrasterna kan bli precis hur coola som helst.

Flatensjön som jag sprang runt i dag är som en kaskad med olika former av blyertsgrå och absolut omöjliga att motstå att hoppa i.

Vilket förresten säkerligen också kan verka märkligt och motsägelsefullt med tanke på den värmeälskare jag är. Men Sprada är något helt annat! Det är ett enda stort endorfinrus! Värmen behåller jag ju plättlätt genom att springa både före och efter.

Kram från Ingmarie

Firar lyxigt

När jag fyllde 50 för si så där snart 3 år sedan fick jag en jättefin present men det är först nu jag nyttjar den!😱 Varför? Tja, jag antar det helt enkelt stavas beslutsångest.🤪 Men plötsligt vet man (läs jag) att det verkligen är dax! Det är november-grått, jag har slitit med fotskada-tandvärk-käkoperation-kramperfrånhell-sjukhus-painkillers och jobbstressutanstopp. Men det är egentligen inte därför just denna helgen var så perfekt för en liten mini-resa. Just denna helgen för 17 år sedan var nämligen den helgen Anders tog sig hela långa vägen från Uppsala till Halmstad för att besöka mig för första gången. Innan dess hade vi bara träffats en ynka gång på en slags “blind-date” i 08a land. Det kunde ha blivit fiasko men ännu står han ut med mig. Den mannen har verkligen oändligt mycket tålamod! Och kärlek. 💕

Så vi har farit med tåget till Norrköping och bor på fin-hotell tack vare presenten. Den som spar den har!😄

Jag undrar dock lite över denna lilla detaljen på rummet. Jag vet inte hur det är med dig men när jag är på ett hotellrum vill jag slappa!

Däremot gick jag bananas på det tjusiga Sats-gymet här.

Jag som dyrt och heligt hade lovat mig själv att ta det easy efter att kroppen så snällt ställt upp på en fin liten löptur i morse. Men ibland har jag verkligen ingen som helst karaktär!

Mest har vi ändå bara såsat runt. Kollat in city och fikat t.ex. (Dock ingen Italiensk glass.)

Och såklart sett till att bli serverade mat och firat oss själva.

Jag kan helt klart tänka mig fler sådana här presenter och firande!❤️

Kram från Ingmarie

Lättnad

Det här att ha tänder som funkar och inte behöva gråta av (kramp)smärta. Vilken grej alltså! Så himla skönt! Jag är verkligen inte helt på den säkra sidan ännu, och jag är fortfarande rejält rädd att kramperna ska börja om, men peppar peppar så har jag inte haft några sedan i tisdags kväll! Dvs snart 2 dygn sedan! Jihaaaa!

Jag har t o m kunnat (och vågat) både simma och jogga lite i dag. (Med betoning på lite.) Precis så som mina kloka och hjälpande änglar Danne och Micke har rekommenderat mig. Festade även till det hela med att ta på mig ett par sprillans nya skor. (Själva modellen har jag dock haft x flera.)

Känner mig som världens lyxquinna som går på behandling varje dag. Men det behövs och jag är tacksam för att de finns och vill hjälpa mig såklart! Danne på sitt vis och Micke på sitt.😍🙏🏻

Det känns som om det vänt men jag är som sagt var inte helt säker ännu. Däremot är jag helt säker på att efter regn och tårar så kommer det alltid sol och leende igen. Alltid! Det gäller bara att ha tålamod och vänta in förändringen.

Kram från Ingmarie

Hurrar!

Jag fick sova hela natten! Ibland är ett ynka starkt piller ruskigt bra… Och jag har i skrivande stund fortfarande inte haft någon kramp och har inte behövt ta några piller under hela dagen.

Hurra!

Jag har även varit hos tandisarna. Ja tandisar som i två olika under totalt 3,5 timmar inkl paus. Men denna gången gick allt bra! (Peppar peppar.) En ny fin implantats-tand på plats på ena sidan och den ledsna tanden på andra sidan är glad och rotfylld igen.

Hurra!

Besöket hos Guru-Danne var som alltid bättre än bäst. Han är inte enbart skicklig och klok som få. Han är även rolig, klurig, noggrann och jag får garanterat alltid, alltid, alltid ny energi, nytt hopp och nya insikter. Och en påminnelse om att allt hänger samman. Alla borde ha en egen guru-Danne!

Hurra!

Så om inget oförutsett händer eller försämras kommer jag att kunna ta på mig träningskläderna igen redan i morgon.

Hurra hurra hurra!

Kram från Ingmarie

And the story goes on…

Klenis-storyn fortsätter och det är som sagt var tur att jag är en envis och stark klenis…

Jag hängde på telefontiden till ortopedmottagningen i Norrtälje och kom faktiskt fram hyfsat snabbt. Nu var det ju inte så enkelt att jag simsalabim fick prata med ansvarig läkare för att få hjälp och klarhet. Nej hen skulle ringa tillbaka “någon gång under dagen”. Damen i telefonen tyckte att om jag fortfarande hade så ont så  “borde du ju söka läkare igen”. Efter ännu en övervägande sömnlös natt pga kramper kände jag att jag inte orkade förklara att det var just det jag ville diskutera för om de nu skickade med mig en rejäl påse med piller borde det väl betyda att de skulle användas? Men hur länge? Och hur ofta? Och hur var tanken med att jag skulle klara av att jobba? Efter bara någon timme ringde faktiskt en läkare tillbaka men det enda han kunde hjälpa mig med var ett intyg att jag varit där, haft kramper och varit inlagd. Resten fick husläkaren fixa. Dvs han som är ledig….. Ringde till min vårdcentral igen men det fanns (förstås) noll tider att få. P-å-h-e-l-a-v-e-c-k-a-n. Däremot kunde jag chansa på att få hjälp på “lättakuten” mellan kl. 10-11.30. Där kan man, enligt infon, få hjälp med lättare åkommor som t.ex halsont, utslag, allergier och småsår. Inte knepigare saker som ryggont, krampsmärta och frågor om piller som inte hjälper.. När jag läste det fick jag allt lite punka men jag gick ändå till kvinnan i receptionen, berättade min story i korta drag och frågade hur i all sin dar jag skulle göra? Jag tror det vände där. Hon såg och förstod. Efter en förvisso ganska lång väntan, med krampont och lipande som gjorde att t o m de andra i väntrummet blev oroliga, fick jag träffa en ytterst trevlig och klok läkare.

Han såg och tog sig tid. Och lyssnade. “Men så där kan du ju inte ha det” sa han och sen fixade han med både noggrann förklaring, rekommendationer med en plan, mediciner och en sjukskrivning.

Ryggskott är en slags slaskdiagnos men det är det jag har. Faktum är att det mesta som har med ryggen att göra är ryggskott på något vis. Även t ex nackspärr är ryggskott. Det är ingen egentlig medicinsk diagnos utan en beteckning på ett smärtsamt tillstånd i ryggen.  Till allra största delen är mitt stressrelaterat. Först måste jag bli smärtfri annars kan kroppen aldrig tagga ner. Och jag behöver chilla från det som stressar men också röra på mig. Och få behandling. Oron över vad det här är försvann nästan helt där på hans rum. För kom ihåg vad jag jobbar med och får se dagligen. Det är inte helt konstigt jag blir smånipprig och tror det värsta…

Efter ett kort och försiktigt litet vattenlöpningspass hjälpte bästa Micke mig i dag också. Lika oskönt som i går men jag inser det är detta som behövs. Efter alla dessa krampande timmar är högersidan på min rygg som ett betongblock!

Må jag få sova hela natten nu och må morgondagen flyta på med tandis-besök, behandling och vad det nu mer kan bli… Oavsett hur det blir så finns det garanterat något litet ljus jag kan klamra mig fast vid. Det gör det alltid.

Den sjuka sjukvården. Och det jag kunde ha missat

Du får förlåta mig för gnället och samma tragglande men det är så här mitt liv är just nu. I princip allt handlar om att slippa krampa och att fixa det praktiska med lösningar, behandlingar och jobb.

Det där gamla talesättet “man måste vara frisk för att vara sjuk” stämmer tyvärr alldeles för ofta… När jag blev utskriven i fredags var allt jag fick ett recept till en påse med piller. Ingen ordentlig förklaring till vad som hänt. (Inte ens en teori.) Inga rekommendationer. Inga förhållningsorder. Ingenting! Bara bye bye liksom. De borde verkligen ha fattat att jag var för korkad för att ens fråga efter den där cocktailen jag hade fått. Själv var jag totalt osmart och helt befriad från allt vad sunt förnuft heter… Dessutom led jag ju av akut sömnbrist.

I natt kom samma kramper igen och trots högsta doserna av tabletterna jag fått släppte det inte. Ringde åter 1177 med råd om att avvakta någon timme till. Detta var efter ett par timmars krampande och jag grät av smärta. Efter ca 30 min tog jag en annan slags värktablett. Då släppte det äntligen! I ca 5-6 timmar. Sen började det igen. Konstant smärta är en sak, och något jag kan klara av ganska bra ett tag, men dessa stötliknande spasmer är för mig vidriga. De är omöjliga att andas igenom eftersom de är oberäkneliga och hugger som elstötar helt utan förvarning.

I dag har jag försökt få tag på den/de läkare som hade hand om mig (försökte även i helgen men då var t o m växeln stängd på Norrtäljes sjukhus) men icke! Enda chansen är på telefontiden i morgon mellan 7.45-09. För att ytterligare spä på det hela fick jag ett brev (ett sånt där vanligt via snigelposten) om att min husläkare ville jag skulle boka telefontid eftersom mina sköldkörtelprover var koko. Men gissa vad? Han är ledig hela veckan och sen fanns ingen telefontid förrän det ändå var dax för ny provtagning och återbesök.

Alltså jag baxnar!

Svensk akutsjukvård må vara bra men resten vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt. Och jag är ju ändå både van, kunnig med systemet och “driven”. Tänk alla de som inte orkar tjata och/eller leta andra vägar. Sjukvården är banne mig sjuk!

Nu har jag ju tack och lov mina livlinor. Micke har jag varit hos redan i dag och ska dit i morgon igen.  Även om behandlingen var förbenat oskön så känns det bra att ha fått “handgriplig” hjälp.

Den andra är såklart Guru-Danne. Är det inte bättre tills på onsdag har jag tid hos honom också. Både hans och Mickes teori är att all denna (jobb)stress som varit sista tiden, plus någon slags snedvridning (antagligen också jobbrelaterad), plus någon ev överbelastning (på jobbet eller på träningen) har utlöst allt detta. När en nerv kommer i kläm i en stressad kropp/muskel kan det i sällsynta fall tydligen bli så här illa.

Kroppen slår helt enkelt i både hand- och fotbroms. Jag tror jag har läst allt som finns om detta och tro mig, jag jobbar stenhårt för att bli bra. Vi snackar behandlingar, andningsövningar, extra med mineraler, lätt yoga, ispåsar, värme, Tens och jag vet inte allt. Det har tyvärr inte skett några underverk ännu men det är å andra sidan inte heller värre… Kroppen är smart som attan men jag är tacksam om den kan sluta krampa nu när jag lyssnar och verkligen intensiv-chillar! Vara helt stilla är dock (nästan) aldrig bra men jag ägnar mig inte åt något mer ansträngande än att gå det långsammaste jag kan. Och jag kan gå väldigt långsamt! Tror faktiskt jag skulle kunna vinna någon slags pris på min långsamhets-gång. Så “bra” är den! För att se något positivt i detta så väljer jag att tänka att jag skulle missat detta om måndagen hade blivit som den var planerad.

Kram från Ingmarie