Tillbaka!

Visst gillar jag storstadsliv i allmänhet och Perth i synnerhet men bara i små doser. Sen känner jag mig helt skruvad och uppspeedad. För att inte tala om trött i huvudet. Men jag antar att är man född lantlolla så är man. Ränderna går liksom inte ur. Därför jag har valt att bo vid skogskanten i 08a land och antagligen därför det känns extra skönt att vara tillbaka i mysiga Bunbury. Inte för att det är så litet här egentligen men det är liksom lugnt. Och tyst! Jättehärligt!

Mitt nya uppdrag är inte så nytt utan mer en repris från förra vintern. Minus min superhjälte… Det är väldigt tomt utan honom men fyrbenta Amber är en sötnos som får alla hjärtan glada igen! Hon är inte bara vansinnigt söt hon är även vansinnigt rolig!

Och jag älskar huset! Det lär bli mer om det sen.

För att palla sitta i bilen i två timmar passade jag på att inviga vatten-polo poolen i Beatty park. De är inte helt vana vid vattenlöpare någonstans har jag märkt för varje gång jag frågar om det finns plats att vara på så beskriver de “the walking lane”vilket alltså betyder att man går/springer tills det blir för djupt. Jag gör ju liksom tvärtom. Springer på tills det blir för grunt. Men det behövdes inte i polo-delen för där är det djupt all over. Gott om plats också! Och sol.😍 Gillar inte solbrillor i vanliga fall men ibland “måste” man om man inte vill bli helt förblindad.😜

Och för att rasta mig efter den där bilturen stack jag en sväng till bästa gymet här. Vågade mig på en del “nya” grejer med axeln men jag skyndar långsamt. (Mot det där världsrekordet i snabb rehabilitering av axel-luxation…) Och kolla! Den är inte så tjusig och “perfekt” kanske men jag tror den här hunden är ungefär så “bra” jag brukar kunna göra den oavsett.

Kram från Ingmarie

Bokmal, torrsim och Gottgotteligottgott

Minns du när jag grävde ner mig i SJ Watsons andra bok Second Life? Och att jag sen hittade bok nr 1? Det tog två dagar, sen var jag klar med den boken också.

Inte ens det förresten utan snarare två eftermiddagar. I går och i dag. Med andra ord så när (inte om) du börjar läsa någon av dem, se till att du har gott om tid för de är snudd på omöjliga att lägga ifrån sig!

Men jag har faktiskt gjort lite annat också. T.ex sprungit i fina Kings Park.

Och pysslat lite med axeln/ryggen.

Den är så duktig! Och även om den inte riktigt är med på att crawla i vattnet ännu så funkar det finfint på land!

Jag tror förresten banne mig jag både vattenlöpt och simmat i alla Perths utebassänger nu. Undra om det finns någon annan som gjort det?😄

Jag har även hunnit med en vansinnigt god mysmiddag tillsammans med Hanna och hennes goa vänner.

Festligt det här. Jag har bara träffat Hanna en gång förut i Stockholm men redan två gånger här Down under! Men det kommer bli många fler gånger nu om jag får bestämma. En människa som henne vill man liksom inte vara utan.😍🙏🏻

I morgon lämnar jag Perth för ett nytt uppdrag och jag toklängtar!

Kram från Ingmarie

Skenet kan bedra

Visst ser det fridfullt och stillsamt ut så här på håll?

Men verkligheten är en smula annorlunda. Fanns inte en chans att jag vågade mig i vattnet i dag heller…

Inte heller fick jag se någon orm på min löprunda trots oräkneliga sådana här skyltar.

Men jag såg ju faktiskt en förra gången jag sprang där och jag antar det är bättre med för många än för få skyltar när det gäller en sån här grej. Fint var det i alla fall!

Minns du förresten när vi var och kollade på den ännu ej öppnade makalösa poolen i december? Well, now it’s open och här bedrar inte skenet för den här poolen är lika fantastisk i verkligheten som på bild! Ska erkänna att jag inte kunde låta bli att ta några crawltag men nej, axeln är inte redo ännu…

Och jag älskar verkligen Australienarnas sinne för ordning och reda. Och att de fattat grejen med poolrun!

Kram från Ingmarie

Löpningens dag 2018 med guldkanter

Jag fick som jag ville och önskade. En svettig Löpningens dag med extra guldkanter.

Men vi börjar med springandet som blev en bunt intervaller vid Lake Monger.

Jag ljuger om jag säger att det var lätt men det kunde å andra sidan varit väldigt mycket tyngre också. Och hur det än är så är man i princip alltid nöjd efter ett intervallpass oavsett hur det varit, eller hur?

För att fira dubbelt blev det även poolrun i fina Claremont pool.

Inklusive 100 meter simning. Förvisso bröstsim men ändå! Fatta lyckan! Heja axeln!

Men jag har mer, och tuffare grejer, att jobba med än den rent fysiska efter vågvurpan.

Skallen.

Jag har åkt tusentals steg tillbaka när det gäller min open water rädsla. Den jag trodde jag liksom kommit igenom…

Inte ens när min vän Hanna var jämte mig vågade jag mig ner i vågorna i dag. De var inte “stora” men tillräckligt kraftfulla för att jag skulle balla ur…

Men jag får ge det tid och ta det i små steg. Är det lugnt som i torsdags så funkar det ju faktiskt… Och vi fick i alla fall en riktigt härlig dag med massor av sol och babbel om allt och inget. Tack Hanna om du läser detta! You made my day extra nice! ❤️ Och det finns duschar att svalka sig i…

Anders har förresten kommit lyckligt hem. Det är ingen walk in the park den där resan. Faktum är att den är tuffare än alla maror jag kutat trots att man “bara” sitter still. Eller kanske just därför… Tur det är ett bra tag kvar tills jag ska ta mig igenom den tortyren.😜

Kram från Ingmarie

På egen hand

Så har min superhjälte åkt hemåt mot Sverige. Känns förstås fruktansvärt tomt och ensamt. Vi har ju hängt tillsammans mer eller mindre 24/7 i 6 veckor och plötsligt är det 0/0 i flera veckor framåt.😢

Allt är dock helt självvalt och det är ju inte precis första gången jag är soloresande. Jag kommer sakna Anders smärtsamt mycket varenda dag men ännu saknar jag inte vinter-Sverige. Det gör jag förresten aldrig när jag tänker efter… 🙄 Dessutom tror jag det är “nyttigt” både att vara ifrån varandra ett tag även om det är jobbigt samt att vara utan sällskap och s.a.s vara tvungen att klara sig själv. Att resa och göra saker tillsammans med någon är oftast roligast och bäst men varje gång jag gjort någon resa, eller något annat “ovant” på egen hand, så har jag lärt mig massor om mig själv och fått både bättre självkänsla och självförtroende. För mig innebär det en trygghet och en frihet att veta att jag faktiskt klarar av en hel del även utan sällskap.

Så nu får jag sitta på balkongen själv och kolla på hur de tränar Australisk fotboll mittemot. Och nej, jag fattar inte mycket.😜 Typ lika mycket som jag begriper mig på kricket.

På tisdag drar jag till fina Bunbury igen och där kommer det bli många kära återseende så solo är jag inte. Men tills dess är jag i Perth och den som inte kan roa sig här finns inte. Bara kolla på husväggar kan vara ett äventyr. En från början ful vägg eller liknande förvandlas nämligen ofta, ofta till en makalöst vacker tavla!

Och vill man träna är utbudet typ obegränsat oavsett vad man är sugen på. Jag valde gymet för att jobba vidare med axeln och svetta ner ännu en cykel.😜

Och att köra vattenlöpning i Beatty parks gigantiska anläggning. Fördelen med vattenlöpning är att man t.ex kan (tjuv)lyssna på en väldig massa roliga konversationer och kolla in när proffsen simmar. Finns en del såna här. Plus en massa vattenpolo!

Och vädret? Ingen risk för frostskador i alla fall.😍

Vilket är toppen tycker jag för i morgon är det ju Löpningens dag och den vill jag inte fira gåendes, frysandes och bandagerad som förra året. Nej jag ska svettas! Kutandes.

Kram från Ingmarie

Dax för Face your fears igen Ingmarie

När man skadat sig och haft ruskigt ont så är det alltid lite läskigt när man ska börja använda den stackars kroppsdelen igen.

Jag följer såklart alla råd och ordinationer från alla kloka människor, plus min egen intuition, men hur det än är så är det ju en “första gång” för en skadad kroppsdel att användas igen. Och det är läskigt oavsett hur mycket man vet att det är ok och t.o.m nödvändigt. Kanske är jag ovanligt mesig men så funkar i alla fall jag. Mesig och försiktig tills jag är på den säkra sidan igen.

Axeln måste användas och tränas upp om jag vill den ska funka igen. Och det vill jag ju! Så jag fortsätter göra “läskiga” grejer varje dag nu. Känner mig supermodig som vågar göra fjant-armhävningar mot en bänk.

För att inte tala om denna plank-variant!

Det där “hjulet” lät jag dock Anders leka med utan mitt sällskap…

Vattenlöpning har jag förvisso redan testat men inte i havet. Visst var det lugnt vatten men det var ändå jätteläskigt! Tror, som Anders så klokt påpekade, att det är ljudet av vågorna som är tuffast just nu eftersom det triggar minnet av olyckan. Men det kommer gå över. Jag har ju övervunnit min vattenskräck innan och i jämförelse är detta bara ett litet gupp på vägen. Och kolla min högerarm!!!

Kuta funkar däremot fint! Så länge det inte finns en massa jox i vägen jag kan snubbla över. Men det funkade tack och lov att skutta över ormen som ville över stigen precis när jag kom. Men jag har hört att det är extra bra att träna reaktionsförmågan när man är 50+.😄

Löprundan runt Lake Herdsman var förresten fantastisk! Another little hidden secret.

 

Hänga på beachen däremot är absolut befriat från både rädslor och läskigheter. Särskilt när man hänger tillsammans med sin superhjälte. Men i morgon åker han till Sverige och jag får klara mig själv… Det blir tufft! På många sätt och vis…

Kram från Ingmarie

Back in Perth

Phju! What a day! Började tidigt i Albany med yoga och frukost som vanligt innan packning av alla pinaler och en fin löptur i skogen. Plus ett bra kiropraktorbesök. Nu ska förhoppningsvis ryggen vara som den var innan den där vågen ställde till det. Axeln är redan jätte-mycket bättre! 😍

Klockan 11.30 hade vi sagt goodbye till både vår fantastiska husvärd och fina Albany.

Hade vi kört non-stop till Perth hade det tagit ca 4,5 timme men eftersom vi inte hade bråttom och vi (ffa jag) behövde undvika sitta stilla för länge blev det ganska många stopp. Nu är denna sträckan inte direkt full av varken hus eller samhällen. Men väldigt mycket raksträckor, vidder, gigantiska fält, stora gårdar och oändlig skog.

Och Road trains förstås!

Och rastplatser.

Och bensinmackar för vätskepåfyllning av både oss och bilen. Plus rengöring av rutor för den röda sanden gör ju inte bilen renare precis…

Det verkliga guldkornet hittade vi i Kojonup. 1257 personer bor det tydligen där så utan Google maps hade vi ganska säkert bara susat förbi. Men jag hade googlat “swimmingpool” och en swimmingpool fick jag minsann!

Som jag önskade jag kunde ha simmat där! Så som Anders gjorde…

Men vattenlöpning är inte fy skam även om jag fick hålla till på kortsidan för att få tillräckligt djupt.

Vi var rörande överens om att det var ett av de bästa roadstoppen ever! Och priset! 2 AUD/person!!!! ( Ca 14 spänn!)

Efter nästan 7 timmar kom vi fram till Perth.

Och ännu en ny lya för några dagar. Känns helt ok.

Från balkongen kan vi se The super blue blood moon ovan gatlamporna! Sjukt coolt!

En annan lite cool och festlig grej är att trots att vi har åkt många mil norrut, vilket oftast ju betyder svalare väder, så är det över 10 grader varmare här. 😍 Inget ovanligt för hur det än är så är ju Albany ett av de första ställena Southern Ocean vindarna kommer till.

Kram från Ingmarie

Enochenhalv-axlad

För varje dag som gått sedan olyckan har axeln blivit bättre och bättre men det betyder dock inte att den är bra. Mitt rörelsemönster är högst begränsat och gör jag för mycket gör det ont på riktigt. Plus att eftersom jag aldrig varken varit med om detta, eller ens haft problem med en axel, så vet jag heller inte vad som är normalt eller hur man får den hel och glad igen. Nu är sjukvården här så himla smidig att läkaren fixade tid till en sjukgymnast på ett Sports medicine center direkt och i dag var det dax för visit!

Om det nu hade varit att jag hade känt mig hopplös och missmodig så hade Stacey som jag träffade garanterat ändrat på det. Whata girl! Hon höll på i över en timme med först behandling, sen övningar och hela tiden fyllde hon på med pepp om att det här kommer att bli bra! Det enda som krävs är tålamod och flitig rehab. Två av mina bästa grenar! 😜 Och det bästa? Jag får göra allt som inte gör ont. Eller som riskerar att jag vurpar.

Gymet kändes som en bra plats att öva vidare på.

Och är man ändå där kan man ju lika väl passa på att svetta ner den där hojen ännu lite mer.

Och lite senare även testa lite mer “ordentlig” poolrun nu när jag vet det är ok. Albany Leisure center  är förresten nog det enda stället på många mils avstånd som är mindre bra. Litet, trångt, halvsunkigt, dålig service och dessutom bara typ 12 m med tillräckligt djupt vatten för vattenlöpning. Men man får, och har, det inte roligare än man gör det och oavsett var det bättre än ingenting.

The Alkaline café däremot! Lika bra som förra gången! Faktiskt så bra att det är värt att åka till nästan andra sidan jorden för ett besök!

Kram från Ingmarie

Happy Birthday to Me!

I dag är det 52 år sedan jag föddes. Härligt, fantastiskt och svindlande på något vis. 52 år är ju inte särskilt länge om man tänker rent historiskt men för en del är det mer än ett helt liv. Just därför älskar jag att fylla år! För att jag fått fortsätta vara med i det som kallas livet ännu lite till. Tänk vilket privilegium det är!

Nu blev dagen inte riktigt som jag tänkt för bara två dagar sedan. Om inte vågvurpan hänt hade jag som sagt var kört ett Australian day-lopp och sen hängt på stranden och simmat i havet.

Men det blev nästan så och väldigt, väldigt bra ändå.

Lugn och fin jogg runt på Greens pool-stranden, en bit på Bibbulmun, upp på Tower hill och avslut vid Elephant rocks. Vansinnigt fint!!!

Anders gick så jag sprang fram och tillbaka både för min egen skull, om jag skulle snubbla och axeln hoppa fel igen så ville jag ju ha min superhjälte i närheten, och för superhjältens skull för när det gäller smala stigar och spindelnät är han inte så modig men he faced his fear and won!💪🏻

Jag var såklart jätteglad över att kunna jogga även om det var lugnt och “kort”. Så länge jag inte svänger för mycket med armen är det helt ok även om jag känner att det blir lite “stelt” och att jag är en smula ramsne. Lyfta den är dock inte att tänka på. Men vet du, jag tror på det där världsrekordet i axel-luxationsrehab!

Precis som i går så simmade Anders medan jag vattenlöpte.

Badade gjorde vi såklart också.

Och hemma väntade en liten söt och fin tårta från vår hyresvärd! Hur snällt var inte det?🙏🏻

Och ett riktigt Aussie-memory.😍

Kram från Ingmarie

En-axlad

Det är på något vis lite nyttigt att vara (fysiskt) begränsad ett tag för om inte förr så är det då man inser hur viktig varje liten del av kroppen är. Och jag ska ärligt säga att jag inte ägnat just höger axel någon särskild tanke innan gårdagens händelse. Kanske inte ens någon omtanke!

Förrän nu…

Jag inbillar mig att dit tanken går går också kraften så jag tänker extra många snälla, ömma och vårdande tankar om den just nu. Gullar med den som aldrig förr. Oavsett gör det ju absolut inte någon som helst skada tänker jag. Jag har också bestämt att ta all hjälp och alla råd jag kan få men ffa lita på min känsla för vad som är rätt och fel. Det brukar bli bäst då. Därför har jag t.ex lagt av mig mitellan. Tyckte den gjorde att jag fick mer ont.

Och i dag har jag tagit det mega-lugnt. Har helt enkelt velat det! Testat försiktigt, försiktigt hur mycket axeln klarar och var smärtgränsen är just nu. Och so far är det inte mycket. Prova under en dag, eller bara en timme, att inte använda din högeraxel så fattar du, liksom jag, hur vansinnigt betydelsefull den är! Det mesta klarar jag av med lite lirkande och hjälp av vänster. Du vet sånt där vardagligt som att ta på och av sig kläderna, laga mat, tvätta håret (och torka det), blogga, borsta tänderna och äta. Men det finns två saker jag absolut inte klarar hur jag än klurat. Förutom rent uppenbara grejer som t.ex att göra ” hunden”, cykla, axelpress, ta ner något från en hylla med höger arm eller stå på händer. Fast just det ja. Kunde inte stå på händer innan heller.😜

Den ena grejen är att ligga på mage och läsa.

Den andra, som jag vet Anna haft samma bekymmer med, är att sätta upp håret. Helt omöjligt!

Om någon har någon lösning så please tell me!

Förutom de där två små dilemmana så mår jag ok. Mörbultad och omskakad men hoppfull. Det som grämer mig, nu när jag har livet i behåll, är att jag hade tänkt kuta ett lopp i morgon på Australian Day men det är bara att glömma. Liksom Busselton jetty swim. Skittramsigt såklart men det är så det känns just nu och kanske det är så vi människor funkar. Glömmer fort…

För att rasta mig lite, och testa axeln, har vi gått en lång härlig runda.

Det gick finfint men du förstår kanske hur det gick när rundan blev så här…

Jag var ju bara tvungen att testa springa lite! Det vore kriminellt att inte göra det. Inte långt, bara korta snuttar, och inte fort men vet du? Det funkade! Ja på så vis att det inte gjorde mer ont.

Några vågiga hav har jag såklart inte utmanat. Kanske aldrig mer hur mycket jag än mediterar och jobbar med hjärnan om det vill sig illa. Men man får börja med det lilla och precis som man ska upp på hästen så fort som möjligt igen när man druttat av så tänkte jag att jag måste i plurret a.s.a.p. Tror inte jag kunde valt ett vackrare och lugnare ställe än Emu Point .

Med hjälte-sällskapet.😍

Och när Anders testade simbanorna testade jag vattenlöpning. Lugnt, försiktigt och superkort men även det funkade!

Nu återstår att se reaktionen av dagens tester. En dag i taget. Med tålamod och kärlek.

Och tack från djupet av mitt hjärta till alla som peppat och hjälpt på något vis! Är övertygad om att det gör axeln gott!

Kram från Ingmarie