När en dröm blir sann!

Du som känner mig och/eller har följt mig här ett tag vet ju att jag älskar Newton-skorna och att jag haft dem i en väldig massa år.
Främsta anledningen är att de är de enda skor mina knöliga fötter tolererar. Jag har verkligen, verkligen försökt med andra modeller men de funkar aldrig. De kan kännas bra i butiken och första passet men sen kommer smärtan igen. Det finns inte en enda läkare, fysioterapeut eller människa som sett mina fötter som inte undrar hur jag springa ö h t med tanke på hur fossingarna ser ut och hade det inte varit för att jag hittat dem tack vare min vän Daniel så hade jag antagligen inte kunnat det heller.

Det jag gillar med dem förutom att de har en uppbyggd framfot och därmed passar mitt löpsteg perfekt är att de inte har några hårda sömmar som skaver in på mina fötters alla knölar.
Jag gillar också att de är färgglada, att det finns flera olika modeller att välja mellan och att de liksom studsar fram. Sätrskilt när de är nya! Jag behöver heller aldrig gå/springa in dem utan kan direkt ut och kuta. (Är man helt ovan vid dem rekommenderas dock en försiktig tillvänjning.)

Sen 2021, när jag först såg att det gick att söka, så har jag försökt bli ambassadör för dem men utan att bli utvald.

Tills nu!

Jag är en Newton-ambassadör och en del av deras team!

Det är nästan så jag fortfarande tror det är en dröm men det är faktiskt sant så grattis till mig!

Det extra bra är att jag kan erbjuda dig rabatt på skorna också! Om du använder koden FAMILYANDFRIENDS så får du 20% rabatt. Du hittar hemsidan här.  I april kommer de även ha carbonskor för den som är sugen på det!

Jag firade detta med en fin runda nere vid floden i The Bosque.

Och simning under solen. Egentligen hade jag tänkt yoga i dag igen men vem vill gå in när det är så här?

Kram från Ingmarie

Åt andra hållet

Som du kanske märkt brukar mina rundor vid bergsfoten börja uppåt. På så vis har jag ju liksom det lätta på slutet.

I dag gjorde jag tvärtom.

Om du frågar mig så är detta mycket jobbigare. I alla fall på höghöjd.Benen vänjer sig snabbt vid att rulla nedför och både de, hjärta, lungor och skalle hamnar i någon slags chocktillstånd när det sen blir uppför. Det gick inte snabbt om jag säger så, ibland hade jag knappt styrfart,  även om det ansträngningsmässigt kändes som jag sprintade.

Jag gillar dock denna rundan som går ner till John B. Robert Dam och när chocken väl lagt sig så är det bara att gneta på.

Trots att jag trodde jag hade gnetat på flera evigheter så fick jag springa extra-loopar för att få ihop de där 2 timmarna jag hade bestämt. Det syns väldigt tydligt på Garmin-appen var det var upp och ner. haha

Yaels yoga kändes extra härlig i kväll även om den emellanåt är rejält utmanande. Hon är verkligen outstandig bra!

I morgon ska jag berätta en jätterolig grej för dig!

Kram från Ingmarie

 

Sommartid

I natt hoppade klockan fram en timme och precis som i Sverige verkar de flesta tycka att allt detta klockändrande mest bara är onödigt och förvirrande. Själv hade jag röstat för sommartid året runt!

Hittills har telefonen alltid ställt om sig automatiskt men för att vara på den säkra sidan ställde jag två alarm, ett för den nya och ett för dem gamla tiden,  plus timer.

Jag vaknade ändå t o m före klockan trots att det var innan min vanliga “gåupp-tid”. Verkligen intressant!

Tidig morgon här är det ofta ganska svalt, t o m riktigt svalt, men så fort solen klättrat över bergskrönet blir det så där perfekt varmt och skönt. Denna morgon var inget undantag och det var så vackert att jag tappade andan. (Ja förutom av uppförsbackarna vill säga…)

Med en sån start kan det i princip inte gå fel resten av dagen.

I lagom tid för att jag inte skulle hungra ihjäl mötte jag Erin på Flying Star café.för en brunch. Från början var det tänkt att det skulle bli en frukost men vi var smarta nog att tänka om för varför gå upp så tidigt att man måste springa i mörker? Särskilt för Erin som slavar dagtidspass på sjukan.
Egentligen hade jag velat kuta med henne men hon är en sån där racersnabb rackare och dessutom uthållig som få. Har man kutat 100 miles (16 mil) är man det. För mig är det så långt att det är ogreppbart!

Vi chattar näst intill dagligen men ändå kunde vi prata i timtals i dag. Så himla härligt att kunna sitta ute så här och njuta av solen utan stress! Och ja, maten var också god!

Helg betyder också lugnt både på gymet och i bassängen. Märkligt nog. Kanske är det som min vän Marcus skojade att alla är nog i kyrkan på söndagar? Sånt är viktigt här som du kanske vet. Folk stressar dit och stressar därifrån. Många har dessutom ett vapen i undangömt i bilen. Ännu mer märkligt…

Jag njöt i alla fall av egen bana i sommarvärmen. Har jag sagt att jag älskar denna bassängen? Det bästa är att det finns en ännu bättre som öppnar i april!

Kram från Ingmarie

Vad var det jag sa och ett av alla dessa val

Jag hade rätt för vad var det jag sa (skrev) i går? Att senast i dag skulle solen skina igen och det har den verkligen gjort!

Ända tills den gick ned igen.

Högst uppe på berget är det dock snö. Ser du det?

I morse var det dock ruskigt kallt. Det var t  o m snö (!!!) på min bil! Inte konstigt jag tog på mig en massa kläder fastän jag borde ha lärt mig hur det blir när solen kommer fram vid detta laget…

Från början hade jag en svag fundering på att kuta det där King of the hill men så sansade jag mig och tänkte till lite. (Jodå, det händer! haha!)

Dels är det en bit att köra, dels var det snortidigt, dels var det dyrt (som allka lopp och allt är här nu) och dels skulle det innebära att jag skulle bli sliten och därmed kanske inte kunna göra och träna det jag vill på ett tag.

Så jag valde annat. Började med 3 x 10 min på trailsen nere vid floden i stället. De är inte helt lättsprungna för kurvorna är ibland över 90 grader och bitvis är det lös sand.

Redan efter halva den första kokade jag för då hade solen helt kommit genom molnen. Ljuvligt!
Intervallerna var tunga ,men jag höll i alla fall hyfsat jämn fart. Har fortfarande lite svårt med höghöjden. Det går superlätt i början men sen tokdör benen. Jag återhämtar mig i alla fall blixtsnabbt så det är positivt!

Drog direkt till gymet och körde igenom kroppen. Mycket folk men det är aldrig någon trängsel och det är liksom alltid både tyst och lugnt. En anledning till det är att det inte är någon musik o ch en annan att det är stora ytor med heltäckningsmatta. Jag tokgillar det!

Avslutade lördagsfesten med poolrun och jaccuzzi.

Så jag väljer att tänka att jag gjorde rätt val. Det är ändå snart dax för nytt lopp!

I natt blir det förresten sommartid här. Hoppas jag vaknar i rätt tid så jag inte missar min frukostdejt!

Kram från Ingmarie

Gråtjockt

Jodå, det kan vara shitty väder även här. Det har både regnat, snöat och haglat i dag minsann.

I morse såg man inte ens berget!

Det lättade lite framåt kvällen men fortfarande ett tjock täcke över Sandia.

Det som dock är så himla bra här är att man vet att det inte varar särskilt länge. En regnskur är max 10 minuter och senast i morgon kommer solen tillbaka.
Något som aldrig blir sämre utan snarare bättre när det är shitty väder är Del Norte bassängen. Magiskt att simma i den en dag som denna.

Kram från Ingmarie

 

Pino

Min ursprungliga plan var ett lugnt pass så platt som möjligt efter gårdagen för benen var snortrötta. Men du vet hur det kan vara i livet. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Benen ville nästan inte bära mig uppför den första backen. Den som är redan efter 100 meter och alltid får mig att fundera på om jag ska börja med bowling, eller i alla fall vandring, i stället. Inte ens mina nya skor hjälper för sånt men det var åtminstone bra mycket bättre studs i dem än i de gamla!

Jag hade en bra runda i skallen men så kom jag till stigdelningen och jag vet inte vad som flög i mig för jag fortsatte på denna Pino trail som går rakt upp i himlen. Eller nåja, kanske jag överdrev en smula…

Det går verkligen bara upp, upp, upp men jag gnetade på. Tog det väldigt lugnt och bara njöt av att vara där.

 

Det är en ruskigt rolig stig som slingrar sig inte bara uppåt utan även hit och dit så där så man verkligen hela tiden vill se vad som är bakom nästa kurva. Fram och tillbaka är den “bara” 15 km men jag kom inte hela vägen upp pga snö och is. Faktum är att jag aldrig varit hela vägen upp just därför. Så kan det vara i mars på 2300m ö h t.

Så jag vände och tog mig ner igen och gjorde en extra liten krok bara för att jag kände för det. Det blev en söt liten krummelur och sockertopp, eller hur?

Jag blev ganska trött på slutet men tror det ffa berodde på att jag inte hade vatten med mig. Även om man inte svettas så verkligen suger höghöjd vatten ur en på något märkligt vis.Projektjobbet jag håller på med just nu gjorde mig inte direkt piggare, det är mycket lyfta/bära/klättra och kvällens Barre-yoga fusionpass gjorde mig förvisso mjukare i kroppen men har garanterat också gett mina ben ännu mer träningsvärk.

Ändå sitter jag och funderar på om jag ska anmäla mig till detta igen.

Hjärnan alltså. Den är verkligen galet tokig ibland!

Kram från Ingmarie

Styltben

Det blev intervaller i dag trots en väldigt intressant träningsvärk efter gårdagens yogaintervaller.. Insida och framsida lår plus underarmar (!) jobbade tydligen lite extra hårt.
Benen kändes som två stolpar när jag började springa och jag hade inga stora förväntningar på de där intervallerna. Samtidigt har jag lärt mig genom åren att kroppen är en lurig manick som man inte alltid kan lita på. Den kan ändra inställning åt precis vilket håll som helst när som helst.

I dag ändrade den sig och blev både mjukare och piggare! Trött blev jag (förstås) ändå och tydligen så mycket att jag tappade räkningen och trodde jag hade gjort nio när det var tio. Det blev till slut 12 stycken 2-minuters plus lite “hopp&skutt”.

Innan jag började jobba på husprojekten jag håller på med här så hann jag med gymet också. det enda jag sdaknar är en riktigt bra vadmaskin men kettlebell och trappa duger också!

Och när jag var klar för dagen bjöd himlen på detta skådespel!

Kram från Ingmarie

Triss!

Varför nöja sig med ett eller två pass när man kan få göra tre?

Det första var löpning vid Sandias fot. Kanske jag börjar vänja mig lite vid höghöjden för jag lyckades trycka på en smula i (uppförs)backarna när jag såg en (ung) kille komma springande bakom mig.
Han kanske trodde jag var rädd för honom och medvetet saktade in, vad vet jag, men hur som helst så kom han aldrig i kapp och det räckte för att jag skulle känna mig lite extra stark. hehe

Det andra blev bassängen. Egen bana som alltid. Jag vet inte varför det är så här men folk verkar hellre vänta än att dela bana. Det sker ibland men de gångerna är verkligen lätträknade.

Det tredje var en ny upplevelse.
Yoga-intervals.
Och ja, det var precis som namnet säger.
Yoga kombinerat med olika slags styrke- och cardiointervaller.
Det var skitskoj och skitjobbigt!


 

Få se hur det blir med de där planerade intervallerna i morgon…

Kram från Ingmarie

Morgon- och kvällslyx

Att ha det så här på morgonlöpningen är minst sagt lyxigt! Jag känner mig både tacksam, priviligerad och vansinnigt lycklig även när uppförsbackarna nästan får hjärtat att hoppa ur bröstkorgen.

Kvällen bjöd på samma magi fast på annat vis.

Dessemellan har jag varit hos Albuquerques bästa kiropraktor  Dr Hodge (mest för att förebygga och rätta till lite småfix), målat, projektjobbat och planerat lite mer till när Anders kommer hit. Exakt vad får du veta då.

Kram från Ingmarie